Kategori: kyrkan

Eftersom flera personer uppmanat mig att skriva något om homosexualitet, skriver jag några rader på denna sida. Det som jag främst vill säga är inte att fördöma de homosexuella – jag har flera vänner som är homosexuella, och vill att vi skall förbli vänner – utan att snarare argumentera mot sådana som säger att Bibeln inte känner genuin homosexualitet.

Det är vad Bibeln lär, som intresserar mig. Jag tror att Gud är god, och därav följer att Guds vilja är god. Denna godhet har jag inte med mina futtiga ord kunnat ge uttryck för som jag ville. Ingen homosexuell medmänniska skall mista livslusten, utan tvärtom möta Kristus som kan upprätta och ge ljus och livsglädje som består.

“I Bibeln fördöms inte samkönade parförhållanden”, kunde vi läsa i senaste nummer av Kyrkpressen. Det är ju ett ofta upprepat påstående som däremot inte blir sannare av det upprepas ofta. Låt oss se litet på denna känsliga och svåra fråga.

Det finns tre vanliga påståenden om modern homosexualitet som man ofta hänvisar till.

1. Modern homosexualitet är genuin.

“Antikens homosexualitet beskrivs ofta som tempelprostitution, pederasti, grovt hedninskt utnyttjande av svagare individer och personer i beroendeställning, slavar och andra. Modern homosexualitet sägs vara et uttryck för två vuxna individers samtycke.”

2. Homosexualiteten är en medfödd läggning eller böjelse.

Det handlar inte om en livsstil som någon lagt sig till med, utan om en inre böjelse och en medfödd sådan. Denna böjelse är lika naturlig för den homosexuella som heterosexualiteten är för den heterosexuella.

3. Vad Bibeln säger om homosexualitet är därför irrelevant, eftersom Bibeln inte beskriver homosexualiteten sådan vi känner den idag.

Medan homosexualiteten på Bibelns tid innebar att människor föddes heterosexuella, men att några missbrukade sin sexualitet och kom därmed att bli homosexuella. Dagens människor föds antingen heterosexuella eller homosexuella.

Den historiska kontinuiteten hos människor omöjliggör en sådan tolkning, en biologisk skillnad mellan antikens och dagens människor. Därför heter det i stället att man inte under antiken “observerat” existensen av genuin homosexualitet. Därför kritiserar Bibeln bara den grova homosexualiteten, medan den tiger om den genuina homosexualiteten (detta hänvisar också referaten i Kyrkpressen till).

Det finns många historiska bevis på kultisk homosexuell prostitution. Termen “hierodouloi” (heliga slavar) avsåg ofta, men inte alltid detta i antikens texter. J.B. Pritchard skriver i Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament att heterosexuell och homosexuell prostitution var vanlig i det forna Mesopotamien. Herodotos omtalar att varje babylonisk kvinna en gång i sitt liv skulle sitta i fruktbarhetgudinnans tempel och vänta på att en främling skulle kasta pengar i hennes famn som gåva till templet och inbjudan tills exuellt umgänge.

Motsvarande verklighet fanns på Cypern. I Mindre Asien fanns kulten kring Cybele och Attis, vars manliga tempeltjänare hade kastrerat sig själva, bar kvinnokläder och utövade homosexualitet.

Gamla testamentet och homosexualiteten

I GT finns det två grupper av texter som anknyter till homosexualitet. Den ena gruppen är texterna om skaplsen, där det uttryckligen heter att människan skapades till man och kvinna (1 Mos. 1:27). I 1 Mos. 2:24 sägs att “en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött”. Skapelsetexterna talar således inte enbart om att människan skapades som man och kvinna, att det finns två kön, utan omtalar även deras relation: de skapades för varandra (texterna omtalar ett ord som betyder partner eller motsvarighet, någon som passar för den andra) och för livets fortbestånd (var fruktsamma, föröka er).
Den andra gruppen texter gäller förbjuden seuxalitet. Det heter t.ex. “du skall inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse” (3 Mos. 18:22). I samma sammanhang har texterna förbjudit sexuella relationer med släktingar, barnoffer och fortsätter med att förbjuda sexualitet med djur.

Sexualiteten gäller inte enbart fortplantning, även om detta alltid hör med till sexualiteten. GT kan t.ex. skriva “gläd dig med din ungdoms hustru” (Ords. 5:18).

Vad är homosexualitet?

