Reaktioner – på vad?
Många har reagerat negativt på beslutet att avstänga Jari Rankinen från prästämbetet.
Kyrkan är grym, sade en, i vilken annan bransch kan du lika lättvindigt mista ditt levebröd??
Jag har också funderat över detta, att samma människor som fattar dylika beslut kan i andakter tala om vikten att behandla varann varsamt, inte förtrycka eller slå. Var i all världen är logiken i detta?
Jag tror att den dag kommer när biskoparna och kyrkans ledning behöver alla tänkbara villiga personer som vill hjälpa till, bära ansvar, be för arbetet, och naturligtvis understöda kyrkans arbete ekonomiskt.
Fick idag veta att statistiken för Helsingfors församlingar ser sorglig ut.
Under tiden 1.1.-31.10 ser statistiken ut såhär:
skrivit in sig i kyrkan / utträtt ur kyrkan
2005: 1443 / 2527
2006: 1512 / 2459
2007: 1432 / 3717
Detta innebär att utträdet per 31.10 ökat med 66% jämfört med motsvarande tidpunkt senaste år!
De senaste åren har antalet utträdda ökat i ett slags accelerando i slutet av året, så om trenden fortsätter kan siffrorna bli sämre. Jag skall återkomma till dessa uppgifter de närmaste dagarna.
Men om man räknar med att t.ex. 175 personer skriver ut sig per dag – igår skrev 207 personer ut sig via eroakirkosta.fi – så betyder det att t.ex. en församling av Kronoby församlings storlek försvinner på två veckor!
I Helsingfors försöker man sig nu på kampanjen tro, hopp och kärlek.
Det är bra att man försöker, men den kampanjen är genombedrövlig – åtminstone det som hittills publicerats.En finsk kyrkoherde från östra Finland skrev om ”ljushuvuden”, som inte vet vad teologi är.
Om saltet mister sin sälta – till vad duger det? Vad gör människorna med sådant ”salt”? Kolla vad Jesus säger!
Vår kyrka är ett sjunkande skepp, nu behövs alla. Den kyrkliga ledning som driver ut dem som älskar sin kyrka och tror på dess budskap ”från pärm till pärm” vet nog inte vad den gör.
En gammal dam (man kan säga gammal för hon är 100 år) säger att hon fått en profetia som säger att några år av förföljelse följs av en stor väckelse. ”Sedan kommer man att be om hjälp av er”, sade hon. ”Håll ut ännu några år.”
Utan att ta ställning till hennes budskap, som jag onekligen känner en samhörighet med – kan man säga att de siffror och de reaktioner på kyrkans agerande som antytts ovan talar i samma riktning som den 100-åriga Hilja.
I en samfällighet trodde informatören att orsaken är de konservativa, och deras inställning till kvinnliga präster. Detta har skadat kyrkan, det gör att människor flyr, menade hon.
Vi skall se om hon har rätt. Om nämligen den synen stämmer kommer människorna under slutmånaderna att storma till kyrkan, de kommer att trängas i köerna av människor som vill skriva in sig.
Rankinen. Pöyhtäri. Malmivaara. Så kan martyrer, åtminstone i viss mån, heta idag. Man får inte använda ordet ”martyr” (som ju betyder vittne) för lättvindigt. Men nog handlar det om vittnesbörd, och om lidande.
Men kanske dessa herrar trots allt är början till något nytt.
I de aktuella fallen har ju inte Rankinen m.fl. angripit någon, de har bett om att få stå på sidan, att få väja. De har vädjat om att man kan planera så att det går att undvika konflikter.
Så sade också t.ex. biskop Kalevi Toiviainen när det begav sig (i debatten i kyrkomötet 1986 när han förklarade varför konstitutionsutskottet inte gått in för en samvetsklausul eller motsvarande). Så sade prästförbundet i sina ”körregler” (1987).
Jag fördömer inte människor, som har andra åsikter än jag. Men det spår som kyrkans ledning nu har tagit upp är orättfärdigt, obarmhärtigt och okristligt. Andra kanske tänker annorlunda.
Henrik
Namn: Henrik Perret