Någon har undrat om jag nu inför biskopsvalet har ändrat åsikt i ämbetsfrågan.
Svaret är nej.
Men jag har mer och mer kommit till det att den onde lurar oss att fastna i en enda fråga, och jag tror att om vi vill ha en framtid i kyrkan så måste vi söka vägar tillsammans överallt och alltid där det går.
Jag har hela tiden försökt säga att ämbetsfrågan inte är mitt livs fråga. Jag har också sagt att jag inte kräver att andra skall vara bundna av mitt samvete. Vi har alla uppdraget att lyssna till Guds Ord och försöka leva därefter. Jag har under många år gjort det med bönen i Ps. 119: om din tjänare far vilse, så uppsök honom som ett förlorat får.
Jag tror också på fullständig ärlighet och öppenhet. Jag har inget behov att riva i denna fråga, jag försöker leva enligt min övertygelse och väntar att andra lever enligt sin övertygelse. Jag tror inte att vi kommer längre nu. Frågorna och uppfattningarna finns ju där, så det är lika bra att tala öppet.
Jag ifrågasätter inte det juridiskt riktiga i beslutet från år 1986. Jag förstår att en kristen kvinna eller en man med kallelse till Guds rikes arbete tar emot den kallelse som kyrkan ger.
Nu är frågan om vi vill leva tillsammans i samma kyrka. Alternativet som jag ser det är splittring. Och det tycker jag inte är något bättre alternativ. Jag tror att det kan innebära att vi till vissa delar “sitter innanför samma kyrkoväggar på olika platser”. Samtidigt tror jag faktiskt att bara en frihet att verka enligt sin tro skapar förutsättningar för en djupare enhet.
Jag tror inte på rättegångslinjen. Jag tror inte på att anmäla sin broder eller syster. Vi kan redan nu – oberoende av de rättsfall vi har bakom oss – välja en annan väg. Och den skall vi välja!
Samtidigt betyder detta i klartext att jag inte heller försöker utnyttja min position (vad den än är eller blir) till att sätta krokben för andra. Om och när vi har ett beslut, som en del är glada över, andra kan leva med, och några har svårt att förstå, ser jag som enda möjlighet att vi tillsammans försöker ge varandra möjligheter. Vem tar skada av det? Vem blir förhindrad att predika Guds Ord?
Detta betyder inte – och här tror jag många i olika åsiktsgrupper är ense – att “anything goes”. Det betyder alltså att det finns teologiska skäl som jag anser att väger tungt och andra som väger mindre tungt.
Men när frågan igen kommer upp och någon vill öppna diskussionen på nytt med – som han och andra kanske upplever – nya infallsvinklar, tycker många av oss att det är kejsarens nya kläder, det är att säga samma saker med litet andra ord. Och när jag, eller någon annan, försöker bemöta det upplever de andra att jag inte har något nytt att komma med, det är samma argumentation, möjligen med något nytt ord.
Därför tror jag att vi inte i detta skede lyckas övertyga varann och att vi måste hitta en annan väg, där vi kan leva enligt vår övertygelse. Jag tror att vi kan sätta oss ner, inte med frågan ”hur har du tänkt lösa detta?” utan med frågan hur ska vi lösa detta, hur ska vi hitta vägar vidare som alla kan leva med?
Jag vill vara riktigt ärlig. Jag tror att det med tiden skall visa sig vad som har Guds välsignelse med sig och vad som har fört in på “en olycksväg” (Ps. 139). Jag anbefaller hela frågeställningen åt Herren. Jag vill inte bli eller vara någon människas stötesten, men jag vill försöka hålla fast vid Guds Ord. Det vill andra också göra och där vi ser olika på vad det innebär, kan det bli litet olika lösningar ibland.
Jag har förr föreställt mig att de olika åsiktsgrupperna är som cirklar som har ett streck mellan sig. Det är konfrontation, de olika lägrens cirklar. Mer och mer har jag börjat tänka – efter att ha mött kvinnliga präster med en klar Kristusbekännelse och en fin teologi – att det handlar om koncentriska cirklar, eller om cirklar som nästan sammanfaller, där vi har mycket eller det mesta gemensamt, fast vi ser olika i någon fråga.