Termen homosexualitet är en ung term (1900-talet), och härleds ur orden homo (samma) och sexus (kön). Huvudbetydelsen är a) icke-typisk sexualitet karakteriserad av manifestationer av sexuell åtrå för en person av det egna könet, och b) erotisk aktivitet med en person av det egna könet (Webster’s Third New International Dictionary).

Kultisk prostitution var förbjuden i antikens Grekland. Homosexualiteten var förbjuden i lag på många håll, betraktades som skamlig, men praktiserades t.ex. i Sparta där män länge tvingades leva åtskiljda från sina hustrur. Också lesbiska förhållanden var vanliga, dikterskan Sappho från ön Lesbos skriver om detta.

Det fanns även pederastisk homosexualitet (paiderastia=kärlek till pojkar). Den äldre personen (som motsvarar mannen i en heterosexuell relation) kallades “erastäs” (älskaren), personen med lägre status, den passive är “eråmenos” (den älskade).

Men hos Sokrates, Platon och Aristoteles, antikens stora moralfilosofer, finner man många exepmpel på fördömande av fysiska relationer: “oanständiga och onaturliga”.

Påståendet att antiken inte kände “genuin homosexualitet” omkullkastas också t.ex. av beskrivningen av vad som hände i Thebai (70 km nordväst om Athen). “Heliga förbandet”, som bestod av 150 par av älskare och älskade (aktiva och passiva homosexuella). Detta truppförband skulle kämpa tappert, burna av en vilja att skydda sina älskade till det bittra slutet. General Gorgidas utnyttjade den tillgivenhet parterna kände för varandra och gick segrande fram tills Filip (far till Alexander den store) besgrade dem. Filip sägs ha blivit gripen när han säg deras kroppar som även i döden vittnade om viljan att beskydda sin partner.
Även Plutarchos omtalar homosexualitet mellan samtyckande vuxna. Plutacrhos föddes några år innan Paulus besökte Athen och Korinth.

Aristoteles säger i Nikomakiska etiken att vissa ting inte är angenäma av naturen. Han säger vidare att sexuella böjelser bland män ibland förorsakas av naturlig läggning, ibland av en ovana, så är fallet med en del av dem som blivit missbrukade sedan barnsben.
Aristoteles gjorde skillnad mellan böjelsen och att utleva den.

Lukianos omtalar en kvinna som säger att hon “föddes som en kvinna liksom de övriga av er, men jag har en mans sinne, önskemål och allt annat”.

Det är helt klart att Paulus, som hade växt upp i Tarsus, väl kände till den värld som omgav honom. Det finns intet tvivel om att Paulus kände till olika former av homosexualitet, såväl det som kallas genuin homosexualitet, som oliak former av utnyttjande.

Homosexualiteten i Nya testamentet

Den text som mest diskuterats offentligt är Rom. 1:18ff där Paulus beskriver den gudsfrånvända människan. Rom. 1 börjar med att tala om trons rättfärdighet och hur evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. I de följande verserna beskrivs att människan mot bättre vetande vände sig bort från Gud och sökte det onda. Ingenting i texten talar om den kultiska prostitutionen, tvärtom behandlas homosexualiteten som något onaturligt som ledde till att Gud prisgav människorna åt det som de hade funnit behag i och självmant valt. Efter avsnittet om homosexualitet fortsätter Paulus med att tala om människornas ondska i form av orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, illvilja svek osv.

Också de andra texterna, 1 Kor. 6:9-10 och 1 Tim. 1:9-10, stöder samma tanke. I 1 Kor. 6 används de båda termerna för den passiva och aktiva parten i det homosexuella förhållandet (malakós=eg. mjuk och arsenokoitäs=en som liger med män). Han talar om deras lika skuld. Men Paulus låter också förstå att det finns människor som brutit med sitt förra liv i synd.

I 1 Tim.1:10 talar Paulus om “annat som strider mot den sunda läran” efter att ha listat många synder, bland dem homosexualitet.

Det råder inte något tvivel om att såväl GT som NT tar avstånd från utövad homosexualitet och kallar detta för synd. Men det skall heller inte råda något tvivel om att denna synd, liksom alla synder, kan förlåtas.

