Kategori: kyrkan

I dagens Hbl (24.4) skriver Paavo Norkko, tidigare khde i Lukas församling och missionär i Pakistan, tänkvärda ord om korstågen, kristendomen och islam. Paavo Norkko är genom sina många resor till muslimska länder väl förtrogen med islam. Han har också många muslimska vänner.

Eftersom inte alla läsare har tillgång till Hbl, återger jag här Paavo Norkkos insändare i sin helhet.

Korstågen svar på muslimsk erövring

Hbl hade på långfredagen (14.4) en intervju med muslimska imamer från de nordiska länderna. Där skulle finnas mycket att kommentera, men det må räcka med två tankar i det här sammanhanget. Den första: ”utländska” muslimer kommer hit och kräver rättigheter de inte ens själva har i sina respektive hemländer och ännu mindre är villiga att ge de kristna som i många fall fanns där långt innan islam kom till.
Det andra som jag ofta funderar över är hur perspektivlös den muslimska historieskrivningen tycks vara. Muslimerna talar om korstågen som om dessa skulle ha skett helt nyligen. Dessutom förvränger man verkligheten. Muslimerna var inte offret, de var de grymma angriparna!
Thomas H. Madden, en historieprofessor som specialiserat sig just på korstågen berättar i sina böcker och artiklar vad det egentligen gällde. Korstågen var försvarskrig, ett försök att stoppa de muslimska erövrarna. När Muhammed angrep Mecka på 600-talet var kristendomen den förhärskande religionen där. De kristna hade makten.
Ända från Muhammeds tid har det varit genom svärdets makt som islam har brett ut sig. Snart efter Muhammeds död erövrade de muslimska krigarna Palestina, Syrien och Egypten som varit starka kristna fästen. På 700-talet erövrade de hela det kristna Nordafrika och Spanien. På 1000-talet erövrade turkarna Mindre Asien, våra dagars Turkiet, som hade varit kristet ända sedan Paulus’ tid. Överallt skulle de kristna utrotas. (Det senaste verkliga folkmordet i detta sammanhang var när turkarna dödade ca 1,5 miljoner kristna för knappt hundra år sedan.)
I desperation begärde den kristne kejsaren av Konstantinopel hjälp att stoppa de muslimska arméernas härjningar. Denna begäran om hjälp gav upphov till korstågen. De blev svaret på flera århundraden av slaktande och erövringar under vilka muslimerna redan lagt under sig två tredjedelar av den kristna världen, och utrotat hela kristna folk.
Muslimerna gör sig skyldiga till riktig historieförfalskning och påstår att korstågen var de kristnas angrepp på oskyldiga muslimer. (Källa: Thomas H. Maddens artikel i Kristet perspektiv).

PAAVO NORKKO
Helsingfors

Jag avslutar med ett citat ur Thomas H. Maddens artikel i Kristet perspektiv 3/2005, som också Paavo Norkko hänvisat till:

”Till att börja med var korstågen i österled i alla avseenden försvarskrig. De var en direkt reaktion på muslimsk aggression ˆ ett försök att driva tillbaka eller försvara sig mot muslimsk erövring av kristna länder.
– –
Även om muslimer kan vara fredliga så föddes islam i krig och tillväxte på samma sätt. Från Muhammeds tid var medlet för muslimsk expansion alltid svärdet. – –
Kristna och judar kan tolereras i en muslimsk stat under muslimskt styre. Men enligt traditionell islam måste kristna och judiska stater krossas och deras land erövras. När Muhammed förde krig mot Mecka på 6oo-talet var kristendomen den dominerande maktens och rikedomens religion. – – Den kristna världen var därför ett huvudsakligt mål för de tidigaste kaliferna, och det skulle förbli det för muslimska ledare de kommande tusen åren.
De muslimska krigarna slog till med enorm kraft mot de kristna kort efter Muhammeds död. De var ytterst framgångsrika. Palestina, Syrien och Egypten – en gång de starkaste kristna fästena i världen – dukade snabbt under. På 700-talet hade muslimska arméer erövrat hela det kristna Nordafrika och Spanien. På 1000-talet erövrade turkarna Mindre Asien (våra dagars Turkiet), som hade varit kristet sedan Paulus´ tid. — I desperation sände kejsaren av Konstantinopel bud till de kristna i Västeuropa och bad dem hjälpa sina bröder och systrar i öst.
Det var begäran om hjälp som gav upphov till korstågen. De var inte en skapelse av någon ambitiös påve eller rovgiriga riddare utan ett svar på flera århundraden av erövringar, i vilka muslimerna redan hade lagt under sig två tredjedelar av den kristna världen. Förr eller senare måste kristendomen som kultur och tro försvara sig eller underkuvas av islam. Korstågen utgjorde detta försvar.”