Och jag har mött manliga präster vars teologi känns mycket långt från det som jag uppfattar som nytestamentlig kristendom – nu talar jag inte ens om mindre frågor, utan t.ex. om frälsningsfrågan och om kristologin.
Nu vet jag inte om den linje jag försöker tala för får stöd. Jag möter överallt en annan linje, nämligen den att man vill tvinga folk att också när det gäller trosutövning handla mot sin övertygelse, eller då vika undan och försvinna. Det har lett till att många av oss inte kan bli kyrkoherdar eller kaplaner, eller ens prästvigda. Jag tror inte att någon förlorar på en större öppenhet här; vi är tjänare, och var och en som bekänner Kristus behövs nu! Vi står inför ett uppenbart hot att förlora många sådana unga som skulle vilja verka som präster, men som börjar se sig om efter andra lösningar. Vill vi verkligen det? Från vem är det bort om också de får rum?
Jag tror alltså att det finns en annan väg. Låt oss inte göra det om intet som tidigare generationer av kristna har byggt upp.
Jag har skrivit om ämbetsfrågan. Den är enligt min mening litet speciell, därför att vi har ett beslut och det är i kraft. Innanför det beslutet ryms den grupp av kristna inom kyrkan, lekmän och präster, som har en traditionell (låt inte benämningen stöta dig) syn. Vi kan lösa de frågor som dyker upp, om vi gör det tillsammans.
Vad välsignelse av samkönade par och eventuella kommande vigslar beträffar (det ska jag återkomma till mera detaljerat) har kyrkan inte fattat något sådant beslut och kan enligt min mening inte göra det.
Det måste ha betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln och vad som inte står där.
Vi är av olika mening i ämbetsfrågan. En del tycker att Bibeln är litet oklar på den punkten, andra att Biben är helt klar.
Men vi kan knappast säga att Bibeln är otydlig när det gäller den andra stora frågan. Där handlar det mera om vi vill följa Ordet trots tidsandan, eller om vi vill välja en politiskt korrekt väg.
Nu står vi inför stora och viktiga avgöranden. Låt oss be till Herren, samtala med varandra och studera Ordet.
Jag hoppas jag inte är den enda som vill att vi skall försöka hålla ihop (det är jag säkert inte), jag menar också om och när det ibland är litet svårt, på olika sätt svårt för olika människor.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Har han ändrat åsikt?
Dikten, som jag hänvisar till i mitt förra inlägg, finns för övrigt här om någon inte lyckas hitta den:
http://runeberg.org/runeberg/0_15_25.html
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe
Bonden Paavos klassiska ord “Herren prövar blott, Han ej förskjuter” har ofta citerats i olika sammanhang. Hela dikten kan för övrigt vara värd att läsas.
Också jag har predikat över de orden, eller kanske rättare sagt hänvisat till de orden i en och annan predikan.
Men värre blir det när man skall tillämpa dem på sig själv. Det är nog lättare att predika, än att kunna ta orden till sig.
Jag har drabbats av en förfärlig ryggvärk, sannolikt efter ett fall från en byggnadsställning på stugan. Det blev nästan spagat, eller borde ha blivit det, men det kunde jag inte.
Först trodde jag att jag kommit undan “med blotta förskräckelsen”. Men några dagar senare började det på allvar. Jag har varit sjukledig i en dryg vecka och har svårt att stå eller sitta. Hur det skall gå “med det ena och det andra” vet jag inte.
Nu får jag stava på bonden Paavos ord. Det är som skolstarten för mig – så är det varje gång..
Kanske någon rentav vill knäppa händerna och be om nåd och hälsa?