Slutsatser

Det finns inte någon möjlighet för en kristen kyrka att välsigna det som Guds Ord kallar synd. Den välsignelsen är ingen välsignelse, utan bara ett mänskligt påhitt som kan vara förföriskt, eftersom det hindrar en människa att söka Guds förlåtelse genom att överge synden och be om Guds barmhärtighet över sitt liv.
Men det är också skäl att säga två saker ännu.
För det första är homosexualiteten i Bibeln inte alls den synd som är mest utpekad eller framträdande. Mycket mera omtalas den heterosexuella synden, otukten, äktenskapsbrottet, själviskheten, egoismen. Även om det inte råder någon oklarhet om att den som läser NT.s texter sådana de står, klart ser att de tar avstånd från alla former av heterosexuell och homosexuell otukt, så är det viktigare att understryka att Kristus ger varje människa en framtid när han eller hon kommer till Kristus och ber om hjälp.

Det finns många homosexuella som kämpar mot sin homosexualitet, som vill leva enligt Guds Ord och vill bryta med det som är ont. Dessa är ofta mycket föraktade, för de är en påminnelse om det som alla borde göra.

Till slut konstaterar jag att det inte för en kristen församling får räcka att bara säga nej till homosexualiteten eller till heterosexuell otukt. Den kristna församlingen måste bli en omsorgsgemenskap, som bär den kämpande i vardagen, som erbjuder en varm och god och sund gemenskap, en möjlighet att dela vardagens bekymmer. Detta gäller ju även många andra grupper av människor.
Och för oss alla gäller det att “den som är utan synd, kaste första stenen”. Barmhärigheten är det sanna kännetecknet på kristen tro. Men det är inte barmhärtighet att förföra en människa, att uppmuntra henne att gå längre in i en livsstil som slutar i en återvändsgränd av besvikelse.

Ni har låtit tvätta er rena, skriver Paulus. I detta är vi alla med. Och det är alltid skäl att börja med “att först städa sin egen trappa”.

Henrik

I dagens nummer av Kyrkpressen skriver ärkebiskop emeritus John Vikström något som jag har svårt att få att gå ihop. Han konstaterar å ena sidan – vilket jag väl förstår – att den traditionella ämbetssynen är en legitim syn och att biskopsmötet också har fastslagit detta.
Men sedan konstaterar han å andra sidan att alla måste följa kyrkans lagliga ordning, ingen har rätt att vägra samarbeta med kvinnlig präst.

Vi har – som alla vet – flera präster i vår kyrka som lär att Jesus dog i onödan, att någon frälsning inte behövs, att Jesus inte uppstod osv. Medan den förra gruppen drabbas av hot om avstängning från ämbetet, inte uppförs på förslag till tjänster, inte ens får undervisa om detta (enligt biskop Heikkas betänkande, som dock ännu inte godkänts, men som flere biskopar uttalat sig positivt om), drabbas den andra gruppen inte av något som helst.

Vi får då för mig följande obegripliga ekvation:

– En legitim trostolkning får inte levas ut i handling
– En illegitim trostolkning får levas ut, utan begränsningar.

Hur kan man i en kristen, luthersk kyrka dra strecket mellan lära och liv? Antingen måste man säga att detta är en villolära, detta är fel, och därför får man inte handla i linje med något som inte är rätt, eller så måste man säga att en riktig lära inte bara får utan till och med skall levas ut.

Man kan ju här också peka på grundlagens 11§ och på Jämställdhetslagens 2§, som konstaterar att ingen kan tvingas till trosutövning.

Det är ju som om man skulle säga: du har rätt att vara vapenvägrare, det är en helt legitim syn, men här har du ett stormgevär, du kan inte vägra att skjuta med det.

Men om vi, vilket nu är fallet, har två uppfattningar om vad som är rätt, då kan vi lagstifta om hur vi skall handla vid intressekonflikter.

Därför frågar jag: om alternativen är Keijo Rainermas syn (www.rakentaviaratkaisuja.fi) som innebär att man respekterar varandra, och att vardera gruppen får handla enligt sin syn och att majoritetens syn är avgörande i alla konfliktsituationer, eller Heikkas syn att man tvingas handla mot sin övertygelse, att flera präster blir utrökta ur kyrkan om de följer det de tror att är rätt, vilket är mera rimligt, och mera kristligt?

En svår ekvation har uppstått. Hur kan en fråga som man anser att inte är en huvudfråga leda till större konsekvenser för en präst i negativ mening än det att han förnekar trosbekännelsen?

Vart har vi kommit?

Henrik

Den namnlista som jag tidigare hänvisat till (www.rakentaviaratkaisuja.fi) har när detta skrivs undertecknats av ca 4000 personer. Bl.a undertecknarna finns glädjande nog åtminstone två kvinnliga präster.

