Frågor och svar

Några har frågat mig om jag inte kommer att svara på John Forsbergs frågor i kyrkpressen.
Svaret är att jag nog skall försöka svara, men att det är omöjligt för mig att svara enligt de direktiv som han ger: inga motiveringar, inga förklaringar (slingrande), men ändå förklara hur man kan lösa de frågor som uppstår!!

Det skulle vara enkelt, formellt sett, att svara med en rätt tipsrad: 1a, 2b, 3a, 4a osv, men när man fördjupar sig i problematiken märker man att vissa frågeställningar är svårare än vad man först tror. Därför, och också av andra skäl, skall jag arbeta litet med svaret. Korta svar kräver lång tid, långa svar kortare tid.

Min syn är densamma som förr.

1. Jag utgår från att man i detta läge bör kunna hitta en praktisk lösning som innebär att alla enligt sin övertygelse kan vara präster i vår kyrka (alltså båda åsiktsgrupperna i ämbetsfrågan).

2. Vidare konstaterar jag att biskopen har en prövningsrätt, både enligt kyrkolagen och kyrkoordningen samt liksom alla andra samvetsfrihet enligt grundlagen och ”jämställdhetslagen” (Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor).

3. Och det viktigaste av allt: en biskop bör bygga sina beslut på Guds Ord och kyrkans bekännelse.

4. Om man därtill ännu fogar ett önskemål om att allt skall kunna ske så medmänskligt och praktiskt smidigt som möjligt, börjar alla ingredienserna vara klara.

Men skriv ner detta på ett sätt som inte konservativa missuppfattar (vilket kanske redan skett) eller meningsmotståndare utnyttjar, se där är utmaningen!

Henrik

Du med och jag med…

I diskussionerna om kyrkans framtid är det enligt min mening med att som konkret målsättning försöka hålla fast vid principen ”du med och jag med”.
Men genast dyker det upp två frågor:

(1) Får alla vara med, nota bene, enligt sin övertygelse?

(2) Vill alla vara med, i en kyrka som är så pluralistisk och som redan har tagit negativ ställning till de konservativa, senast nu i fallet Vesa Pöyhtäri i Uleåborg (Domkapitlet gav en skriftlig varning).

Vad den första frågan beträffar har jag många gånger försökt säga att jag tycker att man måste ha mycket starka skäl till att medverka till att bryta ner den gemenskap som under sekler har fötts. Man kan naturligtvis (med rätta) hävda att gemenskapen bryts när avsteg från Guds Ord sker. Frågan är dock om inte situationen nu är för oklar. Det finns många församlingar där full frihet råder, där Guds Ord förkunnas och utlevs enligt vår kyrkas bekännelse. För sådana församlingar och dess medlemmar är allt tal om behovet av nya gemenskaper obegripligt. Ingenting hindrar en att verka efter bästa förmåga, att be och arbeta!

Men det finns en växande skara som ställer sig frågande till den målsättning som åtmisntone jag ännu vill hålla fast vid. Är det någon idé att förhandla om prästvigning i en kyrka som så tydligt signalerar likgiltighet och ovilja till att förstå. På allt flera orter är nya gudstjänstgemenskaper, eller väckelserörelser med alternativa gudstjänster i ”traditionell” anda, ett allt mera lockande alternativ.

Jag anser att vi måste få ett slut på processandet mot präster som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse. Finns där andra aspekter med, är det inte domstolsbeslut och varningar som gäller, utan samtal och gemensamma försök till förståelse. Det är märkligt att just kyrkan skall gå i spetsen för ett tänkande som inte vill värna om samvetsfriheten, medan man i samhället i övrigt ofta har drivit denna aspekt.

I vårt program, jag vill gärna säga ”vårt”, inte bara ”mitt”, ingår förhoppningen att man skall finna lösningar som innebar att man kan bevara åtmisntone den yttre enheten. Kyrkan kommer säkert att profileras på olika sätt, så att personer med gemensam övertygelse söker sig samman över församlingsgränserna. Detta sker redan.

I allt detta är det viktigt att komma ihåg att det inte är vi, utan Herren själv, som leder sin kyrka. Därför bör vår bön vara att Herren inte ”skall flytta ljusstaken från dess plats”, utan att vår kyrka ännu får nåd att besinna sig, och att vi, en och var, får del av den Andens förnyelse som vi så nödvändigtvis nu behöver.

