Henriks kommentarer

På den schweiziska sidan var det propert och fint, och det sägs att man håller ordning på varann. Man är mycket noga med att tvätta, damma och hålla huset i skick. Om man inte gör det, kan man få en påminnelse av grannarna, i verbal form eller åtminstone i form av en menande blick.

På den italienska sidan mötte man fattigdom. Det var rent och vackert, men fattigt.

Jag minns ett hus, kanske var det fyra våningar, eller tre. Huset var ett litet höghus med flera bostäder. Bottenvåningen och översta våningen var totalt obeboeliga. Taket hade delvis förfallit, och första våningen såg “utslagen” ut. Men i mellanvåningen fanns det blommor i fönstret och genom det öppna fönstret såg man rena, vackra gardiner, som fladdrade i takt med vinden.

Bilden har fastnat i mitt sinne och mitt minne.

Den har lärt mig mycket. Mest har jag tänkt på att fattigdom inte behöver vara smutsig. Den misär, som vi ser på betydligt närmare håll, och som präglas av förfallet, smuts, och likgiltighet, finns inte på samma sätt där. Där fanns blommor och renhet, som ett uttryck för hoppet mitt i fattigdomen.

För mig har dessa två blivit skillnaden mellan hopplöshet och hopp. Samma verklighet, men en skillnad som mellan natt och dag.

Senare har jag tänkt på en helt annan sida av samma bild.

Huset har blivit en bild av vår illa medfarna folkkyrka. Ingen behöver tro att jag vill uttala mig föraktfullt, utan bara med sorg och smärta. Det finns de som ropar: överge huset, lämna det, det blir aldrig något.

Men det finns också de, som sätter blommor i fönstret och grundar ett hem, mitt i förfallet och eländet.
Sådana som tänker mera på hemmet än på huset.
Förstår du bilden?