Henriks kommentarer

”En av de största utmaningarna för biskopen är att försöka verka för större enhet i vårt splittrade stift.”
Så sade flera elektorer i intervjuer i samband med utfrågningarna av oss biskopskandidater.
Det är lätt att instämma.

Ändå vet alla att vi talar om ett svårt problem.

Ofta har splittringen fokuserats på olika synsätt när det gäller ämbetsfrågan. Men denna är bara en del av splittringen i Borgå stift och i vår kyrka, kanske dock en av de frågor som är på ytan nu när det blir val och när det blir biskopsmöte.

Men det är nog ett mycket större problemkomplex som det handlar om. Diskussionerna har nog också pekat på flera av dem. Det är inte så att vi ser olika i ämbetsfrågan, men i övrigt är vi ense. Olikheterna kommer fram i synen på kristendomens förhållande till andra religioner, till vad som är kyrkans uppgift, vad som avgör i etiska frågor där samhällets syn och den kristna etiken bryts mot varann osv.

Splittringen är inte bara känslor, inte bara en ovillighet att komma samman, att jämka litet på sin egen syn för helhetens skull. Tyvärr sitter den betydligt djupare, den bottnar i olika synsätt.

Men vad kan man då göra?

Jag tror att det bara är Gud själv som kan skapa enhet. Det går inte att genom åtgärder skapa enhet. Att anta program, att skriva gemensamma målsättningar, att arbeta med problemen, leder oftast – tyvärr – inte någon vart.

Det är bara om Gud får tag i oss, och får påverka oss, som en enhet skapas. När man förnimmer Guds röst i det som man möter hos andra skapas en enhet på djupet. Guds folk känner Guds röst, sade ju Jesus (Joh.10).

Enheten föds när vi rör oss i centrum. Det är där vi måste finna enheten. När Kristus blir en verklighet för oss alla, förenas vi med varann. När huvudfrågan löses, börjar de andra frågeställningarna komma på plats. Tror vi att detta bara är en fras?

Jag har tänkt på Sackeus, som han hette förr, hur han började med storstädningen när huvudfrågan fått sin lösning. I klartext: när han mötte Jesus Kristus, sin Frälsare. Jesus började inte med att diskutera om han kunde ge hälften av sin egendom åt de fattiga, eller hur han skulle reglera det han fått på olaglig väg. Men när Sackeus hade kommit till tro, började storstädningen i hans liv (Luk. 19:8).

Månne vi inte har börjat i fel ända? Beror på splittringen på olika syn på en del frågor eller bottnar den i bristande närhet till Kristus och hans Ord?

Jag tror att biskopen bäst befrämjar enhet genom att förkunna Guds Ord, genom att vara en herde, genom att i samtal och bön peka på Kristus, kyrkans Herre.

Det kan låta kontroversiellt men jag ser det som ett hoppets tecken att många anser att ett av de stora bekymren och en av de stora utmaningarna nu är att verka för en större enhet i stiftet och kyrkan. För det är ”beviset” på att man ser splittringen. Det är också glädjande att möta denna vilja till större enhet, en vilja som man inte möter överallt.

Men att tro att enhet skapas genom strängare beslut, såsom biskop Heikkas arbetsgrupp nu föreslår, genom att biskoparna vidtar strängare åtgärder mot traditionellt tänkande kristna, det är nog dömt att misslyckas. Inte heller tror jag att det sker genom beslut och dekret, även om det kan vara bra att sätta sig vid samma bord!

Något måste ske med oss, som med Sackeus.

Vi behöver möta Kristus.

På riktigt. På djupet. Då föds och växer enheten.

Henrik

Under diskussionerna har jag ibland mött en uppgivenhet (defaitism) som på många sätt är förståelig, och ändå oriktig.
Man säger att vi inte har en chans att påverka den kyrkliga situationen, utan måste acceptera att utvecklingen går i icke önskvärd riktning.

Varför?

