Henriks kommentarer

If there is one author/theologian that you believe everyone should read, who is it?
“Maybe not everyone, but everyone with a serious interest in theology, should read some of Jürgen Moltmann’s work. As long as I’ve been reading theology, I have found his work the most stimulating and worth engaging with, even when I disagree. He has influenced my thinking a lot.

Pihkala understryker att arbetsgruppen inte tog ställning, utan mera enades om behovet av pastorala direktiv.

Mitt intryck – som jag understryker att enbart är en gissning, och som gäller bara högst till en del – är att flera av de pensioneringar som nu skett och sker också kan ha samband med det svåra skede som kyrkan nu går in i. Knappast vill någon biskop gå till historien som den som öppnade slussarna för nya beslut, som en mycket stor del av åtminstone fotfolket och också prästerna inte kan omfatta. Pihkalas ord i slutet av sin insändare “dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ, antyder nog att frågorna har gått djupt i själen. Att biskopar öppet “polemiserar” med varandra är en nyare företeelse; förr i tiden teg man hellre som muren, men nu märker man oenigheter allt oftare.

I samma tidning fanns två andra insändare: teol. dr Katja Juntunen, jag fick googla fram hennes uppgifter (doktor i exegetik, om Matt 5), samt teol. Dr och docenten, khde i Nyslott, Sammeli Juntunen, som likt sin namne ansåg att Heikka inte kom med några vägande teologiska argument.

Jag tror att de som följer med händelserna borde läsa insändarna – detta är en stor fråga. Kanske kan de  som vill få tag på dagens Hesari, ett lösnummer får man kanske och i bibliotekens läsesalar finns den säkert!

I något kommande nummer av Kristet perspektiv (2010) ska jag försöka kommentera argumentet framom andra: den hermeneutiska nyckel som man använt sig av både i ämbetsfrågan och nu inför välsignelsen av samkönade par. När man läser föredragen från det seminarium som hölls, märker man hur alla brottas med det faktum att Bibeln är entydigt avvisande till utövad homosexualitet. Sen försöker man lösa detta faktum på två sätt: antingen säger man att vi idag inte talar om den homosexualitet som bl.a Paulus talade om, eller så säger man att tron är oföränderlig, medan etiken (kärleken) är föränderlig. Detta kommer ju på något sätt att innebära att man ser på Bibeln som inspirerad vad evangeliet beträffar, men inte vad lagen och budorden beträffar.

Jag tror att ingetdera argumentet håller. Det går att påvisa att man i antiken, t.o.m. i Pauli hemtrakter, kände till ansvarsfyllda homosexuella förhållanden. Och den dialektik som den populariserade versionen av tro – kärlek hos Luther nu uttrycks med, kan starkt ifrågasättas.

Jag skriver detta – ännu en gång – med litet tungt hjärta. Jag är ingen ambassadör för någon “antigay”-rörelse. Det är tyvärr bara så att denna fråga skall avgöras inom kyrkan nu dessa veckor och månader, och senast i kyrkomötet under 2010 (som det nu ser ut). De människor som frågorna gäller, vill jag lämna i fred. Jag talar endast om kyrkans val och uppmanar alla till mycket bön nu. Frågan kan bli ödesdiger för kyrkan.

Kyrkan får svåra frågor –  och vi, kyrkans medlemmar vilka vi än är,  är alla små människor, var och en med sina problem. Alla av oss är lika beroende av Guds nåd. Men alla är också i behov av daglig omvändelse och bättring, så att vi i tro kan leva av Kristi nåd och förlåtelse.

Nu krävs det stor andlig vishet så att kyrkans huvudfråga inte blir bortglömd. Och samtidigt tror jag att också den frågeställning som jag här har berört ur litet olika synvinklar, hör mycket nära samman med den största av alla våra frågor: vårt gudsförhållande.

Kyrkan måste bli och vara Kristus-centrerad, inte problemcentrerad. Men till det kan höra att låta Kristus ta itu med problemen. Det är just det som måste ske också inför de beslut som nu väntar.

Heikka konstaterar att den arbetsgrupp, som han själv var ordf. för, har kommit till att det finns två motsatta uppfattningar inom kyrkan. Enligt den ena synen ställer sig Bibeln avvisande till homosexualiteten och välsignelse av ett sådant förhållande. Enligt den andra uppfattningen ger Bibeln och den lutherska teologin en grund för att ta positiv ställning.

