“Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.” 2 Petr. 2:6
Askan är i Bibeln ett botets tecken. Nineves invånare gjorde bättring vid Jonas predikan:
“När budskapet nådde kungen i Nineve, reste han sig från sin tron och lade av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska.” Jona 3:6
Nu är detta inte något fingerpekande. Men jag har nog på känn att Guds finger finns i detta.
Till eftertanke. Till bot. Till att söka Gud medan Han låter sig finnas.
Det gäller oss alla. Men hos HERREN finns en ljusnande framtid (Jer.29:11-14).
Henrik
Idag hade vi en häftig och uppfriskande diskussion om Luther och Erasmus, en diskussion som ledde till att jag på nytt kastar mig över De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan).
Så något gott blev det i alla fall.
Mina systematiska mycket begåvade bröder försökte övertyga oss i det teologiska fortsättningsseminariet att Luther inte lärde att Guds frälsning gäller alla människor, i samma mening, utan bara de utvalda i egentlig mening. Att Luther i sin romarbrevskommentar hade en dubbel predestinationslära i äkta augustinsk tappning (detta kan jag tro, för när Luther skrev sin romarbrevskommentar – tidigt – så var han snarare “katolik” än “lutheran”!).
Men nu ska jag begrunda Luther himself, Martin, ni vet.
Jag vill dessutom gärna citera en auktoritet, Edmund Schlink, i sin berömda bok Thelogie der luterischen Bekenntnissschriften (jag citerar ur den engelska översättningen The Theology of The Lutheran Confessions) skriver Schlink något som jag tror är genuint kristet:
The Confession of the church, however, is never merely the confession of the contemporaries, that is, of the fellowship of the brethren; it is always also the confession of the fathers.
Ord värda att begrunda i vår tid, i vår kyrka.
Henrik
Diskussionens vågor går höga efter Matti Väisänens biskopsvigning för några veckor sedan.
Vår kyrkas biskopar är ganska irriterade över detta drag, och anser att Lutherstiftelsen därmed har tagit ett definitivt steg i riktning mot en egen kyrka.
Problemet är bara att man inte inom Lutherstiftelsen har tänkt lämna kyrkan, åtminstone inte i detta skede. Nu har domkapitlet i Tammerfors stift, dit Matti Väisänen hör i egenskap av luthersk präst, vidtagit åtgärder. Det var ju väntat. Väisänen är tillsvidare avstängd från prästämbetet och domkapitlet utreder vad man skall göra. Sannolikt kommer Väisänen att förlora sina prästrättigheter inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det har också ryktats att man undersöker om det kan handla om att Väisänen har tillgripit sig en ämbetsposition som han inte har (virka-aseman anastaminen).
Jag tror att alla förstår att detta är en extraordinär situation. Det är ju inte “normalt” med biskopsvigningar inom en och samma kyrka utan kyrkoledningens och biskopskollegiets samtycke och medverkan.
Biskop Matti Väisänen är dock inte biskop för Evangeliska lutherska kyrkan i Finland, utan för Missionsprovinsen i Sverige och Finland med Lutherstiftelsen som “arbetsområde”.
Hur ska kyrkan reagera? Frågan är ganska komplicerad. Om biskopsvigningen är en orsak till att Väisänen mister prästrättigheterna, erkänner ju kyrkan på något plan hans biskopsämbete. Om man anser att han inte kan vara medlem i kyrkan – vilket är svårt att tro – hur är det då med många andra som är, om inte i samma ställning så ändå i någon form av motsvarande ställning?
Jag anser att hela situationen måste läsas utifrån det faktum att alla dörrar är stängda för unga ordinander med kyrkans klassiska ämbetssyn. Då har man följt bekännelseskrifternas anvisningar och själv vigt åt sig präster och nu också en biskop.
Detta bör också våra biskopar förstå. Man kan inte isolerat bara se på biskopsvigningen utan att beakta den situation som nu råder i vår kyrka.
Det är ingen hemlighet att också många av väckelserörelserna (-organisationerna) finner situationen problematisk. Det skapar spänningar och frågor också inom dessa, även om det också finns många som förstår de orsaker som lett till bildandet av Lutherstiftelsen.