En av dem, kyrkoherden i Masku församling, Aino Vest, skrev följande ord till mig (när jag tackade henne för att hon ville underteckna namnlistan/vädjan till biskoparna):

“Sydämeni suree tätä haavaa äitikirkossamme. Yhteinen nöyrtyminen ja
parannuksenteko Kristuksen ristin juurella on vaikeaa, kun syntisiä olemme
kaikki. Taivaassa löytänemme sen kaivatun yhteyden ja ymmärrämme oikein ne sanat ja ajatukset, jotka nyt jäävät käsittämättöminä välillemme.”

I fri översättning för dem som har svårt med finskan: Mitt hjärta sörjer över detta sår i moderkyrkan. Det är svårt att tillsammans ödmjuka sig och göra bättring vid Kristi kors, när vi alla är syndare. I himlen skall vi väl finna den efterlängtade gemenskapen och rätt förstå de ord och tankar som ni förblir obegripliga mellan oss.

När man läser skrivelsen, ser man att den inte är någon kompromiss. Den är realistisk, den utgår, såvitt jag kan se, från två grundläggande iakttagelser:
1. Det finns två uppfattningar om kyrkans prästämbete inom vår kyrka, och
2. Det måste finnas en annan väg framåt än konfrontationens väg.

Viljan att inte låta kvinnligt/manligt utgöra en kyrkoskiljande fråga delas av många. Det betyder inte att någondera åsiktsgruppen skulle göra avkall på sin övertygelse.

Min fråga har varit, och är säger jag ärligt, om ämbetsfrågan är en separat fråga, eller om det är ”olika stationer längs samma järnvägsspår.”
Tiden skall säkert utvisa det. Ett framsteg är en förnimmelse av att det inom båda grupperna finns människor som förstår att sorgen över såret i kyrkan är gemensam.

I längden blir det säkert ohållbart med två läror om samma sak. Men i ett övergångsskede kan detta ge oss alla tid till eftertanke, studium och bön. Kanske skall enheten växa och fördjupas genom större andlig insikt.
Och under tiden göra som uppropet uppmanar: söka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.

Henrik

I gårdagens Obs! diskuterades ännu en gång Borgå stift och det klimat som råder i stiftet.

Khde Peter Kankkonen i Karleby tyckte att det är som i alla familjer, litet varierande, ibland bättre, ibland sämre, men i stort sett riktigt bra.

Tf khden i Tammerfors, Hilkka Olkinuora, tyckte att Borgå stift i mycket är ”sjukt”. Hon menade att kvinnoprästmotståndarna inte ens hälsar på kvinnliga präster, uppträder ojust och oartigt (minns inte formuleringen, men andemeningen var denna).

Och så tillade hon något som jag tycker är så allvarligt att hon antingen måste dokumentera sig (vilka, var, när?) eller ta tillbaka sitt påstående.

Hon hävdade att prostar i stiftet (vilket begränsar antalet) använt ett sådant hemskt språk om kvinnliga präster (eller kvinnor?) att man inte kan nämna det i ett familjeprogram.

Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro att detta stämmer. Stämmer det, bör man ta i det, för det är helt oförsvarligt. För mig blev det oklart vem eller vilka (hon talade i pluralis) som skulle ha sagt något sådant. Jag tycker beskyllningen är allvarlig. Ännu allvarligare är det om det är sant.

Alltså: upp till bevis! Man kan inte offentligt säga sådant och stämpla flera personer utan att precisera sig. Sedan bör även den eventuella andra parten få uttala sig.

På detta plan får inte denna fråga hanteras. Nog måste vi som kristna människor veta bättre. Och om vi förgår oss, så skall vi också reda upp det. Oförskämdheter är inga teologiska argument, inte mänskliga för den delen heller.

Henrik

Några ord av en god vän och uppskattad teolog, som kort och klart analyserar den teologiska diskussionen, sedd ur deras synvinkel som representerar den traditionella ämbetssynen (jag låter texten finnas i original, på finska, om någon behöver hjälp med översättningen, kontakta):

Ensin heitetään Raamatun ylle verkot (usko ja rakkaus). Kaikki jaetaan
muuttuvaan ja muuttumattomaan tuolla sapluunalla. Sen jälkeen kirkko
(kirkolliskokous) päättää mikä laitetaan muuttuvan, mikä muuttumattoman
koriin.
Kun kirkolliskokous on jonkin asian päättänyt se tarjoillaan uskottavana
uskontotuutena kirkon jäsenille. Konsialiarismi (kirkolliskokouksen
valta ohi papalismin, paavin vallan) määrää ”missä kaappi seisoo”.
Ei siis Raamattu, vaan kirkko, joka tulkitsee raamattua.
Mutta: mikä kirkko? (kat, ort, tietyn paikalliskirkon enmmistö).
Ja jos Pyhä Henki ohjaa kirkolliskokousta, mikä neljästä Suomen
kirkolliskokouksen naispappeuspäätöksestä (1963, 1976, 1984 ja 1986) on
Pyhän Hengen konsiilin päätös? Miksi juuri yksi neljästä, siis 1986 päätös?

