I Rom. 1:18-32 finns en av NT:s allvarligaste texter. Den innehåller så mycket kontroversiellt, att man verkligen kunde tala om en kollisionstext med vår tid.
Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
I de första verserna i denna perikop finns mycket som nutidsmänniskan protesterar mot.
Guds vrede – finns det något sådant eller är det en paulinsk konstruktion?
Frågan är mycket viktig. Om så är fallet räcker inga argument, bara Guds nåd. Varken argumentation eller demokratiska omröstningar gäller. Då är det Gud som avgör.
Det finns många teologer, och andra för den delen med, som anser att ”Guds vrede” inte är förenligt med en reflekterat kristen gudsbild. Man kallar det för en gammaltestamentlig tanke, eller anser att det är en uppfattning som är påverkad av olika gudsbilder, enligt vilka Gud kunde glädjas, bli arga och t.o.m. hämnas.
Jag hör inte till dem som tror så.
Tvärtom tror jag att vi måste konfronteras med detta som en 100% säker realitet. När Guds vrede drabbar finns det inget annat skydd än Guds nåd i Kristus Jesus.
Det finns också något som människan också idag långt kan instämma i. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Om man ur texten skalar bort de mest dogmatiska uttrycken, innehåller texten något som många kan instämma i.
”If you seek his monument, look around!”
Men konklusionen är igen svår, men helt tydlig hos Paulus: därför är de utan ursäkt.
Man vill inte riktigt veta det man vet.
Jag tycker att vi nu bevittnar en skapelse i opposition.
I den etiska diskussionen har man tappat bort de formella kriterierna, sådant som är allmängiltigt och gäller kön, släktskap, antal, ålder, art och liv (man kan inte vigas med en död).
I dagens etiska diskussioner betonas enbart de personliga kriterierna.
I ett TV-program häromdagen berättade en professor – som kallade sig ”feminist” – att hon sagt åt en kvinnlig studerande: du är kvinna. Hon berättade att hon blev förvånad när studeranden sade att hon upplevde professorns ord som en skymf. Hon betonade att hon är en individ, ”jag är jag”.
Det är betecknande för vår tid att man vill tona ner könet. Man vill bli bemött könsneutralt. Det finns egentligen inget kön, könet är en konstruktion, heter det.
Nu vill väl ingen förneka det personliga, det att varje individ är unik, och icke jämförbar med någon annan. Men i alla kulturer hittills har man också sett något som förenar kvinnan med kvinnor och mannen med män. Också om det finns exempel på missbruk har könsindelningen varit relevant, rätt använd.
Men nu är det redan annorlunda. ”Du är kvinna”, ”du är man” träffar inte rätt, utan kan faktiskt upplevas som ”våld på personligheten” (ur samma TV-program).
Var är vi nu?
Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 1 Mos. 1:27.
Det är denna bakgrund som finns i Rom. 1.
Paulus talar om att ”de bytte ut (h;llaxan) den odödlige Gudens härlighet” (Rom. 1:23).
De bytte ut (meth,llaxan) Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen. Rom. 1:25.
Deras kvinnor bytte ut (meth,llaxan) det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Rom. 1:26,27
Därför utlämnade (pare,dwken) Gud dem, skriver Paulus. (Rom. 1:24, 26).
Det är just detta som är svårigheten, kruxet, i den etiska diskussionen: para. fu,sin, mot naturen.
Prof. Antti Laato understryker att Bibelns ord är ganska sexualcentrerade (samlivscentrerade). Bibeln avvisar inte den homosexuella människan, böjelsen, läggningen.
Jag tror att det är en riktig och viktig iakttagelse.
Men jag tror att det är viktigt att också se frågan i sitt större sammanhang.
Dels är det nödvändigt, ännu en gång och alltid, att betona att det finns så mycket mera skrivet om heterosexuell otukt, äktenskapsbrott, orenhet, otrohet osv. Det är, tror jag, ett stort problem för oss heterosexuella kristna, lika väl som för icke bekännande kristna.
Men det finns, tycker jag, ett tillägsperspektiv.
Den opposition mot skapelsen som finns i nedbrytande av könstänkandet i princip (man behöver ju inte tillföra könsperspektiv på allt, långt ifrån!), tar sig uttryck i att sådant som Bibeln betraktar som ”mot naturen” accepteras som något naturligt.