Så får jag börja läsa de svåra orden – som på ettan i Guds skola – och försöka tro att Gud ej förskjuter, bara prövar.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Herren prövar blott, Han ej förskjuter
I tidningen Kotimaa finns en intervju med frågor ställda till två kyrkliga tidningars chefredaktörer. Det handlar om Kirkko ja kaupunki, som är Helsingfors församlingars tidning, och om Uusi Tie, Folkmissionens tidning.
Det är läsvärt – för den som vill orientera sig i den kyrkliga och andliga geografin. Jag tycker att deras svar ganska fint ringar in frontlinjer i vår kyrka idag.
Förutsättningen är naturligtvis att man kan finska och får tag på papperstidningen Kotimaa nr 31 (6.8.2009).
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Lästips: två chefredaktörer avslöjar sig
Det finns några “meritlistor” i NT, där Paulus talar om en Guds tjänares förmåner. Särskilt i 2 Kor. berättar han hur det varit och om det har lönat sig att svara ja på Guds kallelse.
Nu är ju inte alla kristnas liv så dramatiskt. Men något av detta får nog många smaka på. Det är lätt att skriva ner dem, liksom i en andakt. Men när de drabbar en själv känns det inte alltid så angenämt.
Av förekommen anledning har jag dessa dagar bl.a tänkt på orden dysfemi och eufemi. De finns i den första texten. Idag används dysfemism och eufemism i betydelsen att med ord försöka förvärra eller förmildra något. Man säger inte “utvecklingstörd” utan förståndshandikappad (t.ex.). Man säger inte “städerska”, utan väljer ngt i stil med lokalvårdare.
Dysfemi är motsatsen. Man säger något som förvärrar den egentliga situationen. Månne inte de i Sverige använda orden “heterofascist” och “heterobesatthet” är ngt av detta.
Men hos Paulus betyder de “ont rykte” (dysfemi) och “gott rykte” (eufemi).
Det är jobbigt med rykten. Det pratas och tycks och oftast kanske det lönar sig att inte ens försöka bemöta sådant. För om man gör det blir förklaringarna kanske upphovet till nya rykten..
Lättast skulle det vara att dra sig från allt. Då skulle man sannolikt få vara mera i fred.
Men det gjorde åtminstone inte Paulus. Han tog emot alla dessa naturaförmåner och var en Guds tjänare i alla väder.
“Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning.”
2 Kor. 6:4-8
Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.
2 Kor. 11:23-28
Man kan säkert se dessa listor som avskräckande exempel! Det lönar sig inte att vara kristen, att gå med.
Men man kan också vända på steken: om livet, som för Paulus’ del slutade med att han blev halshuggen, var sådant som innehöll så många svårigheter och Paulus trots allt drog slutsatsen att han fortsatte, han följde Kristus till slutet, då måste det ha gett mera än det tog!
Nu vill jag inte – om någon trodde det – placera in mig i någon Paulus-kategori. Mycket av det lidande och obehag som drabbat mig har jag säkert själv förorsakat. Kanske dock inte riktigt allt..
Men varje kristen människa, alla som står i motvind mot tidsandan, får smaka på något av detta. Att du kritiseras, att ditt namn nämns som något ont.
Står vi för sanningen också om vi förtalas? Är vi villiga att ta på oss “den korsmäkta dräkten med smädnamn”
som Rosenius skriver om i en av sina psalmer?
Det är en viktig fråga för människan, som har en inneboende vilja att vara politiskt korrekt.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Lönar det sig att vara kristen?
Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Joh. 17:21
Jag fick häromdagen ett mail av en god vän som uppmärksamgjorde mig på Charta Oecumenica. Det var uppmuntrande. Jag har anledning att återkomma till detta ekumeniska dokument när jag har hunnit sätta mig grundligare in i det. Men det faktum att han tycktes “grubbla över” de kristnas enhet och hur vi skall komma vidare på ett konstruktivt sätt också i vår kyrka, gjorde mig glad. Och jag har märkt att många kristna nu är oroliga över situationen i våra kyrkor.