Han hänvisar till att den första åsiktsgruppen hänvisat till de bibelställen där homosexualitet omtalas och att Bibeln fördömer utlevd homosexualitet. De mest omstridda är de bibliska skapelseberättelserna, skriver Heikka. Här finns två tolkningstraditioner: man kunde kalla den ena för avvisande (exklusiv) och den andra för accepterande (inklusiv). Enligt denna senare uppfattning skulle skapelsen till man och kvinna utgöra huvudlinjen, hur förhållandet mellan två människor i allmänhet gestaltar sig. Vid sidan av denna huvudlinje ryms även andra uttryck för gemenskap och kärlek, dvs den homosexuella kärleken.

Det intressanta i Heikkas skrivelser är att han visar på sambandet mellan synen på ämbetsfrågan och på homosexualiteten. Den första krisen i tolkningen av skapelseberättelserna kom när man konstaterade att universum var heliocentriskt. Efter denna upptäckt böjade även tolkningen av skapelseberättelserna anpassas till denna upptäckt.

Nästa steg och nästa kris kom med darwinismen. Resultatet blev att skapelseberättelserna började läsas i ljuset av utvecklingsläran.

När den patriarkaliska synen på man och kvinnan måste ge vika för en mera jämlik syn, som betonar mannens och kvinnans lika värde, började man också tolka skapelseberättelsernas ord om man och kvinna i ljuset av detta. “Resultatet blev en syn, som ansåg att skapelseberättelserna är i harmoni med jämlikheten mellan könen. Så lades grunden för kvinnliga präster och kvinnans rätt att bli biskop”, konstaterar Heikka. Han anser att “skapelseberättelserna visat sig vara mycket flexibla och hållbara i allt nya brytningsskeden”.

Den teologiska bryggan är det redan nu kända konceptet den oföränderliga tron och den föränderliga kärleken (etiken). Heikka anför vidare det kända argumentet att Paulus i sina hänvisningar till det gammaltestamentliga förbudet att “inte ligga med en man såsom man ligger med en kvinna” inte talar om den homosexualitet som vi diskuterar idag.

Biskop Heikkas argument skall nog bemötas mycket mera seriöst än man kan göra det på en blogg. Jag skall endast komma med några korta kommentarer, och kommer att återkomma till dessa frågor i ett annat sammanhang.

Först och främst måste man säga att alla dessa argument har blivit seriöst omkullkastade i den litteratur som finns i ämnet. I boken “Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa” har bl.a. prof. Antti Laato skrivit om frågan och han konstaterar att “om detta nej blir ett ja, finns det inget nej i Bibeln som inte kan bli ett ja.” Docent Olli-Pekka Vainio, en ung framstående systematisk teolog, skriver i en lång och grundlig artikel om olika positioner inför homosexualiteten och bemöter bl.a. argumenten som baserar sig på den felaktiga tesen “oföränderlig tro, föränderlig etik” (ibland uttryckt med “de två korgarna”,  trons och kärlekens korg). Också Guds lag och bud är heliga och en del av Guds uppenbarade vilja. Bud som anknyter till förhållanden som har upphört att existera, t.ex. sådant som gäller offertjänsten, gäller givetvis inte. Men vi står inför en allt större och tydligare polarisering mellan kristet och icke kristet.

Heikkas konstaterande, att präster för sitt samvetes skulle inte skall tvingas välsigna mot sin övertygelse, låter ju bra. Men de är skrivna av en biskop som centralt har bidragit till att samvetsfriheten har beskurits och borttagits i en annan, av honom nämnd besläktad fråga (ämbetsfrågan). Där fick den kommissarie som anmälde medkristna till domstol höra “teit miehen työn”. Enligt min uppfattning finns det en uppenbar risk med att tro dessa ord om en bestående samvetsfrihet.

Kyrkan måste, som bl.a Manhattandeklarationen uppmanar till, bestämt och tydligt avvisa denna teologiska villfarelse.

Detta innebär inte att man skall förfölja de homosexuella, och inte heller några biskopar. Men när en biskop yttrar sig offentligt, måste hans ord också offentligt kunna ifrågasättas. Nu handlar det inte bara om att man får frågasätta dem, man bör ifrågasätta dem.

Det goda med biskop Heikkas text(er) är att han nog har civilkurage att komma ut med sina åsikter. Det är nog i sig något positivt, bättre än avhandlingar i skumma utrymmen är att gå ut med sina synpunkter offentligt, vilket biskop Heikka nu gjort.

Det är väl ändå rimligt att man får anmäla avvikande åsikt, en åsikt som utmynnar i en vädjan till biskopsmötet att inte slå in på denna av biskop Heikka antydda väg.