Betecknande är att när det första formalkriteriet har fallit, faller också de andra: man är beredd att tänja på ålderskriteriet (eller helt slopa det), på antalet partners (initiativ föreligger i flera länder). T.o.m. har diskussioner förts om rätten att avla barn med en död – kanske också med ekonomiska intressen i bakgrunden?
På något sätt upplever jag skapelsen i ett växande kaos igen.
Klimatförändringen och pandemier är bara några exempel på detta.
Det är märkligt att läsa om hur t.ex. fåglar har blivit människans problem, hur skadeinsekter tar överhanden, hur vissa växter hotar att tränga undan andra växter – så att man måste registrera och bevaka skadeväxter, så att de inte får utgöra ett hot mot växter som vi vill behålla.
För att inte tala om att det inte enbart är andra människor och nationer och deras krigsmakt, som utgör ett hot idag. Också vattnet, regn och översvämningar, är ett stort problem idag. Och vinden, som blåser vart den vill, men inte dit vi vill, är ett enormt problem.
Små penseldrag, som vittnar om att något större är på gång.
Därmed är jag tillbaka i det jag började: har bönen ”ske min vilja” börjat förverkligas så att Gud utlämnar något av oss och vår kultur???
Jag tror att vår kultur har tappat bort koordinaterna, dem som Gud har gett.
I 1. Mos. ser man att när gudsrelationen bröts (1 Mos. 3), bröts också relationen människor emellan (1 Mos. 4).
Och man ser att när människan tappar bort sin Skapare så förlorar hon sin identitet.
Det är dags att vända om, och att tänka om.
Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." Joh. 3:36.
Inte vrede, inte dom, utan LIV, evigt liv – det är erbjudandet!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för I opposition eller i tron?
Maria Widl, professor i pastoralteologi och religionspedagogik vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Erfurt, har skrivit en mycket intressant artikel om äktenskapet. Anders Brogren fäste min uppmärksamhet på denna artikel på sin intressanta hemsida
http://www.brogren.nu/hemsida.htm.
Så skriver prof. Widl:
“Äktenskapet befinner sig i kris och är inte längre det normala civilståndet för vuxna människor. Allt fler människor avstår från att gifta sig eller gifter sig flera gånger. Par lever tillsammans utan att vara gifta med varandra och människor lever i olika typer av samlevnad. Skilsmässobarnen blir fler och fler och de bor tillsammans med sin ensamstående mor eller växelvis hos föräldrarna och vid veckosluten reser de ibland långväga för att besöka sin far. Allt fler barn lever som ”bonusbarn” till ”plastföräldrar” då barn från parternas tidigare förhållanden lever tillsammans med sina nya halvsyskon. Många par är på grund av sitt yrkesliv i åratal hänvisade till att bara träffas under veckosluten med eller utan barn. Individualism och det moderna livets geografiska rörlighet och höga anspråk på konsumtion och fritid leder till att många inte längre vill ha barn. I motsats till detta strävar homosexuella par efter att så långt som möjligt uppnå likaberättigande genom att få ingå äktenskap.”
Artikeln finns publicerad i den katolska tidskriften Signum 5/2009.
Läs hela artikeln:
http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3926
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Äktenskapet som en profetisk provokation i postmodern tid
Ack, Herre, hör min röst,
Du är min enda tröst,
Befrämja Kristi rike,
Och satan dädan vike.
Låt mig en lem där vara
Den du vill själv försvara.
Henrik
P.S. “dädan” = därifrån, f. sv., likt “hädan”.
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Dädan
En av midsommardagens evangelietexter, Mark. 6:14-29, har tidigare lästs på en annan dag under sommaren. Midsommardagen heter ju Johannes döparens dag, och handlar centralt om Jesu släkting och vägrödjare Johannes.
Men evangelietexten talar också om en annan person: Herodes, tetrark (“fjärdedelsregent”), och son till den Herodes som omtalas i samband med Jesu födelse. Mark. 6:14-29 har tidigare varit evangelietexten för Johannes döparens halshuggningsdag, Decollatio Johannes baptisti, som ända till år 1324 firades som kyrklig helg den 29.8. Denna dag har aldrig varit en helgdag inom den lutherska kyrkan. Texten om Johannes döparens halshuggning är en av texterna på Johannes döparens dag.
