Henriks kommentarer

Den 12-13 september samlas biskopsmötet i St. Michel, bl.a. för att ta ställning till samarbete och arbetsledning, som beretts av en arbetsgrupp under ledning av biskopen i Esbo stift Mikko Heikka.

Arbetsgruppen har rätt så radikala lösningar. Man föreslår att man i kyrkan skall gå in för strängare disciplin när det gäller personer med traditionell ämbetssyn. Det gäller både präster och andra anställda i kyrkan. Man får ha en traidtionell ämbetssyn, en syn som är legitim, men man får inte leva enligt den, inte väja i någon arbetssituation, inte ens fast båda parter skulle kunna omfatta en annan lösning! Enligt förslaget skulle det också gälla undervisning o.dyl. Man skulle inte offentligt få undervisa om någon annan tolkning än den som kyrkan gick in för år 1986.

En av arbetsgruppens medlemmar, Keijo Rainerma, kunde inte förena sig i majorietens beslut. Hans ståndpunkt finns i princip i uppropet Konstruktiva lösningar, som utgår från att man inte skulle välja den hårda linjens väg, utan besinna sig. Uppropet, som nu har drygt 9600 (!) undertecknare, skall överlämnas den 8.9.2006, före biskopsmötets behandling av frågan.

Man kan för övrigt ännu underteckna uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi).

Om biskopsmötet väljer en mjukare linje innebär det att samtalsgemenskapen kommer att bevaras, även om det inom kyrkan säkert kommer att finnas profileringar, typ väckelserörelsernas verksamhet, gemenskaper och koinonior osv.

Om biskopsmötet väljer en mera kategorisk linje, kräver att den som blir präst i allt skall tvingas samarbeta även mot sin övertygelse, kommer detta att få stora konsekvenser.

Det är märkligt, tycker jag, att i en tid när man i samhället uppmanar till smidighet och lösningar som inte provocerar, lösningar som tar hänsyn till folks övertygelse, så ser kyrkan ut att gå en motsatt väg!

Nu är det skäl att knäppa händerna. Det är skäl att verka för en lösning som alla kan leva med, tills större klarhet och enhet finns i frågan. Det innebär inte att frågan för alla är oklar. Det betyder givetvis inte att det är egalt vad Bibeln lär.

Som jag ser det står kyrkan inför en av sina största kriser nu, och besluten de närmaste veckorna kommer att ha konsekvenser för långa tider framåt.

Jag tycker att man borde gå in för en moderat linje – man leder inte andligt arbete genom diktat! Det är i detta läge bättre att bevara den yttre gemenskapen, även om detta leder till profilerade grupperingar inom kyrkan. Samtalskontakten bevaras, och nya tider kan komma. Det är som i ett äktenskap i kris: en skilsmässa är alltid något mycket definitivt; ofta kan det vara skäl att inte vidta dramatiska åtgärder förrän man vet att det inte finns alternativ.

Som jag tidigare skrivit så förefaller de av Heikkkas arbetsgrupp skisserade lösningarna sakna proportioner: endast i elva församlingar av kyrkans många hundra har större problem rapporterats! Ingen av dessa elva församlingar finns för övrigt i Borgå stift.

Henrik, en av dem som i dagens läge inte kunnat få bli präst

P.S. För några dagar sedan samtalade jag med två teologer, som undrar om vägen vidare. Ingendera har någon chans att bli präst i vår kyrka.

Det kan vara skäl att läsa kommentaren under valmaskin 1. Den är nästan dråplig, och visar att den goda avsikten med valmaskinen inte är så lätt att i praktiken förverkliga.

Som var och en kan se av min text i valmaskin del 2, fick jag frågorna i annan form. Det sista alternativet lyder INGET SVAR, men den formulering jag skulle ta ställning till lyder ”Jag kan inte säga”.

I telefon, någon timme före deadline, fick jag höra ett par omformuleringar av detta, jag var då ute på stan på väg till jobbet, och skulle klara av Hbl:s intervju mm. Jag hann inte mera omformulera något.

I mina öron är INTET SVAR en annan sak än ”Jag kan inte säga”, vilket jag tolkar som att jag inte vet, eller att ngt hindrar mig från att föra fram min åsikt.

När valmaskinen nu ger alternativet INTET SVAR, så följs det av ett svar! En annan problematik är att bakom INTET SVAR följt av en kommentar, kan diametralt motsatta åsikter dölja sig.

Jag blev också med intrycket att man kunde kommentera bara de första frågorna (om en bra biskop, vad stiftet behöver osv), för ”det har andra gjort”. Det kan ju ha berott på ett missförstånd, jag märkte inte genast de senare frågorna – det har varit litet stökigt. Och det är åtminstone mitt fel, att jag inte märkte alltså!

Med dessa ord vill jag bara belysa mitt dilemma. Jag meddelade de andra kandidaterna om min svårighet att finna ett svar som skulle kännas äkta, annars skulle det bli kommentarer under varje fråga. (Fick för övrigt ett mycket vänligt svar av Helene L, som jag tacksamt noterar!). Dessa ord innehåller INGEN SOM HELST kritik mot de andras svar, de har våndats precis som jag med alternativen, antar jag.

Men jag frågar mig vad denna valmaskin egentligen säger – läs som sagt kommentaren under ”valmaskin del 1”, den säger en del.

Jag vill inte ”sticka ut” eller förringa det arbete som har gjorts av våra redaktörer vid KCSA, men valmaskinen innehåller nog problem för den seriösa frågeställaren. Testa och se!

Henrik

1. Namn: Henrik Perret,
2. Ålder: 60 år
3. Generalsekreterare för Teologiska institutet i Finland sedan 1.1.2006, tjänstledig från tjänsten som kyrkoherde i Markus församling i Helsingfors. Tidigare jobb: Ex. o. adjunkt i Matteus församling 1972–1975, student- och skolungdomspräst vid Finlands ev.luth. Student- och Skolungdomsmission (FSSM) 1975–1980, kyrkoherde i Markus församling sedan 1980 med ett avbrott 1994–1996 då jag var verksamhetsledare för läkarhelikoptern Medi-Heli.
4. Familj: gift med Anki (Ann-Kristin), fyra vuxna söner, fyra barnbarn

Nämn 3 egenskaper som en bra biskop behöver:

Biskopen skall vara en andlig ledare och inspiratör.

