Henriks kommentarer

Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..

Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.

Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.

Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.

Jag frågar mig varför.

En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12

“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”

Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” – som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.

Det är min smärta.

När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!

Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.

“Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).

Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.

Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.

Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.

Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.

Och varför skulle de stoppas?

Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.

Henrik

Samtidigt kom en student in med en bricka te och imamen vände sig snabbt mot studenten och fråga honom: vad skulle du göra om någon smädade Jesus?
– Jag skulle bli arg och kämpa mot detta, svarade han.
Redaktören påpekade att imamen säkert försökte skapa ett närmande mellan sig och redaktören. Imamem trodde nämligen att redaktören, som kom från Finland, skulle bry sig om Jesus.
Redaktören påpekar dock att ingenting kunde ha varit mera fel. Han bryr sig inte ett dugg om Jesus blir smädad eller inte.

Samma situation upprepas i en annan koranskola. De muslimska studenterna försökte omvända redaktören, Huusko, utan att lyckas. Diskussionerna fortsatte med tolken, som var en vän till honom. Att smäda Gud eller Mohammed är inte yttrandefrihet. Också Jesus var en profet, sade de.

Redaktören skriver att man i Europa smädar Jesus och att han både medvetet och omedvetet smädat Jesus. I Europa kan man “respektera religionernas mytiska gestalter och deras läror man kan respektera dem,  att smäda dem är kanske inte så fiffigt.” Men det finns viktigare saker att göra än att låta sig provoceras av detta…

Läs gärna hela kolumnen (HS 20.03.2010).

Man kan anmäla avvikande åsikt. Jag är av annan mening, bäste redaktör! Man kan förfasa sig över den likgiltighet och också okunnighet, brist på att ha satt sig in vad det gäller, som hans kolumn ger uttryck för.

Men ändå: faller inte detta tillbaka på oss kristna.

Hur skulle de kunna tro om ingen predikade?

Och så följer hela kedjan av kallelse och sändning, om villighet och lydnad, om att träda upp i tid och otid.

Människors apati inför Jesus är en spegelbild av hur vi kristna agerat.

Att predika är inte detsamma som att ställa upp en stor predikstol på torget och tala till folket. Det kan snarare handla om att sitta ner vid en kopp kaffe, ett skicka ett mail, att ringa upp, att lyssna till en medmänniska. Men om hjärtat brinner, så kommer nog samtalet in på Jesus, snarare förr än senare..

Vad skulle du göra om någon smädare Jesus?

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Så skulle jag be, och så skulle jag försöka ge dem ett alternativ.

Skall vi inte? Idag! Åt någon!?

Henrik

Unga människor med ett ben, eller med förlamade ben, åker slalom. Personer med bara ett ben åker också slalom.
Blinda tävlingsskidar. Personer med en arm likaså.

Jag är helt förstummad! Människor, som är en predikan om att övervinna svårigheter, intill det “omöjliga”, att inte ge upp.
Kolla TV!

Det är sevärt!

Och det handlar inte om “social slalom”, medlidandesutförsåkning. Häng med om du kan. Inte ens den bästa amatör har stora chanser mot dessa.

Det är något oerhört!
Människor utan ben sitter på en liten kälke och får skida hela sträckan bara med armkraft. Uppför alla motlut, nerför, svängar…

Hatten av för sådana hjältar!

Det första man måste säga om detta är att det är historiskt fel. Jesus var en man, inte en kvinna. (Varför vet jag inte, men så var det).

Ingen människa kan i den meningen “spela Gud”, men man måste väl ändå respektera den historiska sanningen.

Eller måste man?

Det beklämmande är ju att just den frågan ställs av vår tids aktörer.

Klart är i alla fall att både män och kvinnor är lika beroende av den verklige Jesus, Guds Son och världens Frälsare.

Jag har åtminstone aldrig kunnat tänka att Jesus skulle stå männen närmare för att han föddes som man. De historiska källorna, av vilka evangelierna utgör de viktigaste, bekräftar ju detta. Jesus valde tolv apostlar och de var män, men Han uppenbarade sig först för kvinnorna vid graven. Det var kvinnor som fick gå med påskbudskapet till männen, inte tvärtom. Att männen, apostlarna, inte kunde tro utan betvivlade kvinnornas ord, är också historisk sant. Vem skulle ha trott? Kanske ingen, men kvinnornas ord var ändå sanna!