Vakaumus ei ole peruste. Mutta yhteistyö on. ELI: leimaamalla
yhteistyökyvyttömäksi ja asosiaaliksi voidaan huomio siirtää pois
pääasiasta – eli Raamatusta.

Luther kamppaili samojen asioiden kanssa. Siksi hänelle ei rittänyt
papalismin torjunannassa konsiliarismi (vrt. Konstanz 1414-1415, jossa Hus tuomittiin), vaan ”Raamattu on meidän jumalallinen oikeutemme”.

Den teologiska debatten har sedan ”religionssamtalen på Ilkko” i början av 1980-talet präglats av frågan om trons och kärlekens korg. Man konstaterar att olika texter i Bibeln kan sättas i olika korgar, beroende på vad de handlar om. Men sedan fortsätter man med att säga att tron representerar det oföränderliga, medan kärleken är föränderlig. Därmed blir trons och kärlekens korg felaktigt använd som en princip som avgör bibelordets giltighet idag.

Det är lätt att se att metoden inte håller. Buden 4-10 handlar ju på många sätt om det som bör hänföras till ”kärlekens korg”. Men därmed inte sagt att det skulle vara föränderligt, så att det t.ex. inte längre är så att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, att livet i dess alla skeden inte är heligt och okränkbart, att stjälandet inte längre skulle behöva vara ett brott mot Guds vilja, och inte bara mot min nästa.

Det som Gud hatar i Gamla testamentet, älskar Han, den Evige, inte i Nya testamentet. Distinktionen, som ju egentligen är en anspelning på distinktionen lag-evangelium skall ha sin tillämpning i tolkningen, inte som en ovanför texterna svävande princip.

När sedan kyrkomötet röstar om trosfrågor, och deras giltighet avgörs genom kvalificerad majoritet, står vi inför nästa problem. Det var ju en för oss lutheraner välkänd man som hävdade att kyrkomöten inte behöver vara ofelbara.

Det senaste draget i diskussionerna har blivit att hänföra samvetsfrågan, bundenheten till förståelsen av Ordet, till det sociala planet och tala om skyldighet respektive förmåga att samarbeta. Den som vill följa sin övertygelse, baserad på Ordet, blir då omogen, oförnmögen att samarbeta. Men det är bara Ordet som kan lösa från en felaktig förståelse av den Heliga SKrift, för ”skrift skall med skrift tydas”.

Jag fick idag ett mail av en kvinnlig (finskspråkig) kyrkoherde, som har skrivit på uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi). Hon säger att denna fråga är ett sår i kyrkan, och att vi kanske först i himlen kan nå full enighet och förstå varann.

Jag sätter stort värde på att hon ville underteckna uppropet, som åtminstone försöker att välja en annan väg än konfrontationens. Och jag blev glad över hennes bekännelse om Kristus som är den enda som kan hela såret.

Redan det att man kan nå varann och konstatera att sorgen och smärtan över oenigheten inom kyrkan är ömsesidig, är något att ta vara på. I Sverige har bl.a. prof Eva Hamberg (prästvidg i början av 1980-talet vill jag minnas) och Anna Sophia Bonde tillsammans med bl.a Bo Brander hållit en samtalsdag i Lund under ämnet ”Försonad mångfald”.

Uppropet, som jag hänvisat till på denna sida, erkänner också att det finns två olika syner på ämbetsfrågan, och att grupperna inte har lyckats övertyga varann.

Hur man skall hantera denna realitet är en svår fråga. Keijo Rainerma, en av upphovsmännen, föreslår ”Abrahams och Lots princip” (går du till vänster så går jag till höger) vid intressekonflikter.

I ingen händelse går det med tvång, (vilket ju biskop Heikkas arbetsgrupp förespråkar) och öppet gräl är heller inget alternativ. Bättre är då att respektera varann, och såsom uppropet säger, försöka överträffa varann i inbördes hedersbevisning. Rätt förstått är detta säkert vist i detta skede.