Det finns en del likheter mellan de två profilerna, Johannes och Herodes.
Herodes var son till en kung, eller mera exakt en tetrark.
Johannes var prästbarn, hans far Sakarias var jourhavande präst i Abias avdelning i Herrens tempel.
Den ena regent, den andra predikant.
Men de var också olika:
Herodes var rik, Johannes var fattig. Herodes ordnade festmiddagar och åt gott, Johannes åt grönt, gräshoppor och annat (vildhonung).
Båda var människor, båda var intresserade av religion. De samtalade om trosfrågor. Det står att Herodes lyssnade till Johannes, att han hörde honom gärna, och att han “blev betänksam i många stycken” (gamla övers.). De var också vänner, Herodes gav Johannes sitt beskydd heter det.
Men de levde i helt olika världar: Johannes var fattig, men i verkligheten rik. Herodes var rik, men i verkligheten fattig. Johannes var en Guds tjänare, som förkunnade sanningens ord för att hjälpa Herodes. Det är inte lovligt att leva i äktenskapsbrott – Herodes hade gift sig med sin brors hustru. Tron är ingen privatsak, sade Johannes.
När man läser om Herodes, finner man många sympatiska drag hos honom. Han sökte, han funderade, han tog till sig Guds Ord.
Men han böjde sig aldrig för Jesus. Detta var hans stora misstag.
Så kom en “läglig dag”. Den onde vet när och hur han slår till. Uppmjukad av vin, tagen av en ung kvinnas skönhet, säljer han sin själ. För gästernas skull (!!) är han t.o.m. villig att offra sin vän Johannes. Herodias hade aldrig kunnat förlåta Johannes och kunde inte acceptera att han kallade hennes “kärlek” för äktenskapsbrott. Herodes hade sympati för Jesus, men han var inte en Jesu lärjunge.
TVÅ profiler: Herodes och Johannes. Denna “profiluppgörelse” går kanske inte mellan människor, utan rätt igenom oss. Det finns kanske en “herodes” och en “johannes” i många av oss, vem vet.
Juhani Aho säger om det finska folket att “taipuu, muttei taitu”. Med detta menas något mycket positivt. Folket kan pressas ner av nöd, men brister inte, knäcks inte.
Men denna sanning har jag ibland tänkt på också ur en annan synvinkel. Många av oss – jag själv inbegripen – böjer oss när vi prövas av Gud, men vi brister inte (i positiv mening), utan vi reser oss som grässtrået utan att ha kommit till en uppgörelse med Herren.
Jag talar inte om att självkänslan skall knäckas, utan att själviskheten skall brytas, viljan att kalkylera, att överväga utan att bli avgjord.
Två profiler: Herodes och Johannes. Johannes’ liv slutade till synes snöpligt: huvudet på ett fat. Herodes gick vidare. Evangelierna låter oss veta att han hade stora kval. Vad som hände med Johannes får vi säkert en dag veta.
Jag tror att han fick höra en röst som sade gå in i din Herres glädje.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Två profiler
Vid ACNA:s konferens (se föregående blogginlägg) sade pastor Rick Warren några tänkvärda ord: " Be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar."
Rick Warrens ord kan säkert tillämpas på många olika saker. Jag har den senaste tiden tänkt mycket på hur många äktenskap och mänskliga relationer som brister.
För några veckor sen skrev tidningarna om en av våra mest kända skidlöperskor och hennes romans med en mycket känd marknads- och mediafigur. Han lämnade ett långvarigt förhållande med sina barns mor (vet inte om de var gifta).
Häromdagen berättade tidningarna om hur gräl uppstått mellan en f.d. Miss Finland och hennes fästman efter att en tredje person, en känd idrottsman, inlett ett förhållande med den f.d. missen, vilket ledde till att förlovningen bröts. Fästmannen och hans fästmö hade precis före detta byggt ett nytt hus i Helsingfors och nu skulle hans f.d. fästmö hämta sina saker från huset. Polis tillkallades av grannarna, skriver tidningen.
Detta var några exempel, som jag inte vill skriva mera om. Dels därför att jag inte vill säga något om relationer som jag inte vet något om. Dels därför att jag vill skriva om principer, inte om enskilda människor.
