Henriks kommentarer

Det år som nu går till ända, A.D. 2008, har varit ett innehållsrikt år. För mig personligen började det med sorg, min far dog årets andra dag. Välsignat vare hans minne och hans livsgärning!

När jag bläddrar i min dagbok – min blogg – ser jag att år 2008 nog lett till en ökad polarisering inom kyrkan. Vi har haft processer, präster har blivit avhållna från tjänst, avstängda från prästämbetet, tilldelats varningar och anmärkningar. Allt detta talar sitt tydliga språk.

Jag kommenterar bara något, någon uttömmande analys av året kan inte ske i detta forum.

I Borgå stift har särskilt pastor Halvar Sandell varit föremål för en stundom hänsynslös kritik, jag är nästan beredd att tala om förföljelse. Min rättskänsla är kränkt när biskopen ännu en gång, i julaftonens intervju i Hbl, prickar Halvar Sandell (med namns nämnande) och drar upp de båda större diskussioner som förts.

Min fråga blir denna: när skall en sak anses vara slutbehandlad, när skall det anses vara illegitimt att återvända till en sak som redan är avklarad?

Jag frågar detta med hänsyn till diskussionerna om abortvideon i ljuset av

– att polisundersökning lades ner för att inget tecken på brott hade framkommit
– att allmänna åklagaren beslöt att av ovannämnd orsak inte väcka åtal
– att biskopen redan hanterat situationen genom att ge en anmärkning redan före detta

Jag anser att då måste denna fråga anses vara slutbehandlad till den del som berör den enskilda incidenten.

I biskopens uttalande i samband med anmärkningen (och upptakten till den) fanns också något som många har uppfattat som ett försök till en "diskret styrning": möjligheten att börja en rättslig process. Andra har däremot sett detta mindre dramatiskt, som en sak som biskopen sade för att han själv i och med sin anmärkning avslutar frågans vidare behandling – om intet nytt framkommer – med det naturliga tillägget att den som anser att mera behöver göras kan naturligtvis utnyttja rätten att driva frågan som en rättsprocess. Den tredje ståndpunkten är att biskopen kunde ha låtit bli att överhuvudtaget kommentera frågan om eventuella rättsprocesser, det kunde komma att uppfattas – och har faktiskt tyvärr uppfattats – som en "vink". Vad som fanns i biskopens sinne är det inte rätt att yttra sig om, ingen av oss kan läsa andras tankar. Gud vet vad vi har tänkt och tänker. Jag konstaterar endast rent principiellt att sådana bedömningar om biskopens uttalande i samband med anmärkningen har framförts.

I ljuset av den vändning som hela frågan tagit, för att inte säga hela frågeställningen, tycker jag att det enda som kunde diskuteras är om biskopens anmärkning överhuvudtaget var berättigad. Men också den frågan är egentligen slutbehandlad.

Detsamma måste jag nog säga om den förra incidenten (som visst hör till år 2007), men också denna händelse återkommer i intervjun. Att man nu ständigt återkommer till denna incident, som uppenbart har retat många, är ändå inte rimligt.

De principiella sidorna i dessa händelser är naturligtvis föremål för fortsatt diskussion. Den bedrövliga faciten har blivit att man kan säga nästan vad som helst i vår kyrka om homosexfrågan utan sanktioner, men man kan inte påtala det som Bibeln säger! Man undervisar att allt är möjligt. Man flyttar ihop med en annan homosexuell eller lesbisk präst osv. Men också om Bibelns vittnen blir nertystade står orden kvar!. Man reagerar inte mot abort, problematisk blir aborten först när man påtalar detta och visar vad det handlar om. Enligt de uppgifter jag har skulle också en annan anmärkning ha getts i samband med den tidigare incidenten, men denna har inte fått publicitet. Däremot gav biskopen all tänkbar publicitet åt "fallet Sandell" också den gången då det begav sig. Jag skriver detta just för proportionalitetens skull.

Och jag anser att detta borde gälla både stiftsledningen och t.ex. massmedia. Förvånansvärt ensidigt har såväl TV som press behandlat just dessa frågor – flera ggr utan principen audiatur et altera pars. (Få se vad som sägs nu 4.1.2009.)

Den polarisering jag nämnde ovan bekräftas ju nog av biskopen, från en annan position sett. Vid stiftsdagarna, i herdabrevet och i intervjun i julaftonens Hbl prickar biskopen oss konservativa – enligt många säkert med all orsak – men förundrar sig sedan över att de konservativa inte vill finna vägen till gemensamma nattvardsmässor.

Jag har självkritiskt funderat över vad som i stiftets verkligheter idag är teologi och vad som är personkemi eller något därmed jämförbart.

Säkert är att det finns ingredienser av både teologiskt och personligt. Tyvärr tror jag nog att mycket handlar om teologi, och därmed också säkert om synen på folkkyrkan. Jag skall i ett annat sammanhang kommentera herdabrevets sakfrågor litet mera utförligt, men säger att denna kombination av tal om enhet och samhörighet parad med giftiga stick åt ett bestämt håll (i alla dessa sammanhang jag har nämnt) nog är en del av problemet och något jag hoppas skall kunna tonas ner i framtiden.

Så mycket vill jag ändå här kommentera herdabrevet att jag skriver att jag för det första är glad över att biskopen kom ut, att han deltar i samtalet och i flera frågor säger var han står, hur han ser på kyrkan, dess framtid osv.

För det andra konstaterar jag positivt att arbetet med herdabrevet kom att bli – i mitt tycke – lyckligt för kyrkomötets konstitutionsutskott, där biskopen som sakkunnig hördes och kunde bryta den ganska formalistiska inställningen till parokialprincipen som den enda modellen för medlemskap i vår kyrka. Det applåderar jag.

Däremot skall jag återkomma till det som sägs om Studentmissionens tillkomst, dess betydelse och arbetet bland skolungdomar. Där kommer jag att säga "inte var det riktigt till alla delar så det gick till".

I ett annat blogginlägg i samma ämne skall jag ännu fortsätta litet kring framtidsfrågor, men avslutar här för att inte helt knäcka eventuella läsare som hunnit så här långt.

Jag har skrivit öppet, inte för att smäda biskopens ämbete eller hans person, utan skrivit ut det som förekommit i offentligheten och som därför offentligt får – och kanske skall – kommenteras.

Här är det sakfrågor som är föremål för diskussion, jag skulle gärna medverka till att relationerna inom stiftet och andan inom stiftet förbättras. Detta betvivlar förmodligen somliga när de läser detta. Men jag tror dock att det är skäl att tala ganska öppet, att det sedan finns sådant som hör det enskilda samtalet till är en annan sak som också gäller.

Men året har som sagt innehållet också mycket annat.

En otrolig upplevelse var kyrkhelgen i Karleby i augusti 2008 med över 800 deltagare på lördagskvällen. Samtalen, seminarierna, den nya enheten över gamla gränser (organisationer, väckelserörelser), allt har bestående stannat i minnet.

Det finns också en växande nöd för vår kyrka och vårt stift, som jag ser som ett livets tecken.

Jag har under många resor i stiftet och i finska stift fått träffa kristna människor på olika håll i vårt land, och blivit mycket uppbyggd!

I år har ca 50 000 personer lämnat vår kyrka. 50% av dem är under 30 år! Detta kommer att ha en snöbollseffekt på antalet dop och på skriftskolan i framtiden. Men mera om sådant i nästa blogg!