Henrik

Ett upprop som man kan skriva på om man gillar det finns på adressen http://www.rakentaviaratkaisuja.fi/index.php.

Uppropet bygger rätt långt på Keijo Rainermas avvikande betänkande till biskop Heikkas rapport. Keijo Rainerma anser att man kan respektera varann trots olika åsikter, inte tvinga till ett samarbete som andra av övertygelse inte kan delta i, och låta majoritetens syn vara utslagsgivande vid alla intressekonflikter, om man inte kommer överens om något annat.

Läs texten, som ännu finns bara på finska, och underteckna om du finner det motiverat. Vem som helst kan underteckna uppropet.

Jag har åtminstone gjort det.

Henrik

Läste häromdan en intressant analys av kyrkan, som bekräftade mina tankar. Den hade ovanstående rubrik och talade om det paradigmskifte kyrkan står inför.
Teologen Hans Küng har för övrigt sagt om vårt samhälle att det är ”posteuropeiskt, postkoloniellt, postimperialistiskt, postsocialistiskt, postindustriellt, postpatriarkalt, postideologiskt och postkonfessionellt.” Det var mycket post på en gång. Post betyder ju ”efter”, det att vi passerat dessa olika företeelser och fenomen.
Men den centrala tanken är att det postmoderna samhället utmanar kyrkan till en uppgörelse med det konstantinska kyrkparadigmet.
Ett paradigm är en enhet av trosföreställningar, värderingar, tekniker osv som delas av ett visst samhälle, en ram, ett livsmönster. Poängen är att vi övergått till en postkonstantisk era.
Vad innebär då det? Måste man krångla till det..?

Jag tror att man kan förenkla det ganska mycket, utan att missa poängen, genom att konstatera att enhetskulturens tid är förbi. Egentligen är stats- och folkkyrkornas tid förbi, även om dessa system ännu delvis lever. Men vi övergår stadigt från de stora kyrkornas tid till mindre bekännelsekyrkor, där bekännelsen kan vara stark och sluten eller mera öppen med tolreanta attityder.

För kyrkans del innebär det bl.a att kyrkan inte har en given plattform, att kyrkan inte självklart längre är den auktoritet som konsulteras i ens olika religiösa frågor, för att inte tala om etiska och moraliska frågor. Kyrkan får inte heller längre självklart tala, utan måste också lära sig att samtala på samma villkor som andra agenter (sådana som agerar) i samhället. Kyrkans värdenorm delas heller inte av andra.

Hur detta skall påverka kyrkan, så att kyrkan kan vara kontextuell, anknuten till det samhälle vi lever i, leva i kontakt med dagens människa, UTAN ATT BLI EN KAMELEONT, men i stället bibehålla sin karaktär av kyrka, är något vi måste arbeta med.

Jag har tidigare sagt och skrivit att ett av tidens (berättigade) krav är kravet på mycket större enkelhet. Det skall vara lätt att stiga in, och stiga ut – ungefär som bussar idag som ”niger” för passagerare vid hållplatserna för att minimera höjdskillnaden och därmed hjälpa t.ex. äldre personer att stiga in i bussen.

Jag skall i ett kommande nummer av Kristet Perspektiv återkomma till frågan litet grundligare, för jag anser att en uppgörelse med tiden (i nödvändig mening) är högaktuell. Det handlar om hur vi kommunicerar med dagens människa, det handlar dock inte att bli en spegel av tidsandan utan behålla det genuint kristna.

Det finns de som vägrar att acceptera att tiden har förändrats. ”Ge mig kyrkan tillbaka” är en bön, ett rop, att förändringarna inte skall drabba oss under vår livstid. Och ändå gör de det, för de är redan här!

Den kyrka, som var enhetskulturens kyrka i orubbat bo, får vi inte tillbaka. Tidvis och bitvis lever den visserligen kvar, men den försvinner.

Vi måste möta dagens människa på ett annat sätt. Till detta hör bl.a att vi måste gå ut till dagens människa, vi måste inbjuda henne till att komma och tröskeln (den social) måste vara låg för att hon skall komma. Kanske på en kopp té, kanske till en middag, eller en diskussion kring en kopp kaffe. Nu måste församlingen bli missionerande, annars mister vi kontakten.

