Kategori: kyrkan

Den senaste veckan har olika media (olika tidningar, kyrkans mediafolk m.fl. m.fl) ställt frågor om vad som krävs av en bra biskop.

Sedan skall man helst också, efter att ha svarat på hur en bra biskop är, säga om man tycker att man har någon eller några av dessa kvalifikationer.

Det är tidens melodi att svara på vad man är ”bra på”, varför just rösta på mig.

Jag måste erkänna att det finns något i detta som jag inte tycker om. För det första tycker jag att det inte är kandidaterna som skall svara på en hurudan biskop vi nu behöver, utan väljarna, och kyrkfolket. Naturligtvis förstår jag att kandidaten avslöjar sig genom att precisera sig och sina ideal, då vet väljarna åtminstone vad han eller hon försöker vara och bli.

Man har också en känsla av att man borde vara allt. Också vissa vänner och sympatisörer kan ha oförenliga förväntningar på en.

Jag tycker att en biskop skall ha god kontakt med Gud. Han måste vara en bedjande människa. han måste själv praktisera det han vill predika, känna det ”inifrån”. Han måste också vara rotad i kristen teologi – detta behövs nu mer än någonsin.

Men han måste också ha en levande kontakt med människor. Inte bara med någon rytmgrupp, utan med olika slag av människor, också sådana som inte delar hans åsikter.

Det dubbla kärleksbudet alltså.

Några rader ur en dikt av Nils Bolander har ringt i mina öron:

Bekännande hedningar saluterade honom, och de fromma kallade honom för sin.

Sådan vill jag inte vara.

Dikten har rubriken Alla till lags och fortsätter såhär:

Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.

John Vikström uttalade i samband med sin 50-års dag några tänkvärda ord. Han sade att hans problem var hur han skulle kunna finnas till för alla utan att samtidigt vara en nolla.

Träffande ord. Om man förstår dem rätt.

Men också viktiga ord. För en nolla blir man om man försöker vara alla till lags!

Det handlar nog i Guds rike mera om det vitsord som Gud ger, än det som andra ger, för att inte säga det vitsord man ger sig själv. 2 Kor. 10:12, 18!!

Henrik

P.S. Läs gärna hela dikten i Nya valda dikter av NIls Bolander

Canadian General: UN Observer Post Used By Hizballah
Retired Canadian Major General Lewis Mackenzie was interviewed on CBC radio, and had some very interesting news about the UN observer post hit by Israeli shells; the Canadian peacekeeper killed there had previously emailed Mackenzie telling him that Hizballah was using their post as cover. (Hat tip: Isadore.)

Se http://littlegreenfootballs.com/weblog/?entry=21786_Canadian_General-_UN_Observer_Post_Used_By_Hizballah&only

Det är vanligt att olika grupper använder FN-posteringar som skydd, de som inte är medlemmar kan inte straffas. När eld besvaras från den plats den kommer kan det sluta så oändligt tragiskt som nu i Libanon, både för FN-observatörernas del och för civilbefolkningens del.

Henrik

I dagens Hbl presenteras teologen och Jesusseminariemedlemmen Jarmo Tarkki . Han menar att kristendomen måste förändras för att överleva. Rösten känner vi nog igen. Styrelsemedlemmen i Westar Institute, John Shelby Spong, har ju tidigare både i intervjuer och böcker framfört liknande tankar.

Det märkliga är att en så klok man som Jarmo Tarkki inte ser skillnaden mellan religiös otro och vetenskaplig forskning. Det är ju inte ett dugg mera vetenskapligt att säga ”skulle då Gud ha sagt?” än ”så säger Herren”. Snarare tvärtom.

Jag kan visserligen instämma i intervjuns slutord, detta om att medeltida katedraler säger mera om Gud än vår tids pratiga sammanhang.

Tarkkis recept skulle leda till katastrof, och har redan gjort det. ”…till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ned av människorna.” Det kan vi bevittna på många håll.

