Jag försökte lojalt ställa upp tillsammans med mina kolleger i valmaskinen, men alternativen kändes främmande. Här försöker jag skriva något om vad jag tänker, vilket förhoppningsvis ger ens någon uppfattning om vad jag konkret tänker om detta. Ibland svarar jag med litet flere ord, för att läsaren skall få en något mera nyanserad bild än vad som är fallet om bara stickord används.

1. Andligheten i Borgå stift är brokig och det har talats mycket om biskopens roll som brobyggare. Tror du att biskopen kan göra något för att samla stiftet?

1. Det finns inga speciella spänningar och därför finns det inget behov av någon samlande länk.
2. Alla skall få ha sina egna åsikter – biskopens uppgift är att lyssna och finnas till för alla.
3. Det är biskopens uppgift att jobba fram en kompromiss som alla kan leva med.
4. En biskop måste vara en stark ledare vars uppgift är att sätta ramar som prästerna, församlingarna och församlingsmedlemmarna kan verka inom.
5. Jag vet inte om en biskop kan göra något åt saken.

Det finns spänningar och behov av samling. Alla ska få ha sina egna åsikter, och biskopen skall lyssna, men alternativet blir på hälft, det måste finnas en kurs, en riktning som hjälper oss vidare. Biskopens uppgift är att verka för en förståelse, inte nödvändigtvis en ”kompromiss”, utan sanningen (i dess mångfald) måste vara utgångsläget. Både alternativ 3 och 4 utgår för mycket från att biskopen på något sätt dikterar och andra följer, i stället för att det skall ske i form av bön och samtal, samverkan. Jag tror att när vi alla håller oss till trons centrum, blir gemenskapen större. Biskopens ämbete är enhetens ämbete, och det utövas främst när vi alla håller oss till Honom som är huvudet, för att citera Paulus.

2. Biskopen fungerar som själavårdare för prästerna, men är också i egenskap av ordförande i domkapitlet ibland tvungen vidta straffåtgärder mot dem. Vad anser du om dubbelrollen?

1. En god ledare skall vara som en förälder – biskopen skall lyssna för att förstå, men dra klara riktlinjer och inte vara rädd för att tillrättavisa om någon gör något fel.
2. Själavården är det primära – biskopens främsta uppgift är att lyssna och finnas tillhands för prästerna.
3. Ledarskapet kommer främst till uttryck i den offentliga verksamheten – vid prästvigningar, installationer och invigningar, samt genom deltagande i den offentliga debatten. I andra sammanhang är biskopen endast en präst bland andra.
4. Jag kan inte säga.

P. 1 och 2 innehåller mycket riktigt, men biskopen måste också våga ta i det svåra, inte minst personalfrågor, som inte får sopas under mattan. Bön, samtal och överläggningar är nog de viktigaste arbetsredskapen, innan ”straffåtgärder” blir aktuella finns det annat som kan göras. Biskopen skall också använda sig av de resurser som finns – vänner och kolleger till parterna i en konflikt, förtroendevalda osv. Någon form av disciplinära åtgärder kan biskop och domkapitel gärna ha, men direkta straffåtgärder bör enligt min mening höra till domstolar. Målet skall vara upprättelse och rättvisa, inte att någon skall behöva vara rädd för biskop eller domkapitel. Men till kyrkans trovärdighet hör nog att vi måste försöka leva som vi lär – ingen av oss är fullkomlig, men försöka skall vi nog.

3. Religionsundervisningen i skolorna diskuteras med jämna mellanrum. En del förespråkar en konfessionell kristen undervisning, andra vill slopa hela ämnet och en del önskar något däremellan. Vilken anser du att kyrkans linje borde vara?

1. Kyrkan skall befrämja fria kristliga skolor.
2. Kyrkan skall förespråka en religionsundervisning där alla religioner behandlas likvärdigt – alla konfessionella element bör lämnas bort.
3. Kyrkan skall hålla fast vid det nuvarande systemet där eleverna erbjuds alternativ till den kristendomsinriktade religionsundervisningen.
4. Kyrkan skall inte blanda sig i skolfrågor.
5. Jag kan inte säga.