I schackspel kan man råka ut för patt, dvs man kan inte röra sig och det är oavgjort. I spel kan det vara den svagares räddning, en oförsiktig, överlägsen spelare kan lätt göra ett ödesdigert misstag genom att inte möjliggöra något drag från motspelarens sida. Då blir det patt.

Schack matt är också välkända ord för varje schackspelare. Då är spelet slut, man är besegrad.

I vår kyrka och vårt stift är läget kanske inte schack matt ännu åtminstone, snarare kunde man säga att det handlar om ”matt schack”, ett uttryck som åtminstone västnylänningar förstår, dvs trötta människor.

Men kanske den mest träffande beskrviningen kunde vara patt. Situationen är på många sätt låst, olika recept för hur vi skulle kunna fortsätta, serveras oss.

Det har talats en del om vikten av ”ömsesidig hedersbevisning”. Så t.ex. både i uppropet konstruktiva lösningar men också i biskopars uttalanden, allt från kyrkomötets beslut. Det är säkert riktigt och viktigt.

Så har man också nu i arbetsgruppens förslag fört fram denna tanke.
Men min fråga är denna: vad för ömsesidighet är det att den ena parten helt måste handla på den andra partens villkor? Det är ju detta som biskop Heikkas arbetsgrupps majoritet föreslår. Att man skall bevisa respekt och högaktning genom att den ena parten helt tiger (och förbinder sig att inte ens undervisa om dubier angående den nya ordningen) medan den andra gruppens, majoritetens, syn förblir allena rådande.

Mot bakgrund av att det handlar om legitima uppfattningar är detta obegripligt.

Är det inte mera ömsesidighet i det som Rainerma föreslår, att låta de olika synsätten leva tillsammans? Vems rätt är då kränkt? Det betyder inte att förespråkarna delar deras syn som har den traditionella synen. De kan inte anse det rätt att begränsa prästämbetet till att omfatta endast män. Den andra gruppen kan heller inte omfatta majoritetens syn på denna punkt. Man erkänner med andra ord att man ser olika på denna punkt, men vill ändå försöka leva tillsammans där det går.

Jag kan inte förstå vem som skulle förlora på detta: att låta de ”gammaltroende” få ha sina mässor, och ändå låta majoritetens syn vara avgörande vid intressekonflikter. Vartdera synsättet skulle få verka, få livsutrymme inom kyrkan. Kunde inte ömsesidigheten dokumenteras och manifesteras just så i detta skede?

Kanske skulle det bli uppenbart att Gud välsignar båda grupperna, enligt Gamaliels visa råd skulle detta förmodligen leda till att motståndet på sikt torkar bort. Om det visar sig att den nya ordningen hör samman med annat som uppenbart står i strid med biblisk kristendom, så skulle det kanske bli uppenbart för en större grupp kristna.

Frågan är hur vi skall komma ut ur detta patt-läge, utan att det behöver innebära att någon känner sig totalt överkörd.
Naturligtvis är det djupaste svaret att vi förenas bara genom att hålla oss till sanningen. Men om vi är oense eller ovissa om vad som är sanning? Kanske vi då behöver tid för att se vad Herren själv bekräftar och välsignar.

Henrik

Jag hade ett nästan en timmes långt samtal med en av de centrala personerna i biskop Heikkas arbetsgrupp. Vi diskuterade ett radioprogram, som jag, dock inte han, tyckte var mycket upplysande och informativt. Khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, medlem i Heikkas arbetsgrupp, samt Soili Haverinen, ordf. för Priscillaföreningen (kvinnliga teologer som motsätter sig prästvigning) försökte motivera varför de stödde (och varför Rainerma hade tagit initiativ till) uppropet konstruktiva lösningar (Rakentavia ratkaisuja).

I diskussionen, som jag bedömer som vänligt saklig, framkom att han ansåg att läget är det att kyrkan inte har lagliga möjligheter att handlägga samarbetsfrågorna på annat sätt, t.ex. genom smidighet i arbetsarrangemangen. Vi är tvungna att gå till konfrontation, eftersom lagen bör följas.