En god vän sade att han tyvärr inte kan rösta på mig i biskopsvalet (vilket han alltså absolut inte behöver göra). Han konstaterade att han har samma syn på frälsningsfrågan, dvs att Jesus är den enda vägen, det enda namnet, han har samma syn på ämbetsfrågan (beslutet har inte bibliskt stöd, åtminstone har vi inte funnit det, inte tillräcklig argumentation), han har också samma syn på frågan om särvigningar (!), men kan inte rösta på mig utan vill rösta på någon annan som har annan syn i alla dessa frågor.

Nu är min mening inte att a) försöka värva röster eller b) ens i minsta mån inleda någon polemik med denna kära broder, som jag har så mycket gott att säga och tänka om! Jag skriver mera detta för att det är på något sätt en symptomatisk inställning hos många av oss litet mera konservativa kristna.

Vad orsaken beträffar så finns där – om jag förstår det rätt – nog en logik. Han menar att man inte kan vara förman i en kyrka som har både manliga och kvinnliga präster om man inte betjänar båda lika, på samma sätt.

Slutsatsen – vilken skall den då vara?

För mig är slutsatsen en annan än hans. Jag skrev tidigare att jag inte vill värva röster, jag vill inte ha en enda sådan röst som ges av andra orsaker än av en övertygelse, fattad inför Guds ansikte. Gud kan ha många vägar, och jag är inte den som kan säga vad Gud i sin allmakt vill! Jag ber bara om nåd att få vara på den plats Han ställer mig.

Men min slutsats är att om, eller kanske när vi tänker så, kommer vi aldrig att se förändringar i sådant som vi helt berättigat skall försöka förändra.

Det som det nu bl.a handlar om är att

(1) vi måste försöka få ett slut på prästvigningsstoppet för den traditionellt troende kristna
Vi står inte bara inför det problemet att vi har i vår kyrka några tiotal teologer som inte får prästvigning. Vi har kvinnliga teologer vars framtid är oviss – när kvinnliga präster infördes slocknade intresset för lektorstjänsten mer eller mindre totalt. Tjänster dras in på löpande band, och ändå skulle denna tjänst behövas mycket starkt. Tänk bara på den teologiska utbildning som skall ges åt frivilliga ledare som kyrkan behöver, tänk på själavården, tänk på andakter och samtal, familjearbete osv. En följd av denna situation är också att unga troende män inte söker sig till fakulteterna, i Hfors var över 70% av de antagna i år kvinnor.

Det är alltså att få slut på prästvigningsstoppet, och samarbetstvånget i alla situationer, som är poängen, inte att börja bekämpa kvinnliga präster. Må Gud sedan visa oss alla vad som har välsignelse, den skall inte missunnas någon, den är helt i Guds goda händer!

(2) kämpa för den tro som en gång för alla gavs åt de heliga (Judas v 3)

Den större frågan är att kämpa för biblisk tro. Det finns en oändlig flora av ogräs i den kristna kyrkan. Den viktigaste frågan är frälsningsfrågan, att inte mista den nöd för människan som syns i NT: varje människa skall få höra evangeliet och vända om till Gud! Ryggraden är bruten om vi inte ser det helt unika i Jesu försoningsdöd och uppståndelse.

Det gäller Guds Ords ställning i vår kyrka. Vad är det som avgör, frågade någon igår. Bra fråga! Räcker det att Guds Ord säger det? Ja, det är det enda som gäller i en kristen kyrka!

(3) verka för att ledarskapet delas, breddas, ges åt lekmän också. Vi behöver unga ledare, inte bara sådana som tar över det vi har skapat, också det faktiskt, utan också sådana som kan utvärdera vad som idag behövs. Den utvärderingen får inte ske för ytligt – flytta inte ett gammalt råmärke står det i Skriften – och den måste ge på goda teologiska grunder. En god teologi behövs alltid, och det är inte detsamma som att teologerna skall styra och ställa. Men vi behöver bli enklare, mycket mera omedelbara, målmedvetna idag. Vi kan lära av andra kyrkor, av erfarenheter inom vår egen kyrka.

Uppgivenheten är en farlig fiende. Vi behöver ett trons ”aber doch”, trots allt!

Min slutsats är inte att inte stöda sådana personer, eller att låta bli att verka för det som vi tror på, min slutsats är att den eller de som innehar ledarskapet på alla plan måste se sitt ansvar, måste vara rättvisa och öppna för samverkan, och måste leva i ett nära förhållande till Jesus Kristus.

