Gång på gång tycks man nu diskutera svårigheterna med ämbetsbeslutet. Det har blivit så olidligt (för vem?) att man har varit tvungen att ropa på jurister, heter det.
Senast skriver nu ärkebiskop emeritus John Vikström i Teologisk tidskrift (senaste numret) om samarbetsvägrare, samvetsfrihet, om hur Kristet perspektiv och dess ledning har haft sina motiv när vi publicerade vissa artiklar.

Jag tror knappast att jag kommer att bemöta John Vikströms inlägg, är bara förvånad och mycket besviken. Han säger ju dessutom att samtalet är avslutat. Egentligen har ju allt sagts redan. Men vi får se. Osvuret är bäst.

Jag skulle gärna däremot både av den ena och den andra få svar på följande frågor:

– vad anser Du om Jesus – är Han den enda vägen till Gud?
– är en människa som inte tror på Jesus förtappad, förlorad?
– skall vi alltså bedriva mission bland andra trosbekännare, t.ex. muslimer, buddister m.fl. också i vårt eget land?
– vad anser du om utlevd homosexualitet, kan man lära att kärleken är evig men att den kan ta sig olika uttryck, och man kan bejaka, godkänna och välsigna också homosexuella förbund?
– skall kyrkan reagera mot präster som avvisar någon punkt i trosbekännelsen, t.ex. Jesu kroppsliga uppståndelse, Jesu försoningsdöd, den yttersta domen, eller är det bara sådana som har problem med vissa kyrkliga förvaltningsbeslut som skall drivas ut och dömas?

Jag vill nämligen veta vad den teologi jag möter leder till.

Henrik