Kommentar: En andlig ledare skall känna Bibeln och teologin, och han skall också själv leva i tro på det han vill förmedla till andra. Andligt ledarskap är att vara herde, inte herre. Det omfattar vilja att dela det andliga ledarskapet, utan att fly sitt ansvar. Det innebär också att tillsammans med andra (lika och olika tänkande) söka vägar vidare, att inte tro sig ha allt själv. En andlig ledare är inte någon kyrkofurste, utan en tjänare. Inspirationen föds ofta av att själv få vara med, få förtroende, få ansvar, få påverka och medverka. En andlig ledare är med i ett nätverk, är inte någon solist, utan fungerar tillsammans med andra.
Naturligtvis inkluderar detta administrativ förmåga och mångsidigt kunnande, men jag väljer att prioritera det andliga ledarskapet; i ledarskap ingår också beredskapen att engagera andra i arbetet och ansvaret. I det ingår också beredskapen att ge livsrum åt andra, biskopen skall inte “fylla hela scenen”.
Självtillräckligheten hos andliga ledare är det värsta hotet mot andligt liv. Självtillräckligheten kan rikta sig både mot Gud och människor, och är faktiskt i båda fallen katastrofal!

Biskopen skall vilja och kunna samtala.

Kommentar: Kyrkan har länge haft en “talarstol” i tiden, och har det även ibland ännu, men tiderna förändras och det blir allt viktigare att kyrkan kan samtala, och delta i samtalet på samma villkor som andra. Detta gäller särskilt prästerna och biskopen, som behöver kunna utnyttja detta nya “format” mycket mera – gäller både i muntlig och skriftlig form. Ex cathedra-stilen (“så här är det”) fungerar inte länge, den lugna och sakliga argumentationen är långt viktigare. Men samtalet måste också ha ett innehåll: det skall vara genuint kristet, det är inte bara psykologi, kommunikation eller terapi, även om allt detta kan ingå. Vår uppgift är inte att vinna debatter, utan att vinna människor.

Biskopen skall vara en lyssnare och medmänniska.

Kommentar: Det är svårt att arbeta som biskop om man inte tycker om människor. En biskop skall vara lyhörd för vad människor i stiftet säger (både i ord och “ordlöst” genom det de ger uttryck för). Han skall våga möta också det svåra och får inte vara populist eller vindflöjel. Till detta hör vilja och bönen att kunna styrka dem som håller på att ge upp. Ofta kan det vara egna misslyckanden som blir det tyngsta, genom självanklagelser och besvikelser. Det kristna budskapet är till sitt väsen upprättande, skapar vilja och lust att resa sig och gå vidare. Och medmänskligheten är ofta det argument som väger tyngst. Ett nätverk av kontakter till olika människor är oerhört viktigt. Beredskap att möta människan sådan hon är, är något som också för biskopen är ett måste.

Nämn 3 saker som Borgå stift nu skulle behöva:

Tradition och förnyelse.

Kommentar: Vi skulle behöva mera av äkta kristen, apostolisk tradition. Inklusive den entusiasm som fanns i urkyrkan! Risken finns att kyrkans verksamhet urvattnas, att tron blir bara en verksamhet eller en aktivitet i stället för en tro som är och som bär. Vi behöver detta: kristendomens återkomst. Men samtidigt behövs förnyelse. Förnyelse, ett andligt uppvaknande, att tron blir fräsch och personlig. Någon har sagt att den kristna församlingens liv ofta kan lamslås av två satser: “så har vi alltid gjort”, och “det har vi redan försökt göra.” Tradition och förnyelse hör ihop. Förnyelsen skall växa ur kyrkans egen tradition, det är just förnyelse, inte förändring i sig som behövs.

En gemensam vision

Med vision avses inte en överandlig syn, eller ett detaljerat program som är förutbestämt och som skall förverkligas oberoende av tid och rum och människor. Med en vision avser jag en djup gemensam målsättning, som är klar men inte låst. Den skall ge rum åt olika stilar och uppfattningar, men inom rimliga gränser. Den skall vara en samlingsrörelse som också för oss närmare varann. Det skall innebära samarbete.

Delat ledarskap och unga ledare

Kommentar: Kyrkan är en kropp med många lemmar, den är som en orkester med många instrument. Om prästen och de anställda blir ensamma tröttnar de. Det är också mycket roligare att vara med och bära ansvar. Stiftet behöver många ledare, unga ledare och särskilt också lekmän. Biskopen och prästerna skall verka för att detta sker. Tillsammans kan vi – detta gäller i all synnerhet den kristna kyrkan!
Ledarskapet innebär långt mera än rätten att få ta över det tidigare generationer har sysslat med. Det måste innebära rätten att forma kyrkans liv och verksamhet, att utvärdera, att behålla och förändra. Men det innebär också vilja och ansvar att lyssna till det som tidigare generationer har fått se. Tillsammans – över generationsgränserna!

Nämn 3 saker som finska kyrkan nu skulle behöva:

Våga vara kyrka!

Kommentar: Vår kyrka behöver tro på sin egen “vara”, på evangeliet om Kristus! Kyrkan förlorar tiotalstusen medlemmar varje år (!!), människor som inte ser någon orsak att vara kvar i kyrkan. Jag tror inte att det beror på att kyrkan är för mycket kristen, utan att man möter för litet kristendom inom kyrkan. De stora kyrkorna, den romersk-katolska och den ortodoxa får nya medlemmar också därför att man där håller den kristna tron i ära, man böjer sig inte för alla världens vindar. Man säljer inte sin trosgrund.
Kyrkan skall hålla sig till sitt av Kristus givna uppdrag och akta sig för att leka förmyndare för människor genom att blanda sig i sådant som inte är kyrkans uppgift. Kyrkan skall ge röst åt de svaga och förtryckta, kyrkan kan och skall reagera när människovärdet är utsatt och hotat vid livets början eller dess slut, eller under människans livsdag, men kyrkan skall inte ge råd och anvisningar i alla världens sammanhang. Däremot skall kristna människor, var och en inom sitt yrke eller sitt ansvarsområde vara kyrkans röst i samhället, i tiden.

Mycket större enkelhet!

Kommentar: Kyrkan har inte en chans att överleva med denna tunga och byråkratiska organisation. Kyrkan skall ha lätt fältutrustning, radikalt mycket mindre byråkrati. Kyrkans gudstjänster och samlingar måste också vara tillräckligt enkla. Kyrkan har en rik tradition att förvalta, något som inte får lämpas överbord. Men kyrkan behöver också enkla samlingar, med möjlighet att bryta bröd tillsammans, att ge och att få.