Med Jesus fram!

Henrik

En broder kommenterade det kyrkliga läget inför biskopsmötet i St. Michel (där biskop Heikkas rapport behandlas) med hänvisning till en text i Jes. med följande ord:

Å andra sidan Jes 54:15 är också en verklighet och följande bild
beskriver och tolkar denna vers.

Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.
Jes. 54:15:

Kanske någon redan gissade att denne man är Antti Laato, professor i GT i Åbo. Man kan vara oense med Antti på vissa punkter, och ense med honom i många avseenden, men man kan inte förneka att han har en dråplig humor.

Henrik

P.S. Först tröstade bilden mig. Men efteråt började jag fundera över vilken av bildens djur som föreställer min position??!!

Jag har fördjupat mig i vissa av medkandidaternas tankar och också naturligtvis oberoende av dessa funderat på stiftets framtid, biskopens uppgifter och möjligheter mm. Om detta har jag ju skrivit över 100 inlägg här.

En trend som jag tycker att nu tydligt märks i vår kyrka är att man vill flytta tyngpunkten till större enheter, och också i riktningen från församling till prosterier och stift. I vissa fall är det förvisso berättigat, men enligt min uppfattning i begränsad omfattning.

För mig är det ett teologiskt och principiellt utgångsläge att FÖRSAMLINGEN är kyrkans primära enhet. Där finns hela kyrkan närvarande: Ordet, sakramenten, människorna, och Kristus själv, där två eller tre är församlade i Hans namn. I en mening är kyrkoherden den egentliga biskopen. I NT var det också en del av presbytererna som av den Helige Ande var insatta till att vara episkopoi (biskopar). Och de hade många medarbetare, vilket vi kan konstatera när vi läser breven i NT.

Som en följd av den synen anser jag att stiftet inte får vara eller bli något självändamål. Jag anser att en syn som vill flytta beslutsprocesser och visionering från församlingarna till stiftsplan, inte är lyckad. Stiftet skall finnas för församlingarnas skull, biskopen skall vara en spelande tränare – därför har den lutherska kyrkan alltid hållit fast vid biskopens pastorala och ”territoriella” attribut. Han skall enligt sina förutsättningar och i linje med sin uppgift ”passa bollen” till församlingarna och hjälpa dem att skjuta mål. Men han skall i en mening hållas i bakgrunden, utom där det gäller att skapa förutsättningar för församlingarna att få goda verksamhetsförutsättningar. Till det hör såväl administrativa, ekonomiska som andliga uppgifter. Biskopen kan genom att aktualisera frågor t.ex. i massmedia skapa kontaktytor för församlingarna – tänker t.ex. i kategorin apologetik.

Givetvis skall man på stiftsplan, eller prosteriplan kunna diskutera gemensamma planer, visioner och prioriteringar. Man kan få synergi genom att kunna samverka, rikta resurser så att alla har nytta av det. Samtidigt anser jag att det viktigaste trots allt är att beslutsprocesserna sker möjligast lyhört i närmiljön, behoven i olika församlingar kan vara så olika. Det går inte enligt min mening att skapa program för alla, som sedan församlingarna skall binda upp sig till, kanske med någon eller några få frågor undantagna. Alla förstår att en församling som nu t.ex. i Kuusankoski, där människors liv har skakats av arbetslösheten – som drabbat hela familjer! – kan ha helt andra prioriteringar de närmaste åren än en växande barnförsamling i huvudstadsregionen. Detsamma kan gälla en liten skärgårdsförsamling, som behöver stiftets stöd, men som bäst kan svara på de behov som finns där.

Naturligtvis bör man arbeta med frågan om hur stor eller hur liten församlingen skall vara, eller måste vara så att den kan leva. Här bör församlingen själv spela en nyckelroll.