Biskopen skrev i Helsingin sanomat i spalten “vieraskynä”. Det innebär ju att han är gästande skribent. “Vieras” betyder som känt också “gäst”.
För mig är dock ordets andra (eller kanske första) betydelse dock nu mera aktuell: detta är en främmande penna, en främmande röst. Det rimmar inte med “vad som är skrivet” och budet “icke utöver vad skrivet är”, nämligen skrivet i den heliga Skrift.

Henrik

Jari Rankinen avgick själv från kaplanstjänsten i Vammala, annars hade nya situationer lett till avsked från prästämbetet, och tjänstgör nu inom finska evangelieföreningen. Efter Vammalatiden tjänstgjorde Rankinen som präst för de finländska trupperna i Afganistan, och verkställningen av beslutet uppsköts då tills Rankinen kommit hem.

Nu efter hela processen blir då Rankinen avstängd under tre månader. Han får inte döpa, förvalta sakramenten, viga, jordfästa eller dyl.

Många tycker att detta börjar bli tjatigt. Jag hör till dem.

Men jag lovar att skriva om detta så länge tills denna diskriminering upphör!

Vi står nu i en situation som blir allt svårare. Många diskussioner förs redan, bakom kulisserna – och i offentligheten. Vi har ett prästvigningsförbud (som en del inte vill kalla så, därför att man menar att det är vi som själva utestänger oss) och tjänsteförbud. Det förstnämnda innebär att ingen som inte i allt lovar samarbeta – också mot sin övertygelse – kan få prästvigning. Det senare innebär att ingen nuvarande präst med “den gamla synen” kan bli förklarad behörig att söka kyrkoherde- eller kaplanstjänst (glädjande nog har några stift en litet mjukare attityd till den senare gruppen, kaplanerna, men i händelse av besvär är saken klar…).

NU tror jag  – fortfarande – att vi står inför en mycket allvarlig situation. Jag anser fortfarande också att enda möjligheten är att nu ge livsrum åt båda grupperna.

Om 10-15 år är de allra flesta prästerna med traditionell syn pensionerade. Det tar 5 år att läsa sig till teol.mag,  som är förutsättningen för att bli prästvigd. Inom de följande åren kommer alltså prästerskapet att i högre grad bestå av kvinnor (likt läraryrket och läkarkåren) och av teologiskt sett mera radikala personer (radikala är kanske ett otydligt ord, kvinnliga präster och radikaler är i ingen händelse synonyma begrepp!). Man kunde också säga att personer från våra väckelserörelser i allt lägre grad kommer att söka sig till kyrkans prästvigningar.

Ett av de stora problemen är att inte heller föreningarna (väckelserörelserna) får prästvigda personer, vilket kommer att tvinga de inomkyrkliga rörelserna att ta ställning till prästvigningsfrågan).

Jag tycker att det är djupt beklagligt att kyrkan, i en fråga som sägs gälla kyrkans ordning och inte läran, inte kan hantera en 2000 år gammal praxis, tradition, förståelse, lära (eller vad du vill kalla den) på något annat sätt än genom att visa på dörren. Man säger visserligen att det handlar om att vederbörande personer själva utesluter sig. Månne man inte förstår att den som tycker att något är teologiskt fel inte kan leva i strid med sin övertygelse?

Som jag ser det kommer detta att leda till att lösningar utanför den officiella kyrkostrukturen allt mera tvingas fram.

Alternativet är att låta församlingarna kalla vilka de vill – män och kvinnor – till präster, ta reda på vad de står för, och kalla och handla därefter.

De flesta (om inte alla) konservativa vill inte hindra någon kvinnlig präst att utöva sitt ämbete. Det kan ingen på laglig grund göra.

Är det verkligen för mycket begärt att kyrkan skulle öppna sina dörrar för dem som betalar lika mycket i kyrkoskatt, som älskar sin kyrka minst lika mycket, och som vill sprida evangeliet om Kristus?? Inte är det prästämbetet som skall förkunnas!

Nu vilar ett stor ansvar på oss alla hur vi hanterar denna fråga.

Jag har tidigare skrivit att jag har mött kvinnliga präster, som vill tillåta detta, som bekänner samma tro på samme Herre och Frälsare. Oberoende hur man ser på det teologiskt hållbara i ämbetsteologin (från båda sidor) är det klart att denna bekännelse (tron på Kristus) består.

Man kan inte bryta en 2000 årig praxis (låt mig säga det milt) med att bara sätta punkt. Den är inget hinder för evangeliet, inte i dag, liksom heller inte tidigare. Om framtiden leder till större förståelser och gemenskap över nuvarande gränser får man ju se. Det är möjligt att sköta alla uppgifter med respekt och välvillighet, också om man i en fråga ser olika.