Det är bara människans möte med den levande Guden, som kan förändra allt.

Henrik

Ingen har kunnat undgå att notera att det pågår ett krig mellan Israel och Hizbollah, som inbegriper Libanon. En annan konflikt, som delvis kommit i skuggan av Libanonkrisen, är Gazaområdets kamp.

Det hela framställdes som en oskyldig och helt oproportionerlig början från Israels sida, förorsakade av kidnappningarna av två plus en soldat, samt några dödade israeliska soldater. Den som läser också internationella media vet dock att bakom detta finns mycket mera.

Michelle Malkin, kolumnist i ett par hundra tidningar i USA, ofta citerad även i andra tidningar, har förmedlat en bild av en FN-utpost i Libanon där FN-fanan och Hizbollahs flagga hänger nästan sida vid sida (http://michellemalkin.com/archives/005614.htm).

Kofi Annan sade i ett uttalande att Israel medvetet angripit FN-basen med de obeväpnade tjänstemännen. Till detta finns det mycket att invända. Såväl Kanadas premiärminister (Kanada miste som känt också en FN-tjänsteman i attacken) som andra politiker (t.ex. i Australien) säger att det säkert handlar om ”ett tragiskt misstag”. Detta hävdar ju Israel.

Michelle Malkins bild ger kanske en förklaring som våra medier inte skriver något om. Det finns bevisligen uppgifter om att Hizbollah beskjutit såväl FN:s personal som framför allt Israel från FN-utposter. Detta är den tragiska, oftast förtigda verkligheten. Se vad Andrew Bolt skriver i Australiens största dagstidning Herald Sun (http://blogs.news.com.au/heraldsun/andrewbolt/index.php/heraldsun/comments/why_the_un_post_was_bombed/).

Man kan också förundra sig över att FN låter utposter vara bemannade av några tjänstemän (utan vapen!) mitt i en krigszon. Detta påpekade bl.a den kanadensiska premiärministern.

Men mitt i allt detta finns den mänskliga tragedin, civila offer på alla sidor. En libanesisk mors sorg över sitt döda barn är lika verklig som en israelisk eller finländsk mors sorg.

Till problemet hör ju att Hizbollah och Hamas har sina baser mitt ibland civilbefolkningen, just för att kunna använda detta i propagandan. Skolor, barnsjukhus, bostadsområden, allt hör med. Samt det faktum att dagens terrorister ju inte går i uniform, utan är civilklädda för att smälta in.

Men till problemet hör också primärt att civilbefolkningen inte har någon chans att göra sig oberoende av Hizbollah, eller Hamas. De är offer i många betydelser.

Man hoppas att detta omänskliga lidande snart skulle stoppas, om så krävs genom internationell närvaro. Detta har ju också Israel förespråkat.

Man hoppas att också Finland i egenskap av ordförandeland skall kunna bidra till fred och rättvisa. Det behövs sannerligen!

Henrik

Yle:s statistik publicerades för någon dag sedan. Men den säger kanske inte så mycket ännu.

70 % hade man fätt tag på i sommarvärmen, 34 % (ur minnet taget) hade varit osäkra, ca 10% hade inte svarat hur de kommer att rösta, och som sagt med 30 % hade man inte alls talat…

Resultatet nu kan givetvis vara en trend som står sig, men för många osäkerhetsfaktorer finns för att kunna säga något säkert.

Jag tycker att det är en sund inställning att man inte är för definitiv före kandidatutfrågningarna. Det visar att man seriöst vill sätta sig in i frågorna. Jag tror dessutom att en faktor som inte skall undervärderas är att de som väljer vill samtala och diskutera, inte bara med biskopskandidaterna, utan med varandra. Man finner sannolikt inte alltid en kandidat som har samma åsikter som man själv i alla frågor, då kan det vara viktigt att väga för- och nackdelar med någon annan väljare.