Varför riva upp evangeliernas mycket trovärdiga berättelser. Trovärdigheten bekräftas av de många detaljerna och det faktum att kyrkans blivande ledare framställs i mycket mänsklig dager.

Regissören söker kanske publicitet med detta. Men det finns nog mycket don’t disturb me with facts över hennes lösning.

Det handlade om barnlösa par, som ville skaffa ett barn. En frivillig föderska hyrde sin livmoder. Hon gick och bar på barnet som inte var hennes, inte skulle bli hennes och som sannolikt aldrig får veta om henne. För “jobbet” får hon 4000 €, som hon vill använda för sina (egna) barns studier.

Nu har nästa diskussionsmämne kommit in genom TV-apparaten i finländarnas vardagsrum. Livmoderuthyrning, 4000 €/ 9 månader…

Men sen kom komplikationerna. En föderska sade att “han är väl litet mitt barn också”, och fick veta att så inte är fallet. Den “hyrda” mamman hade redan i början av processen skrivit på ett papper där hon avstod från alla anspråk. Och de är så fattiga att de inte har råd att börja processa.

Vad ska hon tänka, när hon ligger ensam vaken på nätterna?

Ett annat par hade “beställt” ett barn, deras relation var dålig, och de ville ha ett “gemensamt” barn. Innan barnet föddes, lämnade kvinnan sin man. Därmed fick han inte hem det barn som hade fötts, först efter flera månaders byråkrati fick han – men inte alla motsvarande – hem sin son. Barnets farmor fick vara flera månader i Indien, där allt detta hände.

Ett homosexuellt par ville ha 1-4 barn, två kvinnor gjordes gravida genom konstgjord befruktning, men efter 3 veckor fick de missfall. Männen blev med sina minnen, och sin bitterhet över att allt blev noll.

Redaktörerna fick fram bevis på den industri detta blivit. En gömd kamera dokumenterade en falsifierad situation, där kvinnan bara hade mått illa och varit trött, och de fick också löfte om barn genom konstgjord befruktning och föderska. (De använde sig dock inte av den möjligheten).

Sedan bara förfalskade födelseintyg – där en läkare skriver att barnet är fött på ett visst sjukhus och där mamman försäkrar att hon fött barnet på en klinik i Indien – och så är allt klart.
Och allt är lögn.

FÖRFÄRLIGT. Kanske inte alla tycker så först, men när man börjar nysta upp situationen så mår man nog ganska illa.

Den första frågan gäller BARNET. Ett barn som kanske får veta om detta, utan att veta vem som burit henne eller honom. Eller ett barn som bara har en far eller en mor, biologiskt, eller ingendera.

Tänk på hur många dokument vi har om människor som offrar nästan allt för att få veta sanningen om sin far eller sin mor!!

När jag besökte riksdagen för något år sedan i samband med lagutskottets behandling av adoptionsrätt för samkönade par, berättade många för mig att man i riksdagen på allvar redan diskuterar livmoderuthyrning.

Vart är vi på väg?

Människans egna lösningar har så ofta visat sig bli en förbannelse.

Jag talar inte mot konstgjord befruktning när det gäller gifta par. Men svaret är inte en främmande kvinnas livmoder. “De två ska bli ett kött.”

Adoption är ett av de alternativ som finns. Och många fina behandlingsmetoder för makar finns i vår tid.

Den indiska läkaren talade om “komponenter” som behövs för produkten, hör fabrikens uppgift är att sammanföra komponenterna så att produkten blir färdig.

“Babyfabriken”. Vilken hemsk tanke!

Jag tror att just Indien behöver vår hjälp mycket konkret. En ung kvinna ska inte behöva ställa upp på detta för att ha råd att utbilda sina barn!

Indien ropar igen – människovärdet kränks genom slavarbete, underbetalda anställda, många gånger också barn (!!), och en mängd andra problem.

Jag har svårt att tro att en ung kvinna kan bära ett barn i sin kropp i nio månader, och sedan bara lämna ifrån sig det för 4000 euro. Utan att fundera på hur barnet har det senare i livet…

Det är så tragiskt! Att något så fint som ett barn, graviditeten och allt som hör dit, skall förstöras genom denna industri är … – vad ska man sen använda för ord?!

Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är.

Så vill jag be ikväll, för både små och större barn på olika håll i vår värld.

If something goes wrong, call the operator.

Henrik

Henrik

Min föräldrageneration fick betala ett högt pris. När freden kom, flaggade man på halvstång på grund av de villkor som ställdes.