Jag omfattar både punkt 1 och 3, normalt är jag närmare punkt 3, men varför skulle vi inte kunna låta också kristliga skolor finnas (i likhet med andra länder)? Som kristna vill vi bygga på vår egen värdegrund, men samtidigt objektivt och sakligt undervisa om andra religioner.

4. Hur ser du på kristendomen i förhållande till andra religioner?

1. Den enda vägen till frälsning går genom Jesus Kristus, alltså kan man finna Gud endast genom den kristna tron.
2. Det kristna evangeliet är den mest fullständiga vägen till Gud, men andra religioners budskap är värdefulla i den mån de överensstämmer med detta.
3. Vår värld är och förblir pluralistisk – den religiösa sanningen kan ta sig uttryck på olika sätt i olika kulturer, traditioner och tider.
4. Frågan om sanning är inte avgörande i förhållningssättet till andra religioner. Viktigare är istället frågor om samarbete, ansvar och ömsesidig respekt för varandras övertygelse.
5. Jag kan inte säga.

Här vill jag svara: punkt 1 är mitt alternativ! Vår värld är pluralistisk, ja, och människan har någon vetskap om Gud, men vägen till Gud heter Jesus, Han är den enda Vägen, det enda Namnet. Sanningsfrågan är central. Andras övertygelse skall behandlas med respekt och taktfullt – man kan respektera andras övertygelse också om man inte delar den – men det innebär inte att Jesu missionsbefallning skulle bli upphävd. Vem skulle missionsuppdraget då gälla, om det inte gäller dem som har någon form av övertygelse?!

5. Vilka ekonomiska prioriteringar tycker du att församlingarna borde göra? Hur skall de använda t.ex. de medel som fås genom medlemmarnas kyrkoskatt?

1. Församlingsverksamheten (som gudstjänster, dagklubbar, skriftskolor m.m.) bör prioriteras.
2. Pengarna borde i första hand ges till dem som behöver hjälp – t.ex. via diakoniarbetet och utlandshjälpen.
3. Kyrkan borde satsa på evangelisation och synlighet för det kristna budskapet.
4. Kyrkan måste i första hand upprätthålla kyrkobyggnader och gravgårdar
5. jag kan inte säga.

Biskopen kan inte ta beslutanderätten från församlingarna. Behoven kan vara så olika, om man behöver ett församlingscentrum kanske pengar en viss tid i högre grad kanaliseras till det osv. Alla punkter innehåller ju sådant som församlingen skall göra, hur prioriteringarna görs vet nog de förtroendevalda bättre än biskopen.

6. Kyrkan har en relativt stor pensionsfond och därmed ett placeringsbehov. Fonden har nyligen fått sina första etiska direktiv. Vad anser du om placeringsprinciperna?

1. Kyrkans nuvarande etiska linje (att inte placera pengar i tobak, vapen eller porr, men annars placera fritt) är bra.
2. Kyrkan borde placera också i aktiva globala utvecklingsfonder som bl.a. finansierar mikrokrediter och följer upp kreditgivningens sociala följder.
3. Kyrkan bör följa normala marknadsekonomiska spelregler med bästa möjliga avkastning som främsta strävan.
4. Jag kan inte säga.

Punkt 1 är naturligtvis vettig, men det skall tilläggas att också punkt 3 innehåller enligt min mening nödvändiga realiteter. Om inte kyrkans pensionsfond förvaltas enligt marknadsekonomiska spelregler, med god avkastning som en tydlig strävan, skulle kyrkan inte klara av sina åligganden. Detta har i hög grad skett, tycker jag. Det är klart att etiska spelregler skall gälla, rätt förstått, men ibland uppfattas ”god avkastning” som på något sätt etiskt diskutabelt, vilket inte är fallet. Det rör sig om mycket stora frågor. Därför vill jag uppskatta ekonomiskt kunnande och att pensionsfonden är i händerna på människor som kan sina saker och samtidigt har en hög moral.

