Kategori: kyrkan

Under rubriken ”Kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen” publicerar tidningen Kotimaa en intervju med prof. Raija Sollamo (4.10.2007).

”Om kyrkan ser framåt i ett längre perspektiv, borde den trots allt lita på de teologiska fakulteternas undervisning i exegetik, och inte på t.ex. undervisningen inom Teologiska institutet i Finland. Undervisningen där skadar vårt arbete, därför att den är så annorlunda, säger Sollamo.

Det var länge sedan Teologiska institutet i Finland (STI) fick så direkt feed back av en akademisk teolog.

Det som gör situationen märkligare är ju att samtliga lärare är utbildade teologer från Teologiska fakulteten vid Hfors eller Åbo. Många professorer, docenter och teologie doktorer undervisar regelbundet vid STI. Vår forskare Timo Eskola, är docent i exegetik vid teologiska fakulteten i Hfors, och är väl meriterad.

Men låt oss ta Raija Sollamos ord på allvar och se vad det kunde innebära.

Teol. dr Kari Kuula , en av företrädare för den kritiska bibelforskningen, docent i NT:s exegetik vid Hfors’ teologiska fakultet, författare till kursböcker osv, verksam inom Kuopio stift, och aktiv debattör, skribent och föreläsare, skrev 2.6.2007 i tidningen Savon Sanomat:

Det kan låta överraskande att påstå att islam har samma Gud som kristendomen. Men påståendet är inte taget ur hatten. De tre stora bokreligionerna – judendomen, kristendomen och islam – är nämligen släkt. De betonar att de bekänner endast en Gud, som är världens Ende Skapare. Han kräver rättvisa av sina tjänare och han är nådig mot syndare.
Särskilt anmärkningsvärt är dessa religioners enighet angående Guds historiska identitet. De tror att denne Gud är den som tog kontakt med en man vid namn Abraham.
Angående Guds gärningar som följde efter det är dessa religioner av olika mening.
Det förändrar dock inte det att alla dessa religioners gudsdyrkan gäller den Gud, som talade till Abraham. Detta betyder att islam har samma Gud som kristendomen.

—
När en muslim uttalar sitt ”Allah”, som betyder Gud på arabiska, vänder Gud sitt öra (till dem) och lyssnar.

—
En kristen finner en vacker tredelning: juden lever av Fadern, de kristna av Sonen och muslimerna, som stöder sig på det profetiska budskapet, av den Helige Ande.”

Kari Kuula hänvisar til teologen Hans Küng och till den katolska kyrkans katekes, som antyder att muslimerna ingår i Guds frälsningsplan (ur katekesen 1997 – har ej kontrollerat denna uppgift om den katolska katekesen, vilket jag ber läsaren obeservera).

Teol. dr Martti Vaahtoranta svarar på Kari Kuulas insändare och konstaterar att Kuula drar helt oriktiga slutsatser av islam. Synen på Guds enhet i Treenigheten är helt olika mm. Vaahtoranta skrev 20.6.2007 (båda artiklarna finns på nätet).

Betecknande nog nämner Kari Kuula ingenting om Jesus som enda vägen till Fadern (Joh. 14:6), för det kan inte en muslim omfatta. Inte heller ord som ”Jag och Fadern är ett”, vilket nästan måste uppfattas blasfemiskt för en muslim. Jesus är en profet, inte Gud.

I samma nummer av Kotimaa refereras professor emeritus Heikki Räisänens föredrag vid Niinivaara-sällskapets seminarium. Han säger att kyrkan står i en trovärdighetskris. Han konstaterar att kyrkan idag inte kan borde vara bunden vid de gamla trosbekännelserna från 300-, 400- och 1500-talet.

Räisänens kommentarer finns på www.kotimaa.fi.

Om man följer Sollamos råd ”kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen”, blir det som i datorvärlden. Man får beställa uppdateringar enligt modellen har du den senaste versionen av bibelkritken?.