När jag försökte påpeka att man inte kan fällas juridiskt för att följa en övertygelse som explicit har förklarats vara en legitim uppfattning, och inte någon villolära (Heikkas betänkande konstaterar detta, liksom även ärkebiskop emeritus John Vikström i senaste nr av kp), blev han kanske något fundersam.

Men han samlade sig och konstaterade: jag är rädd för att detta även kommer att gälla inställningen från kyrkans sida till samkönade par mm.

Hans kyrkosyn, som han nog inte är ensam om, utgår från att kyrkan är en spegel av samhället. Med andra ord: samhällets värderingar bör appliceras på kyrkan. Utvecklingen kommer inte att stanna här. Inom de närmaste åren kommer vi att ha välsignelser av samkönade par, kanske utan kyrkomötets och/eller biskopsmötets formella medgivande, men dock.

Ärkebiskop Paarma sade så sent som i slutet av mars detta år när han besökte STI att kyrkan inte godkänner sådana välsignelser, och att dessa inte är inom synhåll (näköpiirissä vill jag minnas var det ord han använde).

Även om jag inte vill betvivla ärkebiskopens ärlighet, är jag orolig för att utvecklingen kommer att köra över den synen.

Jesus sade: gå ut i hela världen. Dagens melodi tycks allt mera bli: in med hela världen i kyrkan.

Då förverkligas också Jesu ord: om saltet mister sin sälta… och till intet annat duger det än kastas ut och trampas ner av människorna.

Jag vill inte måla en mörkare bild av kyrkan än vad som överensstämmer med sanningen. Alla positiva signaler mottas tacksamt. Och jag har inte gett upp. Det är ju därför vi ber och arbetar.

I Sverige har en journalist träffande varnat för två avigsidor i kyrkans attityder. Den ena är ”trevlighetskyrkan”, som inte ger något. Den andra är att försöka vara dem till lags som inte bryr sig om eller går i kyrkan.

Det är väl onödigt att skriva att vi naturligtvis skall försöka ha en speciell omsorg om dem som inte har funnit vägen till kyrkans gemenskap?

Men endast genom att våga vara kyrka, och stå för det kristna evangeliet, har kyrkan något bidrag att ge i dagens värld. De fyra kristna B:na (Bibeln, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna) är omistliga. Man kan formulera om detta, och säga det med ett språkbruk som passar dagens människa, om detta ens är nödvändigt. Men man kan inte mista något av detta.

Redan på 1960-talet (?) talade Hasse Alfredsson om detta i sin berömda satir Ringaren. Hans ”pastor Jansson”, ”som är en värdig representant för den svenska statskyrkan – inga bestämda åsikter om någonting– är kanske inte den adekvata beskrivning av situationen idag, visst, det också delvis. Men ”Janssons” frestelse idag är inte att inte ha bestämda åsikter om något, utan snarare att ha bestämda åsikter om mycket, men helt helt avvikande från Bibeln och bekännelsen. Det finns väl knappast någon åsikt som inte är företrädd av någon präst i vår evangelisk-lutherska kyrka?

Världens ljus och jordens salt, sade Jesus. Det är inte självvalda ideal, och det är inte någon synonym för magsurhet. Det är att positivt och aktivt hålla fast vid Kristi ord och uppdrag. Ut i världen med evangeliet.

Om kyrkan blir en spegelbild av samhället har den verkliga nedräkningen börjat.

Ser vi något av detta redan?

Henrik

Det jag tidigare skrev om kyrkans (central för det svenska arbetet) nyhetsrubricering äger inte längre sin giltighet, texten har rättats och man har framfört en ursäkt för formuleringen och beklagat den olyckliga formuleringen. Samtidigt har man försäkrat att det inte har berott på onda avsikter.

Därför vill jag inte heller längre att den kritiska texten skall stå här, så jag har tagit bort den ursprungliga texten.

Jag är tacksam för korrigeringen. Saken är för min del helt avklarad och förtroendet återupprättat.