En omsorgsgemenskap

Kommentar: Den kristna gemenskapens innersta ton är kärlek. Det var i urkyrkan ett av de avgörande argumenten för den kristna tron: se hur de kristna älskar varandra! Dagens kyrka är insnörd i debatter, diskussioner och gräl. Detta är kontraproduktivt, dvs. det skrämmer bort människor från kyrkan. Den kristna gemenskapen skall präglas av respekt och omsorg, hur människan mår, hur hon har det, också i vardagen. Det skall finnas en relation mellan gemenskap och diakoni, praktisk omsorg i vardagen. Kärleken finner alltid nya vägar och svar, svar på problem som möter just nu.

Henrik

Jag försökte lojalt ställa upp tillsammans med mina kolleger i valmaskinen, men alternativen kändes främmande. Här försöker jag skriva något om vad jag tänker, vilket förhoppningsvis ger ens någon uppfattning om vad jag konkret tänker om detta. Ibland svarar jag med litet flere ord, för att läsaren skall få en något mera nyanserad bild än vad som är fallet om bara stickord används.

1. Andligheten i Borgå stift är brokig och det har talats mycket om biskopens roll som brobyggare. Tror du att biskopen kan göra något för att samla stiftet?

1. Det finns inga speciella spänningar och därför finns det inget behov av någon samlande länk.
2. Alla skall få ha sina egna åsikter – biskopens uppgift är att lyssna och finnas till för alla.
3. Det är biskopens uppgift att jobba fram en kompromiss som alla kan leva med.
4. En biskop måste vara en stark ledare vars uppgift är att sätta ramar som prästerna, församlingarna och församlingsmedlemmarna kan verka inom.
5. Jag vet inte om en biskop kan göra något åt saken.

Det finns spänningar och behov av samling. Alla ska få ha sina egna åsikter, och biskopen skall lyssna, men alternativet blir på hälft, det måste finnas en kurs, en riktning som hjälper oss vidare. Biskopens uppgift är att verka för en förståelse, inte nödvändigtvis en ”kompromiss”, utan sanningen (i dess mångfald) måste vara utgångsläget. Både alternativ 3 och 4 utgår för mycket från att biskopen på något sätt dikterar och andra följer, i stället för att det skall ske i form av bön och samtal, samverkan. Jag tror att när vi alla håller oss till trons centrum, blir gemenskapen större. Biskopens ämbete är enhetens ämbete, och det utövas främst när vi alla håller oss till Honom som är huvudet, för att citera Paulus.

2. Biskopen fungerar som själavårdare för prästerna, men är också i egenskap av ordförande i domkapitlet ibland tvungen vidta straffåtgärder mot dem. Vad anser du om dubbelrollen?

1. En god ledare skall vara som en förälder – biskopen skall lyssna för att förstå, men dra klara riktlinjer och inte vara rädd för att tillrättavisa om någon gör något fel.
2. Själavården är det primära – biskopens främsta uppgift är att lyssna och finnas tillhands för prästerna.
3. Ledarskapet kommer främst till uttryck i den offentliga verksamheten – vid prästvigningar, installationer och invigningar, samt genom deltagande i den offentliga debatten. I andra sammanhang är biskopen endast en präst bland andra.
4. Jag kan inte säga.

P. 1 och 2 innehåller mycket riktigt, men biskopen måste också våga ta i det svåra, inte minst personalfrågor, som inte får sopas under mattan. Bön, samtal och överläggningar är nog de viktigaste arbetsredskapen, innan ”straffåtgärder” blir aktuella finns det annat som kan göras. Biskopen skall också använda sig av de resurser som finns – vänner och kolleger till parterna i en konflikt, förtroendevalda osv. Någon form av disciplinära åtgärder kan biskop och domkapitel gärna ha, men direkta straffåtgärder bör enligt min mening höra till domstolar. Målet skall vara upprättelse och rättvisa, inte att någon skall behöva vara rädd för biskop eller domkapitel. Men till kyrkans trovärdighet hör nog att vi måste försöka leva som vi lär – ingen av oss är fullkomlig, men försöka skall vi nog.

3. Religionsundervisningen i skolorna diskuteras med jämna mellanrum. En del förespråkar en konfessionell kristen undervisning, andra vill slopa hela ämnet och en del önskar något däremellan. Vilken anser du att kyrkans linje borde vara?

1. Kyrkan skall befrämja fria kristliga skolor.
2. Kyrkan skall förespråka en religionsundervisning där alla religioner behandlas likvärdigt – alla konfessionella element bör lämnas bort.
3. Kyrkan skall hålla fast vid det nuvarande systemet där eleverna erbjuds alternativ till den kristendomsinriktade religionsundervisningen.
4. Kyrkan skall inte blanda sig i skolfrågor.
5. Jag kan inte säga.

Jag omfattar både punkt 1 och 3, normalt är jag närmare punkt 3, men varför skulle vi inte kunna låta också kristliga skolor finnas (i likhet med andra länder)? Som kristna vill vi bygga på vår egen värdegrund, men samtidigt objektivt och sakligt undervisa om andra religioner.

4. Hur ser du på kristendomen i förhållande till andra religioner?

1. Den enda vägen till frälsning går genom Jesus Kristus, alltså kan man finna Gud endast genom den kristna tron.
2. Det kristna evangeliet är den mest fullständiga vägen till Gud, men andra religioners budskap är värdefulla i den mån de överensstämmer med detta.
3. Vår värld är och förblir pluralistisk – den religiösa sanningen kan ta sig uttryck på olika sätt i olika kulturer, traditioner och tider.
4. Frågan om sanning är inte avgörande i förhållningssättet till andra religioner. Viktigare är istället frågor om samarbete, ansvar och ömsesidig respekt för varandras övertygelse.
5. Jag kan inte säga.

Här vill jag svara: punkt 1 är mitt alternativ! Vår värld är pluralistisk, ja, och människan har någon vetskap om Gud, men vägen till Gud heter Jesus, Han är den enda Vägen, det enda Namnet. Sanningsfrågan är central. Andras övertygelse skall behandlas med respekt och taktfullt – man kan respektera andras övertygelse också om man inte delar den – men det innebär inte att Jesu missionsbefallning skulle bli upphävd. Vem skulle missionsuppdraget då gälla, om det inte gäller dem som har någon form av övertygelse?!

5. Vilka ekonomiska prioriteringar tycker du att församlingarna borde göra? Hur skall de använda t.ex. de medel som fås genom medlemmarnas kyrkoskatt?