En annan sak . Och nya moln är att för många, men sannerligen inte för alla, går denna frågeställning hand i hand med bejakandet av samkönade pars rättigheter (välsignelse och så småningom vigsel).

Säger detta något?

Nu behövs kristna människors böner, samtal och överläggningar. Alla ledare behöver be om god andlig hörsel och stor vishet för att inte ödelägga Guds församling. Även om jag inte är någon avgörande ledare inom kyrkan, ber jag om detta också för egen del. Att inte fördärva eller förhindra Guds verk.

Men det är svårt och tungt att möta teologer som läser sig färdiga, bildar familj och möts av rött ljus och ett entydigt “nej” från den kyrka som vi alla älskar.

Det växande samhälleliga missnöjet mot det specifikt kristna skall inte förknippas med alla frågor, ännu åtminstone. Jag är övertygad om att om kyrkan skulle kunna hantera dessa frågor, så skulle inga rättsprocesser behövas.

Svårt – och motvilligt – att skriva detta!

Men jag tror att det tyvärr måste sägas. Det vet nog alla. Tyvärr är det en del av den kyrkliga verkligheten.

Jag sade att jag tycker att vi kristna idag inte lärt oss att bära ekonomiskt arbete för Guds rikes arbete: evangeliet är gratis, evangeliseringen kostar.

Många, både yngre och äldre, har blivit vana att tänka att det är bara att ta för sig.

Så skall det också vara, i en mening sett.

Men det finns en annan sida: vi skall tillsammans bära arbetet, som möjliggör att evangeliet kan spridas och nå varje människa. Det gäller missionen. Det gäller också allt annat andligt arbete.

Jag berättade för några personer om att Teologiska institutet i Finland har gått in för att kalla människor att understöda arbetet med t.ex. 5€/mån.  Det gäller att bära arbetet bland blivande präster och teologer, att understöda arbetet bland präster i församlingsarbete, så de orkar och kan vidareutbildas, och arbetet bland kristna människor. En liten summa varje månad kan vem som helst ha råd med.

En ung dam, från en annan kristen organisation (missionsorganisation) sade, att vi kristna har glömt att undervisa om den bibliska principen om tionde (Mal. 3:10).

En av de närvarande berättade då om en norsk studentpräst som i tiden fick frågan: är vi kristna längre bundna av GT:s ord om att betala “tionde”?

Nej, svarade den norske prästen. Numera får vi ge mycket mera…

Jag tror att vi behöver en attitydförändring. I en starmare ekonomisk situation måste vi alla vara med! Det är en del av det kristna budskapet.

När jag ser på de unga i STI som inte får arbete, räknade jag ut för någon tid sedan, att om 5000 personer betalar 1€/dag, kan vi (dvs olika kristna församlingar och organisationer) ge arbete åt 30 personer..!

Nu behöver vi läsa Bibeln, också det som står “om understödet till de heliga”.

Första budets “du skall inga andra gudar” har vi för länge sen glömt. Därför går också alla andra bud mot sin upplösning: Guds namn, vilodagen, hedrandet av föräldrarna, hemmet, livet, dess början och dess slut och allt däremellan, sexualitet och familjen, människors egendom kränks på alla plan, ärligheten är bruten, och avundsjukan driver många till ont.

Nu skriver jag inte detta i betydelsen “jag tackar dig Gud att jag inte är såsom…” I ljuset av Jesu undervisning om buden är alla med, åtminstone jag behöver förlåtelse.

Men vad ska vi nu göra? Sucka och säga “intet är som förr”?

Nu handlar det inte om animositet eller om krigiska termer.

Det ska handla om att ge ett alternativ.

“En människa kan intet taga om det inte blir henne givet från himmelen.” (Joh. 3:27)

Det finns en logik, som vi ofta glömmer:
Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: ’Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet’. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: ’Herre, vem trodde vår predikan?’ Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. Rom. 10:14-17

Många gånger blir slutsatsen den att folket avkristnas. Så är det givetvis. Men i en sådan sats ligger ansatsen delvis fel: detta kanske nämligen i hög grad beror på att vi kristna försummat vårt viktigaste uppdrag!

Teologiskt kan man definera situationen på olika sätt. Många är ändå döpta, men dopundervisningen har uteblivit i praktiken.
Men sett ur den verkliga, praktiska situationen, tror jag att slutsatsen ändå blir denna:

Det är dags att förstå att Finland är ett missionsfält.

Och detta budskap gäller oss, som är kristna.

Henrik

En av de genomgående tonerna i artikeln är att det är för lätt att skiljas idag. Man har heller inte något stöd från “omvärlden”, skilsmässan är accepterad, i motsats till tidigare tider. Orsakerna är många: den individcentrerade citykulturen, arbetssituationen, generna..