Krig är något ingen önskar.
Men heder åt dem som då hade ett ofrånkomligt val.

En nära släkting till min mor hade skrivit ett brev på sin födelsedag (han fyllde 20 år i januari 1940). Några dagar senare stupade han..

Det är nog viktigt att inte glömma detta. Och samtidigt försöka leva så att de erfarenheterna inte måste återupplevas.

En annan X-factor i vår tid är trevlighetsfaktorn. Graden av trevlighet avgör. Man frågar inte vad en person står för, vad han eller hon förkunnar, utan om han är trevlig. Borta blir då alla de udda sanningens vittnen genom kyrkans historia, som säkert varit litet udda och svårsmälta, men som varit trogna sanningen.

Framgång och trevlighet är ju i och för sig goda saker.

Men Jesu X-Factor var en annan. Det var korset, som X-tecknet ofta fått stå för, kanske det kors, som Jesus tar upp, där Han stapplade fram på lidandets väg.

Korsets, lidandets och självförnekelsens väg är svår. Men det handlar om ett lidande på Guds väg.

Där – på Guds vägar – finns välsignelsen.

På något sätt har jag fått intrycket att it was all about Miikka. En del ville ha honom, andra ville inte ha honom. Jag förnekar inte att också Kari Mäkinen har hängivna anhängare, men jag tror att diskussionerna har rört sig mera kring Miikka Ruokanens person. Jag är nästan beredd att påstå att resultatet kunde ha blivit ett annat om Häkkinen och Mäkinen varit “på slutrakan”.

Miikka väcker sympati och antipati, det senare närmast bland dem som är utlämnade åt massmediernas ganska ensidiga rapportering, som ibland tom. blivit svartmålning.

Jag understryker är att detta är en tolkning, och att avsikten inte är att undervärdera Kari Mäkinen som person.

Jag tror i alla fall att detta var ett historiskt val. Det kan dröja länge innan de frågeställningar som Miikka Ruokanen tog upp så starkt betonas i ett ärkebiskopsval, kanske också i ett biskopsval. Här hoppas jag att jag har fel! Och tillfällen att bevisa att jag bedömer detta fel är många. Flera biskopsval är på kommande, redan nu vet vi om två, men flera blir aktuella ganska snart.

Om man ser på valresultatet och sedan beaktar att Luther-stiftelsen kommer att få en egen biskop om någon vecka, kan denna trend förstärkas.

Mycket hänger nog nu på i vilken mån livsrum ges åt konservativa (detta skällsord) kristna. Om dörrren stängs och om ärkebiskop Mäkinen fortsätter den policy som biskop Mäkinen drivit bl.a i Vammala (Sastamala) och Kankaanpää,  så kommer nog polariseringen att bli mycket tydlig. Tyvärr.

När biskop Mäkinen också signalerat dubier inför trosbekännelsen, något som han senare nog hävdade att var ett missförstånd – åtminstone till flera delar – gör nog detta att det finns många kristna inom kyrkan som inte kan följa den nya ärkebiskopen i allt.

Jag tycker i alla fall att den nyvalde ärkebiskopen måste få en rejäl chans. Men jag kan inte förneka att jag är orolig för vart detta valresutat skall leda. Valet har, precis som biskop Mäkinen antytt i sina kommentarer, också blivit en markering för folkkyrkan. Också MTV:s kommentarer fokuserade på det faktum att kyrkfolket kanske inte är så nöjda, men däremot är “folkkyrkofolket” mera till freds.

Men det är i alla fall klart att ingen ärkebiskop eller biskop kan ensam förändra så mycket. Detta skulle givetvis också ha gällt Ruokanen.

Men det är otvivelaktigt svårt för många troende kristna att acceptera Kari Mäkinens syn på välsignelse av partnerskap. Det är inte den sexualetiska frågan som utgör problemet, utan den bakomliggande frågeställningen vad som skall leda kyrkan i besluten.

Jag är nog beredd att säga som prof. Antti Laato, att om detta “nej” i Bibeln blir ett “ja”, finns det inget nej i Biben som inte kan bl ett ja.

Kyrkan får inte tappa bort sitt så säger HERREN.

Detta är den stora oron, och den gäller långt flera och mycket mera än en enskild biskop.

Henrik

Nu väntar vi på “taitava sovittelija”, “keskustelija” osv. Jag önskar Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen Guds välsignelse och hoppas på en lyhördhet hos alla för Överherdens röst.