7. I samband med den planerade kommunreformerna har även den nuvarande församlingsstrukturen ifrågasatts. Vad tycker du att kyrkan borde eftersträva i fråga om den?

1. Kyrkan borde sträva efter större församlingar med flera medarbetare och en mera centraliserad administration.
2. Kyrkan bör sträva efter små församlingar eftersom gemenskapen och talkoandan ofta är bättre i dessa.
3. Församlingsstrukturen är bra som den är – samma struktur passar inte över allt.
4. Kyrkan borde sträva efter större moderförsamlingar som består av ett antal mindre kapellförsamlingar.
5. Jag kan inte säga.

Det är inte säkert att stora församlingar blir en billigare lösning (exempel: Tuomiokirkkoseurakunta i Hfors, som blev dyrare efter sammanslagningarna). Behovet och verkligheten måste vara realistiska. I allmänhet tror jag mera på mindre gemenskaper. Jag anser att en av de främsta missförhållandena är den tunga och byråkratiska förvaltningen. Mycket måste och kan förenklas. I viss utsträckning skulle jag kunna tänka mig också icke parokiala lösningar (vi har redan Olaus Petri-församlingen och Deutsche Gemeinde), ”det sociala kittet”, dvs det som förenar människor, är inte längre enbart den geografiska närheten, utan andra gemensamma verkligheter. Det kan också gälla ”språköar”, där det naturliga skulle vara att t.ex. alla finlandssvenskar på ett större område kunde höra till samma församling i stället för att vara minoriteter i flere finska församlingar.
Församlingen får dock aldrig bli en selektiv gemenskap i den meningen att man väljer ”favoriter” – det slutar med katastrof! Till församlingsgemenskapens verklighet hör att ”slitas mot” olika människotyper och personligheter.
All förvaltning bör dock ha livet som grund, organisation och förvaltning skall tjäna livet, inte tvärtom. Frågan är om alla motsvarande lösningar i samhället (t.ex. överstora alarmområden) har blivit en vettig lösning. Det kan se bra ut på pappret, men hur är det i verkligheten? Denna aspekt är också viktig för kyrkan.

8. Hur ser du på kyrkans möjlighet att fungera som en etisk väckarklocka i dagens samhälle?

1. Kyrkan bör engagera sig endast i sådana etiska frågor som påverkar kyrkan själv.
2. Kyrkan bör engagera sig i etiska frågor såväl lokalt, nationellt som internationellt.
3. Kyrkan bör engagera sig endast i etiska frågor av global karaktär.
4. Kyrkan bör inte alls uttala sig i etiska frågor.
5. Jag kan inte säga.

Punkt 2 är närmast min syn. Kyrkan skall primärt sköta sin huvuduppgift, förkunna evangelium, förrättningar, diakoni osv och som kyrka inte försöka vara ”förmyndare” för människorna, utan slå vakt om etiska principer. Det är viktigt att kyrkan deltar i det etiska samtalet.
Kyrkan skall alltid värdera sakkunskap och kunnande högt; kristna med olika utbildning skall engagera sig i diskussionerna inom sina respektive yrken.

9. Det har ofta diskuterats huruvida det finns utrymme för t.ex. frånskilda, samboende och sexuella minoriteter att jobba i kyrkan. Vad tycker du?

1. Jesus älskar alla – kravlöst. Kyrkans negativa förhållningssätt till frånskilda, samboende och sexuella minoriteter hör historien till.
2. Alla kan naturligtvis jobba i kyrkan, men det behöver inte betyda att deras levnadssätt måste accepteras av kyrkan.
3. De nämnda levnadssätten är emot Bibelns budskap och kyrkan måste därför ta avstånd från dem.
4. Jag kan inte säga.