Det bör dock sägas att STI inte vill vara något alternativ till de teologiska fakulteterna. Vi uppskattar mycket som sägs och görs i dessa. Den kritiska bibelforskning som serveras är dock på intet sätt problemfri. Prof. Tapio Puolimatka säger i sin nya bok Usko, tiede ja Raamattu (förresten nominerad som ett av förslagen till årets kristna bok) att många av de förutsättningar som kritiska forskare arbetar med, inte baserar sig på vetenskap, utan är ”trosföreställningar”. Den kritiska bibelforskningen erbjuder inte enbart ett vetenskapligt alternativ till den bibelforskning som bejakar tron. Det handlar inte om vetenskap versus tro, utan tro mot tro.

Därför bör också diskussionen innehålla argumentation, inte som man så ofta i alla möjliga sammanhang ser, etikettklistrande, kategoriska, svepande uttalanden i stil med ”fundamentalist”, ”liberal”, osv. Sak bör bemötas sakligt.

Det är inte svårt att utöka exemplen med plock ur kursböckerna. Dessa visar att kyrkan har anledning att pröva det som kommer från fakulteterna. Beroende på fakulteten kan budskapet dessutom variera mycket.

Givetvis skall kyrkan också pröva det som andra institutioner, t.ex. STI, för fram, även om STI i dagens läge åtminstone inte är jämförbart med en teologisk fakultet. Flere teologie doktorer har dock fått djupa intryck också av undervisningen i STI. I många fall handlar det ju om samma personer som undervisar både i STI och vid våra teologiska fakulteter.

Evinnerligen Herre, står ditt Ord fast i himmelen. Ps. 119:89

Jag tror alltså att STI behövs och behöver stöd och förböner också i fortsättningen.

Henrik

För en vecka sedan ingick en insändare i Kp undertecknad av ca 30 personer, präster och lekmän i Borgå stift. Den besvarades av biskop Gustav Björkstrand i dagens nr (eller morgondagens för en del av oss) av Kp.

Några missförstånd som jag har mött från olika håll vill jag kort kommentera, jag utesluter inte en kommentar i Kp också.

Skrivelsen var inte riktad mot den som anser sig vara homosexuell. Jag går inte, och säkert inte de andra heller, med i något drev mot homosexuella människor. Jag tycker inte att man skall fixera någon enskild grupps livsfrågor. Många frågor hör det enskilda samtalet till, våra livsfrågor skall inte hängas ut till allmänt beskådande (avser här många olika slag av frågeställningar som vi människor har).

Skrivelsen var inte en fälla, eller en återvändsgränd, men nog en klar uppmaning till biskop Gustav Björkstrand. Den var och är framsprungen ur en genuin nöd när snart sagt vad som helst kan sägas och läras, hänvisar till Kps och Hbls läsarspalter mm.

Skrivelsen tog inte ställning till nattvardsfrågan, även om denna diskussion och diskussionerna om nattvarden i olika sammanhang har haft beröringspunkter.

Jag hoppas personligen att frågan om homosexualiteten inte kommer på kyrkans agenda på samma sätt och i samma omfattning som frågan om kvinnliga präster.

En annan fråga är dock att kyrkan måste hålla fast vid Guds Ord. Var och en må bedöma om det är Bibelns ord som drivit olika grupper inom kyrkan till ”den nya synen” på utlevd homosexualitet, eller om det är influens från samhället som projiceras på Bibelns klara ord. Många teologer, också sådana som förespråkar den utlevda homosexualitetens legitimitet, kan erkänna att Bibelns ord i sig är entydigt klara. Så har också vår kyrka förr uppfattat detta, inklusive biskoparna i sitt herdabrev.

(Jag är själv litet missnöjd med uttrycket ”utlevd homosexualitet”. Det är för suddigt. Men det har använts för att specifikt avse ett homosexuellt beteende, inte själva identiteten som sådan.

Kyrkans förkunnelse om ett kristet liv måste alltid – vilken fråga det än gäller – förenas med en barmhärtighet mot medmänniskan, oberoende hur hennes liv har gestaltat sig. Det finns många kristna homosexuella, som vill försöka leva i avhållsamhet (en av dem skriver i en svensk tidning idag), se här:

http://sydsvenskan.se/sverige/article255405.ece

Det märkliga är att sådana personer har mobbats i den offentliga debatten, både i Sverige och Finland. Märkväl just av sådana personer, inklusive teologer, som förespråkar ”frihet”.