Henrik

Svårare än prästexamen

Biskop Sven Danell, f.d. biskop i Skara, skriver om Joh. 21 och de tre svåra frågorna, eller kanske rättare sagt den svåra frågan x 3, att de är ”svårare än prästexamen”.

Frågan lyder som känt ”Älskar du mig?”, och den som ställer frågan är Kristus.

Detta är herdefrågan, biskopsvalsfrågan, framom alla andra. I Joh. 14:23 ff ser vi också konkret hur Jesus sammanbinder kärleken till Honom med Ordet:

” 23 Jesus svarade: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. 24 Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. 25 Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. 26 Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

Här finns nog för oss alla det mest centrala, och den allra nödvändigaste frågan att svara på, detta är Huvudfrågan framom alla andra frågor.

Henrik

Huvudfrågan

Det är är märkligt att också vi inom kyrkan tycks vara fokuserade på en enda fråga inför biskopsvalet. Finns det verkligen ingenting annat vi borde tala om? Eller har vi gått med på att agendan skrivs av media..

Henrik

P.S. Vi kan och skall tala om också denna fråga -fram för öppenhet – men proportionerna är nog fel nu!

Tf …

Jag förenar mig i Paul von Martens’ allvarliga fråga i senaste nummer av kyrkpressen (läs den!).

Vad vill Gud säga oss när vi har en tf domprost (eller kanske inte ens det), en tf biskopsgård (eller inte ens det), en tf domkyrka (eller egentligen inte ens det). Skall vi få en tf biskop snart också? Fattas ännu att vi har ett tf stift, för att inte med den här farten och andan säga fd..

Förr skulle folk ha frågat: vad vill Gud säga oss?

Frågan är nog lika relevant idag.

Henrik

Spelet hårdnar

En gammal prästman ställer i kyrkpressen några öppna frågor till mig. Han antyder att jag försökte slingra mig i radioprogrammet när Gustav Björkstrand ställde några frågor till mig.

Han ber mig svara med ja eller nej, och säger att jag inte skall komma med motiveringar eller slingrande förklaringar, där hade vi det igen. Men sedan säger han att jag skall förklara (!) hur vissa situationer som han ser som problem skall lösas.

Jag står således inför en svår uppgift när det gäller att följa dessa direktiv.

Först av allt skulle jag nog gärna be honom lyssna på programmet en gång till, jag anser att jag inte försöker slingra mig, utan att detta är ett förnedrande invektiv. Borde också jag kanske ha svarat på denna fråga såsom någon svarade på en annan fråga att jag väntar tills utredningen är klar, och att jag gärna deltar i den och tar ställning sedan när den är klar???

Jag försökte redan försonligt svara nämnda präst när han i Vbl för några veckor sedan nämnde hur många problem som skulle uppstå om en man med mina åsikter blev vald till biskop. Jag sade då och upprepar det nu att jag inte tänker ge mig in i polemik med andra kristna, präster eller lekmän. Däremot är jag villig att motivera min syn och lyssna på andras motiveringar. Detta kan säkert ske vid träffen eller träffarna med elektorerna.

Jag tycker att kyrkan i detta läge borde ge livsrum åt alla präster, både män och kvinnor att leva enligt sin övertygelse. Att tvinga någon till något som strider mot någons samvete och övertygelse medför ingenting gott. Detta måste då inkludera både ordination och tjänstgöring.

I en situation när vi ser olika, tycker jag att vi kommer framåt bara om var och en står inför Gud med sin syn, utan att provocera, förakta eller bekämpa någon.

Jag vill inte gå mellan någons samvete och hans eller hennes Gud. Jag hoppas också jag får samma rätt som jag är beredd att ge andra. Knappast vill väl någon ha en ordinator som tycker att han handlar fel när han viger eller åtminstone inte har tro på att det är rätt. I en kyrka där alla biskopar (plus några pensionerade) viger kvinnor, är vägen inte stängd för någon.

Alternativet, att de som har den traditionella synen inte blir prästvigda, om de inte lovar att handla mot sitt samvete, tycker jag minsann inte är någon kristligare lösning. I en tid när man t.ex. inom hälsovården betonar de anställdas rätt att ha en övertygelse och leva enligt den, går trossamfundet kyrkan (!) i spetsen för dem som vill gå intoleransens väg (för det är ju det som det verkligen handlar om). Man börjar förfölja minoriteter, som håller fast vid en syn som har förklarats legitim och som delas av många kyrkor, samtidigt som man beskyddar och hälsar uppenbara heretiker. Det kan kännas som hårda ord, men handen på hjärtat, är det inte sant?