Jag tror att en av stiftets – och biskopens – viktigaste uppgifter i tillägg till tryggandet av verksamhetsförutsättningarna, blir inspiration, uppmuntran och personalvård, så att präster, förtroendevalda och frivilliga orkar och vill arbeta. Vi kan tillsammans lyssna till hur andra, t.ex. de stort växande församlingarna i England har gjort, så att alla kan tillämpa detta, kanske på ganska olika sätt, i sin egen närmiljö. Vi har också mycket att lära av vad man lärt sig och fått för erfarenheter i finska stift.

En större gemensam bönegemenskap och allvarliga försöka att låta bli att tala illa om medkristna kanske kunde ge mera än många andra program. Det kan faktiskt vara så enkelt det kan börja.

Planering, strukturering och visioner behövs. Också stiftet behöver en helhetsstrategi, en helhetsvision. Det behövs ordning och reda. Men detta är en delvis annan process än att vi på stiftsplan skriver program för församlingarna. Min erfarenhet av många församlingsplaneringsprogram har varit att det varit en stor apparat och mycket arbete, med ganska litet utdelning sist och slutligen. Därmed inte sagt att det också finns andra erfarenheter!

Jag tror att inspirationen och också en växande samlingsrörelse föds genom Guds Ord: i förkunnelse, samtal, när vi bryter ”brödet” tillsammans.

”Var inte våra hjärtan brinnande i oss” – när då? Svar:”När Han talade med oss på vägen och utlade (öppnade) skrifterna för oss.”

Här finns mycket nytt och gammalt att göra!

Henrik

Nu har listan ”Konstruktiva lösningar” över 10 000 namn! Detta hoppas man ju att skall väga tungt i biskopsmötets behandling av ärendet. Det glädjande är att uppropet uppenbarligen har undertecknats av personer som har en annan syn än uppropets initiativtagare.
Jag kan inte tänka att man kan förbigå detta eller nonchalera så många aktiva kyrkokristnas vädjan till våra biskopar. Kyrkan är inte biskoparnas, utan Kristi. Biskopen är liksom prästen församlingens och kyrkans tjänare.

Avsikten skall inte vara att förlänga en tvist, eller göra att problem kvarstår. Avsikten skall vara att kunna koncentrera sig på andra, viktiga frågor och att ge arbetsro. Jag tror att vi, vilken åsikt vi än har, måste inse att vi kommer att ha olika uppfattningar om detta i samma kyrka. Frågan är när livet blir så ohållbart att det inte längre går att vara inom samma kyrka. Det värsta är att frågan faktiskt kan komma att lyda just så: när livet blir ohållbart, inte om det blir det.

Jag tycker att åtminstone ämbetsfrågan är en för liten fråga för att splittra vår kyrka. Man framställer det ofta så att det är vi som håller fast vid den traditionella synen som splittrar. Men många av oss är villiga att ge livsrum åt båda grupperna, men det är man inte på majoritetshåll i samma utsträckning.

Uppenbart är att positionerna är så låsat att man borde hitta en tredje väg. För mig har denna tredje väg versus de två vägarna blivit att ”leva och låta leva”, inte som teologi utan som praktisk politik. Vi kommer i varje fall att ha en plurlaistisk kyrka och en kyrka som inom sig kommer att ha polariseringar. Detta kan vara en risk, men också en möjlighet för kyrkan.

Nu är det ödestider. Biskopsmötet, biskopsvalet, de kyrkliga valen i höst: i alla dessa val KAN försonlighet och respekt vara en nyckel ut ur svårigheter. Om vi vill.

I varje fall är det ju klart att en kyrka inte kan hålla ihop i längden med en så brokig teologisk palett som vår kyrka har idag.

Låt oss nu be – måtte det inte vara en fras för någon av oss, inte för mig, inte för Dig!

Henrik

Professor Tapio Puolimatka , professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet, har skrivit många intressanta artiklar och inlägg under den senaste tiden. Ett av dessa inlägg finns i senaste nummer av Sanansaattaja (SLEY:s tidning), där Puolimatka i sin kolumn skriver om ”Ateismens återvändsgränd”.