Henrik

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
1 Mos. 1:27

Jag tror att många idag är rädda för dessa ord och försöker undvika dem.

Många vill dessutom sätta punkt efter den första delen…”till sin avbild”. Gud skapade människan till sin avbild.

Det kan finnas många orsaker.

Huvudorsaken är nog gudsfrågan. Ett erkännande av skapelsen inför (=för in) ett beroende, som man inte vill veta av. Bl.a därför är evolutionen också populär, den försöker ge en befrielse från den gudsbundenhet som ett accepterande av skapelsetanken skulle resultera i. Detta tror jag faktiskt är en av förklaringarna till evolutionsteorins popularitet!
Inte den enda. Men en tydligt förnimbar. Men diskussionen om evolutionsteorin skall fortsätta, och ett av dess färskaste inlägg är prof. Antony Flews* nya bok. (Tonen i Darwins texter är för övrit mycket mild i jämförelse med hans lärjungars, t.ex. Dawkins).

En annan orsak är nog den aggressiva formen av feminismen. Denna rörelse, som också i dess mera aggressiva former åstadkommit en hel del gott (angripit och förändrat orättfärdiga strukturer, förbättrat kvinnans villkor), vill inte se ett samspel mellan man och kvinna. Och man vill helt blunda för ord som t.ex. 1 Mos. 2:18.

I vår svenska översättning (1917) står ordet ”hjälp”, som kanske psykologiskt uppfattas som ”kökshjälp”. Översättningen går tillbaka både på den hebreiska grundtexten, och på den grekiska översättningen av GT, Septuaginta. I hebreiskan finns ordet ezer, som också betyder hjälp. (Vi har ju det i ebenezer osv.) LXX använder ordet boäthós, som betyder hjälpare, hjälp. Detta ord används för övrigt om Gud själv (Hebr. 13:6), och kan inte sägas vara nedlåtande. Det kan inte rättfärdiga en orättfärdig människosyn.

Men såväl den hebreiska grundtexten som Septuaginta har ett tilläggsord. Hebr. säger ”kenegdo” (neged) betyder partner, som svarar mot honom, också hans motsvarighet, och även motpart. LXX har kat’ autón, som betyder (mitt e)mot honom, eller som svarar mot.

Vågar vi idag säga detta? Att män och kvinnor är olika?

Vi skall inte föreskriva hur denna olikhet måste se ut. Inte heller vill vi förneka att män och kvinnor i mångt och mycket är lika. Det faktum att man och kvinna också har en ”identitetsbestämning” i förhållande till varann är något man inte så gärna vill tala om, tycker jag mig märka. Ett beroendeförhållande, som kan vara en ”himmel” eller ett ”helvete”, beroende på vad det fylls med, hurudant det är och gestaltas.

En tredje orsak är den pågående diskussionen om könsneutrala äktenskap. Att Gud skapade dem till man och kvinna är också ett ord som i högsta tänkbara grad är ett ord om det heterosexuella äktenskapet, något annat äktenskap finns inte. Däremot finns mycket vänskap och gemenskap, och tyvärr också gemenhet mellan människor av samma eller olika kön.

Det är svårt att skriva om det. Det är som dynamit för många. Och det finns en lång rad orsaker. En av dem som måste nämnas är det faktum att dessa ord har använts på ett orättfärdigt sätt, till att politiskt förtrycka, hålla nere och försämra (i detta sammahang) kvinnors livsvillkor.

Och också när man inte har förtryckt någon, har man ofta bara haft svartvita modeller att erbjuda: t.ex. hemmamamma eller yrkesarbetande kvinna. Detta har gjort att det är svårt att tala om sakfrågan. Det finns ju faktiskt en hel del forskning kring dessa frågor också, och inte av bara ett slag.

Ett av grundproblemen är enligt min mening att man inte kan tala om en relation bara genom att tala om den ena partens villkor (gäller både man och kvinna). Vi måste nog i varje fall – oberoende av vilka rollfördelningar vi finner i just vår livssituation – betona solidariteten och troheten i äktenskapet och i hemmet livet ut.

