”En av de största utmaningarna för biskopen är att försöka verka för större enhet i vårt splittrade stift.”
Så sade flera elektorer i intervjuer i samband med utfrågningarna av oss biskopskandidater.
Det är lätt att instämma.

Ändå vet alla att vi talar om ett svårt problem.

Ofta har splittringen fokuserats på olika synsätt när det gäller ämbetsfrågan. Men denna är bara en del av splittringen i Borgå stift och i vår kyrka, kanske dock en av de frågor som är på ytan nu när det blir val och när det blir biskopsmöte.

Men det är nog ett mycket större problemkomplex som det handlar om. Diskussionerna har nog också pekat på flera av dem. Det är inte så att vi ser olika i ämbetsfrågan, men i övrigt är vi ense. Olikheterna kommer fram i synen på kristendomens förhållande till andra religioner, till vad som är kyrkans uppgift, vad som avgör i etiska frågor där samhällets syn och den kristna etiken bryts mot varann osv.

Splittringen är inte bara känslor, inte bara en ovillighet att komma samman, att jämka litet på sin egen syn för helhetens skull. Tyvärr sitter den betydligt djupare, den bottnar i olika synsätt.

Men vad kan man då göra?

Jag tror att det bara är Gud själv som kan skapa enhet. Det går inte att genom åtgärder skapa enhet. Att anta program, att skriva gemensamma målsättningar, att arbeta med problemen, leder oftast – tyvärr – inte någon vart.

Det är bara om Gud får tag i oss, och får påverka oss, som en enhet skapas. När man förnimmer Guds röst i det som man möter hos andra skapas en enhet på djupet. Guds folk känner Guds röst, sade ju Jesus (Joh.10).

Enheten föds när vi rör oss i centrum. Det är där vi måste finna enheten. När Kristus blir en verklighet för oss alla, förenas vi med varann. När huvudfrågan löses, börjar de andra frågeställningarna komma på plats. Tror vi att detta bara är en fras?

Jag har tänkt på Sackeus, som han hette förr, hur han började med storstädningen när huvudfrågan fått sin lösning. I klartext: när han mötte Jesus Kristus, sin Frälsare. Jesus började inte med att diskutera om han kunde ge hälften av sin egendom åt de fattiga, eller hur han skulle reglera det han fått på olaglig väg. Men när Sackeus hade kommit till tro, började storstädningen i hans liv (Luk. 19:8).

Månne vi inte har börjat i fel ända? Beror på splittringen på olika syn på en del frågor eller bottnar den i bristande närhet till Kristus och hans Ord?

Jag tror att biskopen bäst befrämjar enhet genom att förkunna Guds Ord, genom att vara en herde, genom att i samtal och bön peka på Kristus, kyrkans Herre.

Det kan låta kontroversiellt men jag ser det som ett hoppets tecken att många anser att ett av de stora bekymren och en av de stora utmaningarna nu är att verka för en större enhet i stiftet och kyrkan. För det är ”beviset” på att man ser splittringen. Det är också glädjande att möta denna vilja till större enhet, en vilja som man inte möter överallt.

Men att tro att enhet skapas genom strängare beslut, såsom biskop Heikkas arbetsgrupp nu föreslår, genom att biskoparna vidtar strängare åtgärder mot traditionellt tänkande kristna, det är nog dömt att misslyckas. Inte heller tror jag att det sker genom beslut och dekret, även om det kan vara bra att sätta sig vid samma bord!

Något måste ske med oss, som med Sackeus.

Vi behöver möta Kristus.

På riktigt. På djupet. Då föds och växer enheten.

Henrik