Hjälp från ovan
Under mina år i läkarhelikoptern Medi-Heli skämtades det mycket om mitt motto: hjälp från ovan. Jag kommer faktiskt inte ihåg om det var jag som valde det eller om det var någon av vännerna i Medi-Heli som tyckte att det passade när verksamhetsledaren egentligen var präst. Jag kan ännu minnas Lauri Törhönens ansiktsuttryck när vi inför ett besök hos dåvarande minister Ole Norrback träffades, och ”Törtsi” fick höra att jag var präst… :-). Lauri Törhönen har ju sedermera verkat som professor vid Konstindustriella högskolan, har regisserat flera filmer mm.
Sedan skämtades det också om detta med hjälp från ovan, i betydelsen en som inte är van.. Men alla insåg nog att så inte var fallet: Medi-Heli representerade – vad vården beträffar – erfarenhet och kunnande.
Men igår fick det gamla mottot ytterligare en ny dimension, låt vara att den anknöt till alla de tidigare betydelserna.
När Medi-Helis läkare Juha Erosuos jordfästning skulle börja, var alla samlade utanför krematoriet. Plötsligt hördes ett för mig välkänt surrande i luften, och Medi-Heli dök upp.
Helikoptern svävade ovanför ingången till krematoriet och sänkte sig ner, i sorg, stod stilla i ett par minuter kanske (det är en lång tid), så släpptes en svart ballong, en sorgeblomma i luften, helikoptern böjde sig ett tag i hedersbetygelse för sin läkare Juha, som så många gånger själv suttit i helikoptern.
Sedan flög besättningen – piloten Tom Lagerqvist, flygassistenten Timo Annala och läkare Juha Valli – men helikoptern ritade ett kors i luften, genom att först flyga tvärs över och sedan flyga över i korsets ”stam”, vinkande sakta på stjärten innan man for vidare.
Gripande! Vemodigt! Starkt!
Hur många gånger har jag inte sett helikoptern komma med Juha ombord, och även själv varit med diverse gånger.
Jag tror att vi samtidigt under hela sorgehögtiden upplevde en gudsnärhet och en hälsning från evigheten.
Juha var allvarligt sjuk 1992 i december, och alla – utan undantag – trodde att hans tid var slut. Hans goda vän, ledande läkaren Ari Kinnunen sade att ”Juha har kanske högst en månad att leva”, obotlig hjärncancer!
Vi började bedja, och en av caféandaktsgruppens äldre deltagare, Elsa från Lukas församling, bad så intensivt för Juha (utan att först veta vem han var). Varje gång vi sågs frågade Elsa: ”hur mår min läkare?”
Den första tiden svarade jag, det är hopplöst, men han lever nog ännu åtminstone. Så småningom började mina svar bli allt ljusare. Juha kunde återvända till jobbet, fick sina läkarrättigheter tillbaka, körkortet och blev helt friskförklarad. Han återvände till Medi-Heli igen.
En gång när jag träffade Juha på tumanhand sade jag:
– Juha, du är läkare, och du får nog tro vad du vill om detta. Men jag vill berätta för dig att en gammal dam, Elsa, regelbundet har bett för dig och hela tiden frågat hur du mår.
Juha var på något sätt förbryllad över beskedet.
– Kännner hon mig? frågade han.
– Nej, sade jag.
– Men har vi träffats någon gång?
– Knappast, nej, det tror jag inte.
– Men varför… började Juha och sedan blev han tyst och fundersam.
Flera månader senare föll Elsa i sitt hem och fick en fraktur i armen.
Jag träffade Juha och sade: ”Juha, nu har din förebedjare fallit och fått en humerusfraktur. Hon är intagen på sjukhus.”
”Är det något jag skulle kunna göra för henne”, frågade Juha genast.
Jag hade fått svar. Juha hade förstått. Jag hade redan funderat på om det var för personligt att säga det åt Juha.
Jag tror att Juha förstod varifrån hjälpen hade kommit.
I minnesorden över Juha beskriver hans vän och kollega detta faktum med orden: ett rent under, ”suoranainen ihme” (www.ema.fi).
Jag berättade detta i mitt tal – har knappast någon gång talat på det sättet personligt vid en förrättning tidigare – och vid minnesstunden kom en dam, en vän till Juha, och berättade hur hon på julaftonen, dagen efter Juhas sjukdomsattack 1992 (han blev medvetslös på ett alarmuppdrag) hade gått till Munkshöjdens kyrka och bett om förbön för Juha. Silja Forsberg (khde i finska församlingen) hade senare på kvällen bett med henne i sakristian. Hon sade att hon ”hjälplöst kastat sig inför Gud”. Hon sade att hon trodde att hennes böner hjälpt Juha.
Jag svarade att jag är övertygad om att dina och Elsas böner har gått in på samma konto.
Juha insjuknade i magcancer i april, och efter drygt två veckor tog hans livsresa slut.
HJälp från ovan, det är vad han fick. 15 år tilläggstid.
Och ”hjälp från ovan” är vad Du och jag behöver – för livet och för evigheten.
Henrik
Tillägg 09.06.2008:
”Runsaat 10 vuotta sitten Juha sairastui erittäin vakavasti. Oli suoranainen ihme, että hän silloin jäi henkiin. Mutta hän toipui ja saattoi palata päivystämään MediHeliin, mikä oli hänelle erittäin tärkeää. Hän jatkoi myös potilassiirtojen tekemistä ympäri maailmaa.” Ari Kinnunen, Juhas kollega, ansvarig läkare för Medi-Heli under många år. www.ema.fi
Namn: Henrik Perret