Det är glädjande att folk är bekymrade! För något måste ju ske, så mycket som nu skrivs och tycks och tänks om kyrkan är direkt kontraproduktivt.
När man anför enheten och kärleken mellan de kristna som mycket utmanande och konkreta målsättningar nu är man säkert på rätt spår. Man lyfter nämligen fram detsamma som Jesus: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.
Jag tror att det är oerhört viktigt att betona de kristnas enhet. Jag tror också att det är viktigt att inte låta för små frågor låta den kristna enheten brytas.
Men när man talar om de kristnas enhet tror jag att man ofta glömmer ett perspektiv, och kanske det viktigaste för den delen. Det handlar nämligen inte bara om en enhet mellan de kristna. Bibelordet i Jesu översteprästerliga bön citeras ofta bara delvis: “jag ber att de alla skall vara ett, för att världen skall tro att du har sänt mig.”
Men det står ju något mera: “..och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro…”
Den kristna enheten handlar både om en enhet i tiden och en enhet genom tiden med den apostoliska kyrkan. Den handlar om relationen till kristna i alla tider. Och det är genom tron på Kristus som vi är förbudna med varann.
Två engelska biskopar har nyligen skrivit till ärkebiskop Anders Wejryd i Sverige. Man har påtalat att det förslag som Svenska kyrkans kyrkostyrelse har lämnat till kyrkomötet utgör ett allvarligt hot mot den kristna enheten.
Det blir ingen kristen enhet i en kristenhet, som kommer överens, och som har fattat gemensamma beslut, om man har lösgjort sig från den apostoliska kyrkan, och från den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. En sådan kristenheten är i såfall bara som ett isflak, som flyter omkring i tidens hav, utan förbindelse med löfteslandet.
Enheten gäller inte bara i historisk mening. Det handlar om en Kyrka i gudsgemenskap, en som lever i tro på sin Herre, på samma sätt som Kyrkan, Kristi Kyrka, gjort i alla tider.
Enheten kan inte lösas genom att lösgöra sig från Guds Ord. Det är denna fråga som är helt primär idag. Ibland frågar man sig om det har någon betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln. Man söker konsensus, men man uppnår inte någon kristen enhet om man inte håller fast vid livets Ord.
Det gör bara den kyrka, som bevarar apostlarnas undervisning, som håller fast vid Guds Ord. Det är Kyrkan, som fått uppdraget att “döpa och lära dem allt det jag har befallt er” (apostlarna).
Vi ser redan i början av Bibeln att när gudsgemenskapen brast, så brast också förhållandet mellan bröderna. För att finna varandra, ska vi söka oss “ad fontes”, till källorna, till Kristus, som är livets källa.
Men enheten genom tiden skall också föra oss till en enhet i tiden. Det är en fråga som ju NT ger stor uppmärksamhet.
Jag tror alltså att det är en fråga som skall oroa oss och engagera oss. Men jag tror att enheten bara finns i Kristus och att den bara kan födas genom att vi som enskilda och som kyrka omvänder oss till Kristus.
Den kristna enheten kan inte förandligas så att det att vara kristen i tiden försvinner. Men den kan inte heller kontextualiseras så att vi glömmer enheten med det som vår trosbekännelse påminner oss om: en helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Den enheten finns bara “i Kristus”. Den kristna enheten är inte bara en enhet mellan de kristna, utan mellan Kristus och de kristna.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Enhet – för att världen skall tro
Tempora mutantur, nos et mutamur in illis.
Tiderna förändras och vi med dem.
När man läser litet äldre teologisk litteratur, bra några tiotal år gamla böcker, slås man av hur träffande det gamla latinska ordspråket är.
Man kan också se hur människan är sig lik, genom århundraden och årtusenden. Samma glädjeämnen, samma problem, samma tankar om livet. Uttryckssättet och medlen har förändrats, men också två tusen år gamla texter är som om de hade skrivits idag.