Den nya texten kan Ni läsa här:

http://www.kcsa.fi/podcast/index.php?cat=Biskopsval&page=2

Henrik

Vad påskpost är, vet väl alla även om påskkorten nästan har försvunnit. I min barndom sändes ganska mycket påskkort och -hälsningar.
Men postpåsk, vad skulle det vara? Vet inte om man ens kan bilda ett sådant ord, men ”post” betyder ju ”efter”, även med bitonen ”passerat stadium”, och postpåsk skulle i då stå för att vår tid är en tid när påsken inte längre firas allmänt, när den för många är ett passerat stadium som aldrig ens passerade.

Jag har tidigare skrivit om hur våra största dagstidningar bevakat påsken. (Förresten, kanske Hbl vill ta in intervjuer om den kristna missionen t.ex. när Ramadan inleds?)

Idag kom jag över en diskussion om situationen i England, som ganska långt beskriver fenomen som är kända även här.

”TIM” skriver:

Easter seems to me to be fading away as a festival that has national relevance.
Compare it with Christmas, a time of year when, Christian or not, a lot of people make the effort to go to church or sing carols, even if they don’t normally. For many churches, it’s their busiest period, bar none.
But Easter: I hardly know anyone who makes a special effort to visit church. People don’t send Easter cards; unlike Christmas time, there’s no attempt to unwrap ”the true meaning of the season”.
20 years ago I remember the Radio Times cover would always be: ”Holy Week and what special programmes are on TV and radio”. You’d never see so much attention given to Holy Week nowadays.
And a church near me has stopped having any special services on Maundy Thursday, and scaled back the events on Good Friday.
Easter is now about DIY, chocolate and going away on holiday – not a time to remember a certain crucifixion or make time for any special cultural commemoration.

Jag fäster mig vid några tankar i hans inlägg (en nyhetsredaktör vid Sky News).

Han konstaterar skillnaden mellan julen och påsken. Julen firas allmänt både av kristna och icke kristna. Många går i kyrkan, sjunger julsånger, också sådana som normalt inte gör det.

Jag känner knappt någon som går i kyrkan till påsk, skriver han. Människor sänder inte påskkort, och ingen försöker ta reda på vad som egentligen är orsaken till att man firar påsk.

För tjugo år sedan var det annorlunda, berättar han, och talar om hur detta uppmärksammades i TV och radio. Nu har till och med församlingarna börjat ”nedmontera” sin verksamhet under Stilla veckan och påskhelgen!
Nu handlar påsken om ”DIY” (gör det själv), med choklad och annat.

Låter det bekant?

Men det finns också annat att säga om påsken.

Da Vinci-koden har lyckats väcka diskussionerna om Jesus till liv. Man kan naturlgitvis fråga sig om detta kan ses som något positivt, eller om den oriktiga och fullständigt falska informationen är det enda som fastnar.

Judasevangeliet som jag har läst igenom och som visar sig vara en mycket typisk gnostisk skrift, ganska odramatisk egentligen, har väckt nya diskussioner om stilla veckans händelser till liv. (Judasevangeliets text vittnar för övrigt om att författaren känt till evangelierna och även Apostlagärningarna, tydliga anspelningar finns, men dessa är helt godtyckligt använda för författarens egna, bestämda syften).

Nu är frågan om detta skall ses som en möjlighet för den kristna tron, vilket en del – bl.a Stefan Gustavsson, känd apologet och föreläsare från Sverige – vill säga. Varken Stefan Gustavsson eller andra som gjort en liknande bedömning vill ju påstå att det ligger något acceptabelt att sprida osanningar om den första påsken eller om Jesustraditionen. Men de vill hävda att detta ändå kan föra Jesus på agendan igen.

Också Mel Gibsons The Passion of the Christ, filmen som gjordes med seriösa avsikter men som förutspåddes bli en flopp, vilket ju inte blev fallet – den blev en succé på många sätt – har inneburit att miljontals människor konfronterats med den kristna tron.

De ökända Muhammed-karrikatyrerna har också bidragit till att religiösa frågor aktualiserats igen.

I ett annat citat från Sky News säger ”Mandy”med hänvisning till ovannämnda exempel:

Though these example are just giving people a taster of Christian theory, it does spark religious debate in the wider public.
I think for many people this introspective process may pull people back to the pews once again.

Det som enligt min mening åtminstone bör sägas är att vi kristna inte kan ”två våra händer” och säga att människorna inte vill tro, att man fjärmats från den kristna tron. Detta är naturligtvis också sant, och det är odiskutabelt så att varje människa bär ansvar för hur hon förvaltar sanningen i sin själ.