Puolimatka hänvisar till den världsberömde kunskapsteoretikern och religionsfilosofen Alvin Plantinga, som har kommenterat evolutionsteorin och påstår att en viss evolution under Guds kontroll är möjlig att tänka sig. Däremot hävdar Pantinga att evolutionismen inte är förenlig med ateism, för då omöjliggör dessa begrepp varandra. Om människans förmåga att göra iakttagelser, minnas, och komma till bestämda slutsatser har utveckltas helt slumpmässigt, då kan de inte vara pålitliga.

Finlands ledande kunskapsteoretiker, akademiforskare Markus Lammenranta beskriver Plantingas argument på följande sätt:

”Enligt det mycket uppseendeväckande argument, som Alvin Plantinga framför, har naturalismen följder, som upphäver all kunskap om verkligheten och sålunda också kunskapen om sig. (”Alvin Plantingan huomiota herättäneen argumentin mukaan naturalismilla on seuraus, joka kumoaa kaiken todellisuutta koskevan tiedon ja näin myös tiedon itsestään.) Med andra ord kan man inte rationellt godkänna naturalismen. Bara den gamla läran om människan som Guds avbild kan rädda oss från skepticism.”

Läs Tapio Puolimatkas kolumn i sin helhet i Sanansaattaja (www.sanansaattaja.fi). Glädjande att professor Tapio Puolimatka har tagit upp grundläggande frågor och slagit hål i allmänt vedertagna förutsättningar. Den som är intresserad av hans synnerligen seriösa argumentation kan t.ex. läsa hans bok ”Usko, tieto ja myytit” (2005) och en ännu inte publicerad bok som utkommer i höst Voiko Raamattukritiikkiin luottaa?

Henrik

I dagens Helsingin sanomat ingår en nyhet angående Hannu Juntunens undersökning, en rättsteologisk undersökning om samvetsfriheten. Han kommer till slutsatsen – som på beställning för övrigt – att samvetsskäl inte är en tillräcklig orsak att vägra samarbeta.

Tuore oikeusteologinen tutkimus ottaa kantaa luterilaisen kirkon keskuudessa käytyyn keskusteluun kirkon lainsäädännön ja päätösten noudattamisesta. Teologian tohtori, filosofian maisteri Hannu Juntusen tutkimuksen mukaan omaantuntoon vetoaminen ei ole kiistaton tai riittävä peruste papille kieltäytyä kirkon päätösten noudattamisesta. Suhteessa omaan kirkkoonsa papilla ei voi olla vapautta opettaa tai menetellä miten haluaa.

”On epäjohdonmukaista sanoa sitoutuvansa kirkon uskoon, mutta kieltäytyä noudattamasta sitä järjestystä, jossa tämä usko ilmenee ja jonka puitteissa hoidetaan kirkon hengellistä tehtävää”, toteaa Juntunen tutkimuksessaan ”Kirkkolaki ja omatunto. Onko kirkon lainsäädäntö pätevää ja sitovaa?”

Ganska märklig text, utom detta att ”en präst inte har frihet att undervisa eller handla som han vill”, vilket naturligtvis är sant, men kanske tyvärr i en annan mening en skribenten avser! Hannu Juntunen skriver ingenting om kyrkolagens första paragraf, som står över alla andra, nämligen kyrkans bekännelseparagraf. Han nämner inte – åtminstone inte i de utdrag som jag har haft tillgång till – överhuvudtaget prästlöftets första del om att hålla sig till Guds Ord, något som ju den kyrkliga lagstiftningen också i övrigt betonar, utan betonar bara detta med att en präst också förbinder sig att följa kyrkans ordning.

Jag har konsulterat en känd jurist som bl.a kommenterar detta så:

”Onko kirkon lainsäädäntö laillinen ja pätevä?” Detta är en fråga som
inte kan avgöras enbart av teologer. Jurister brukar ta ställning till
lagligheten. Påståendet: ”Kirkkolainsäädännön sitovuus perustuu
pohjimmiltaan henkilökohtaiseen sitoutumiseen kirkkoon yhteisönä ja on
tällaisena nimenomaan omantunnon kysymys.” stämmer alltså inte alls
Lagstiftningen är bindande på helt andra grunder.

(Sidokommentar:
Han säger alltså att lagstiftningen är bindande bara om det subjektiva
samvetet omfattar den, men eftersom samvetet är subjektivt kan det inte
läggas som grund för någon rättighet??)