Men hur skall kyrkan se på Lutherstiftelsen?
Jag vill gärna erkänna att det finns en problematik i detta som inte heller Lutherstiftelsen kan förneka. Det är onekligen kyrkorättsligt en problemsituation när man inom samma kyrka har biskopar enligt två ordningar.
Men!
Om vi föreställer oss ett slag på ett slagfält. Våra trupper har delat upp sig i minst tre olika skaror. Den största gruppen går i mitten, beredd att möta motståndet. På högerkanten (eller vad du vill kalla det – legio) går en grupp, som slåss mot samma motståndare, men de har inte egentligen kontakt med “huvudtruppen”. På vänstra sidan strövar också några vilda eller halvvilda trupper omkring, som en del av huvudtruppen inte riktigt blir klok på, är de med oss eller mot oss?
Min fråga är: skulle det vara vettigt att förklara krig mot den trupp som – ur kyrkans helhetsmålsättning sett – bekämpar samma motståndare?? Så länge det handlar om något som egentligen bara irriterar, men som i praktiken inte stör huvudtruppen alls, kanske rentav hjälper den, ytterst sett..
På vilket sätt blir kyrkans huvudtrupper störda av Lutherstiftelsen?? Om folk samlas (det har de väl rätt till?) till gudstjänst, till bön och sång och nattvard – vem eller vilka störs av det?? Man kan ju rentav säga att om det är ett problem för kyrkan, är det rentav förfärligt!
NU skall ingen försöka pressa bilden med “krigiska” motiv – det är inte alls min poäng.
Min poäng är: skulle inte det enklaste och kristligaste alternativet vara att önska Lutherstiftelsen god sommar och låta dem vara i fred?
Samtidigt skulle man försöka se över sina led och minnas – rätt förstått och tillämpat i detta sammanhang – att “dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi” (Martti Simojki).
Alltså i klartext: om man inom kyrkans ledning inte är nöjd med Lutherstiftelsens verksamhet, borde man inte då se till att den kyrkokritik, som nu leder utanför den etablerade verksamheten, åtgärdas, att livsrum ges, att alternativ skapas.
Ju mera man försöker strama åt, desto värre kommer det att bli.
Alltå: varför inte “trevlig sommar”? Vem förlorar på det?
Henrik
– Vi ska respektera varandras åsikter inom kyrkan. Du respekterar min åsikt och jag respekterar din åsikt.
– Javisst!
– Också de medlemmar av kyrkan, som inte kan omfatta kyrkomötets beslut i ämbetsfrågan, skall ha hemortsrätt i kyrkan och ha tillträde till alla tjänster och ämbeten.
– Ja! Du får leva i enlighet med din övertygelse utan att jag hindrar dig, och jag får leva enligt min övertygelse utan att Du hindrar mig!
– Nej, tills vi kommer fram till en gemensam syn så följer vi min övertygelse, vi gör som jag vill.
– ????
Henrik
PÅSKLITURGI för den första påsken
Utgångsläget:
När sabbaten var över, köpte Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande oljor för att gå och smörja honom. Mark. 16:1 (för att smörja den döde Jesus)
Maria Magdalena: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Joh. 20:2 (Hon trodde att de tagit Jesu döda kropp)
Men det kvinnorna berättade uppfattade dessa som tomt prat, och de trodde inte på dem. Luk. 24.11 (lärjungarnas omdöme om kvinnornas vittnesbörd: ‘nonsens’).
1. Jesus uppstod. Gud uppväckte Honom från de döda. Han lever!
2. Herren skulle övertyga sina lärjungar, som inte trodde på uppståndelsen, utan trodde att Jesus var död den första påskmorgonen, att Han lever!
3. Jesus möter sina tvivlande lärjungar, som inte trodde att Han lever, som inte trodde på varann när de berättade att Han lever… Han började med Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar.