Men frågeställningen kan inte avfärdas så lätt. Vad har vi gjort, för att evangeliet skulle ”exponeras” för våra medmänniskor?

Ännu en hänvisning till något som kan ha bidragit till helhetsbilden av en ”postpåsk”, ett skede där påsken för människan är ett passerat stadium. I långfredagens nummer av Helsingin sanomat (14.4.) skriver professor emerita Päivikki Antola om den kristna predikan. Hon konstaterar bl.a att även om över 90% av kyrkoherdarna och över 80% av prästerna tror på helvetet, så förkunnas nästan aldrig synd, dom, förtappelse, helvete eller ens omvändelse i dagens gudstjänster. De som förkunnar om detta är bara väckelserörelsernas lekmannapredikanter, ibland, skriver hon.

Det finns ingen omvändelse från synden, för det finns ingen synd att omvända sig från, göra bättring från, skriver hon.

Ju mera man tänker och tittar sig omkring, desto mera börjar perspektiven på den passerade påsken förändras.

Det är givetvis så att människan måste förändras, hon måste vända om till Jesus, till påskens Jesus, som led och dog för våra synder, och som uppstod därför att döden inte kunde behålla den Rättfärdige. Ingen människa kommer förbi detta ansvar för hur hon hanterar sanningen i sitt liv.

Men det blir för mig alltmera uppenbart att det finns ett samband mellan människors brist på tro (och även otro) och kyrkans försummelser.

Frälsta, räddade, blir vi genom att tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig, skriver Paulus. Men till att vara kristen hör även det som Paulus skriver i 2 Kor. 5:15 – ett ord så här till påsk!

Låt oss börja med att be om kyrkans förnyelse. Om att vi kristna skulle bli kristna, i ordets egentliga betydelse.
För sedan kan mycket hända.

Henrik

En av mina goda vänner från Sverige skrev såhär:

Tack för påskhälsning. Vill också tillönska dig stor glädje över Frälsarens
fullbordade gottgörelse och seger för oss, bevisad av hans uppståndelse.

Denna hälsning bekräftade en ton som blivit allt starkare med åren, och särskilt stark i år. Ofta har jag under Stilla veckan, med Långfredagen som höjdpunkt tänkt på försoningen, och sedan på påskdagen fröjdat mig över den tomma graven och Kristi seger! Så också i år.

Men detta år har relationen mellan Kristi seger och försoningen – gottgörelsen – blivit allt starkare. Kristi uppståndelse är just beviset på Frälsarens fullbordade gottgörelse och seger för oss.

Döden kunde inte behålla den Rättfärdige. Detta visar att Jesu försoning var fullkomlig och förblir gällande.

Han fullgjorde vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.

”Det är Påsk på jorden!”

Välsignad Påskhögtid!

Henrik

I Hbl 5.2. skrev Monika Pensar-Granroth under rubriken Gud kan beskrivas med både manligt och kvinnligt. I dagens Hbl återkommer hon i en intervju med variationer av samma tema.

Det skulle finnas mycket att kommentera i dessa insändare, som enligt min mening, kanske till någon del oavsiktligt, är en blandning av feminism, sexualism och shamanism (!).

Ett ofta uppdykande argument kräver åtminstone en kommentar.

De hebreiska orden “rächäm” och pluralformen “rachamim”, betyder ”livmoder” respektive ”barmhärtighet”, vilket för en västerländsk läsare säkert verkar konstigt. Detta får sin förklaring av att de härleds ur verbet “racham”, som betyder älska. M G-P förefaller att hävda att dessa ord, samt ordet för ande elle vind (ruach), som är femininum i hebreiskan, ger oss anledning och rätt att kalla Gud för “Livgiverska” o.dyl.. Påståendet håller inte.

Ordet rächäm (livmoder) är faktiskt enligt de allra flesta och största lexikon språkligt maskulinum (!) liksom för övrigt också t.ex. ordet för bröst (shad), vilka båda naturligtvis är högst kvinnliga attribut. Också i grekiskan används ett maskulint ord (mastós) för bröst, de bröst som i Nya testamentet gett den nyfödde Jesus hans första mat, vilket visar att ordet används konkret.

Redan dessa exempel visar med önskvärd tydlighet på det omöjliga och oriktiga i att sammanblanda ett ords språkliga genus med ordets substans och betydelse. Den Helige Ande skulle dessutom på grekiska vara neutrum!!