1. Församlingsverksamheten (som gudstjänster, dagklubbar, skriftskolor m.m.) bör prioriteras.
2. Pengarna borde i första hand ges till dem som behöver hjälp – t.ex. via diakoniarbetet och utlandshjälpen.
3. Kyrkan borde satsa på evangelisation och synlighet för det kristna budskapet.
4. Kyrkan måste i första hand upprätthålla kyrkobyggnader och gravgårdar
5. jag kan inte säga.

Biskopen kan inte ta beslutanderätten från församlingarna. Behoven kan vara så olika, om man behöver ett församlingscentrum kanske pengar en viss tid i högre grad kanaliseras till det osv. Alla punkter innehåller ju sådant som församlingen skall göra, hur prioriteringarna görs vet nog de förtroendevalda bättre än biskopen.

6. Kyrkan har en relativt stor pensionsfond och därmed ett placeringsbehov. Fonden har nyligen fått sina första etiska direktiv. Vad anser du om placeringsprinciperna?

1. Kyrkans nuvarande etiska linje (att inte placera pengar i tobak, vapen eller porr, men annars placera fritt) är bra.
2. Kyrkan borde placera också i aktiva globala utvecklingsfonder som bl.a. finansierar mikrokrediter och följer upp kreditgivningens sociala följder.
3. Kyrkan bör följa normala marknadsekonomiska spelregler med bästa möjliga avkastning som främsta strävan.
4. Jag kan inte säga.

Punkt 1 är naturligtvis vettig, men det skall tilläggas att också punkt 3 innehåller enligt min mening nödvändiga realiteter. Om inte kyrkans pensionsfond förvaltas enligt marknadsekonomiska spelregler, med god avkastning som en tydlig strävan, skulle kyrkan inte klara av sina åligganden. Detta har i hög grad skett, tycker jag. Det är klart att etiska spelregler skall gälla, rätt förstått, men ibland uppfattas ”god avkastning” som på något sätt etiskt diskutabelt, vilket inte är fallet. Det rör sig om mycket stora frågor. Därför vill jag uppskatta ekonomiskt kunnande och att pensionsfonden är i händerna på människor som kan sina saker och samtidigt har en hög moral.

7. I samband med den planerade kommunreformerna har även den nuvarande församlingsstrukturen ifrågasatts. Vad tycker du att kyrkan borde eftersträva i fråga om den?

1. Kyrkan borde sträva efter större församlingar med flera medarbetare och en mera centraliserad administration.
2. Kyrkan bör sträva efter små församlingar eftersom gemenskapen och talkoandan ofta är bättre i dessa.
3. Församlingsstrukturen är bra som den är – samma struktur passar inte över allt.
4. Kyrkan borde sträva efter större moderförsamlingar som består av ett antal mindre kapellförsamlingar.
5. Jag kan inte säga.

Det är inte säkert att stora församlingar blir en billigare lösning (exempel: Tuomiokirkkoseurakunta i Hfors, som blev dyrare efter sammanslagningarna). Behovet och verkligheten måste vara realistiska. I allmänhet tror jag mera på mindre gemenskaper. Jag anser att en av de främsta missförhållandena är den tunga och byråkratiska förvaltningen. Mycket måste och kan förenklas. I viss utsträckning skulle jag kunna tänka mig också icke parokiala lösningar (vi har redan Olaus Petri-församlingen och Deutsche Gemeinde), ”det sociala kittet”, dvs det som förenar människor, är inte längre enbart den geografiska närheten, utan andra gemensamma verkligheter. Det kan också gälla ”språköar”, där det naturliga skulle vara att t.ex. alla finlandssvenskar på ett större område kunde höra till samma församling i stället för att vara minoriteter i flere finska församlingar.
Församlingen får dock aldrig bli en selektiv gemenskap i den meningen att man väljer ”favoriter” – det slutar med katastrof! Till församlingsgemenskapens verklighet hör att ”slitas mot” olika människotyper och personligheter.
All förvaltning bör dock ha livet som grund, organisation och förvaltning skall tjäna livet, inte tvärtom. Frågan är om alla motsvarande lösningar i samhället (t.ex. överstora alarmområden) har blivit en vettig lösning. Det kan se bra ut på pappret, men hur är det i verkligheten? Denna aspekt är också viktig för kyrkan.

8. Hur ser du på kyrkans möjlighet att fungera som en etisk väckarklocka i dagens samhälle?

1. Kyrkan bör engagera sig endast i sådana etiska frågor som påverkar kyrkan själv.
2. Kyrkan bör engagera sig i etiska frågor såväl lokalt, nationellt som internationellt.
3. Kyrkan bör engagera sig endast i etiska frågor av global karaktär.
4. Kyrkan bör inte alls uttala sig i etiska frågor.
5. Jag kan inte säga.

Punkt 2 är närmast min syn. Kyrkan skall primärt sköta sin huvuduppgift, förkunna evangelium, förrättningar, diakoni osv och som kyrka inte försöka vara ”förmyndare” för människorna, utan slå vakt om etiska principer. Det är viktigt att kyrkan deltar i det etiska samtalet.
Kyrkan skall alltid värdera sakkunskap och kunnande högt; kristna med olika utbildning skall engagera sig i diskussionerna inom sina respektive yrken.

9. Det har ofta diskuterats huruvida det finns utrymme för t.ex. frånskilda, samboende och sexuella minoriteter att jobba i kyrkan. Vad tycker du?

1. Jesus älskar alla – kravlöst. Kyrkans negativa förhållningssätt till frånskilda, samboende och sexuella minoriteter hör historien till.
2. Alla kan naturligtvis jobba i kyrkan, men det behöver inte betyda att deras levnadssätt måste accepteras av kyrkan.
3. De nämnda levnadssätten är emot Bibelns budskap och kyrkan måste därför ta avstånd från dem.
4. Jag kan inte säga.