Alla vet att exemplen kan mångfaldigas. De mest tragiska exemplen kommer kanske aldrig till massmedias kännedom. Och väl så. Det blir knappast bättre av det, och gör framför allt inte livet lättare för någon part.
Det är uppenbart att man inte längre respekterar äktenskapet. Gifta människor lever som om de inte var gifta, eller som om de var gifta med någon annan. Det är inte bara det att en gift människa bryter sig ut ur äktenskapet, han eller hon får inget stöd av andra. De kan frimodigt inleda ett förhållande med en annans make eller maka.
Alla vet att många bryter sig in i äktenskapet, man flyttar samman och lever som gift utan att vara gift.
Du skall inte bryta äktenskapet.
Hur mycket lidande har människor inte förorsakat andra – och sig själva! – genom att detta Guds bud inte hålls i ära.
För flera år sedan hölls en TV-diskussion i Sverige om äktenskap och trohet. Medverkande var bl.a Sveriges dåvarande ärkebiskop, representater för olika religiös och politiska grupperingar. Och också en representant för häxorna (ja, faktiskt!) i Sverige.
Det handlade om fiktiva problemställningar. Deltagarna fick följande problem: en man skall åka på en tjänstresa. En dam på jobbet, som han visste att var förtjust i honom, hade ordnat så att hon fick följa med. Nu var frågan: skall mannen tala om detta för sin fru eller ej?
Olika personer svarade på olika sätt. Ärkebiskopen sade att “det beror på”, man kan inte generalisera osv. Häxornas representant sade: vi säger att du först skall klara upp din relation med din nuvarande maka. Om den är förbi kan vi ta upp diskussionen på nytt.
Äktenskapet skall hållas i ära av alla människor, skriver Hebréerbrevet. Du ska respektera äktenskapet, både om du är gift (så att du inte bryter dig ut) och om du är ogift (så att du inte bryter dig in).
Hur mycket av det som kallas kärlek är inte överkörd lycka för någon annans del. Och det är inte en eller två gånger som någons lycka har blivit hans eller hennes väns stora olycka.
Det är skäl att inte söka sin lycka utanför det som Gud har välsignat! Utan att söka det som Gud har välsignat.
Något måste nu göras tror jag. Jag tror att ett råmärke för varje människa är att inte gå in i någon annans förhållande. Om en man eller kvinna lämnar sin partner för din eller min skull, lämnar han eller hon senare kanske oss för en annans skull.
Detta med kärlek och relationer är ett svårt livsområde. Ensamheten är tung att bära. Alla kan ha sina kriser. Men låt oss uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss slå vakt om bestående människorelationer, börjande från äktenskapet.
Låt oss söka välsignelsen, och söka lyckan i det som Gud har välsignat. För där finns lyckan. Det är nog bl.a det som avses med barnabönens “den Gud älskar lyckan får”.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för " Be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar."
En ny konservativ angligansk kyrka har grundats i USA. Den nya kyrkan — The Anglican Church in North America (ACNA) — grundades av bibeltrogna, konservativa anglikaner vid ett tre dagar långt möte i Texas. Kyrkan betraktar sig som en kyrkoprovins inom den anglikanska kyrkan.
“ACNA leds av den omtalade tidigare biskopen av Pittsburg, Robert Duncan, och säger sig företräda omkring 100 000 människor.
– Över hela kyrkan återansluter sig människor till skriftens auktoritet, säger Robert Duncan,till Reuters.
Anglikaner med en konservativ bibelsyn har hotat splittra den anglikanska kyrkan i USA sedan den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 installerades som biskop i New Hampshire.
Stridigheterna blev inte mindre då den radikala Katharine Jefferts Schori blev gemenskapens ärkebiskop år 2006.” (Svenska Kyrkans tidning).
Pastor Rick Warren sade i sitt anförande på konferensen bl.a: be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar.
Över hela världen är det samma frågor som hotar enheten inom de kristna kyrkan: samkönade äktenskap, välsignelse av partnerskap, ämbetsfrågan, bibelfrågan.
Enligt många bedömare kommer ACNA kanske inte att accepteras i den anglikanska gemenskapen av ärkebiskop Rown Williams.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ny anglikansk kyrka bildad i Nordamerika
Svante Lundgren skriver på kyrkpressens bloggsida att Kristet perspektiv har fel fakta.