Det går inte att förena dessa olika frågor. En frånskild kan ha blivit lämnad, och kan naturligtvis inte i en sådan situation ännu bli uppsagd av församlingen! Skilsmässor är ett växande problem, också inom kyrkan. I ingen händelse skall frånskilda människor avvisas. Någonstans går nog gränsen för trovärdigheten för t.ex. präster, men avgörande är inte vad som hänt, utan vad man gör med det som har hänt. Kyrkan måste göra mycket mera för att stöda äktenskapen!
Samboendet är något man kan och skall påverka, det är ofta ett sätt att bevaka sin egen eventuella ”reträtt”, vilket är själviskt och oetiskt; kärleken är beredd att ta risker och ansvar. (Det kan finnas missförhållanden i lagstiftningen, som bör åtgärdas, så att det inte skall vara oförmånligt att leva etiskt).
De sexuella minoriteterna accepterar jag, man kan inte rå för vad man är, men också för dem gäller att de har ansvar för vad de gör och lär. Till kyrkan får man komma som man är och som man har det. Kyrkans anställda skall nog försöka leva som man lär, annars förlorar man sin trovärdighet. Men, ”vi kan alla falla i vattnet, men inte leva i vattnet”, som någon sagt.
Bibeln lär, liksom vår kyrka, att äktenskapet är livslångt, att samboende inte är ett äktenskap och att äktenskapet är ramen för utlevd sexualitet, tror jag. En annan sak, som vi inte får glömma, är att vi skall vara barmhärtiga mot alla. Målet är att hjälpa, inte att stjälpa.

10. Borde kyrkan göra något för miljön?

1. Kyrkan behöver ha en klar linje i miljöfrågor – församlingarna bör åläggas att följa en alltomfattande, gemensam miljöplan.
2. Kyrkan kan, som hittills, ge rekommendationer till församlingarna, men församlingarna ansvarar själva för hur långt dessa efterföljs.
3. Miljöfrågor hör inte till kyrkans eller församlingarnas uppgifter, utan ansvaret finns hos de enskilda församlingsmedlemmarna.
4. Kyrkan och församlingarna skall uppmana sina medlemmar att respektera skapelsen, men de har inte sakkunskap att uttala sig om hur det skall göras.
5. Jag kan inte säga.

Ja, kyrkan som tror på Skaparen, skall förvalta miljön så att vi kan överlämna ”en bättre värld” åt kommande generationer. Trots allt måste realismen gälla här – i det lilla kan alla handla, men stora och omfattande projekt har inte många församlingar i praktiken resurser för. I skriftskola och annan undervisning skall vi ta upp också miljöfrågor. Min position är närmast p. 2.

11. Hur ser du på jämställdheten mellan män och kvinnor?

1. Vi är skapta till män och kvinnor – vi är olika och skall därför acceptera att vi har olika uppgifter i samhället. En uppgift är inte mer värd än en annan.
2. Vi är skapta till människor, men vi växer in i olika mans- och kvinnoroller. Kyrkan bör motsätta sig särbehandling p.g.a. kön. Ännu råder inte jämställdhet mellan män och kvinnor i Finland.
3. Jämställdhet mellan män och kvinnor är inget kyrkan skall ta ställning till – inte heller Bibeln nämner den frågan.
4. Jag kan inte säga.