Det går inte att förena dessa olika frågor. En frånskild kan ha blivit lämnad, och kan naturligtvis inte i en sådan situation ännu bli uppsagd av församlingen! Skilsmässor är ett växande problem, också inom kyrkan. I ingen händelse skall frånskilda människor avvisas. Någonstans går nog gränsen för trovärdigheten för t.ex. präster, men avgörande är inte vad som hänt, utan vad man gör med det som har hänt. Kyrkan måste göra mycket mera för att stöda äktenskapen!
Samboendet är något man kan och skall påverka, det är ofta ett sätt att bevaka sin egen eventuella ”reträtt”, vilket är själviskt och oetiskt; kärleken är beredd att ta risker och ansvar. (Det kan finnas missförhållanden i lagstiftningen, som bör åtgärdas, så att det inte skall vara oförmånligt att leva etiskt).
De sexuella minoriteterna accepterar jag, man kan inte rå för vad man är, men också för dem gäller att de har ansvar för vad de gör och lär. Till kyrkan får man komma som man är och som man har det. Kyrkans anställda skall nog försöka leva som man lär, annars förlorar man sin trovärdighet. Men, ”vi kan alla falla i vattnet, men inte leva i vattnet”, som någon sagt.
Bibeln lär, liksom vår kyrka, att äktenskapet är livslångt, att samboende inte är ett äktenskap och att äktenskapet är ramen för utlevd sexualitet, tror jag. En annan sak, som vi inte får glömma, är att vi skall vara barmhärtiga mot alla. Målet är att hjälpa, inte att stjälpa.

10. Borde kyrkan göra något för miljön?

1. Kyrkan behöver ha en klar linje i miljöfrågor – församlingarna bör åläggas att följa en alltomfattande, gemensam miljöplan.
2. Kyrkan kan, som hittills, ge rekommendationer till församlingarna, men församlingarna ansvarar själva för hur långt dessa efterföljs.
3. Miljöfrågor hör inte till kyrkans eller församlingarnas uppgifter, utan ansvaret finns hos de enskilda församlingsmedlemmarna.
4. Kyrkan och församlingarna skall uppmana sina medlemmar att respektera skapelsen, men de har inte sakkunskap att uttala sig om hur det skall göras.
5. Jag kan inte säga.

Ja, kyrkan som tror på Skaparen, skall förvalta miljön så att vi kan överlämna ”en bättre värld” åt kommande generationer. Trots allt måste realismen gälla här – i det lilla kan alla handla, men stora och omfattande projekt har inte många församlingar i praktiken resurser för. I skriftskola och annan undervisning skall vi ta upp också miljöfrågor. Min position är närmast p. 2.

11. Hur ser du på jämställdheten mellan män och kvinnor?

1. Vi är skapta till män och kvinnor – vi är olika och skall därför acceptera att vi har olika uppgifter i samhället. En uppgift är inte mer värd än en annan.
2. Vi är skapta till människor, men vi växer in i olika mans- och kvinnoroller. Kyrkan bör motsätta sig särbehandling p.g.a. kön. Ännu råder inte jämställdhet mellan män och kvinnor i Finland.
3. Jämställdhet mellan män och kvinnor är inget kyrkan skall ta ställning till – inte heller Bibeln nämner den frågan.
4. Jag kan inte säga.

Jämställdhet och olikhet går väl att förena. Detta är ju en av grundtonerna i Bibeln. Man och kvinna är lika mycket Guds avbild, och skall verka tillsammans i hem, familj, kyrka och samhälle. Naturligtvis finns det också likheter mellan män och kvinnor, liksom det finns olikheter mellan personer av samma kön. Den kristna kyrkan skall slå vakt om människovärdet, påtala förtryck och andra former av social orättvisa. Jag anser att det finns orättvisor mellan könen, t.ex. i fråga om lönesättning. Kvinnodominerande yrken är ofta sämre betalda, vilket är orättfärdigt.
Ämbetsfrågan däremot är inte någon jämlikhetsfråga, ”prästen” är i kristen teologi en andlig far. I romersk-katolska kyrkan och i den ortodoxa finns det kvinnliga premiärministrar, regenter, professorer och forskare, företagsledare och Nobelpristagare, som inte för ett ögonblick avstår från sin kvinnlighet, sin intelligens, sin utbildning eller bildning, trots att det inte finns kvinnliga präster i dessa kyrkor. Vad är det som har gjort att denna fråga just i lutherska och protestantiska kyrkor blivit en sådan fråga på liv och död?
Jag är faktiskt också medveten om att andra ser annorlunda på denna fråga…
Jag tycker att det skall finnas mycket frihet i frågan om ansvars- och uppgiftsfördelning mellan mannen och kvinnan. Traditionellt manliga och kvinnliga uppgifter kan alltid omvärderas, med utrymme för människotyper, omständigheter osv.
Sådant som inte Guds Ord lär kan och skall vara föremål för diskussion.

12. Vad anser du om förhållandet mellan religion och kultur?

1. Även om kulturen kan väcka debatt och t.o.m. vara provokativ, är den värdefull och bör tas tillvara av kyrkan.
2. Det är riskfyllt att blanda ihop religion och kultur – folk kan blanda ihop fakta och fiktion.
3. Kultur är ett ypperligt sätt att utöva religion på – t.ex. via musik, teater och dans kan man ge uttryck för både tro och tvivel.
4. Jag kan inte säga.

All religion lever i någon form av kultur, i många fall har kristendomen påverkat kulturen och genomsyrat den. Men allt i den västerländska kulturen är inte kristet, och kristendomen är inte i princip bunden till någon bestämd kultur. Kyrkan skall leva samhällstillvänd, vilket också inkluderar en växelverkan mellan religion och kultur. I en postmodern och postkristen kultur är det viktigt att kyrkan är en aktiv påverkare.

13. Kyrkan mister en del av sina medlemmar. Hur skall kyrkan reagera?

1. Kyrkan skall satsa på gudstjänsten – den primära kristna gemenskapen. Kyrkans gamla sanningar duger bara de erbjuds på ett modernt språk.
2. Kyrkan skall inte tränga sig på utan finnas tillhands då folk söker sig till den, framför allt i samband med förrättningar.
3. Kyrkan skall fortsättningsvis förvalta och utveckla det kultur- och traditionsarv tidigare generationer gett den. Kyrkan borde sträva efter att stärka detta i all sin verksamhet.
4. Kyrkan skall satsa mera på uppsökande verksamhet, evangelisation och mission.
5. Det är inget självändamål med så många medlemmar som möjligt – de som inte är medlemmar är lika viktiga för kyrkan som medlemmarna.
6. Kyrkan är de troendes gemenskap – de som inte tror som kyrkan lär, borde heller inte vara medlemmar.
7. Jag kan inte säga.