Nu är avsikten inte att kasta sten på dem som råkat i svårigheter. Jag tror att artikeln inte egentligen riktar sig till dem som har skiljt sig, utan i första hand till de gifta och de som skall gifta sig. Det lönar sig att satsa allt på hållbara relationer.

Utan att på några rader referera en lång och tänkvärd artikel, vill jag citera slutraderna, för det är ett av de tyngsta argumenten i hela diskussionen. Men jag tror verkligen att det är värt att köpa söndagsnumret av Helsingin sanomat (kan också köpas på nätet) och läsa artikeln.

Samtalet behövs!

Såhär avslutar Asta Leppä sin stort upplagda artikel:

“Men det finns en grupp som ihärdigt kämpar mot alla trender i tiden.
I vårt liberala samhälle finns det nämligen en stockkonservativ grupp, som anser att skilmässor inte borde beviljas annat än av ytterst vägande skäl.
Barnen.”

Mutta on eräs joukkio, joka sotii sitkeästi ajan trendejä vastaan.
Liberaalissa yhteiskunnassamme vaikuttaa nimittäin patakonservatiivinen ryhmä, jonka mielestä avioeroja ei saisi myöntää kuin erittäin painavista syistä.
He ovat lapset.

Det handlar om ett osunt antingen – eller. Antingen vinner du eller förlorar du. Antingen är du toppen eller botten. Antingen får du en massa pengar eller så får du ingenting. Antingen blir du berömd och kändis, eller så blir det skam och tårar.

Jag påstår inte att allt i dessa reality-grepp är detta, men det är ofta en genomgående trend.

Denna trend oroar mig.

Den utsätter unga människors självkänsla för ett oerhört och mycket riskfyllt tryck. Dessa situationer – om det sedan är en dokusåpa eller en “diili” eller ngn robinson – kan ge bestående skador. Det märkliga är att många tycker om detta, man tar risken och utsätter sig själv för ett slags sadomasochism (avser inte sexuell sadomasochism),  detta att man utsätter sig själv för lidande.

Så läser man varje dag om människor “brutit samman”, “brustit ut i gråt”, blivit utbuade, bortröstade osv.
Alternativen är pengar och blommor – eller tårar och ingenting.

Är detta sunt?

I dagens arbetsintervjuer skall man kunna berätta att man är bra, och vad man är bra på – många av oss märker redan att tonen är en annan än vi var vana vid. Nu uppfostras man till ett slags mentalt självförsvar, men den underliggande synen på medmänniskorna utgår ju från att man inte bara är utmanad utan även på ett sätt angripen.

Jag tror att vi måste få långt flera färger på “matrisen”. Vi måste lära oss att se på andra och på oss själva mycket mera vidsynt och mångsidigt.

I skriftskolan – konfirmandundervisningen – märkte jag hur unga människor var olika. Det var ett lärorikt instrument, därför att man kunde följa med samma åldersgrupp i tiotals år.
Några valdes alltid först när fotbollslaget eller volleyboll-laget skulle väljas. Andra – eller delvis samma – valdes när man hade grupparbeten eller olika former av lagtävlingar. Jag försökte alltid säga till hela teamet att vi måste ha fritidsprogram och också under lektioner och annan undervisning sådant som exponerar olika begåvningar och personligheter. Jag tror faktiskt att detta också kan förebygga och förhoppningsvis bryta mobbning och annat sådant.

“Varje människa är värd en sång.” Alla har gåvor och “sidor” som kan uppmuntras, som befriar en att också se på andra som med-människor, inte mot-människor.

Den värld som dagens unga skall växa i, är på många sätt utan nåd. Den är obarmhärtig.

Det finns naturligtvis en riktig “stränghet” mot en själv, att man skall tåla utmaningar, att man skall skärpa sig, utvecklas, tåla stryk, tro på sig själv osv. Man kan också överbeskydda sig själv, sina barn och andra.

Men när detta självklara – åtminstone borde det ju vara så – är sagt,  så återstår det en stor utmaning: att ge människan självförtroendet tillbaka. Världen är full av människor som söker bekräftelse därför att de kanske aldrig fått det – hemma.

Och om de har fått det, kan livet ändå ha stämt in dem på en jämförelsekultur, som vi tillsammans måste hjälpa varann, och särskilt barn och unga, att befrias från.

Kanske detta också handlar om oss fäder och vårt svek. Vår frånvaro.

Heja, alla farsor! Träd fram! Mycket kan ännu göras!

Såhär inför fars dag.