Nu ser jag att Kyrkpressen redan publicerat mitt svar på Gustav Björkstrands öppna brev till mig. Jag kommer att vid behov kommentera våra diskussioner litet här på bloggen. Sannolikt slutar nämligen diskussionerna inte i Kyrkpressen, även om jag hoppas det. Det värsta som kan ske är just att kristna människor käbblar inför en förstummad värld.

Men jag tror därför att jag ändå nu i första hand avvaktar – hade tänkt svara utförligare här – men jag har kommit till det att det kanske bara river upp ännu mera. Diskussionerna och kommentarerna kring sakfrågorna, diskussioner, värderingar om kyrkans liv och tro, kommer jag naturligtvis att fortsätta med. Jag hoppas att jag inte behöver bli citerad av media via andra (t.ex. Gustav), utan att man läser vad jag själv har skrivit, och vid behov kritiserar det.

Men om Gustav B vill fortsätta i Kyrkpressen, så är jag beredd (jag kan ju inte avgöra vad andra gör). Jag publicerar gärna också hans inlägg här, utan censur, han får i denna fråga – om han så önskar – leva med samma villkor som jag. Alla Ni andra får sedan kommentera under de skrivna bidragen. Detta gäller alltså diskussionen kring det öppna brevet och min blogg.

Jag vill också gärna säga att om och när jag har uttryckt mig sårande, ”köttsligt” eller kätterskt gentemot någon biskop, inklusive Gustav, så vill jag be om förlåtelse för det, offentligt här på bloggen och vid behov i Kyrkpressen.

Jag tror mig inte vara fullkomlig, behöver inte längre formuleringar för sådant som alla förstår. Men jag hoppas att man preciserar sig och konkretiserar vad som upplevts sårande och kränkande. En övertygelse som gärna placeras i kategorin kvinnoförakt eller dylikt, kan jag inte betrakta som något som skall ångras. Våra positioner skall alltid övervägas, och naturligtvis våra ord.

Om Gustav önskar närmare verifiering av mina fyra invändningar, eller om han i en ny kommentar för fram nya synpunkter, förbehåller jag mig rätten och möjligheten att svara. Det är viktigt att vi nu talar ut. I vilket forum det sker är för mig inte det avgörande. Frågorna har nu förts ut till ett vidare forum än bloggens. Väl så.

För mig är poängen endast att kyrkan måste ändra policy, att församlingarna och dess medlemmar skall vara medvetna om vad som sker, och att kyrkan måste öppna för medansvar och samverkan. Att vi därvid behöver flera former för livet tillsammans tror jag är uppenbart.

Nu får det inte handla om att vinna debatter, nu skall det gälla vad vi vill vara som kyrka. Jag ser verkligen inte biskoparna som mina motpoler, men på diverse punkter kritiserar jag öppet deras handlande. Jag har mött de människor som drabbats av den nya policyn, och jag känner mig tvungen att föra deras talan.

Jag hoppas att inte denna diskussion används till att slå Gustav Björkstrand ytterligare. Jag har varken nytta eller glädje av det. Det vi nu behöver, och som jag har försökt förespråka, är ett öppet samtal, också kritiskt, men med den klara intentionen att vara till uppbyggelse. För uppbyggligt är också det att orättfärdiga hinder avslöjas och om möjligt avlägsnas.

Må HERREN nu hålla i oss alla, och hjälpa oss att fatta rätta beslut, vara i rätt mening flexibla och inklusiva, och i rätt mening fasta och exklusiva (vad Bibelns sanningar beträffar).

Henrik