4. Jesus visade sig för sina lärjungar, vid åtminstone ett tillfälle för “mer än femhundra bröder” (plus sannolikt kvinnor och barn), av vilka de flesta levde när Paulus skrev 1 Kor. 15
5. Lärjungarna skulle vittna om att Jesus lever.
6. Också de lärjungar, som först inte trodde, började övertyga andra om att Jesus levde.
7. De allra flesta bekräftade sanningen i sitt vittnesbörd genom martyriet, de var villiga att dö, men inte villiga att förneka sanningen.
Listan kunde göras lång, men den avslöjar en rörelse. I påskens texter talas det mycket om hur Jesu vänner “sprang”. Kvinnorna sprang från graven, Petrus och Johannes sprang till graven, trots att de inte trodde på kvinnornas “prat”. Det var ingen måttlig motionslänk, för Johannes kom först till graven, Petrus orkade inte lika fort – han hade säkert gärna varit före eller åtminstone samtidigt med Johannes vid graven. Men han orkade inte, Johannes var yngre och hade bättre kondition. Men Petrus sprang så fort han orkade.
De hade förstått att de var fria, att syndernas förlåtelse gällde, att hopplösheten och meningslösheten hade dött för alltid.
Har rörelsen stannat?
Vi som vet att Jesus lever, tycker vi att det är värt att “springa” idag?
Har vi förstått påskkonsekvensen i 2 Kor. 5:14,15?
Välsignad Påskhögtid!
Golgatas segerhälsning sätte vår själ i brand!
Henrik
Idag går mina tankar till Konungen, och den gamla palmsöndagspsalmen.
I diskussionerna framfördes en gång detta, då när det begav sig: “vi har ingen annan konung än kejsaren.” Detta var uttrycket för den konsensuspolitik, det politiskt korrekta, som Pilatus och Herodes då stod för. Det märkliga var att detta var översteprästernas (!) ord. Det var ju egentligen det sista man hade väntat sig av dem.
Hur är det idag? Vi har fått en situation där representanter för kyrkan egentligen uttrycker samhällets – i betydelsen folkmajoritetens – röst. Det har blivit legio att angripa t.o.m. Trosbekännelsen.
Den kristna kyrkans bekännelse har alltid varit att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga (Judas v.3). Det blir obekvämt, och rentav svårare och svårare vad tiden lider. Men detta gäller ännu, och kommer alltid att gälla:
Konung med törnekrona,
smärtornas milda man,
synden du kom att sona,
döden du övervann!
Golgatavägen för oss du gick,
lidandets kalk du tömma fick.
Konung med törnekrona,
livets sol ur din grift upprann.
Henrik
Kirkkoherra ja ekumeniikan dosentti Sammeli Juntunen kirjoittaa Kotimaan blogisivulla Apostolisesta uskontunnustuksesta ja Helsingin piispanvaalista:
“Huudan avuksi ekumeenista yhteisöä. Tulkaa hyvät ortodoksit ja katoliset ja helluntailaiset auttamaan! Kyseenalaistakaa ekumeeninen yhteistyö kirkkomme kanssa, jos se on perusasioissa näin levällään. Niin kuin me kaikki tiedämme, oppi Kristuksen persoonasta, ei ole ”sallittua erilaisuutta”, ei ainakaan, jos hänen neitseellinen syntymänsä kielletään sanomalla, että ”on toissijainen kysymys, kuka on koskenut keneen”. Me olemme muuttumassa kansankirkolliseksi ideologiaksi, kertokaa se meille, ettei niin kävisi!
Sillä kyse on soteriologiasta, siitä, onko Jumala ihan oikeasti tullut lihaksi. Älkää antako sormienne läpi mennä noin halpa kielellinen venkoilu, vaikka se ehkä meidän kirkkomme johdon ja äänestäjien sormien läpi meneekin.”
Hänen sanoihinsa on helppo yhtyä! Ehkä joku saattaa ajatella että Sammeli ampuu yli. Kirkollista keskustelua viime vuosina seurannut on eri mieltä. Edellisessä piispanvaalissa kuulimme “I used to believe”. Kuinka usein olemmekaan kuulleet juuri tuon “uskontotuuden”: se ei ole biologiaa, vaan…
Samasta aiheesta on jo vuosikausia esitetty kaikkea muuta kuin kristillistä teologiaa. Helsingin piispan vaali on taas kerran nostanut kysymykset pintaan. Hyvä, Sammeli, kun arvovallallasi puutuit tähän asiaan!