Jag beklagar alla eventuella fel i de demografiska uppgifter som jag redovisade för i min ledare. Jag skall komma med tillrättaläggande uppgifter i nästa nummer.
Svante Lundgren medger att källan som jag förlitade mig på vanligen är seriös, kanske var så icke fallet nu. I så fall måste detta rättas till.
Jag tackar Svante L för att han uppmärksammade detta. Jag skall också kommentera detta på kyrkpressens bloggsida (www.kyrkpressen.fi).
Eftersom Kristet perspektiv precis har utkommit, är det bra att veta att detaljer i uppgifterna om antalet muslimer i Europa kan vara felaktiga.
Däremot hävdar jag fortfarande att eventuella fel i statistiska uppgifter (demografiska) inte omkullkastar det faktum att Europa behöver Jesus.
Och inte heller att utvecklingen går mot ett bestämt håll. Denna utveckling är heller ingen tillfällighet.
Om det tar litet längre tid, är det ju egentligen goda nyheter! Men den tiden skall ju användas nu, av oss!
Henrik
Här finns Svante Lundgrens kommentar + disskussionen:
av Henrik Perret |
Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Kristet perspektivs ledare i nr 2/2009
Björn Vikström skriver på sin hemsida (www.bjornvikstrom.fi) något som jag såg först igår, och som jag inte hade tänkt kommentera nu mitt i semestern. Men eftersom mitt problem är att det inte är ett uttryck för vad jag anser, vill jag ändå försöka förtydliga mig.
Jag har inte, såsom Björn Vikström säger, fört fram tanken på att de konservativa kretsarna skall beredas möjlighet att grunda egna församlingar. (Om jag har glömt något av vad jag själv skrivit, så ber jag om referenser..)
"Möjligheten att grunda skilda församlingar för de konservativa kretsarna i vår kyrka?"
“Det här är en tanke som Henrik Perret har fört fram både i sin blogg och i sin ledare i Kristet perspektiv. Han framhåller att det skulle vara en pragmatisk lösning, som vidkänner de teologiska skillnaderna, men förhindrar en total splittring av kyrkan.”
Broder Björn (här måste jag använda den gamla formen)!
Jag är för integration, inte för separation. Min grundsyn går ut på att vi skall vara tillsammans, och att vi tillsammans skall söka svar på de svåra frågorna, inte käbbla i tidningsspalterna och löpsedlarna, eller i rättegångar. De är så oerhört kontraproduktivt för kyrkan.
När jag skrivit detta har jag också sagt det som var och en kan förstå, nämligen att om en konservativ präst inte kan söka en kyrkoherdetjänst, inte väljas till kaplan, och en konservativ ung manlig teolog kanske inte ens blir prästvigd, så är detta en tidsinställd bomb. Detta driver ut dem som har den synen till lösningar i linje med den “plan B”, som Johan Candelin nämnt i offentligheten. Det handlar ju om att församlingsbor inte i alla fall kan kalla den präst de vill kalla.
Jag tror att det skulle finnas andra lösningar. Försonligare lösningar.
Det mesta som en präst gör, gör han eller hon ensam. Det är ingen svårighet att fira gudstjänster så att man kan respektera varann, och inte tvingar någon att handla mot sitt samvete. Det fråntar inte någon något. De problem och svårigheter som uppstår kan lösas, om man vill.
I domkyrkoförsamlingen i Helsingfors ordnas gudstjänster enligt “den gamla ordningen” i en kyrka (Agricola) varje söndag. I alla andra församlingens kyrkor agerar man enligt “den nya ordningen”.
Jag tycker inte att detta är ett ideal. Det är ett sår i Kristi kropp, denna vår oenighet, men en sådan lösning, där någon lösning behövs, innebär att man sitter “innanför samma kyrkomurar” och att optionen för ett helande kvarstår. Och det är bättre än att gräla. Gränsen är inte så tydlig, det finns hela spektret av olika tolkningsnyanser. Ge livsrum! På det vinner alla, tycker jag.
Detta är alltså ingen konservativ församlingsbildning. Det är en liten gemenskap inom församlingen, som “läcker ut och läcker in”. Den skulle säkert inte gälla alla församlingar.