Kyrkans strategi får inte vara att hoppas att den gamla goda tiden skall återvända, eller att sekulariseringen skall gå långsamt. Vi måste bjuda in människor.

Alfa-arbetet har förvånat mig bl.a så att det inte har varit så svårt att få folk att komma med, bara någon frågar!

Kyrkan behöver få mera tid för dagens människa. Vi måste börja nerifrån, från kyrkans verkliga enhet församlingen. Församlingen är den egentliga kyrkan.

Nu får vi börja stava på det som vi är helt ovana att göra: att gå ut i hela världen… och ”nödga” människorna att komma, för att citera två centrala ord av Jesus.

Men man kan kanske använda detta ord i en annan mening: många av oss säger detta som en bön till Gud, att kyrkan skulle bli kyrka igen. För endast i den mån kyrkan är Herrens, och behåller sin kristna identitet och sin av Kristus givna programförklaring, endast då kan kyrkan bli till välsignelse och hjälp för människorna.

I denna process kan och skall du och jag vara med.

Förstår du vad jag menar?

Henrik

I evangelierna återkommer några gånger uttrycket ”något att äta” (Mark. 8:1-2, Joh. 21:5 t.ex.) Det handlar om mat, men också om mat för själen (Joh. 6:27).

Jesu fråga ”har ni något att äta” och hans uppdrag ”ge ni dem att äta” syftar på något mera än det sociala uppdraget, som också ingick i deras kallelse. Det handlar om att ”tala till folket alla det sanna livets ord” (Apg. 5:20).

På Jesusseminariets hemsida (www.westarinstitute.org) finns 21 teser, som Sakari Häkkinen anknöt till i sin intervju i Hbl 19.3. Sakari Häkkinen och en annan ”fellow” i Jesusseminariet, Jarmo Tarkki, skall föreläsa för präster i Kuopio stift i maj. Båda representerar Jesusseminariets radikala och naturalistiska förförståelse.

På Kuopio stifts hemsida marknadsförs detta som en utbildningsdag kring temat ”Jeesus kirkossa”, medan det på Jesusseminariets hemsida presenteras som ett av Jesusseminariets tillfällen.

Finns här något av ”med släckta lyktor”? Kanske inte. Lite underligt verkar det nog.

Vi känner dessa teser från biskop John Shelby Spong, som tidigare besökt vårt land och väckt mycken uppståndelse genom sin radikala syn. Om Häkkinen och Tarkki fortsätter i samma spår som Spong, vilket de sannolikt gör (med hänvisning till det som de sagt i föredrag, och vad som också framkommer på hemsidan), blir min fråga denna: får prästerna och teologerna något att äta?

Vi förespråkar nog den alternativa meny, som Jesus rekommenderar bl.a i Joh. 8:31-32.

Henrik

I söndagens (19.3) Hbl ingick en intervju med teol. dr Sakari Häkkinen, verksam inom Kuopio stift. Teol. dr Häkkinen presenterar det s.k. Jesusseminariets syn på Jesus. Låt oss ta en liten titt på något av det som sägs.

”Jesusseminariet” grundades år 1985 och avsikten var att samla bibelforskare från olika håll för att komma så nära den verklige, historiske Jesus som möjligt. Det var ursprungligen ca 200 bibelforskare som möttes, men skaran har nu decimerats till ett drygt 70-tal. När arkitekten och initiativtagaren prof. Robert W. Funk i en adress till forskarna år 1994 presenterade resultatet av flera års Jesusforskning sade han bl.a.:

– Jesus bad oss inte tro att hans död var ett offer, att han skulle dö för våra synder.
– Jesus bad oss inte tro att han var Messias, han betraktade sig inte som den andra personen i Gudomen, och hänvisade sällan till sig själv.
– Jesus bad inte människor att omvända sig, fasta eller hålla sabbaten. Han hotade inte med helvetet och lovade inte himlen.
– Jesus bad oss inte tro att han skulle uppväckas från de döda.
– Jesus bad oss inte tro att han var född av en jungfru.
– Jesus ansåg inte att Skriften var ofelbar eller ens inspirerad (av Gud).

Vad är detta? Har något revolutionerande hänt, har nya handskrifter hittats, eller andra synnerligen vägande argument som omkullkastar vad kyrkan hittills trott?