Vad är det som hindrar att vi ger varann friheter?

Man bör dessutom komma ihåg att en ordination eller en installation (som för övrigt en präst kan förordnas att sköta både för kvinnors och mäns vidkommande) är en engångshändelse, som sådan naturligtvis viktig. Men långt viktigare än vem som viger till tjänst är det att alla bereds möjlighet att verka som präster, att var och en får söka tjänster, utnämnas, väljas osv enligt församlingens önskemål.

Situationen är heller inte så svart-vit som man ibland vill framställa den. Många av oss står, om inte dagligen, så varje vecka i kontakt med varann över åsiktsgränserna, vi samtalar, planerar, ber, konsulterar varann, diskuterar, utbilda osv. I kyrkomötesarbetet är jag med om andakter som kvinnliga präster leder, sitter i utskott där en kvinnlig präst ofta leder ordet osv. Är med i olika arbetsgrupper tillsammans med kvinnliga präster. Detta gäller i tillämplig mån många av oss. Det är främst altargemenskapen som är problemet, där vi ser olika. Anneli Aejmaeleus skriver i Teologisk tidskrift att hon absolut inte skulle vilja stå vid altaret med någon som inte är övertygad (minns inte exakt hennes formulering). Hennes ord visar att också där finns en gemensam förståelse av situationen, som ingendera parten upplever som ett ideal, men som är ett ärligt medgivande av vad problemet rör sig om.

Naturligtvis är situationen inte optimal, när kyrkan inte är enig. Men bättre är frihet och respekt för oliktänkande än tvång och diktat!

Jag lovar, om det blir aktuellt, att försöka se till allas rätt, att försöka ta ansvar för helhetssituationen. Men jag måste, liksom alla, handla enligt vad jag tror att är rätt. Det hoppas jag att alla andra också gör. Må Bibeln vara vårt rättesnöre. Inga administrativa åtgärder kommer däremot att vara något hinder, för frågan skall inte lösas så. Och alla praktiska problem kan nog lösas, det enda som behövs är vilja! Kreativitet när det gäller finns det nog.

Jag hoppas att vi inför biskopsvalet och efter det skulle se på kyrkans utmaningar. Kvinnoprästfrågan är inte den norm, enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Jag förstår dock avsikten med att man ständigt tar upp den i olika sammanhang, alltför väl, kunde jag tillägga. Min fråga är: tror vi verkligen att detta är den fråga som hela biskopsvalet skall koncentreras kring? Vi har i vårt stift oförenliga åsikter, som en biskop måste försöka hantera på något sätt. Vem som än blir vald kommer att stå inför dessa frågor. Frågan är: ryms alla med? Hur skall vi finna en lösning som alla kan leva med, som inte heller lämnar de konservativa utanför?

Det har talats om spelregler. Med spelregler menas tyvärr ofta det att inte alla får vara med och spela. Jag hänvisar till Antti Laatos artikel om behovet av att kyrkan förkovrar sig i sin förmåga att inom sig hysa olika profileringar i linje med den anglikanska kyrkan.

Detta är egentligen inte min teologi. Detta är ett försök att inte genom förhastade slutsatser bryta sönder något som har byggts upp under sekler. Kanske är det för sent, kanske är det idealism. Men jag skulle vilja försöka i väntan på att Gud själv skall gripa in och leda oss till större samförstånd och enighet, vilket bara kan ske genom en djupare förståelse av Guds heliga Ord.

Om denna linje, som vill ge båda åsiktsgrupperna en möjlighet att verka som präster enligt sin övertygelse, väcker förtroende, får valet utvisa.

Det finns tecken på att spelet hårdnar. Det är också ett tråkigt faktum att man många gånger möter större barmhärighet utanför kyrkan än innanför den.

Alltså: frihet för alla att verka enligt sin övertygelse (om det handlar om förståelse av bibeltexter).
Ansvar för alla att verka för försonlighet, så långt det är möjligt, och riktigt.
Skyldighet för minoriteten att väja för majoriteten vid intressekonflikter.
Vad därutöver behövs, vilket är det största behovet, finns skrivet i 1 Kor. 13, börjande från föregående kapitels sista vers.

Varför skulle inte detta kunna fungera? Vad är bättre i en modell som tvingar till sådant samarbete, som innebär kränkning av någons samvete? Jag tror att gemenskapen föds och växer endast i frihet.