Lue Sammeli Juntusen koskettava juttu kirkkomme kipeästä aiheesta Jeesuksen neitseellisestä syntymästä!
http://www.kotimaa24.fi/blogit/uusimmat/article/?bid=333&id=6751
Skisma on halkeama, repeämä, hajaannus, “minkä syynä on kieltäytyminen alistumista kirkolliseen johtoon ja olemasta yhteydessä kirkon jäseniin.” (Teinonen).
Hereettiset piispat tai papit esittävät harhaoppeja, kieltävät jonkin uskontotuuden, opettavat Raamatusta ja tunnustuksesta poikkeavalla tavalla.
Heresia on vakavampi asia kuin skisma. Skismat saattavat johtua heresioista.
Jos, tai kun, on pakko valita, valitsisin skismaattisen papin tai piispan hereettisen papin tai piispan edelle, riippuen tietysti siitä, mistä on kysymys.
Nyt kirkkomme tarvitsee esirukoilijoita. Kun liikkuu kentällä, huomaa, että monet ovat huolissaan kirkon tulevaisuudesta.
Syinä ovat skismat ja heresiat.
Henrik
Ingen utvisning! Det gäller den egytptiska farmodern Evelyne Fadaye. Jag har ännu inte läst något om ryska mormodern.
Jag tror att bl.a ärkebiskoparna Paarmas och Leos (ort.) vädjan har bitit. Republikens president Tarja Halonen och även president Martti Ahtisaari har tydligt uttryckt att Fadayel bör få stanna.
BRA!
Sen finns det ju andra slag av utvisningar som kyrkan kunde hindra. Man skulle hoppas på att olika frågor får rätta proportioner. I fallet Fadayel segrade förnuftet och rättvisan.
Också i inomkyrkliga frågor kunde man lägga ner onödiga konfrontationer. Om nu några vill samlas till gudstjänster, fira nattvard, bedja och sprida kristen tro dessutom i enlighet med ev.luth. kyrkans bekännelse, borde det inte få bli ett problem.
Så också där hoppas man på “ingen utvisning”.
Henrik
P.S. Nu läser jag på MTVs hemsida att beslutet också gäller den ryska mormodern. Tidigare läste jag Hbls hemsida (kanske slarvigt?). Polisen kommer inte att verkställa utvisningen bl.a med hänvisning till en kommande lagändring.
Professori Kari Enqvist, Helsingin yliopiston kosmologian professori, kirjoittaa Helsingin Sanomissa tänään:
“Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö”.
Professori on kyllä oikea professori, mutta tällä kertaa hän kirjoittaa asioista joista hän ei tiedä. Älkää salliko lasten tulla…! Kenen asialla?
Professori ei tunne kristinuskoa. Surullista on lukea mitä hän kirjoittaa rukouksesta. Toivottavasti aikaa on vielä sekä professorille että meille muille kokea rukouksen voimaa.
Mutta jään miettimään, tunteeko herra professori mitä lapset ajattelevat?
“Tarkoitan lapsia. Heidät liitetään kirkon jäseniksi, vaikka he eivät jumalista ymmärrä tai piittaa.”
Minulla on aivan toisenlaisia kokemuksia lapsista. Kyllä lapset piittaavat Jumalasta. Puhuuko professori lasten ajatuksista, vai sittenkin omista ajatuksistaan, omista ennakkoluuloistaan?
Jeesus sanoo:
"Minulle on annettu kaikki valta taivaassa ja maan päällä. Menkää siis ja tehkää kaikki kansat minun opetuslapsikseni: kastakaa heitä Isän ja Pojan ja Pyhän Hengen nimeen ja opettakaa heitä noudattamaan kaikkea, mitä minä olen käskenyt teidän noudattaa. Ja katso, minä olen teidän kanssanne kaikki päivät maailman loppuun asti."
Kari Enqvist sanoo:
Älkää kastako! Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö.
Kumpaa tulee ennemmin totella?
Jeesusta vai Kari Enqvistiä?
Henrik
Namn: Henrik Perret