EN ANNAN VÄG – finns den?

Jag skrev tidigare att jag tror att det finns en annan väg. Med det avser jag inte att det finns andra vägar till Gud än Jesus. Jesus är vägen – den enda vägen till himlen, till frälsning, till Fadern.

Med en annan väg menar jag att det finns en annan väg nu än KONFRONTATIONENS väg: anpassa dig, eller försvinn!

Till den del frågeställningen gäller kvinnliga präster eller inte, så finns det i ett övergångsskede en annan väg (på sikt tror jag ingen kyrka kan leva med olika uppfattningar i längden). Alternativet heter enligt min mening: vänta och se! Med vänta och se menar jag detta: vänta tills du ser. Jesus säger ”av frukten känner man trädet”. Om läget nu är förvillande, och du inte vet vad du skall tänka, ge dig tid, ge andra tid.

Vi kan leva med detta nu, om vi som representerar en minoritet, väjer och väljer att leva utan att provocera dem som tänker annorlunda.

Är denna fråga så viktig, att du vill att de som tror som kyrkan förr har trott, skall vara tvungna att handla mot sitt samvete, eller alternativt lämna kyrkan? Detta medan sådana som förnekar trosbekännelsen, skall stanna kvar och predika? Är det bra?
Det tycker inte jag.

Jag har inte funnit biblisk, teologisk mark under fötterna för ”den nya ordningen”. Men jag vill inte att någon kvinnlig präst skall känna sig anfäktad för min syn. Vi har samma Bibel. Var och en måste lyssna till Ordet och försöka förstå vad Gud menar.

Jag ser inte som min uppgift, varken nu eller i en hypotetisk situation som biskop att bekämpa, eller försvåra de kvinnliga prästernas existens. Jag menar att det finns vägar till stiftet – alla andra biskopar viger kvinnor, och även om den lösningen inte är optimal, är den ändå en lösning. Ingen behöver tvingas till att handla mot sitt samvete. Jag är beredd att försöka hantera alla situationer så att det inte skall hänga på manligt-kvinnligt, utan att det skall finnas vägar med respekt för olika övertygelser.

Men: jag har den senaste tiden allt mera börjat fråga mig om denna fråga är en isolerad fråga. Tvärtom verkar det vara så att frågan hänger samman med många andra frågor – en egentligen ganska djupgående olikhet i synen på vad som är kyrkans uppgift, på vad Bibeln är, på vad som gäller som rätt och orätt för människan.

Du får gärna ställa konkreta frågor, och du får också gärna förklara hur du tänker. Nu gäller det långt STÖRRE frågor än kvinnliga eller manliga präster.

Det är Jesusfrågan som det gäller, vilken plats den frågan får i finländarnas liv.
I ljuset av den frågan är andra frågor mycket obetydliga.

Men jag tror att om Jesusfrågan är viktig, då blir också det som Jesus och apostlarna säger viktigt. Vad säger de? Om kyrkans uppgift, om de frågor som vi idag brottas med?

Henrik

Hej! Jag har efter mycket kamp och bön beslutat att ställa mig till förfogande i biskopsvalet. Många präster och lekmän har uppmanat mig att ställa upp. Jag har lagt hela frågan i Guds händer och säger: ske din vilja! Var och en förstår att det skulle innebära ett ”stiga ner” i ett obekvämare liv, ett i många avseenden konfliktfyllt och svårt uppdrag, men samtidigt i stora möjligheter.

Som jag ser det är det nu ödestider för vår kyrka.

Kyrkans medlemsantal minskar drastiskt, senaste år var det 33 043 personer som skrev ut sig ur kyrkan.
Men värre än att medlemsantalet minskar, vilket på sikt också hotar kyrkans ekonomi, är att många (drygt 70%) är personer i åldern 18-39 år. Om man beaktar att det handlar om sådana som gått i skriftskola några år tidigare (ca 87 % av alla 15-åringar går i skriftskola) är det verkligt förbryllande: just de som kyrkan har nått, lämnar kyrkan några år senare.

En del uppger ekonomin som orsaken. Men en betydligt större grupp, särskilt bland de yngre, säger att det är meningslöst att höra till kyrkan, det ger ingenting.

Det är uppenbart att en stark avkristning är på gång. De stora kristna högtiderna fylls med annat innehåll. Bibelläsningen har rasat – detta enligt Kyrkans forskningscentral, som pekar på nedåtgående siffror.

Men det som oroar mig mest är att man idag försöker omtolka kristendomen, till att bli en spegel av det sekulariserade samhället. Guds Ord är inte längre rättesnöret, nu skall man välsigna sådant som Gud inte välsignar, man skall inte behöva bryta med det som Bibeln kallar synd, man behöver inte omvändelse till Jesus för att få förlåtelse och hjälp med sina problem.

OCH ÄNDÅ finns det möjligheter. Den stora utmaningen är för kyrkan att bli och förbli kyrka. Att förkunna evangelium för dagens människa betyder inte alltid bara att tala – i enhetskulturen hade kyrkan en självskriven talarstol, predikstol, i dagens samhälle får kyrkan lära sig att samtala med människor på samma villkor som andra.

Kyrkan skall också be med och för människorna. Behoven har inte minskat, utan ökat. Många familjer behöver förbön och hjälp, många unga orkar inte leva. Hotbilder om pandemier, katatsrofer och kriser gör många ångestfyllda.

Nu behövs de kristna mera än någonsin. ”Tiggare, som talar om för andra tiggare var det finns bröd.”

Jag tror på enkelhet, kyrkan måste omstruktureras, minska sin byråkrati, göra sin organisation lättare. Delat ledarskap, transparens i besluten, samarbete mellan präster och lekmän. Frivilliga medarbetare och ledare.

Jag tycker att en av biskopens främsta uppgifter är att arbeta med och genom människor, särskilt kyrkoherdarna, och verka för att det andliga ledarskapet i kyrkan delas.

Det är stimulerande att vara kristen. Nu behövs präster och lekmän som ser möjligheterna, som ber om öppna dörrar, om glädje och inspiration.

”Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt.”

Samling, gemenskap – kring Kristus!

Henrik