Landet och riket
I Kyrkpressen tar ledaren upp ”Landet som icke är”, och diskuterar frågan om Åland som ett självständigt kyrkoland. Frågan har ju diskuterats länge. Det är främst frågor som sammanhänger med kyrkoskatt och språkkrav som har gett diskussionerna ny fart.
Jag har många gånger funderat på Ålandsfrågan.
Jag undrar om inte vi ”i riket” bör verka för att stärka den åländska identiteten. Det finns egentligen många utvecklingslinjer.
Man kan ta upp Valdemar Nymans gamla tes och kalla kontraktsprosten på Åland landsprost (eller något motsvarande). Man kunde ge den åländska kontraktsprosten specialstatus inom gällande författningsprinciper.
En annan linje, som många skyr som pesten, är att Åland får en mycket hög självstyrelse med en egen biskop. I många kyrkor finns vicebiskopar, som kunde vara ett (åtminstone teoretiskt) alternativ. I rikskyrkan har vi ju också fältbiskopen, som representerar en specialgrupp, och som är något av en värld för sig. Fältbiskopen är ju inte biskop i egentlig mening, men han är medlem i biskopsmötet.
En annan sak är dock om detta med ett självständigt åländskt stift ändå skulle gagna någon. För Borgå stift skulle detta bli en kraftig åderlåtning, vi behöver ålänningarna i stiftsfamiljen. Frågan är också om det skulle vara ett åländskt ideal att bli bara en åländsk kyrka – på kort sikt kanske man skulle svara ja, med ”nationalistiska” tongångar i förgrunden – ofta kan dock den egna identiteten förstärkas om den profileras inom något större.
Jag tycker i alla fall att det är viktigt att man fördomsfritt vågar samtala om alla alternativ, och om deras för- och nackdelar.
Jag tror att vi tillsammans skulle söka lösningar som förstärker Ålands egen profil inom rikskyrkan.
När jag vågade nämna den känsliga frågan om ett åländskt stift, gör jag det ur ett annat perspektiv än dagens kyrkliga struktur. Frågan är om inte stiften är för stora i vår kyrka. Biskopen (nu avser jag i princip, varje biskop) borde leva närmare församlingarna. Dessa stora, tunga förvaltningsenheter, som vi nu har, är inte så ändamålsenliga längre. Vi måste kunna lätta upp kyrkans förvaltning.
Men så länge det inte görs, den dagen kan nog komma, måste man fråga sig om en egen åländsk kyrka är ett realistiskt och gott alternativ. Det skulle vara ett naturligare alternativ i en kyrka med många mindre stift som flitigt umgås med varann. Ett litet åländskt stift skulle sannolikt isolera Åland och möjligtvis leda till att man mera söker kontakter till Sverige än till Finland.
Frågan är om den utvecklingen är i linje med Ålands egen identitet, sett ur den synvinkel som man i Nationernas förbund på 1920-talet ville garantera och som vi skall fortsätta att respektera utan diskussion.
Om man tänker på influens i stiftet och rikskyrkan från åländskt kyrkoliv under många decennier, hoppas man nog att vi står samman med bevarande av vars och ens identitet och egen profil.
Men den viktigaste förutsättningen är ju att kyrkan och stiftet alltid är måna om att bevara den apostoliska traditionen och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” Mycket annat kan man diskutera, men inte detta, om man vill kalla sig kyrka.
Henrik
P.S. Läs Kyrkpressens ledare, www.kyrkpressen.fi
Namn: Henrik Perret