Mest intresserad är jag av att det nu finns många som ber. Det kan åtminstone inte skada någon. Det är ett viktigt val som kan avgöra mycket.

Henrik

Hej

Har den senaste tiden kämpat med problem med servern, nu har vi bytt server och det torde fungera. Dessutom har jag efter det bytt telefon och inte kunnat koppla upp min dator till internet via mobilen, efter att nästan ha skruvat sönder min iBook och testat mina söners uthållighet, visade det sig att felet var hos Saunalahti, om ngn annan har problem så be dem kolla ”kontot” igen.

Jag har heller inte märkt att Vesa och Tore har försökt kommentera. Jag har faktiskt inte velat censurera, annat än osakliga inlägg, utan helt enkelt inte märkt. Under de senaste inläggen finns nu kommentrarerna publicerade, Tore skrev en kommentar till ”såsom i en spegel” i juni. Läs och tyck!

Däremot kan jag inte ta Tores alla ord så väldigt allvarligt. Detta med katastrof om Perret blir biskop kan man nog hålla med om, för mig blir det det åtminstone, anske för andra också.

Men bäste Tore: säg var Jesus säger att han ska komma tillbaka om ett par år? Eller apostlarna?

Ett vanligt ord finns hos Paulus när han talar om ”vi” som då lever, men detta kan ju naturligt ses mot bakgrunden av vad han själv skrivit i 1 Kor: om den dagen vet ingen något—ingen utom Fadern allena! Paulus väntade NATURLIGTVIS att Jesus skulle komma snart, så skall en kristen göra!

Tänk om martyrerna hade fått höra att Jesus kommer om 2000 år…? I BIbeln finns en annan berättelse om en som tänkte ”min herre kommer inte så snart”. Vad resulterade detta i? Han började slå sina medtjänare. Den som inte vet när, men väl att Jesus kommer, är alltid redo, medan de som ”vet” att han inte kommer ännu, somnar eller slår sina medtjänare.

Vad katastrofer beträffar, så knäpp händerna för Israel, och för alla parter. Ett obeskrivligt lidande pågår! Man frågar sig varför inte några soldater kan lämnas tillbaka, om nu detta skulle få slut på detta ständiga bråk?!

Henrik

John Forsberg ställde en fråga till mig i Kp i början av juni (vill jag minnas). Hans frågor innehöll direktiv om hur jag skulle svara, något som dock inte gick att uppfylla.

Någon har undrat om jag alls inte skall svara.

Rent ut sagt var JF:s text så formulerad att den inte precis inspirerade till något svar – nog vet JF var jag står.

Hade kontakt nu under sommaren med Kp:s redaktion och frågade om de tyckte att svaret längre var relevant, efter att Stig-Olof Fernströms insändare redan upprepat min principiella ståndpunkt. Dåvarande red.sekr (manlig) tyckte att ett svar kanske i nuläget inte var aktuellt. Därför denna långa paus.

I nästa nr (denna vecka) av Kp ingår dock ett svar eftersom en ny förfrågan kom. Jag vill gå öppet till väga.

Utan att anföra några paralleller som inte kan dras, tycker jag dock att frågesituationen till någon del påminner om en betydligt viktigare diskussion: ”….detta sade de för att snärja honom….” (Joh. 8:6, Matt. 22:15). För att de skulle få något att anklaga honom för, lyder fortsättningen.

Jag påstår alltså inte att jag är jämförbar med Jesus. (Allt måste man också skriva i dessa tider…!) Men ärligt talat så frågar jag mig om frågeställaren – eller någon annan – har svävat i ovisshet om var jag står, eller om avsikten är en annan.

Fråga får man väl alltid.

Henrik

När Israel angreps av terrorister, först av representanter för Hamas och sedan av Hizbollah, som dödade israeliska soldater och tog en som gisslan (Hamas), som besköt och dödade israeliska soldater och tog två som gisslan (Hizbollah), och Israel besvarar angreppen genom militäraktioner inne i Gaza-området respektive Libanon (därifrån Hizbollah opererar), kommer Finlands utrikesminister igen ut med ett av sina ökända Israelfördömanden (tillägg: i senare yttranden dock litet mera nyanserat).

