Min vän och broder Stig-Olof Fernström hade vid en samling på teologdagarna i Grankulla idag plockat fram litet siffror från kyrkans fyra årsberättelse.
År 1980 – 1999 minskade högmässodeltagarnas antal i Borgå stift (!) från 564 248 (år 1980) till 362 075 (år 1999), vilket innebär en minskning med 35,8%. Från år 2000 ändrades principerna för hur man bokför deltagarna, vilket omöjliggör en fortsatt jämförelse. Men 200 000 färre deltagare på 20 år…
Man kan naturligtvis säga att en del andra mötes- och gudstjänststatistiker balanserar denna statistik, men sanningen är den att detta bara gäller till en del. Tendensen är en tydlig nedgång.
När jag studerade teologi på 1960-talet och in på 1970-talet, hörde drygt 92% av finländarna till kyrkan. Idag hör 80,7% till kyrkan. Under åren 1975-2007 (alltså inte helt samma tid) ökade de anställdas antal från 11 145 (1975) till 21 392 (2007). Mellan år 1975 och 2007 innebär detta en ökning på 91,9%, som visserligen nu avstannat och förmodligen igen börjar minska.
Har vi rätta prioriteringar?
Är sekulariseringen en nödvändighet?
Hur kommer det sig att antalet medlemmar minskat kraftigt, medan antalet anställda ökat kraftigt?
Jag tror och tycker att svaret måste vara att kyrkan skall välkomna alla krafter som vill förkunna evangeliet om Kristus. Det må sedan handla om cellgrupper, karismatiker, gudstjänstgemenskaper, tideböner, högkyrkligt eller lågkyrkligt eller något mitt emellan.
ALLA, som har något att tillföra kyrkan, behövs nu.
Om vi sedan har litet olika uppfattningar, så ge livsrum.
“Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."
Matt. 13:30
Finns här något av detta? Jesus säger: Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker…
Det kan inte betyda att kyrkan kan tolerera falsk lära eller falskt liv. Förkunnelsen måste vara klar!
Och ändå undrar jag hur mycket tid som får gå till inbördes uppgörelser, och diskussioner i all oändlighet.
Ge livsrum i kyrkan och låt folk finna sitt andliga hem där de får bröd för sin själ.
Därför välsignar jag också sådana grupper som inte till alla delar ser allt som jag. Bröder och systrar i andra kyrkor, i andra rörelser och grupper inom vår egen kyrka, stiftelser, gemenskaper, vad de allt heter. Så länge de förkunnar Kristus – som “på det ena eller andra sättet blir förkunnad”.
Jag hoppas att detta inte är nedslående text, utan en utmaning och en uppmaning till att gå med i arbetet för Kristi sak.
Henrik