Henriks kommentarer

Den senaste tiden har det andliga ledarskapet varit aktuellt i många olika sammanhang.

Ingen  har undgått att notera att påven Benedictus XVI har avgått med pension, en unik händelse eftersom förra gången det skedde var år 1415. För sexhundra år sen  alltså.

När den nye påven Franciscus installerades, deltog bl.a patriarken Bartholomeus I, den ortodoxa kyrkans primas (för de ortodoxa kyrkor som lyder under patriarkatet i Konstantinopel alltså, t.e.x. Finlands ortodoxa kyrka). Detta var unikt, sedan 1054 när kristenheten splittrades i en västlig och östlig del.

Den anglikanska kyrkan i England, Church of England, har fått en ny ärkebiskop av Canterbury, Justin Welby. Han installerades under veckan i sitt ämbete.

Numerärt mindre men på betydligt närmare håll kan vi nämna att Lutherstiftelsen och några gudstjänstgemenskaper bildat ett missionsstift och valt prosten Risto Soramies till biskop. Missionsstiftets biskop har en speciell status – det handlar om en ”parallellorganisation” inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Kyrkans biskopar har väntat nog tagit avstånd från missionsstiftet och dessutom låtit meddela att man inte kan tillhöra missionsstiftets prästerskap om man vill vara präst inom kyrkan. Detta signalerar att såväl Risto Soramies som de präster, som är med i missionsstiftet, kan mista prästämbetet. Så skedde med biskop Matti Väisänen, som var biskop inom Missionsprovinsen för Sverige och Finland.

Det skulle finnas mycket att säga om detta. Lutherstiftelsens präster och den nyvalde biskopen säger att detta är ett nödläge eftersom kyrkan har svikit sin bekännelse.

Det är ganska uppenbart att kritiken mot kyrkans ledning har vuxit under det senaste året. Nyligen sade kaplanen i Karislojo församling att biskoparna har gjort mycket skada i Karislojo. Han trotsade uppmaningar att inte upplåta utrymmen för personer verksamma inom Lutherstiftelsen eller Missionsstiftet. Paulussynoden, en konservativ gruppering inom kyrkan, firade sina traditionella dagar nu under Palmsöndagshelgen, denna gång i Karislojo med bl.a den blivande missionsstiftsbiskopen Risto Soramies på talarlistan. När programmet planerades var valet givetvis inte klart. Men inför växande problem för de konservativa finner olika grupperingar varann tydligare äntidigare.

Man kan kanske finna förståeliga skäl till agerandet på olika håll. Det nödläge, som Risto Soramies och många med honom, beskriver är nog ett verkligt nödläge. Den som har en traditionell ämbetsteologi och en traditionell lära om äktenskapet kan inte räkna med rum inom kyrkan. Om uppfattningen begränsar sig till en reservation mentalis går det an, men om man lever som man lär, går det icke.
När man ser vad präster och biskopar står för i olika frågor, blir bilden tydligare. Flera av våra biskopar har signalerat att de stöder ett samkönat äktenskap och anser utlevd homosexualitet oproblematisk. Biskop emeritus Wille Riekkinen och pastor Antti Kylliäinen har nyligen gett ut en diskussionsbok där de på många punkter tydligt tar avstånd från det som Bibeln och bekännelseskrifterna tydligt lär. Och de gör inga försök att dölja denna konflikt.

Det kan nog inte betraktas som normaltillstånd för en kristen kyrka. Undersökningar visar också att många präster delar en ganska liberal syn på Bibeln och på Bibelns ställning i kyrkans liv.

Men det finns naturligtvis också skäl för att biskoparna handlar som de gör. Naturligtvis är det ett problem att det finns en diffus parallellorganisation inom kyrkan – en struktur som uppvisar tydliga drag av en kyrka, men som inte har valt att framstå som en sådan. Representanter för det nybildade missionsstiftet har tvärtom låtit förstå att man vill påverka kyrkan inifrån.

Biskoparnas svar är det ”gamla vanliga”. Man hänvisar till kyrkans ordning. Den har blivit viktigare än kyrkans tro och lära – ingen biskop har reagerat mot att en biskop emeritus offentligt igen har framfört från kyrkans tro avvikande teser.

Jag är rädd för – kanske fel uttryck i sammanhanget – att biskoparnas reaktion kommer att leda till något av ”general utan legioner”. Man besvarar inte frågeställningen andligt, utan går in på det som de nyligen godkända tjänstemannarättsliga stadgandena om konkurrerande verksamhet antyder.

Jag tror att det enda sättet att bekämpa olika rörelser är att i praktiken visa att de inte behövs, dvs genom att vara mån om att kyrkans budskap och dess verksamhet har andlig och teologisk – biblisk – substans.

Vår kyrka är nu mycket djupt splittrad. Om äktenskapslagen förändras i den riktning som initiativ antyder – att det samkönade parförhllandet likställs med det traditionella äktenskapet – är nog splittringen så djup att den knappast kan överbryggas.

Är vårt andliga ledarskap andligt? Jag tror att var och en förstår att det inte är en lätt uppgift att vara biskop i vår splittrade kyrka. Och ändå så tror jag att många väntar på andra toner är maktspråket med hot om att mista prästämbetet, att stänga kyrkor och kyrkans lokaler, att frånta rörelser och organisationer rätten att få kollekter, att låta missionsunderstödet strykas osv.

Var finns idag den andliga ledare som kan visa på Kristus och som på ett trovärdigt sätt vill ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga” (Judas v. 3)?

Läroupplösning, sekularisering och förnekelseteologi leder inte till någon förnyelse för kyrkan. 

Henrik

En kommentar hittills | Kommentera!

1. Maktspråk
   28.3.2013 at 10:49 #

   […] Läs bloggen i sin helhet: Andligt ledarskap. […]