Man kan, t.ex. såsom Hbl:s ledarskribent idag, kritisera Israel och diskutera proportionaliteten. Men man måste förstå de historiska realiteterna: Israel besvarar alltid angreppen, särskilt om människoliv förlorats, enligt principen ”öga för öga och tand för tand”. Det vet de som angriper Israel, som är omgivet av länder som diskuterar rätten till staten Israels existens.

Nu hotas Mellanöstern av ett krig, ett krig som började med provokationer av en suverän stat.

Den finländska, svenska och t.o.m. norska kritiken av Israel, som framförts de senaste timmarna, kunde gärna vara mera nyanserad. Då skulle den också vara mera trovärdig. Detsamma gäller i ännu högre grad t.ex. den franska reaktionen, som ensidigt fördömer Israel och talar om att israel vill förstöra eller utplåna Libanon.

Man får inte glömma bort hur de allra flesta konflikter har börjat. Man hänvisar ofta till krigen och talar om ”Israels aggression” år 1967 och 1973 och citerar sällan arabförbundets ord om att Israel skall drivas ut i Medelhavet och att de ”åtar sig borttransporten av eventuella överlevande israeler, om det nu blir några.”

Det skulle nog vara på tiden med en mycket tydligare och mera balanserad nyhetsförmedling. För den som vill ha andra synpunkter kan man t.ex. hänvisa till hemsidan www.debka.com. Man gärna läsa olika nyheter för att få en mångsidigare bild av vad som är på gång. Se också på http://www.israeler.com/Artiklar/gaza_offensiven_juli_06.html. Eller på flera artiklar på pelle poluhas hemsida (basun.poluha.se) med referenser.

Självklart är att man inte kan försvara allt Israel gör, även om man kan förstå mycket mera om man känner till bakgrunden och verkligheten.

Är det inte alltid så att vänner kan säga mera, också kritiskt, än sådana som inte upplevs som vänner?

Men hur ska Finland kunna framstå som ett trovärdigt land när kritiken så ofta är ensidig?

Henrik

Alla känner väl till begreppet bildmanipulering. Mycket kan hända med en bild efter att den har tagits. En liten bil ser mycket större ut på bild än i verkligheten. Kända personers ansikte ”förskönas” på bild, de ser yngre ut, eller äldre, de är slankare, starkare. Vad du vill, vad man vill. Bilderna och verkligheten är inte identiska.

Men också på ett annat plan kunde man tala om bildmanipulering. Bilder av människor kan göras bättre, sämre eller annars bara annorlunda.

Biskop Bertil Gärtner berättade en gång för mig hur han får ”respons” från olika personer. Han hade en säck med brev, kort och andra ”hälsningar” från människor som fördömde honom för hans åsikters skull, särskilt på grund av hans ställningstaganden i ämbetsfrågan. Sedan var biskop Gärtner Hasse Geigerts gäst i den kände TV-mannens program. Han tecknade ett sakligt porträtt av Gärtner som människa, biskop och teolog. Efter programmet fick Gärtner skaffa fram en annan säck för brev, kort och andra hälsningar av männniskor som bad honom om förlåtelse för att de ansett honom vara närmast ett djur, en föraktfull och arrogant människa! Många var djupt skakade av hur deras bild av Gärtner rasade samman.

De insåg att deras bild inte motsvarade verkligheten.

Många sade att de inte delar hans åsikt, men ber om förlåtelse för allt de tänkt och sagt om honom utan att veta hur fel det var! (Den som har träffat Gärtner kan bekräfta detta.) Och det ger gott betyg åt många människor i Sverige, det är något mycket sympatiskt över detta!