Man får väl hoppas att inte missbruket av denna skatt – olikheten – skall hindra oss från att glädjas över rikedomen i att vi är olika utrustade av samme Skapare, både som män och kvinnor, och som individer.

Henrik

P.S. Texten har varit litet korrumperad, nu torde en del av felen vara åtgärdade. (30.09. kl. 17:47).
*Antony Flew är en av världens mest kända ateister, som nu kommit till tro och skrivit om detta i en ny bok ”There Is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind.”

År 2003 skrev jag (ang diskussionen med John Vikström):

Någon varningsklocka ringer i mig om vi vid studiet av Pauli brev (som ju skrev ”här är inte träl eller fri, jude eller grek, man och kvinna…”) kommer till att Paulus varit djupt splittrad, å ena sidan ”progressiv” och modern, å andra sidan fast rotad i manssamhället.

Samma diskussion kunde föras angående Ef. 5:18, kap. till slut. Har vi verkligen förstått det rätt om vi menar (som John Vikström förefaller att hävda) att bl.a. Ef. 5:21 binder oss vid en förlegad patriarkalisk struktur i politisk mening?

I verserna 18-20 är Paulus pålitlig och ”still going strong”, men i slutet av kapitlet ”förfaller” då Paulus till att bli ”ett barn av sin tid”?

Finns risken att vi har missförstått Paulus? Just den Paulus som sade här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…

I dagens diskussioner citeras ofta skapelseorden: Gud skapade människan till sin avbild. Men därefter sätter man punkt. Man vill inte höra talas om ”till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem.” Det blir borta.

En finsk präst från Tfors sade nyligen till mig att ”minun ongelmani ei ole naisen alistaminen vaan naisen ylistäminen”.
Han konstaterade att många kvinnor inte vill bli uppskattade som kvinnor, utan som människor.

Alternativet är ju båda två! Både som kvinna och som människa. Både som man och som människa.

Finns här en inbyggd rädsla för att ”uppskattningen” som kvinna skall innehålla nedvärdering, avgränsning, begränsning? Har feminismen drivit människan bort från hennes rötter? Varför kan man inte erkänna att kvinnligt och manligt ledarskap kan skilja sig från varann, att det finns något som kan påverkar könroller, ageranden osv? Varför skulle det manliga vara en norm? Eller det kvinnliga? I tillägg till all detta finns naturligtvis det invividuella.

Men varje människa är en man eller en kvinna. Och det är väl ngt vi kan erkänna och skall försöka förverkliga?

Men att påstå att vår kvinnosyn är olika, det vill jag ha dokumenterat.

Finns det något förbundet med skapelsen som uttrycks med det som Paulus säger i slutet av Ef. 5? Något som inte är förtryck, något som också intuitivt bekräftas av människors sätt att leva?

Hur kan kristna människor vara upprörda över Paulus? Aposteln som förmedlat rättfärdiggörelse genom tro, dopteologin, nattvardsteologin, läran om kyrkan som Kristi kropp, nådegåvorna, förnyelsen osv osv. Allt av Jesus, såsom Kristi Jesu apostel.

Har vi skäl att se över konceptet ”apostel”, Paulus, Jesus och Paulus osv?

Och har vi sakliga skäl att tro att vi kan vara den objektiva instans som dömer rätt i matchen Paulus patriarkalisten – Paulus Herrens apostel. Är han inte själv – i sina etxter – till större hjälp i tolkningen?

Att kristna människor i varje tid varit tidsbundna, som alla människor, är ju en annan sak. Men kan man med fog hävda att Paulus binder oss till en samhällsmodell, se, det är det jag har svårt att tro.

Några funderingar i en diskussion ”som är avslutad”.

Henrik

Hur kan han vålla er sådan häftig plåga,
den Gud som ni har förklarat vara död?
Han som finns till i själva tvivlets fråga,
står ej och faller med er tankes stöd.

-Biskop Nils Bolander

Något av det som hände på vägen till Damaskus (Apg. 9).