Jag tror att framtidens kyrka måste förändras mycket. Den måste bli enkel, den måste bestå av små gemenskaper, den måste kunna möta olika slags människor. Men det måste Gud själv göra. Ingen av oss kan lyfta sig i håret…

Men kvinnoprästfrågan är fel fråga och en för liten fråga att låta kyrkans enhet äventyras.

Henrik

Anmärkningsvärt

I dagens Helsingin Sanomat finns på sid C1 en artikel om rockmusik, om Black Metal-kulturen osv. Man berättar bl.a om Kristian ”Varg” Vikernes som var medlem i det satanistiska bandet Burzum (enda medlem för övrigt). Den norska Black Metal-världen var tydligt satanistisk.

Vikersnes sitter nu i inne, dömd till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder (bl.a träkyrkan Fantoft år som brann 6.6.1992, idag för exakt 14 år sedan); sammanlagt brann 44 kyrkor under fyra år.

Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är – enligt Helsingin sanomat – att den yngling som sitter anhållen för branden i Borgå domkyrka säger sig ha Vikernes som förebild.

Jag understryker att detta är uppgifter som jag inte har kunnat kontrollera annat än genom att läsa Helsingin Sanomat. Om detta stämmer är branden i Borgå sannolikt (om dock inte säkert) mera än ett hugskott, en spontan dumhet av förbipasserande ungdomar.

Det är samtidigt ett allvarligt memento gentemot den skämtsamma inställning till mycket av det ockulta som förekommer i subkulturen idag. Många anser dessa kopplingar vara övertramp och överdrivna. Men den myckna förekomsten av djävulstecken, religiös och ockult terminologi, tatueringar med onda symboler etc är ett tecken på det värdevakuum som många lever i idag, ett vakuum som börjar som ett sådant, men som fylls av annat mindre ärbart.

Man kan dock fråga sig – utan att i detta skede dra för långtgående slutsatser – vem det är som vill nedvärdera fiendens betydelse om inte Fienden själv?

Henrik

Back to basics

Igår fick jag ett brev (mail), av en god vän, som inte kunde ha kommit lämpligare. En kväll med diskussioner om sådant som man alltid tar upp inför biskopsvalet, ämbetsfrågan, välsignelse av samkönade par…

Jag återger hans (Paul von Martens) brev utan övriga kommentarer, för det behöver inget tillägg!

Broder Henca.

Jag är övermåttan bedrövad, sorgsen nästan ända till gråt över det elände som präglar de kyrkliga frågeställningarna i offentligheten, också inför biskopsvalet.

Frågeställningarna är helt perifera, angår inte kristna mäniskors liv, har inte vuxit fram ur kyrkans eget liv utan är påtvingade kyrkan av dem som behärskar den så kallade allmänna opinionen.Vi måste därför gå tillbaka till Jesus och se vad det var människor kom till honom för att få hjälp med, och vad det var har sträckte ut sin hand för att hela, vårda,ta hand om och förbarma sig över.

Det allra viktigaste av kyrkans liv äger rum i mötet mellan mänsklig nöd, lidande, förtvivlan, ensamhet, hopplöshet och Jesus ingripande. Du är son till en läkare, du har själv engagerat dig för blixtsnabb hjälp i olyckssituationer, du vet mycket väl att det är otaliga människor varje dag som drabbas av ett nära dödsfall, av ett skrämmande sjukdomsbesked, av en sönderslitande nyhet om en nära person, där är det ju Herren arbetar, om Han är samme Herre som vi möter i evangelierna. Inte skulle han ha tid med Sexpos och andra sexualfixerades ”kärleksdiskussioner”.

Hur skulle det vara att i den fortsatta diskussionen om kyrkans liv och uppgift strunta i frågeställningar som inte har sitt ursprung i Guds frälsande ingrepp i den enskilda människas faktiskt ofta så tunga och svåra liv.

Hur skulle det vara att trötta ut journalisterna och de samhällsmedvetna så kallade kristna gemenskapsbyggarna med envist tal om Jesus, vad han sade, vem han mötte, vad han lovade, vilken gemenskap han byggde upp, vad han välsignade och vem han lovade att alltid vara hos.

Förlåt att jag besvärar dig med detta men jag är så trött på all den ljudliga inställsamhet som har blivit vår kyrkas mest synliga och uppseendeväckande kännetecken. Herren lät aldrig dem som ville snärja honom bestämma frågeställningen.
Den starkes privilegium är att ställa frågan, den svages lott är att besvara den.
Måtte Pingstens gåva också vara vår Kyrkas.

Paul