Detta fick både Gärtner och även mig att reagera mot den skrämmande verkligheten: hur bilden av en människa, som målmedvetet tecknas genom insändare, artiklar, klipp (tagna ur sammanhanget) osv kan bli vad som helst, till och med så att den inte har något med verkligheten att göra.

Jag talar inte om ”helgon”, utan om bilder av människor som målmedvetet är manipulerade.

Ofta sägs det att de kvinnliga prästerna är förföljda och förtryckta i vår kyrka. Jag tror inte riktigt på det, de utgör inte den verkligt förtryckta gruppen. Om övertramp sker (till och med utredningen för biskop Heikkas rapport ger egentligen ganska litet konkret), bör det fördömas och rättas till. En lära, en andlig och teologisk position får aldrig innebära att man bemöter andra med oförskämdhet, med omänskligt beteende. Här bör vi alla hjälpa varann!

Men den verkligt förföljda gruppen är de personer som tror på Bibeln som Guds Ord, de som har en traditionell ämbetssyn. Särskilt gäller detta många unga teologer.

Jag har kommit på mig själv med att fråga mig om man måste bli muslim för att få möta respekt och saklighet inom kyrkan! Talen om rätt till åsikts- och tankefrihet rimmar illa med det som många prästbröder får uppleva: de uppförs inte på förslag till tjänster, blir inte prästvigda, får alltid frågan om kvinnliga präster osv. Och om de svarar på frågan får de höra att de inte talar om något annat…

Kanske någon tror att jag skriver om mig själv. Jag kan ju inte förneka att en del av det sagda känns igen! Men ändå vill jag ge mina kolleger, inklusive kvinnliga präster, det erkännandet, att jag personligen har behandlats och bemötts förhållandevis väl. Flera kvinnliga präster är personliga vänner, och jag hoppas att det förblir så trots att vi ser olika på tingen. Många andra bröder har nog drabbats hårdare.

Men det är inte bara personer som kan råka ut för bildmanipuleringar. När man i hög grad följer med utländska media, märker man hur ensidig, för att inte säga förvrängd bilden av t.ex. Israel och USA är. Finländska media, liksom svenska, ger en annan bild av händelserna än många utländska media. Om detta har många andra skrivit, och jag tror att det är relevant. (se t.ex. basun.poluha.se – många hänvisningar). Men man kan läsa ledare i våra största dagstidningar och jämföra dessa med internationell press för att förstå vad jag avser.

Men: för de flesta av oss finns det aspekter på detta som kanske är ännu viktigare. Vi har nog alla orsak att fundera på detta. Hur ofta har man inte fått revidera sin uppfattning av olika personer när man har mött dem ”face to face”.

Jag hoppas därför att vi aldrig kommer bort från möten med verkliga människor, över alla åsiktsgränser, alla tekniska hjälpmedel till trots.

Bilderna är nämligen alltid annorlunda än verkligheten.

Henrik

Sommaren är enligt många årets bästa tid. Vila, rekreation, samvaro, och befrielse från vardagens plikter (se för övrigt Gunnar af Hällströms välskrivna kommentar i Kp!) är en del av sommarens odiskutabla värden.

Andra säger att det är årets värsta tid! För somliga är sommaren ensamhetens och besvikelsernas högsäsong. Självmordsstatistiken har en av sina toppar just kring midsommaren. Kanske är det kontrasten mellan det liv som man önskade och det liv man (inte) upplever som är en förklaring? Meningslösheten slår hårt.

På väg till Hangö-regattan ännu en sommar för att se vad som kan göras för ”Finlands framtid” – ”de som inte vet att där också finns båtar” – tänker jag också på att sommaren innehåller fina möjligheter, utmaningar och glädje för unga människor, men också mycket annat.

Sommaren är alkoholkonsumptionens tid. Man behöver inte vara ”i form” till skolan, jobbet eller vad det kan vara. Många andra problem är också direkt alkoholrelaterade. Olyckor och våld, sådant man inte skulle göra eller ens råka ut för i nyktert tillstånd, drabbar alltför många unga.