Henrik

– – –

Jag kommer ihåg Totte från när jag själv var liten och jag avskydde honom redan då. Han symboliserar stora delar av det jag inte gillar med den svenska mentaliteten runt barn och familj.

Totte, nämligen, är pedagogisk och instruerande. Totte lär oss hur vi ska tänka och bete oss, och det, mina vänner, är vad barnböcker är till för i Sverige. Att barnböcker skulle vara till för barnens skull, för att ge dem möjligheten att i fantasin rusa iväg till fjärran länder eller mystiska öar och uppleva spännande äventyr, är en förlegad tanke. Nej, nu har vi lärt oss att barnboken är det perfekta sättet för vuxna att överföra ideologi till nästa generation, och detta blir därför dess främsta syfte. Om sedan barnen tycker att böckerna är roliga, får man väl se det som en bonus. Jag menar, finns det någon som verkligen gillade Totte som barn?

Senaste trenden inom indoktrinering meddelst barnböcker kan vi läsa om i Aftonbladet. Där berättas det om det nystartade Vilda Förlag, som specialiserar sig på att ge ut barnböcker som utmanar traditionella könsroller och homofobi. Killar, med andra ord, får inte vara riddare i deras böcker, och små flickor som klär sig i rosa klänningar för att leka prinsessor lär vi inte finna i dem. Nej, dessa böcker ska handla om driftiga tjejer och mjuka pojkar som växer upp i regnbågsfamiljer. Småbarn ska alltså utbildas i queer-teori och feminism. Som om fyraåringar ens visste vad homosexualitet är för något. Som om de borde veta det.

För att hjälpa oss stackars småbarnföräldrar att hitta den nyttiga litteratur som våra små toddlers behöver för att växa upp till goda (=politiskt korrekta) medborgare har Vilda Förlag infört begreppet ”krammärkning”. Pamela von Sabljar från förlaget: ”Att en bok är krammärkt innebär att bokens grundvärderingar syftar till demokrati, jämställdhet och mångfald. Vi hoppas att andra förlag hakar på den märkningen. Det är en form av kvalitetsgaranti för föräldrar.”

Goda tankar av David Nyström (läs hela inlägget på daveblogg.blogspot.com), aktuella även hos oss i Finland.

Henrik

Ibland kan man få för sig att allt flyter i Svenska Kyrkan, att tron kan omformas efter behag och att teologins främsta kännetecken är anpasslighet: Jesus är inte född av en jungfru, frälsningen är jämt fördelad i världens religioner, samkönade relationer kallas äktenskap, Jesus uppståndelse var inte en historisk händelse, Bibeln är enbart människors ord om Gud …
Men nu sätter äntligen Svenska Kyrkan ner foten och tar tydlig ställning i en central teologisk fråga: Det blir förbjudet för brudens far att vid vigselceremonin överlämna bruden till brudgummen.
Jag drar en lättnandens suck: När det verkligen gäller, vid den andliga stridens frontlinjer, då är Svenska Kyrkan att lita på.

Publicerat av Stefan Gustavsson den 22 sep 2007

Henrik

Studerande som kommit till Hfors från andra orter berättade häromdagen hur de blivit mottagna i sin nya hemförsamling.

En berättade om att han kommit till en mycket aktivt centrumförsamling (finsk). Utbudet var stort: målarkurser, hantverk och annat trevligt. Men litet för litet av det som är kyrkans egentliga varumärke.

Nu behöver man ju inte fördöma något som man inte tillräckligt mycket känner till. Mycket kan ju vara medel i en församling.

Bara det inte slutar där. Så att allt detta blir församlingsverksamhetens mål..

Nils Bolander frågar i en av sina dikter vad vi skall inbjuda människorna till.

Det var visst något om en samling med sång av ”kandidat Karlsson.”

Varen så goda, mitt herrskap! Konjakskransarna är hembakade.

Nej, svarar skalden och biskopen, vi skall inbjuda människorna till ett möte med Kristus, till äventyret på liv och död. Annars är vi kristna svindlare.