Rätt förstådd låter punkt 1 riktig i mina öron, även om det inte bara handlar om ”modernt språk”. Också punkt 4 skriver jag under. Kyrkan måste vara taktfull, men grundinställningen skall vara att förverkliga Jesu missionsbefallning. Därför räcker inte punkt 2 eller 3.
I urkyrkan var de kristnas kärlek (till varandra) det stora vittnesbördet! Jag tror faktiskt att kyrkan på ett särskilt sätt skall värna om sina medlemmar. Om det sker, blir kyrkan en missionerande kyrka, som söker upp dem som ännu inte är med. Kyrkans verksamhet skall alltid vara uppsökande. Att förrättningarna skall ha en alldeles speciell prioritet är klart; nästan alla finländare har i något skede kontakt med kyrkan i samband med förrättningar.
Jag tror att nyckelord är inbjudan, omsorgsgemenskap, medmänsklighet och ett klart, tydligt och enkelt budskap. Kanske låter som fraser, utan att dock vara det!

Du får gärna kommentera! Detta är bara några tankar.

Henrik

Kirkonrotta haastoi minut vastaamaan seuraaviin kysymyksiin, joten yritän nyt tehdä työtä käskettyä. Otsa rypyssä, ja kovasti miettien sekä kysymyksiä että kysyjää…

Tärkeät kirjat
Kirkonrotta ilahtui, kun Merja haastoi hänet meemiin, mutta Henca joutui taas vastaamaan kysymyksiin, sattuneesta syystä olen viime aikoina joutunut vastaamaan kysymyksiin, ettei kirjoittaisi kysymykseen…

1. Yksi kirja, joka muutti elämääsi:

Kieltämättä, Raamattu se on. Voisin vastata useampaan kysymykseen samalla tavalla! Minä luin Raamattua, ja Raamattu luki minut!

2. Yksi kirja, jonka olet lukenut useammin kuin kerran:

Olisi helpompaa vastata kysymykseen Yksi kirja, jonka olet lukenut, koska minulla on taipumus aloittaa, mutta joskus työ jää kesken…Samoin, voisin myös vastata Kallionpohja, mutta vastaus oli jo varattu…
Mutta kun pitää vastata niin vastaan: Evankeliumikirja, sehän se on, kun on toiminut pappina jo yli 30 vuotta, niin onpa tullut luettua, jopa ääneen…
Voisin lisätä ruotsalaisen piispan Sven Danellin kirjan ”Kyrkoårets vardag”, joka on tehnyt minuun suuren vaikutuksen, kun tunsin Sven Danellin, Suomen ystävän (puhui suomeakin!), Viron ystävän, kärsivien kristittyjen ystävän!

3. Yksi kirja, jonka tahtoisit mukaasi autiolle saarelle:
Jos saisin ottaa vain yhden kirjan, niin ottaisin Raamatun. Niin olen tehnyt kun esim olen joutunut sairaalaan (onneksi en monta kertaa), silloin vain yksi Kirja kelpaa!

4. Yksi kirja, joka teki sinusta hupakon:
Sellaista kirjaa ei ole, vakava mies kun olen! Liian ”tyttömäinen” kysymys! Jos nimenomaan kyse on kirjasta joka teki minusta ”hupakon”..

5. Yksi kirja, joka sai sinut puhkeamaan kyyneliin:
Esimerkkejä on paljon, vaikka yleensä en kirjaimellisesti itke kun luen raamattukritiikkiä, vaan hymyilen ja huokaan. Varmaan jokin elämänkerta, elävästä elämästä kertova, kovia kokeneiden ihmisten juttuja, eräs oli esim Kirkossa, keskitysleirillä, korvessa (Aatami Kuortti) joka kertoi Inkerin seurakunnista ja papintyöstään siellä. Myös ”Jeesuksen pappi” teki minuun syvän vaikutuksen, kun kohtasin kolleegan, joka oli antanut elämänsä Jeesukselle, yksi näitä Jumalan hulluja…

6. Yksi kirja, jonka toivoisit tulleen kirjoitetuksi:
Tavallaan itsekkäästi vastaan Sinä ja Minä, koska haluan kirjoittaa siitä, enkä ole sitä(kään) saanut aikaiseksi ainakaan vielä. ”Sinä ja minä” on lainaus, en kuitenkaan tarkoita Porsaita äidin oomme kaikki vaan Paavalin versiota Gal. 3:26– sekä keskustelut hengellisestä ylimielisyydestä ja alakuuloisuudesta 1 Kor 12:ssa, ”en tarvitse sinua” versus ”en kuulu ruumiiseen”, molemmat yleisiä sairauksia meidänkin aikanamme!
Kuinka usein kysymys muuttuu vääräksi: sinä vai minä? Henkilösuhteet ovat avainasemassa hengellisessäkin työssä!

7. Yksi kirja, josta toivot, ettei sitä olisi koskaan kirjoitettu:
Haluaisin listata ne kirjat jotka levittävät epäuskoa, ja jonka perussävel on ”onko Jumala todella sanonut?”. Lista olisi pitkä.
Voisin lisätä siihen kirjan, jossa kerrotaan elämästäni, kaikesta siitä mikä meni vikaan… Kyrie eleison!

8. Yksi kirja, jota luet paraikaa:
Tapio Puolimatkan: Voiko raamattukritiikkiin luottaa? (ei ole vielä ilmestynyt, mahtavaa tekstiä!)

9. Yksi kirja, jonka olet aikonut lukea:
Timo Eskolan uusi kirja Antikristuksen apostolit on must, mutta on niitä muitakin. Huomaan että vastaukset puhuvat lähinnä vain teologisista kirjoista, mutta luen muitakin, esim. ensihoitoa koskevia sekä muita lääketieteellisiä kirjoja. Samoin runoja. Mutta kaunokirjallisuutta tällä hetkellä liian vähän – suositteletteko joitakin HYVIÄ kirjoja, ei ole riittävästi aikaa..

10. Nyt haastan viisi bloggaajaa:
En haastaa nyt ketään, jos intoa on liikaa jollakulla, lähetän paluupostissa haasteet takaisin, toiseen suuntaan 🙂

Turen kom nu till mig att bli föremål för en pratstund med en redaktör, som vänligt och sakligt diskuterade, frågade och lyssnade i drygt tre timmar.
Jag var naturligtvis beredd på en viss fråga, och den kom upp, men den var inte på något sätt dominant i sammanhanget.

När jag sedan fick texten hade vårt samtal resulterat i två artiklar, den ena handlade nästan uteslutande om kvinnoprästmotståndaren Henrik, om prästvigningar osv. Den andra var kortare och också mera allmän.

Till hennes försvar vill jag säga att det ju inte är jag som avgör vad en redaktör vill skriva, hon vet som yrkesman också vad som ”säljer”.