H.S. Nybergs grammatik anser visserligen att ordet ”rächäm” är femininum, något som dock inte får stöd av lexika. Någon gång användes ordet (racham) i betydelsen flicka (Dom. 5:30), men i allmänhet är detta ord maskulinum, liksom även det ovan nämnda ”shad”.

Detta att man inte kan låta ett ords språkliga genus avgöra begreppets innehåll är en så elementär princip att den inte skulle behöva nämnas, men eftersom ovanstående exempel upprepas (inte bara av M G-P) så är det skäl att kommentera dem.

Det är viktigt att understryka att Bibeln använder feminina språkbilder, t.ex det vackra “såsom en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er” (Jes. 66:13). Men Bibelns Gud kallas aldrig “mor”, “dotter”, “livgiverska” eller dyl. Helt klart och kristet är att feminum och maskulinum i lika hög grad har sina rötter i Guds egen person. Gud skapade människan “till sin avbild”, till man och kvinna skapade Han dem. Som män och kvinnor är vi lika avskilda från Guds person och samtidigt lika starkt kallade till gemenskap med den Gud som i Bibeln benämns med orden Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi kan och skall därför tryggt fortsätta att be vårt “Fader vår”, utan att detta på något sätt “favoriserar” någotdera könet. Och vi kan inte be ”Moder vår” eftersom vi då skulle avvika från det som Jesus har lärt oss.

Det är för övrigt symptomatiskt att den s.k. feministiska teologin tydligt har tonat ner eller t.o.m. förtigit distinktionen till man, till kvinna. Denna teologiska riktning betonar endast att Gud skapade människan, men stannar där.

Det är egentligen en tydligt gnostisk tanke, som den unga kyrkan brottades med redan under de första århundradena. Kvinnan skulle bli man för att bli människa. Detta hävdas t.ex. i Logion 114 (se Tomasevangeliet) där det heter att Jesus skulle göra Maria Magdalena till man. Att detta inte har med biblisk kristendom att göra är uppenbart för varje läsare av Nya testamentet. Kvinnan är lika mycket människa, och lika mycket Guds avbild som kvinna som någonsin mannen. Dessutom är människan djupast sett människa just i mannens och kvinnans olikhet och jämlikhet, vilket skapelseberättelsen betonar.

En del av feministteologerna använder Gal. 3:28 som sitt favoritord. Men lösryckt ur sitt sammanhang blir det våld på texten om man med detta menar att det manliga och det kvinnliga är utplånat och borta. Texten talar ju om frälsning, och hävdar att alla (jude, grek, träl, fri, man, kvinna) är ett i Kristus, alla inbjudna, kallade och älskade.

I biblisk terminologi är vi människor (män och kvinnor) snarare kvinnor (jfr språkbilder som Kristi “brud”, “Lammets hustru” osv som förekommer i Bibeln).

De kristna kyrkorna skall hålla fast vid den gudsuppenbarelse som Bibeln utgör. När Svenska kyrkans evangeliebok utkom, med nya böner till bl.a “Livgiverskan”, reagerade den romerska och den ortodoxa kyrkan med “stor oro” över dessa nya, från klassisk kristendom avvikande språkbilder. Däremot är det helt kristligt och riktigt att kalla Maria, den människa som fått det högsta uppdrag som en människa har fått och kan få, för “Herrens moder”, för det är hon ju och så kallas hon också i Bibeln (Luk. 1:43).

Och med tanke på diskussionerna om Maria Magdalena, är det viktigt att betona den starka position som evangelietraditionen ger henne. Hon var en av dem som ”såg var de lade Honom” (i klippgraven), och som visste var hon skulle söka Jesus. Därför kunde hon också sörja över att Jesus inte längre var där hon ”visste” att Han skulle vara. Och därför var det hon som som den första överraskades av den Uppståndne Jesus!

Henrik

I dagens nummer av Hbl annonseras att i morgon – på Långfredagen – skall tidningen intervjua 4 imamer.. Återstår att se vad det blir.
I Helsingin Sanomat ägnas en stor del till att ge uttryck för Irina Krohns (g) tankar om en definitiv skilsmässa mellan kyrka och stat, en tanke som statsminister Matti Vanhanen (c) inte instämmer i.