Till detta kommer att den traditionella ämbetsuppfattningen är en legitim uppfattning, inte någon villolära, inte avsteg från kyrkans bekännelse. Hannu Juntunens ställningstagande avslöjar nog kyrkans verkliga ansikte i detta avseende, kyrkan då i beklämmande lokal mening definierad.

I en tid då samhället försöker gå in för en utökad förståelse av samvetsfriheten, denna i grundlagen tryggade rättighet, när riksdagens utskott dessutom betonat vikten av att t.ex. i arbetsarrangemang beakta övertygelser vid uppgörande av arbetsturer mm, då går kyrkan in för att torpedera denna allmänt vedertagna princip. Skamligt!

Biskopsmötet den 12-13 september i St Michel blir ett mycket viktigt möte. Då kan stora beslut fattas. Det är nog i högsta grad viktigt att minnas biskopsmötet i förbön.

De signaler som Hannu Juntunen (som jag som person inte har något otalt med) nu sår ut, vittnar om en beklämmande institutionsfundamentalism, vilket tyvärr inte är någon nyhet för den som följt med den kyrkliga debatten. Man betonar ordningen framom bekännelsen och ställer allt på huvudet. I stället för att konstatera att en kristen kyrkas kyrkomöte inte kan fatta vilka beslut som helst, utan är bunden av sin bekännelse, sin grundidé, trängs bekännelsen helt undan och diskuteras inte, sätts inte i relation till kyrkans beslut.

Det är klart att kyrkomötets i laga ordning fattade beslut skall följas. Men i denna tid måste man tillägga: förutsatt att dessa beslut är i enlighet med kyrkans bekännelse – ingen kyrklig instans kan fatta ett beslut om att t.ex. koranen kan användas alternativt vid gudstjänsterna. Då har man nämligen kommit i strid med sig själv, med sin grundprincip. Man kan inte rösta om Guds existens, om Bibelns tillförlitlighet, om Jesus som den enda vägen till Gud.

Gör man det kan man inte längre kalla sig kristen kyrka.

Det skulle vara intressant att höra jurister, inte bara teologer kommentera detta. Kan samvetsfriheten och övertygelsen nedskrivas så som nu föreslås? Två jurister som jag har talat med har sagt ett klart nej. Båda är väl förtrogna med kyrkorätt och med den principiella frågeställningen.

Nu hoppas jag bara att inte de synpunkter som Juntunen framför utgör grunden för biskopsmötets behandling i St. Michel. Vår kyrka står nog inför ett stort vägskäl nu. Jag tror att många av oss konservativa verkligen söker frid, inte strid.

Men någonstans går nog gränsen för det rimliga.

Henrik

I de diskussioner som hittills förts under biskopsvalet , är det några tankar och åsikter som oroar mig (andra har sedan bekymmer med det jag har sagt).

För det första undrar jag vilken vår syn är på andra religioner, och vad och under vilka förtecken vi skall missionera och evangelisera bland sådana som inte är kristna. Jag är sorgsen över att ingen hade svarat på valmaskinens fråga fyra med alternativ ett! Vi talar ju inte här om hur vi skall förhålla oss till andra människor, bekännare av annan tro eller ateister, med vilken attityd vi skall närma oss dem, utan vad vi tror om Jesus: är han den bästa (mest fulländade) eller den enda vägen till Gud? Är Han det enda namnet, eller finns det andra namn som kan rädda oss, frälsa oss? Bör vi missionera? Gäller missionsbefallningen endast om människor inte upplever att vi ”prackar vår tro” på någon??
Att vi skall förhålla oss till alla människor med respekt och uppträda taktfullt är för mig (liksom för alla kandidater) en självklarhet, som jag inte ens skulle behöva nämna i sammanhanget.
Nu handlar inte detta om hur man ”råkat” svara. Jag söker inga billiga poäng på grund av någon formulering, där den som svarat avsett en litet annan aspekt. Alla skall få tid att svara. Men frågan får ingen av oss komma förbi. Den är livsviktig. För om vi missar där så är kyrkans ryggrad bruten. Jag har fått flera berättigade reaktioner på grund av detta, men jag tror att det är viktigt att först reda ut vad var och en menar. Jag medger dock att jag tycker att svar nr 1 i all sin rättframhet är det enda tänkbara svaret, om man verkligen talar om kristendom i förhållande till andra religioner. Jesus är den enda vägen, det enda Namnet (Apg. 4:12).