Sen har jag skrivit om att vår kyrka behöver en större flexibilitet när det gäller församlingstillhörighet. Parokialprincipen är en god och biblisk princip (att de kristna på samma område tillhör samma församling). Men jag konstaterar att de församlingar vi har ofta kan ha litet konstgjorda gränser. En familj som flyttar några kilometer kanske får skriva in sig i en annan församling, trots att de kommit in i gemenskapen och verksamheten. Här borde flexibilitet kunna finnas. Vi älskar regelverk och principer, livet är ofta annorlunda. Detta har diskuterats i kyrkomötet, där meningarna är delade. Vad jag har förstått så har också bl.a biskop Gustav Björkstrand varit öppen för en viss (definierad) uppmjukning av parokialsystemet. Han var inne på det i en “hearing” inför konstutionsutskottet. Vi har ju det redan i Tyska församlingen och i Olaus Petri! Jag talar inte i första hand om en bestämd förvaltningsmässig lösning, utan om en beredskap att se över, och försöka finna livsrum.
Vi lever i en tid när församlingsgränserna inte är sankrosankta. T.ex. ungdomar från olika församlingar träffas och bildar gemenskaper inom någon eller några församlingar. Inte ens samfundsgränserna är absoluta, vi går mot en tid, tror jag, när detta blir allt mera vardag att kristna från olika kyrkor möts – inte minst i minoritetssituationen och inför gemensamma, stora utmaningar. Jag förespråkar en större öppenhet, möjlighet till att höra med på olika sätt, och rymmas inom vår kyrka. Jag tänkte, bl.a när jag skrev ledaren i Kristet perspektiv (1/2009) på karismatiska grupper (såsom Nokiarörelsen), på den förnyelseverksamhet som tagit starka intryck av Sheffield (där en av mina söner och hans vänner är med) och som redan fått betyda mycket för präster och lemän i stiftet. Högkyrkliga, men stark längtan efter det liturgiska, mystiken osv och rikedomen i mässan, liksom lågkyrkliga, som mera betonar det allmänna prästdömet osv allt detta är exempel på gemenskaper, som jag tycker skall rymmas inom församlingarna och också kunna få ta sig konkreta uttryck. Så har ju skett på olika håll med “alternativa gudstjänster” och dylika samlingar. Inte behöver detta handla om församlingsbildning.
Bara i nödfall, när det inte går att finna lösningar i samförstånd, tycker jag man skall göra som Paulus och Silas, gå åt olika håll (inom samma kyrka). Det finns uppgifter, det finns utrymme. Det som behövs är en attitydförändring.
För det som jag inte tror på, bäste Björn och andra, är att man lever enligt principen “härefter rätten och packen eder”. Det handlar inte bara om oss, som var prästvigda då före alla nya beslut. Jag blev prästvigd av Björns far John, och det var en oförglömlig högtid. Tack!
Idag skulle jag, som varit kyrkoherde i nästan 26 år, inte kunna bli kyrkoherde, inte kaplan, sannolikt inte bli prästvigd.
Jag förespråkar inte någon “antikvinnligapräster-kampanj”. Jag har också den senaste tiden mött kvinnliga präster med en kristallklar teologi, klar som källvatten. Jag är gripen av detta. Och jag utgår från att kvinnliga präster har kommit för att stanna. Jag ifrågasätter inte deras lagliga, i laglig ordning tillkomna, rätt att verka som präster i kyrkan.
Jag skulle vilja att vi a) tonar ner tvisterna angående ämbetsfrågan för alla parters skull, och b) låter var och en på denna punkt stå inför Gud. Jag tror nämligen att det är enda vägen till att få bort det kontraproduktiva grälet i offentligheten. Det är ju ändå inte manliga eller kvinnliga präster som är ämnet för vår förkunnelse i gudstjänster, vid kyrkliga förrättningar! Jag tycker det finns mycket vi kan göra tillsammans. Det blir inte bättre att tvinga någon att göra det som han eller hon inte tror på. Och jag tror att en öppenhet och respekt snarare skulle bidra till att man börjar fråga sig själv om man har verkligt bibliskt stöd och i såfall vilket.
Men, som sagt, jag är rädd för att om vi stryper denna grupp, så kommer det att leda till andra lösningar. Man har omtolkat klämmen från år 1986. Den välvilja som då fanns, är som bortblåst idag. Men andligt herdaskap kan inte utövas genom diktat.