Också en kristen människa förändras, hon är ett “tidens barn”. Till en del är ju detta naturligt. Men inte till alla delar. Det är lätt att se hur också vi kristna har “drivit”, och följt tidens strömmar. Man reagerar inte längre, man upprörs inte av sådant som man skulle upprörars av.
Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder.
Apg. 17:16
Vi har blivit vana att se kyrkorna rätt tomma, vi har tysta acceperat många av de ställningstaganden som skett i samhället, också sådant som vi skulle protestera mot.
Men det finns en förändring med tiden som gör extra ont, och som också är en ständig oro och en anklagelse i mitt samvete.
Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.
Joh. 6:66 (läs texten i sitt sammanhang: “…detta är ett hårt tal…”)
Jag minns många vänner, från tiden i skolungdomsarbetet och studentarbetet, sådana som var med då, men som inte längre är med.
De har förändrats med tiden.
Det talas mycket om att vinna människor (och ändå talas det alldeles för litet om det!), men det är också helt primärt att vi inte förlorar dem vi har! Det är tragiskt om den kristna församlingen läcker!
Hur viktigt är det inte att vi flitigt läser Guds Ord. Där möter vi en helt annan syn på människan, på livet, på det materiella.
Men framför allt möter vi Honom, som kan förnya oss, förändra oss och bevara oss. Han vet vad som måste förändras, och vad som skall bevaras.
Det väsentliga är ju inte att vi är likadana som vi var en gång, utan att Kristus är den förste och främste i vårt liv.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Tempora mutantur, nos et mutamur in illis
Så kan det också gå…
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Oväntat resultat
Nykyrka kyrka i Mullsjö härjades av brand på fredagskvällen. Den gamla träkyrkan räddades från att totalförstöras av räddningstjänsten.
-Dagen
—
Man måste dock medge att nyheten knappast kommer att missförstås.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Svårt att skriva nyheter…
Ännu en gång går diskussionens vågor höga om Västra Nylands sjukhus. Nu är det dags för alla som kan eller vill vara solidariska med VNS. Den konsekventa nedmonteringen av beredskapen i hela Västra Nyland bör motarbetas. Det är oklokt och ovist. Och dessutom är det inte medmänskligt.
Att väntande mammor skulle börja åka till Lojo, eller till Helsingfors, är ganska orimligt. VNS har stor erfarenhet av förlossningar och bör kunna med sin goda beredskap vara ett alternativ.
Jag har – som sommarraseborgsbo (Bromarfbo) – länge oroat mig, kanske inte så mycket för egen del, som för alla människor som bor på området. VNS har varit ett gott sjukhus och borde få allas stöd. Redan nu är situationen svår, t.ex. för Hangöbornas del. Jag minns hälsocentralen i Hangö när det fanns jour dygnet runt, när det fanns operationssalar och god beredskap att hantera det mesta. Nu är det inga operationer, och jour finns inte alla tider på dygnet.
Ett allvarligare sjukdomsfall, som resulterar i att någon blir intagen på sjukhuset, innebär också att patienternas anhöriga hamnar i en ny situation. Föreställ dig att Du varje dag skall åka ca 40 km till sjukhuset för att hälsa på din man eller hustru. För äldre personer är det inte en särskilt lätt sak.
Jag tror att ett fungerande sjukhus är en väsentlig del av medborgartryggheten och en förutsättning för att en ort skall expandera och hållas levande. Kanske inte minst barnfamiljer och äldre personer är intresserade av orter och områden där beredskap finns, för alla eventualiteter.
Sjukvården är nog något som alltid måste hållas nära människan. Kvalificerad hjälp måste kunna fås inom rimlig tid.
Det är dags att prioritera annorlunda. Här måste nog också staten se sitt ansvar.
Bevara VNS – gör allt som är möjligt för att HVC i Hangö skall få existensmöjligheter! De frimodiga kämparna har mitt fulla och varma stöd!
För övrigt också efter biskopsvalet, om nu någon trodde att stödet beror på ngt sådant!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Bevara Västra Nylands sjukhus – en fråga om medmänsklighet!
Namn: Henrik Perret