För det andra förvånar det mig vilken ställning kyrkomötet får hos lutherska teologer och präster. Om kyrkomötet besluter det eller det, så är det bara att lyda, också om det gäller något som i Guds Ord är klart utsagt! När det gäller välsignelse av homosexuella par har flera kolleger konstaterat att man då måste acceptera det. Detta kan jag inte för mitt liv förstå. Var det inte en viss Martin som lärde oss att kyrkomötet kan ha fel…?

För övrigt: om man utgår från denna tes, att kyrkomötet förverkligar Guds vilja när man under bön har arbetat med olika frågor: vilket kyrkomöte var det då som var uttryck för Guds vilja t.ex. i ämbetsfrågan? Frågan behandlades fyra ggr och först fjärde gången uppnåddes kvalificerad majoritet. Varför dög inte det första beslutet? Eller andra? Eller tredje?
Inte kan lärofrågor behandlas så att man sträcker upp händerna efter kyrkomötets behandling.

Och så märker man ju att det är svårt att säga ja eller nej, man gömmer sig bakom formaliteter som utredningar och frågeställningar. Är inte frågan om homosexuella relationer (utlevda) tillräckligt klart behandlad i Nya testamentet? På den frågan bör man kunna få ett rakt svar.

Henrik

Till det typiska för detta biskopsval hör också att personer som inte hör till vårt stift kommer med synpunkter och försöker påverka valets utgång. Jag tycker faktiskt att det inte riktigt hör till god ton att blanda sig i ett val som man inte har något att göra med, låt vara att det som sades om vederbörande kandidat mycket långt kan stämma. Men nu är det Borgå stift som väljer biskop, inte andra stift. Hur skulle det ha uppfattats om vi hade kommenterat någon kandidat när ärkestiftet nyligen valde biskop? Även om prof. Seikko Eskola inte är vem som helst, och utan tvekan väl orienterad om situationen i Borgå stift. Dessutom är han en person som känner den kandidat han talar för, men ändå tycker jag att principen att diskutera kandidater i ett annat stifts biskopsval är diskutabel. Seikko Eskola meddelar öppet att han inte tillhör Borgå stift, vilket också bör noteras, till hans fördel. Han försöker ju inte dölja detta, vilket naturligtvis inte skulle gå i ett stift där alla känner alla på något sätt.

I en del tidningar har kritiska insändare ingått där några av oss fått oss kring öronen. Det hör väl med till bilden. Personligen är jag inte odelat glad över insändare som mera tar fasta på att svartmåla någon kandidat än att framföra argument för den egna kandidaten. Jag avser faktiskt något som gäller alla biskopskandidater.
Däremot tycker jag, utan att någon frågar mig om det, att det är helt motiverat att olika stödgrupper (som nu i Kp) framför argument för sin kandidat.

Med tanke på ”livet efter detta” är det viktigt att alla turer i långdansen sker sakligt, och att vi går fram ”med rättfärdighetens vapen både i högra handen och i den vänstra”.

Henrik

–> Seikko Eskola skriver i denna veckas nummer av Kyrkpressen.

Man börjar på olika sätt se att biskopsvalet närmar sig. Tidningarna skriver, insändarspalterna fylls av åsikter för olika kandidater, olika grupper propagerar för sin egen kandidat osv.

I det nyaste numret av Kp finns mycket man kunde kommentera. Det blir endast korta kommentarer, av många orsaker så. Jag har haft som princip att inte försvara mig själv. Ofta blir man provocerad att svara, men om det handlar om osakliga angrepp, är det inte meningsfullt att gå i svaromål. Om det däremot handlar om att förklara sig, kan någon kommentar vara på sin plats. Gränsen är svår att se (själv).