Vi kan inte uppnå enheten, eller bevara den, om vi inte alla låter oss bindas till Guds Ord. En kristen kyrka kan inte säga ja till det som Gud säger nej till. Vi säger ja till alla människor, men inte till allt som människan, inklusive vi själva, har gjort eller gör. Och detta vill vi göra av omsorg om människan. Jag förespråkar ingen läropluralism, men jag tror att vi i praktiken kommer – som i urförsamlingen – att ha olika tolkningar och “heresier” (hairesis = parti, grupp, sekt) ibland oss.
Vad förlorar vi på om vi lever så – “se hur de kristna”…?? Från vem är det bort? Och i såfall vad?
Låt oss hålla ihop, där det bara är möjligt, och sen ännu litet till…
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Inte separation, utan integration
Josef Julius Wecksell, finländsk skald (1838-1907) var en märklig man. Han har sedan skoltiden varit en av mina favoriter, också därför att jag då fick höra att han under många år var sjuk.
Han har diktat många vackra dikter, men utgav, om jag minns rätt bara två verk: Valda ungdomsdikter (1860) och pjäsen Daniel Hjort (1863). Det jag i alla fall minns var att han var 24 år när han insjuknade (psykisk sjukdom) och att han sedan tillbringade över 40 år på Lappvikens sjukhus.
Någon uppvaktade honom med rosor under slutet av hans sjukdomstid, och det berättas att det enda han orkade säga var “mina rosor”.
Och denna svaga man hade ändå skrivit valda dikter, med sådana som Var det en dröm? Och Demanten på marssnön, som många åtminstone känner som sånger, tonsatta av Jean Sibelius. Eller Det sitter en liten fågel, som slutar (sista versens inledande ord) “Han flyger tills vingen brister”. Detta gällde ju Wecksell personligen också.
Det är ofta som stora konstnärer, författare, tonsättare, målare m.fl., haft stora personliga svårigheter. Många av dem har också haft svagheter, som kanske just varit orsaken.
När jag är svag så är jag stark, sade Paulus. Det är nog samma tanke, också om Paulus såg många andra dimensioner av det.
Men förunderligt är det, hur ofta just det svaga har fött mycket gott och starkt.
Dagens människa hyllar ofta styrka, pengar, makt. Många gånger har det stora fötts under svaghet, mitt i fattigdom och av till synes maktlösa människor.
Jag har ofta fått höra stora och djupa sanningar av t.ex. svårt sjuka personer, psykiskt sjuka, förståndshandikappade och andra “svaga”.
Kanske det är dags att se över sina värderingar?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Det svaga
Jag midsommarnattsdrömde – vakendrömde – om en kyrka, som var lik judarna i Berea. Det heter om dem att de tog emot Ordet, och att “de rannsakade var dag skrifterna för att se om det förhöll sig så som det nu sades.” (Apg. 17:11).
Det är nämligen drömmen om en kyrka, som återvänder till Ordet, som börjar fråga var Guds väg går och som är villig att avstå från sina egna idéer och kanske också ompröva det som man trott vara vägen fram.
Jag har också en midsommarnatts mardröm: en kyrka som mer och mer fortsätter på den redan valda vägen: ut med dem, bort med dem, som inte i allt kan följa de nya besluten!
För mig blir det en väg bort från hela mitt livs kristenhet, från både barndomsminnen och vuxenminnen.
Jag tror att vi nu står inför ett vägskäl, ett mycket stort vägskäl. Att välja att lyssna till Guds Ord i en tid då det inte står högt i kurs är vårt livsvillkor som kyrka.
Problemet blir bara att man tycker att det är de andra som borde ändra sig..
Men tänk om Herren har en egen lösning på våra problem som kyrka? Tänk om det är så, att Han inte ger svaret åt en grupp, som skall övertyga den andra om att den lösningen man fått är den rätta, utan att Herren vill ge den åt oss tillsammans, att vi tillsammans får sätta oss ner i hjälplöshet och säga: Herre, hjälp oss! Vi vet inte vägen ut, inte vägen vidare.
Jag tror att vi nu måste söka svaret tillsammans. Det svaret måste alltid i en kristen kyrka inkludera ett studium av Guds Ord.
Och därav måste följa detta: När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.
Joh. 13:17
Kanske man måste fråga med Josef Julius Wecksell: var det en dröm?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för En midsommarnatts dröm