Denna kommentar är därför ingen anklagelse mot redaktören, hon gjorde säkert sitt yttersta för att förstå och kunna formulera sig kort och koncist.

Men litet besviken är jag ju över att bara en fråga förknippas med mig, men den frågan kommer väl att komma med mig i graven också…

Jag har inget intresse att orda om denna enda fråga, och faktiskt heller inget intresse att formulera mig så att jag skall framstå mera oförsonlig än jag i verkligheten vill vara. Jag har ingenting att dölja, vilket man försöker antyda gång på gång. (Stilla undrar jag också varför ingen annan fråga än kvinnoprästfrågan intresserar, varför vi inte ”pressas” på någon annan fråga ens av kyrkans egen tidning. Varför frågar inte någon om vad kandidaterna skulle göra om kyrkomötet går in för ett välsignelseformulär av homosexuella t.ex. för att ta en het fråga, som varit på tapeten??? Är Bibeln inte tillräckligt klar på den punkten?

Men: ännu litet om intervjun och om den fråga som redaktören ville ta upp, det som jag då, motvilligt, ännu vill beröra eftersom jag tycker att det i praktiken kan bli en ödesfråga för kyrkan. Utan att på något sätt vara den enda eller den viktigaste frågan.

Som jag ser det finns det två vägar, två alternativ:

(1) Den ena vägen är att biskopsmötet i september, ungefär samtidigt som biskopsvalet, går in för att godkänna ”samarbetsreglerna” i Heikka-gruppens anda, som innebär att alla ”dansar i takt”, oberoende av övertygelse. Ingen har rätt att vägra samarbeta, men man får i hjärtat tänka vad man vill. Inga särvigningar, inga speciallösningar ens om alla parter skulle vara överens, utan regler som skall följas. Punkt. Den som inte ställer upp på en sådan prästvigning, eller som inte kan lova att samarbeta i alla situationer, oberoende av sin övertygelse, väljer bort sig själv, har det sagts.

(2) Den andra vägen är att låta båda grupperna bli och vara präster enligt sin övertygelse. Oartigheter, svinaktigheter eller mobbning, från båda sidor, måste gemensamt fördömas, men samvetsfrihet skulle gälla. Denna syn skulle inkludera särvigningar, för dem som av samvetsskäl inte skulle kunna vara med om ”samvigningar”. Detta skulle dock inte vara ett krav på någon.

Hur skulle dessa vägar fungera i praktiken???

Vid en första titt på dem, kanske väg 1 låter förnuftig. Inga speciallösningar, utan enkla och klara regler, tydliga så att inga svårigheter överraskar senare. Är inte det bra??

När man närmare ser på dem, tycker jag att det inte är så. Den första skulle leda till att de som inte av samvetsskäl kan samarbeta vid altaret överhuvudtaget inte kan bli präster. Denna enda fråga skulle stänga dörrarna för alltid till att bli präster i vår kyrka.

Samtidigt har kyrkan präster som säger att Jesus inte är Guds Son, att frälsningen inte är nödvändig, att Gud inte hör bön osv. Att Jesu försoningsdöd inte var någon försoningsdöd; Jesus dog inte för oss, han dog ”med oss” (Kylliäinen).

Den andra vägen, verkar först kaotisk, skulle det fungera? Det skulle kunna innebära att prästvigningsdagen skulle innehålla element som inte är optimala (i synnerhet om biskopen skulle ha den traditionella ämbetssynen). Men det skulle innebära att alla skulle ha möjlighet att verka som präster, såväl kvinnor som män.

Inför biskopsvalet står alltså två synsätt i praktiken mot varandra: det ena synsättet vill att bara de skall bli prästvigda och få verka som präster som kanske mot sitt samvete och sin övertygelse är beredda att i alla situationer samarbeta.

Det andra synsättet, den andra vägen, som jag stöder, är att det trots allt är viktigare att båda åsiktsgrupperna får verka som präster enligt sin övertygelse, vem som prästviger är i det perspektivet trots allt den mindre viktiga frågeställningen. Så får man välja vem eller vilka man vill gå och lyssna på.

Om jag har förstått intervjuerna med mina kolleger och vänner rätt, har ingen av dem förklarat sig villiga att tänka sig särvigningar. Man är nog villig att diskutera, men vad skall man diskutera om utgången är given?

Jag hoppas att också denna fråga, som är i linje med vad kyrkomötet beslöt i sin kläm, sakligt och grundligt skulle diskuteras.

Annars kommer konservativa kristna unga män, med väckelsebakgrund, att välja andra yrken och på sikt andra gemenskaper än Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Vi kommer dessutom att få se att prästerna i allt högre grad blir kvinnor, liksom läkarna och lärarna. Vi män har svårt att hävda oss, vi behöver specialkoefficienter för att klara oss, kanske skulle specialkvoter behövas (:-). I Hfors teologiska fakultet är 70% av de antagna år 2006 kvinnor.

Detta, parat med det faktum att sådana män som skulle vara motiverade att söka sig till teologiska fakulteten, men som inte gör det när de vet att de aldrig får prästvigning, kommer just att leda till en förskjutning på många olika sätt. Vill vi det?

Hoppas någon biskop och så många biskopskandidater som möjligt skulle se också detta perspektiv!

Att det också finns andra frågor att diskutera inför biskopsvalet är däremot något som vi väl alla är eniga om.

Jag talar inte för en snabblösning av hela ämbetsfrågan, för en sådan finns inte, utan om ”hur vi vill bädda” för framtiden.

Henrik

Lennart Berntson, universitetslektor i historia vid Roskilde universitet har en kommentar i Svenska Dagbladet 4.8.2006 som väl kan läsas för att också höra andra nordiska röster än dem vi vanligtvis läser.

Den är inte politiskt opportun, bl.a därför gillar jag den och vill att Du skall läsa den. Många nöjer sig med att återupprepa det som tutas ut i olika sammanhang.

Bättre är det än Frankrikes utrikesminister, Philippe Douste-Blazy, som i en intervju säger:

In the region there is of course a country such as Iran – a great country, a great people and a great civilization which is respected and which plays a stabilizing role in the region.