Jämställdhet och olikhet går väl att förena. Detta är ju en av grundtonerna i Bibeln. Man och kvinna är lika mycket Guds avbild, och skall verka tillsammans i hem, familj, kyrka och samhälle. Naturligtvis finns det också likheter mellan män och kvinnor, liksom det finns olikheter mellan personer av samma kön. Den kristna kyrkan skall slå vakt om människovärdet, påtala förtryck och andra former av social orättvisa. Jag anser att det finns orättvisor mellan könen, t.ex. i fråga om lönesättning. Kvinnodominerande yrken är ofta sämre betalda, vilket är orättfärdigt.
Ämbetsfrågan däremot är inte någon jämlikhetsfråga, ”prästen” är i kristen teologi en andlig far. I romersk-katolska kyrkan och i den ortodoxa finns det kvinnliga premiärministrar, regenter, professorer och forskare, företagsledare och Nobelpristagare, som inte för ett ögonblick avstår från sin kvinnlighet, sin intelligens, sin utbildning eller bildning, trots att det inte finns kvinnliga präster i dessa kyrkor. Vad är det som har gjort att denna fråga just i lutherska och protestantiska kyrkor blivit en sådan fråga på liv och död?
Jag är faktiskt också medveten om att andra ser annorlunda på denna fråga…
Jag tycker att det skall finnas mycket frihet i frågan om ansvars- och uppgiftsfördelning mellan mannen och kvinnan. Traditionellt manliga och kvinnliga uppgifter kan alltid omvärderas, med utrymme för människotyper, omständigheter osv.
Sådant som inte Guds Ord lär kan och skall vara föremål för diskussion.

12. Vad anser du om förhållandet mellan religion och kultur?

1. Även om kulturen kan väcka debatt och t.o.m. vara provokativ, är den värdefull och bör tas tillvara av kyrkan.
2. Det är riskfyllt att blanda ihop religion och kultur – folk kan blanda ihop fakta och fiktion.
3. Kultur är ett ypperligt sätt att utöva religion på – t.ex. via musik, teater och dans kan man ge uttryck för både tro och tvivel.
4. Jag kan inte säga.

All religion lever i någon form av kultur, i många fall har kristendomen påverkat kulturen och genomsyrat den. Men allt i den västerländska kulturen är inte kristet, och kristendomen är inte i princip bunden till någon bestämd kultur. Kyrkan skall leva samhällstillvänd, vilket också inkluderar en växelverkan mellan religion och kultur. I en postmodern och postkristen kultur är det viktigt att kyrkan är en aktiv påverkare.

13. Kyrkan mister en del av sina medlemmar. Hur skall kyrkan reagera?

1. Kyrkan skall satsa på gudstjänsten – den primära kristna gemenskapen. Kyrkans gamla sanningar duger bara de erbjuds på ett modernt språk.
2. Kyrkan skall inte tränga sig på utan finnas tillhands då folk söker sig till den, framför allt i samband med förrättningar.
3. Kyrkan skall fortsättningsvis förvalta och utveckla det kultur- och traditionsarv tidigare generationer gett den. Kyrkan borde sträva efter att stärka detta i all sin verksamhet.
4. Kyrkan skall satsa mera på uppsökande verksamhet, evangelisation och mission.
5. Det är inget självändamål med så många medlemmar som möjligt – de som inte är medlemmar är lika viktiga för kyrkan som medlemmarna.
6. Kyrkan är de troendes gemenskap – de som inte tror som kyrkan lär, borde heller inte vara medlemmar.
7. Jag kan inte säga.

Rätt förstådd låter punkt 1 riktig i mina öron, även om det inte bara handlar om ”modernt språk”. Också punkt 4 skriver jag under. Kyrkan måste vara taktfull, men grundinställningen skall vara att förverkliga Jesu missionsbefallning. Därför räcker inte punkt 2 eller 3.
I urkyrkan var de kristnas kärlek (till varandra) det stora vittnesbördet! Jag tror faktiskt att kyrkan på ett särskilt sätt skall värna om sina medlemmar. Om det sker, blir kyrkan en missionerande kyrka, som söker upp dem som ännu inte är med. Kyrkans verksamhet skall alltid vara uppsökande. Att förrättningarna skall ha en alldeles speciell prioritet är klart; nästan alla finländare har i något skede kontakt med kyrkan i samband med förrättningar.
Jag tror att nyckelord är inbjudan, omsorgsgemenskap, medmänsklighet och ett klart, tydligt och enkelt budskap. Kanske låter som fraser, utan att dock vara det!

Du får gärna kommentera! Detta är bara några tankar.

Henrik