Svar: nej.
Detta är ingenting nytt. Det är samma gamla visa som redan var aktuell på 1800-talet.
Jesusseminariet består av protestanter, katoliker, ateister, professor från olika universitet och seminarier (bl.a de mest liberala Harvard, Claremont och Vanderbilt).
Jesusseminariet indelade jesusorden i röda ord (Jesus sade så eller ngt ditåt), ljusröda ord (Jesus sade troligen så eller något sådant), gråa ord (Jesus sade inte så, men orden motsvarar vad Jesus ansåg), svarta ord (representerar en senare tradition). I hela Markusevangeliet finns bara ett enda rött ord (ge kejsaren vad kejsaren tillhör, Mk 12:17).

I Tyskland började man med att försöka skilja mellan ”den historiske Jesus” och ”trons Kristus”. Den historiske Jesus var en enkel man med begränsade idéer, men han hade – som en av mina goda vänner påpekade – ”mycket begåvade lärjungar.” Kring den historiske Jesus uppstod på kort tid en mängd fantastiska myter om Jesu gudomlighet, hans makt och under.

De förutsättningar som Jesusseminariet arbetar med var bl.a att observera profetiska utsagor, under och Jesu anspråk. Ingen kan veta om framtiden, därför utesluts de profetiska utsagorna, undren, t.ex. brödbespisningen var en förbättrad version av verkligheten: en enkel picknick där var och en åt vad man hade med sig (!). Och vad Jesu anspråk beträffar hade Jesu entusiastiska lärjungar ”förbättrat” Jesu enkla undervisning.

Man har m.a.o på förhand beslutit vad som är möjligt och vad som inte är det. Inga som helst historiska dokument förekommer, texter där en ”avskalad” Jesus skulle ha talat i linje med vad Jesusseminariets forskare skisserar. Och är det inte märkligt hur väl deras position rimmar med tidsandan. Tänk att forskare kan komma till samma resultat (det är väl ett under?!)!

Om den amerikanske presidenten Thomas Jefferson berättas att han gjorde samma sak i slutet av 1700-talet. Han beundrade Jesus som en morallärare, men han förkastade allt övernaturligt och ansåg att det inte kunde ha varit som texten hävdar.
När Jefferson var färdig med sitt klipparbete hade han 82 kolumner kvar (av evangeliernas över 700) i sin King James. Hans bok heter The Life and Morals of Jesus och boken slutar med orden ”där lade de Jesus, och rullade en stor sten framför ingången till graven och gick sin väg”.

I boken The Five Gospels:The Search for the Authentic Words of Jesus
New Translation and Commentary (by Robert W. Funk, Roy W. Hoover, and the Jesus Seminar, New York 1993), dvs. de fyra kanoniska evangelierna + det gnostiska Tomasevangeliet) redogör forskarna för sin ”färgkarta”: endast ca 20% av evangeliernas jesusord är äkta. Vi vet också varför.

Idag sade en av professorna vid Helsingfors universitets teologiska fakultet åt mig att han inte för sitt liv kan ”förstå varför dessa herrar kallar sin metod ”historisk”: den har ju inte något med historisk forskning att göra.”

När Sakari Häkkinen skall hålla skolningsdagar i maj för prästerskapet i Kuopio stift, tillsammans med sin biskop WIlle Riekkinen, undrar man vad för matnyttigt för predikstolen man har att komma med.

Jesusseminariets forskare har kritiserats av en mängd olika forskare. Deras teser faller på sin egen orimlighet: skulle någon man eller kvinna frivilligt ha gått i döden för en man som inte ens lovade dem ett evigt liv…? Skulle myter och legender, som i andra sammanhang behöver en lång tid för att födas, ha kunnat tillkomma så snart efter Jesus? Skulle lärjungarna som enligt NT inte trodde på Jesu uppståndelse verkligen ha fått en tro på Jesu uppståndelse utan att Jesus hade uppstått??

Detta som Jesusseminariet sysslar med är inte vetenskap. Det är tro, för att inte säga otro. Det saknar verklighetsgrund och är bara ett resonemang i forskares sinnen. Dessutom strider resultatet mot alla texthistoriska resultat – man har aldrig hittat den avskalade evangelieversion som nu åberopas.

Henrik

Besök hos en psykiater

En psykiater fick besök av en man som sade att han tror att han är död.
– Tror du att att en död man kan blöda? frågade läkaren.
– Nej, blodcirkulationen har ju upphört, svarade mannen.
Då tog psykiatern en nål och stack mannen i fingret, som började blöda.
– Det var ju märkligt, och jag som trodde att döda inte kan blöda…

Henrik

Till eftertanke: är det så lagen om förutfattade meningar fungerar?