De som har följt med vad som sker i Iran, och vad t.ex. Irans president säger, kan knappast säga att det är en civilisation, som är respekterad och som har en stabiliserande roll i området…

Bättre är nog Lennart Berntsons kommentar, som börjar såhär:

KOMMENTAR | Mellanöstern

Det pågående kriget i Libanon är inte ett krig mellan israeler och palestinier, heller inte mellan araber och judar. Det är ett krig som startats av den militanta islamismens krafter – Hizbollah, Hamas och Iran – och vars yttersta syfte är att utplåna staten Israel och fördriva dess judiska befolkning. Det är ett krig som har sin rot inte i Israels ockupation av Västbanken (och tidigare Gaza) utan i den religiöst, nationalistiskt och rasistiskt betingade extremism som fått allt starkare fäste i den arabiska världen och som uppfattar judendomen i synnerhet och den liberala västvärlden i allmänhet som sin dödsfiende.

Läs hela kommentaren: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13373969.asp

Henrik

P.S. Utan att lova att detta är mitt sista inlägg om konflikten i Mellanöstern, och väl medveten om att de kommentarer jag hänvisat till i huvudsak utgör den ena sidans syn på konflikten, har jag velat skriva ner några tankar, eftersom så mycket annat, populistiskt, skrivs om konflikten. Så blir det förhoppningsvis litet mera ”ideologisk jämvikt”.
Men nu håller jag åtminstone en paus i dessa Mellanöstern-observationer. Många kyrkliga frågor väntar. Kolla de hemsidor jag i tidigare kommentarer hänvisat till! Det jag har skrivit må tjäna som exempel på att allt inte är som det först hävdas, t.ex. många uppgifter om Israels aktioner är överdrivna eller felaktiga. Men kanske måste vi återkomma, låt oss be om fred! Shalom! Salaam!

Jag har flera ggr haft anledning att hänvisa till den svenska debattören och tänkaren Pelle Poluha, vars hemsida alltid är läsvärd. Nu har Poluha sett som sin uppgift att litet rätta till även de svenska mediernas ensidiga bild av kriget i Mellanöstern.

Han påpekar bl.a att Reuters manipulerat en bild (!!) som visar massiv rök över Beirut, röken var sann, men den förvärrades och gav en helt annan – ja just det – bild av det faktiska läget.

Han har också hittat en intervju med premiärminister Ehud Olmert som får frågan varför Israel svarar så proportionerligt hårt mot Hizbollah:

I think that you are missing a major part. The war started not only by killing eight Israeli soldiers and abducting two but by shooting Katyusha and other rockets on the northern cities of Israel on that same morning. Indiscriminately.

Now we know that for years Hezbollah – assisted by Iran – built an infrastructure of a very significant volume in the south part of Lebanon to be used against Israeli people. The most obvious, simple, way to describe it to the average British person is: can you imagine seven million British citizens sitting for 22 days in Manchester, Liverpool, Birmingham in Newcastle, in Brighton and in other cities? Twenty two days in shelters because a terrorist organisation was shooting rockets and missiles on their heads? What would have been the British reaction to that?

Läs Pelles kommentarer, och finn hänvisningarna till originaltexterna! basun.poluha.se är adressen.

Uppenbart är att man vill framställa Israel som helt oresonlig, av angriparna har man gjort martyrer.

En israelisk officer har sagt: vi riskerar våra liv för att skydda civilbefolkningen. De riskerar civilbefolkningens liv för att skydda sig själva.

Kvar står det faktum att lidandet är lika hårt vem det än drabbar. Men mycket falskt vittnesbörd, från manipulerade bilder, till vinklade texter. Vi gör klokt att läsa med urskiljning.

Man kan inte försvara det som är fel. Men man kan – och måste – försöka framställa också den hemska verkligheten sådan den är, så långt det är möjligt.

Henrik

Den senaste veckan har olika media (olika tidningar, kyrkans mediafolk m.fl. m.fl) ställt frågor om vad som krävs av en bra biskop.

Sedan skall man helst också, efter att ha svarat på hur en bra biskop är, säga om man tycker att man har någon eller några av dessa kvalifikationer.

Det är tidens melodi att svara på vad man är ”bra på”, varför just rösta på mig.

Jag måste erkänna att det finns något i detta som jag inte tycker om. För det första tycker jag att det inte är kandidaterna som skall svara på en hurudan biskop vi nu behöver, utan väljarna, och kyrkfolket. Naturligtvis förstår jag att kandidaten avslöjar sig genom att precisera sig och sina ideal, då vet väljarna åtminstone vad han eller hon försöker vara och bli.

Man har också en känsla av att man borde vara allt. Också vissa vänner och sympatisörer kan ha oförenliga förväntningar på en.

Jag tycker att en biskop skall ha god kontakt med Gud. Han måste vara en bedjande människa. han måste själv praktisera det han vill predika, känna det ”inifrån”. Han måste också vara rotad i kristen teologi – detta behövs nu mer än någonsin.

Men han måste också ha en levande kontakt med människor. Inte bara med någon rytmgrupp, utan med olika slag av människor, också sådana som inte delar hans åsikter.

Det dubbla kärleksbudet alltså.

Några rader ur en dikt av Nils Bolander har ringt i mina öron:

Bekännande hedningar saluterade honom, och de fromma kallade honom för sin.

Sådan vill jag inte vara.

Dikten har rubriken Alla till lags och fortsätter såhär:

Men i bleket mot kvällningen förbannade han sin seger.

John Vikström uttalade i samband med sin 50-års dag några tänkvärda ord. Han sade att hans problem var hur han skulle kunna finnas till för alla utan att samtidigt vara en nolla.

Träffande ord. Om man förstår dem rätt.

Men också viktiga ord. För en nolla blir man om man försöker vara alla till lags!

Det handlar nog i Guds rike mera om det vitsord som Gud ger, än det som andra ger, för att inte säga det vitsord man ger sig själv. 2 Kor. 10:12, 18!!

Henrik

P.S. Läs gärna hela dikten i Nya valda dikter av NIls Bolander

Canadian General: UN Observer Post Used By Hizballah
Retired Canadian Major General Lewis Mackenzie was interviewed on CBC radio, and had some very interesting news about the UN observer post hit by Israeli shells; the Canadian peacekeeper killed there had previously emailed Mackenzie telling him that Hizballah was using their post as cover. (Hat tip: Isadore.)

Se http://littlegreenfootballs.com/weblog/?entry=21786_Canadian_General-_UN_Observer_Post_Used_By_Hizballah&only

Det är vanligt att olika grupper använder FN-posteringar som skydd, de som inte är medlemmar kan inte straffas. När eld besvaras från den plats den kommer kan det sluta så oändligt tragiskt som nu i Libanon, både för FN-observatörernas del och för civilbefolkningens del.

Henrik