Håkan Hellbergs insändare i förra numret av Kp förvånade mig nog. Jag förenar mig i Stig-Olof Fernströms omdöme; det var banalt och direkt kränkande (vågar dock inte påstå att det var avsikten, men följden däremot). Han framställer situationen som om vi skulle betrakta kvinnor (och kvinnan) som en styggelse, som något orent och obehagligt, som man ungefär till varje pris måste undvika.
Ingenting av detta träffar! Fortfarande förundrar jag mig över vad allt man kan sätta sitt namn under. Jämfört med skolrådet Bengt Broos sakliga inlägg i ett tidigare nummer, där han konstaterar att övertygelsen inte bygger på illvilja, var det nog minst sagt märkligt att läsa Håkan Hellbergs analogi.

Börje Sandvik säger att han inte förstår hur jag tänker. Det är väl inte så förvånande, för vi har väl aldrig diskuterat med varann, åtminstone inte denna fråga. Han hänvisar till min tolkning av 1 Kor. 14, ett ord som jag för övrigt sällan hänvisar till. Så pekar han på Joel-profetians uppfyllelse på pingstdagen, en profetia som i första hand gäller VARJE KRISTEN, dvs det allmänna prästadömet. Detta visar hur diffusa begreppen är, vilket inte är en anklagelse riktad mot Börje Sandvik, utan snarare mot oss teologer och präster som inte lärt vad en ”präst” i en luthersk kyrka är (kanske därför för övrigt att vi inte vet det själva…)
Min argumentation kan Börje Sandvik få veta om han frågar, vet inte med säkerhet vem han är (Jeppo, Nykarleby?). Min argumentation bygger på klassisk luthersk argumentation: ämbetet har sina rötter i Jesu apostlaval och missionsbefallningen, och det är i första hand de texter som talar om ämbetet i NT som gäller, inte de ord som talar om det allmänna prästadömet. T.ex. ordet ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus” i Gal. 3 är ett ord som i diskussionerna i kyrkomötet fick en central plats – men det handlar ju inte om kyrkans ämbete, utan om alla kristnas enhet i Kristus! Men detta ord innebär ju inte att skillnaden mellan jude och grek, träl eller fri, man och kvinna upphävts.

Till diskussionen om motiveringarna för ämbetsteologin får vi återkomma i andra sammanhang, det är ju inte det beslutet som nu skall avgöras. Jag konstaterar bara att det nog finns teologiska skäl, mycket finns också skrivet.

Jag har på denna sida tidigare sagt att jag tror att den enda realistiska lösningen för att förhindra att den yttre kyrkogemenskapen spricker är att båda synsätten får livsrum i vår kyrka. Detta motsvarar inte någons teologiska position, det är ett försök till försonlighet, ett försök att låta en större enhet och enighet växa fram. Det skall säkert visa sig vad Gud välsignar – och det Han välsignar kan inte jag, eller någon annan heller, avvisa!

Det är förståeliga ord som Malin skriver. Jag måste medge att jag förstår att min person väcker blandade känslor och att en kvinnlig präst kan ha svårt att uppfatta mig som vän och kollega, och åtminstone inte som en förman. Det enda jag hoppas, oberoende av valet är att verkligheten skall vara bättre och mänskligare än den situation som man skulle kunna förvänta sig. Det har jag flere gånger upplevt i samtal med kvinnliga präster, jag har fått mycket ut av dem och jag tycker att vi har kunnat kommunicera och leva sakligt och vänligt. Vi har kunnat tala om svåra saker och ändå förstått varann. Sen hoppas jag att både Malin och alla andra kvinnliga kolleger skall förstå att min tveksamhet inte egentligen gäller dem som personer, utan kyrkans beslut. Jag har inga känslomässiga svårigheter att möta kvinnliga kolleger. Men, som sagt, nog förstår jag också de synpunkter som Malin skriver om, och finner dem faktiskt inte elaka eller osakliga.

Hoppas vi i stiftet inte slutar att tala med varandra. Och förhoppningsvis handlar samtalen inte bara om en enda fråga, utan om många. Om vi börjar med centrum för vår tro, kanske förståelsen kan växa också i andra frågor. Kanske vi en dag har en större förståelse än vi har idag.

Henrik