Irina Krohns önskan om
– att skolans religionsundervisning skall slopas,
– att inga andakter skall hållas i radio,
– att riksdagen inte skall öppnas med gudstjänst,
– att kyrkolagen inte skall nämnas i grundlagen, eftersom KL hänvisar till Bibeln, de tre trosbekännelserna och bekännelsekrifterna,
utgår inte från det faktum att det handlar om en situation som berör 83% av landets medborgare. Hon talar om att staten skall vara neutral, man kan fråga sig om det att välja bort kristendomen är neutralitet, om man samtidigt bevakar det som ju grundlagen bevakar för varje medborgare – rätten att inte delta i religionsutövning.

Att påsken nu mitt i Stilla veckan och just inför Långfredagen bevakas på detta sätt i massmedia, vittnar nog inte om respekt för det som för många finländare är omistligt.

Detta är nog litet taktlöst. Det är enligt min mening också odemokratiskt. Och att tidningarna går in för dessa toner just under påsken, den största av alla kristna högtider, vittnar om det postkristna Finland med en tydlighet som inte kan döljas.

Men vi skall inte skylla på bristen på kristet inflytande, det är nog så att pekfingret får vändas mot oss kristna, vad har gjorts för att situationen skall bli annorlunda.

Nu behövs en utåtriktad kristen evangelisation, en målmedveten satsning på det viktigaste: Jesus, Guds Son, som dog för dig och för mig, och som uppstod för att vi inte skall leva för oss själva, utan för Honom som har dött och uppstått för oss.

Henrik

I våra dagstidningar kan man ofta läsa om lediga platser, låt vara att de inte är så omfattande som förr.

Också i Nya testamentet berättas det om lediga platser.
I Markusevangeliets andra kapitel berättades det om ett yrke, som har ständig personalbrist. Jag tror att det är ett yrke som vi skall satsa på. Jag säger yrke, därför att det inte sker med vänsterhand, som en bisyssla. Det är en huvudsyssla.

Jag menar bårbärarens härliga uppgift. Jag tänker på dem som bär levande människor på båren. Där berättas om några män som inte lät sig knäckas av det svåra, utan bar en lam man fram till Jesus, genom att göra en öppning i taket och hissa ner mannen.

Detta är en av de viktigaste uppgifterna i stiftet. En uppgift som jag vill anmäla mig till, och förhoppningsvis Du med. Det står inte något om vad den drabbade mannen tänkte om sin prognos, sina möjligheter att bli hjälpt och botad. Men det står att ”när Jesus såg deras (bårbärarnas) tro, sade han till den lame…

Jesus gav den lame mannen mera hjälp än han kunde ana, och säkert mera också än bårbärarna hade väntat sig.
”Dina synder förlåtas dig”. ”Stå upp tag din säng och gå hem.”

Han fick det bästa! Det var inte att slippa sängen, utan att slippa skulden.

Nuförtiden kallas de förebedjare. Eller helt enketl sådana som ber för andra.

Jag tror detta är en av de viktigaste uppgifterna nu, med tanke på nöden (sjukdomar, problem, meningslöshet osv), med tanke på förestående val, och med tanke på vår kyrkas och vårt stifts framtid.

Lediga platser finns! Bön är en fantastisk möjlighet, och en rättighet för var och en!

Henrik

Den senaste tidens diskussioner kring biskop Mikko Heikkas betänkande har kretsat kring två listor på nätet, www.tulkaakaikki.net och www.rakentaviaratkaisuja.fi.
Det förra uppropet, ”kom alla”, har fått mycket publicitet. Åtminstone i Suomen Kuvalehti, Kotimaa, Kirkko ja Kaupunki och i TV har denna lista fått mycket publicitet. I uppropet Kom alla heter det bl.a:

På detta sätt kan man bereda väg för Kristus:

Samtalet och beslutsfattandet i kyrkan bör vara öppet.

Kyrkan bör växa till ett samfund av kärlek och rättvisa:

Diskrimineringen av kvinnliga präster bör upphöra i alla församlingar.

De som hör till sexuella och könsminoriteter bör ovillkorligt hälsas välkomna som medlemmar och anställda i församlingarna.

Man bör respektera de lösningar i livet som har gjorts av frånskilda, de som sambor och de som lever ensamma.

Vi bör tillsammans dela vårt materiella goda med de fattiga i vårt eget land och i hela världen

Förtroende och försoning mellan kyrkliga grupper som tänker på olika sätt bör skapas.

Vårt motto: Kristi kyrka är till för alla.