Till sommaren hör också många sexuella frestelser: tillfälliga förbindelser, kanske med löften om en fortsättning som aldrig blir av, könsjukdomar, oönskade graviditeter, aborter osv. Det minsta problemet är inte ångest och en växande oförmåga att knyta varaktiga människorelationer. På något sätt känns det fel när olika organisationer tillhandahåller eller rentav sänder med posten kondomer, som ju måste användas… Avsikten kan vara god, resultatet kan bli det motsatta.

När man läser olika psykologers och ungdomsarbetares svar på frågor om sex och samlag mm, blir man bestört. Knappast bara med tanke på ens ålder. På fullt allvar talar man med 12-13 åringar om detaljer som hör sexlivet till. Frågan om när sexuell aktivitet skall inledas är nästan enbart en teknisk fråga, och har mycket litet med etik att göra. Vi som är ”på fältet” ser hur det är i verkligheten. Tårar och besvikelser, rädsla och ångest hör centralt med (vilket inte utesluter också andra, positiva känslor). Jag tror inte att unga människor då eller annars behöver moralism, men nog moral. Det är till detta som vi alla skulle behöva uppmuntra varandra, oavsett ålder.

Det kan inte vara en tillfällighet att en liberal inställning till sex tidsmässigt hänger samman med ökat antal skilsmässor. Det är nu framtiden formas, eller missformas.

Men sommaren aktualiserar också den tredje ”klassiska” frestelsen för människan: pengar!

Hur fint är det inte att kunna resa, se och uppleva – det unnar man gärna varje människa, och särskilt också unga människor. Men Bibelns ord om penningbegäret, som roten till allt ont äger nog sin aktualitet. Pengar konsumeras, och räkningen orkar man inte alltid tänka på.

Dessa tre storheter, alkohol, sex och pengar, har alltid varit människans risker.

Nu är inte poängen, om nu någon trodde det, att förfasa sig över hur unga människor beter sig idag. Utmaningen är att unga människor skall komma hela genom sin ungdomstid och kunna gå med goda, roliga och fina minnen vidare in i vuxen livet. Det är de så väl värda.

Men sommaren och kampen om människan är inte åldersrelaterad. De flesta av ovannämnda aspekter gäller människor i alla åldrar.

En sista dimension, både en möjlighet och en risk, är det andliga utbud som ges under sommaren. Risken är att man kommer bort från gemenskapen, gudstjänsten, nattvarden, Bibeln. Att man inte finner en gemenskap under sommaren som erbjuder det stöd som varje människa behöver. Men möjlgiheterna är stora: sommarens skriftskolläger kan vara avgörande för många! Där kan det frö sås som blir till LIV. Också olika sommarfester, läger och kurser kan rusta oss för livet på ett avgörande sätt. Över 100 000 finländare samlas under sommaren till andliga fester, den största, gammallaestadianernas sommardagar samalde 70.000!!

Det är viktigt att se på människan ur evighetsperspektiv, också under sommaren. Då klarnar mycket. Det ger livet det allvar som är nödvändigt. Det ger också en barmhärtighet gentemot alla människor, människans fiende är inte någon annan människa, utan det onda, som vi alla kämpar med.

När jag önskar alla en god och fin sommar gör jag det med förhoppningen att Du och jag ska få betyda något för någon i sommar: en hjälpande hand, ett lyssnande öra, eller medmänsklighet i någon annan form, huvudsaken är omsorgen om människan enligt de möjligheter vi konkret har.

Sommaren aktualiserar alltid för mig anslaget i en gammal andlig sång, som givetvis gäller året om:

Två väldiga strida om människans själ.

Den kampen kan man se på nära håll, den kampen känner man starkare och svagare i sin eget innersta.

Må Gud välsigna och bevara alla under sommaren 2006.

Henrik