Den intresserade för säkert tag på Bolanders dikt med samma namn (kristna svindlare).

Henrik

Igår lyssnade jag på en föreläsning av ecklesiastikrådet Seppo Häkkinen från kyrkostyrelsen. Han hade många intressanta synpunkter, se hans föreläsning på STI:s hemsida (www.teolinst.fi).

En av de frågor som han uppmärksammade var att alla goda företag vill hålla kontakt med sina kunder minst 5 ggr per år, något som i sig inte kan vara idealet för en församling, men som kan sporra oss att söka nya vägar till människor.

Vi har ju många positiva nyheter för kyrkan. Dop och skriftskola är nog populära. Men trenden är klart sjunkande, vilket kanske säger mycket mera åt oss nu än att procenterna ännu är rätt höga. Vigslarna är däremot tydligt på väg neråt, ett minskande antal människor vill vigas kyrkligt.

Men samtidigt skulle det gälla att finna nya produkter, ett ord som man egentligen inte får använda i andliga sammanhang. Men det får stå här nu, därför att det var det ord som Seppo Häkinen använde och därför att det innehåller en medveten strategi: att kyrkan inte i huvudsak ägnar sig åt att försvara sitt förflutna, utan att skapa sin framtid.

En av dessa framtidsmöjligheter kunde välsignelse av hemmet bli. ”Från lya till hem” – kämpästä kodiksi – är en god idé, om och när den fylls med rätt innehåll.

För allt hänger på vad kyrkan bjuder på när människorna får kontakt med kyrkan.

Vi har oerhörda möjligheter, om de inte sumpas bort och sugs upp i tidsandan så att kyrkan inte har något specifikt att bjuda. Men möjligheter har kyrkan nog.

Frågan är om vi kunde låta bli att fastna i gräl och inbördes kiv och i stället låta oss övertygas att de som tänker annorlunda inte gör det av illvilja.

Kanske ribban kunde sänkas ytterligare litet. Man kan kanske inte förvänta sig att en ömsesidig överenskommelse kan avskaffa meningsskiljaktigheterna, men att vi kunde komma till att låta dem arbeta för Kristi sak som så vill. Må så Gud ge växten, 30-falt, 60-falt eller förhoppningsvis 100-falt.

Månne inte alla villiga kristna behövs, också de som nu hotas av utestängning?

Henrik

Nästa vecka samlas präster och andra intresserade till en överläggning i Hyvinge. Överläggningen, som består av föredrag, diskussioner och en avslutande nattvardsmässa, har ett central tema: till kärnan (Ytimeen, till kärnan, eller till centrum).

I förhandsuppgifterna berättas att man vill samla dem som vill stå för klassisk kristendom, men som inte snavar på ämbetsfrågan.

För mig känns det litet konstigt, trots att jag förstår den viktiga intentionen att försöka samla människor kring de centrala frågorna för kyrkan. En av dem är Bibelns ställning i vår kyrka, kanske särskilt inför de diskussioner som nu förs om välsignelse av homosexuella par, men även principiellt.

Det konstiga är förorsakat av det faktum att det i Hyvinge samtidigt finns medkristna som är åtalade, misstänkta för diskriminering. Det går som alla minns tillbaka till en händelse i våras när SLEY:s kyrkhelg förorsakade skriverier i tidningarna på grund av att en av SLEY:s präster ville väja när han till sin överraskning och i strid med den förhandsinformation som han fått stod inför en situation som nog föreföll arrangerad. SLEY hade kommit överens om en traditionell kyrksöndag, en sådan söndag när det i församlingen var endast manliga präster i gudstjänsten.

Jag tror det skulle vara viktigt att på lämpligt sätt markera den nytestamentliga grundtesen:

Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den.

Också detta är klassisk kristen tro.

Det är bra att tänka på hur de har det, som har ”snavat” och fallit på ämbetsfrågan. Just i Hyvinge.

Jag hoppas att kyrkan som helhet mycket tydligt skulle ta avstånd från processandets väg. Och att man inte skulle provocera andra kristna.

Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting? Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er,någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er – och detta drabbar bröder. ur 1 Kor. 6.

Henrik