På några månader (rörelsen grundades 24.10.2005, listan publicerades officiellt 15.3.2006 men fanns på nätet tidigare) har ca 400 personer undertecknat uppropet.

Det andra uppropet, Rakentavia ratkaisuja (konstruktiva lösningar) har på 2-3 veckor fått nästan 6300 undertecknare.

Vad vill då dessa stå för?

Uppropet, som är riktat till kyrkans biskopar konstaterar att biskop Heikkas arbetsgrupps ställningstaganden leder till konflikter i församlingarna. Man vill satsa på att inte provocera eller tillspetsa, utan söka konstruktiva lösningar.

Uppropet utgår från att det inom kyrkan finns två olika uppfattningar om ämbetet, och att ingendera gruppen har lyckats övertyga den andra. Frågan är en bibelteologisk fråga, heter det, och är inte en jämlikhetsfråga.

Pastorer och andra anställda i kyrkan bör inte tvingas att mot sitt samvete tjänstgöra i gudstjänst och därmed motsvarande tillsammans med kvinnlig präst. Detta handlar om det som Jämställdhetslagen avser med religionsutövning, som inte tillämpas på ev. luth. kyrkan i Finland (eller på katoliker och ortodoxa kristna).

Ämbetssynen skall inte utgöra ett hinder för att kunna ordineras till präst. I tillägg till prästvigningar i stiftens domkyrkor föreslås prästvigningar i hemkyrkan, dvs den församlings kyrka som kallat ordinanden, eller den kyrka som har anknytning till en väckelserörelse inom vilken den blivande prästen skall arbeta.

Församlingarna skall om möjligt ordna s.k. traditionella mässor (enligt traditionell ämbetssyn).

Präster och anställda får inte medvetet försvåra andras tjänstgöring. Vid konflikter gäller att de som har den traditionella synen väjer, om man inte kommer överens om annat.

Klämmen från kyrkomötet 1986 utgör en god grund för att handla.

Genom att handla enligt ovanstående principer borde ingen komma i kläm, utan allas rätt att verka enligt sin övertygelse kunna tryggas.

När man jämför dessa upprop, står det helt klart att frågeställningen gäller en helhetssyn på vad kristendom anno 2006 skall gå ut på. Det handlar inte bara om ämbetsfrågan, utan en mängd olika frågor. Också det förra uppropet innehåller sådant som jag kan underteckna (kyrka med kärlek och rättvisa, att dela med sig av sin egendom osv). Men tyvärr finns där också en hel del annat.

Kom alla-uppropet satsar medvetet på att köra fram sitt program som grund för kandidatnomineringen till församlingsvalet i höst.

I ett diskussionsprogram i Radio Dei senaste söndag ville en jurist verksam inom kyrkans arbetsmarknadsverk avfärda dessa drygt 6000 namn som 1 promille av kyrkans medlemmar (det var visst ca 5000 namn senaste söndag..). Han ansåg också att kyrkan enligt gällande lagstiftning inte har alternativ, även om alla parter i en församling skulle vara villiga att jämka och försöka förstå varann.

I praktiken utgör de 6300 namnen en viktig del av det aktiva kyrkfolket. Också den andra listan har präster, församlingsanställda och aktiva församlingsbor.

Detta bör vara en tydlig signal till biskopsmötet i september att många vill att frågan inte skall leda till att kyrkan spricker. Jag finner den anda som biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande företräder vara skrämmande. Det är en helt annan kyrkosyn som präglar detta betänkande, ett som leder till orimligheter (se En svår ekvation) som inte ens samhället kräver.

Jag tror att det finns många som vill att kyrkan skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift. Frågan är om kyrkan är alltför heterogen för att kunna fungera. Vi har nu alla tiders chans att försöka vara konstruktiva, att inte låta oss provoceras, att högakta andras övertygelser, vilket inte behöver betyda att man kan omfatta andras åsikter.

Jag är övertygad om att allt är möjligt att ordna och hantera, om man bara vill. Kanske bör man tillägga inom rimliga gränser. Ordet rimlighet måste innehålla teologi.

Trots anstängningar har det ena uppropet fått betydligt flera understödare än det andra. Båda kommer ännu att få nya namn, men säkert blir det upprop som vädjar om konstruktiva lösningar det avgjort större, och det är också långt mera i linje med kristen tro. Det är stora frågor som står på spel. Nu är det skäl att be och arbeta!

Henrik