Henriks kommentarer

Kalla honom protestant!

Det är ett desperat försök. “Sannolikt inte, troligtvis inte?” Men om det ändå visar sig vara annorlunda.. Vems är ansvaret?

Egentligen tror jag det vore sannare – om man vill utgå från vad man vet och kan iaktta – att det sannolikt finns en Gud.
Det var inte många månader sedan en av världens mest kända ateister, nämligen just Richard Dawkins, sade att “there might be a serious case for a deistic God” – i samband med samtal med en annan brittisk professor, matematikprofsseorn John Lennox.

Men det finns en annan underton i denna kampanj. Låt mig få använda en bild.

Om någon nu skulle säga: gå ut på isarna! De håller sannolikt nog…  (Jag läste idag om fyra eller fem som räddats från vattnet efter att isen brustit..)

Är det en väns eller oväns röst? En medmänniskas?

Nu haltar bilden betänkligt, den innehåller bara ett litet perspektiv.

Gud är inte jämförbar med en olycka, inte heller handlar det om risktagning eller “för säkerhets skull”.

Jag minns att Arvid von Martens en gång berättade för mig att Hertta Kuusinen hade sagt åt honom att det inte finns någon Gud.
– Det var konstigt, sade Arvid, jag talade med honom för en liten stund sedan …

“Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.“ Rom. 1:20

Henrik

P.S. Kanske är Richard Dawkins en ny Saulus? Som en dag blir en Paulus. Vi ber om det, inte sant?

En prästbroder, som tycks ha tid att surffa på nätet (:-), har gjort oss uppmärksamma på en kommentar som finns på en anglikansk hemsida. Där konstateras bl.a att katoliker i USA känner sig djupt kränkta av att den nye presidenten kallar den kände homosexuelle biskopen Gene Robinson att medverka vid presidentceremonin den 20 januari. Barack Obamas beslut kan ses som ett försök att samla alla oberoende av vem och vad, men det visar sig att detta inte riktigt går.

En annan sak i samma anglikanska kommentar som stämmer till eftertanke och djupare analyser är Gene Robinsons ord att “om du arbetar för att ordinera kvinnor till präster i din kyrka, kommer du att ta ett långt steg mot att öppna dörren för homosexuella präster.” (se originalet nedan).

Det är ju detta som har sagts också i vårt land. Att frågorna – hur olika de än är – har ett samband. Många kvinnliga präster, sannolikt flertalet, är för att kyrkan välsignar homosexuella samt för att homosexuella som lever i registrerat partnerskap (vilket sannolikt är det som Robinson menar med “gay priests”). Låt mig dock genast tillägga att det finns nog andra röster också: kvinnliga präster som definitivt inte accepterar detta. Men ännu en gång har kommentarer visat på släktskapet mellan de två i sig helt olika frågeställningarna.

För egen del säger jag att det är ett påstående som jag begrundar. Jag kan inte påstå att det är så. Mitt intryck är dock att det förefaller att finnas ett samband mellan beslutet 1986 och den snabba acceptansen av homosexuellt partnerskap inom vår kyrka. Det gäller både välsignelse av registrerat partnerskap och accepterandet av präster som lever i partnerskap.

Jag kan inte se att dessa betoningar har Bibelns stöd. Det blir ett ödesbeslut för vår kyrka, ett beslut som inte formellt har fattats.
Och det är det perspektivet som för mig är det viktiga. Det är inte de homosexuella jag vill åt. Jag återkommer till frågan om välsignelse av partnerskap bara därför att denna fråga NU är på agendan. Det är en fråga som gäller kyrkan. Det visar sig alltid att beslut för Ordet är i det långa loppet ett beslut för människan, medan beslut som är människans egna försök till godhet i “skulle då Gud ha sagt?”-anda alltid visar sig bli ödesdigra.

Eller kan man läsa sin Bibel så att det är möjligt för en kristen kyrka att bejaka det som i Guds Ord avvisas?

Därför skall diskussionerna i en kristen kyrka aldrig gälla frågan om vi skall följa Guds Ord, utan i stället bara frågan vad Gud i sitt Ord verkligen sagt och säger. För “Gud talar genom det som Han talat.”

Henrik

Commentary by Catholic League president Bill Donohue

NEW YORK, January 16, 2009 (LifeSiteNews.com) – President-elect Barack Obama says he wants to unite Americans, and yet he chooses the most polarizing person in the Episcopal Church, Bishop Gene Robinson, to offer a prayer at one of his inaugural events. Robinson, who dumped his wife and children to live with another man, is not just an embarrassment to rank-and-file Episcopalians, he has a record of offending Catholics, as well.

In 2005, Robinson said the following: ’I find it so vile that they [the Catholic Church] think they are going to end the child abuse scandal by throwing out homosexuals from seminaries. It is an act of violence that needs to be confronted.’ He added that ’Pope Ratzinger [sic] may be the best thing that ever happened to the Episcopal Church. We are seeing so many Roman Catholics joining the church.’

Three months ago, the disgraced openly gay bishop admitted that he had led a retreat a few years ago for gay Catholic priests. He stuck his nose into the affairs of the Catholic Church even further when he urged those priests to push for women priests, saying ’that if you work for the ordination of women in your church, you will go a long way toward opening the door for the acceptance of gay priests.’

In other words, Obama has chosen a man who offends Catholics as much as he does Protestants. If that’s his idea of inclusion, he can keep it. The only saving grace is that Robinson says he will not use a Bible next week. It would be news if he did.”

Samtidigt som George W. Bush marknadsförs som “den sämsta presidenten i USA” (genom tiderna), ett påstående som man inte behöver instämma i, är Barack Obama nära nog “världens frälsare”.

Nu ska nog ingen tolka detta som en anti-Obama grej. Det är nog någonting gripande över denna situation, särskilt för oss som har upplevt segregationspolitikens USA, mordet på Martin Luther King, och minns kravaller och uppror för (tyvärr) inte alltför länge sedan. Nu har en afroamerikan nått toppen, fått den högsta positionen en människa kan få (i politisk mening). Många amerikaner med afroamerikansk bakgrund, och många andra med rötter i andra kulturer, är djupt uppmuntrade av denna dag. Deras självkänsla är stärkt, en “maskulin” askunge-saga, som ju inte i första hand gäller mannen (det också ännu) utan det faktum att en “färgad” amerikan kan bli president.

Men min undring gäller mera hur mycket förväntningar som ställs på Obama. Å ena sidan är de förståeliga, USA:s president har makt att påverka livet för många. Men samtidigt är det med helt övermänskliga och därmed omänskliga förväntningar som Barack Obama måste börja som president. Därmed kommer fallet sannolikt att vara mera smärtsamt, för ingen som är tvungen att fatta beslut kan förbli populär i en alltför ytlig mening.

Barack Obama skall få en rejäl chans, och från min obetydliga sida, utan överstora förväntningar. Ju mera han lyckas göra, desto gladare är jag nog, om man alltså ser till det goda, inte bara till aktiviteten.

Men litet oroande drag har jag redan mött, något som signalerar finskans jokaiselle jotakin (ia “något för envar” skulle en svensk översättning kunna lyda). Tre rabbiner och en muslimsk kvinna skall be för honom vid installationen, biskop Gene Robinson (som lever i registrerat partnerskap och har förorsakat kyrkosplittring i USA) skall likaså be för honom, samt en konservativ pastor. På något sätt blir intrycket ett försök att famna alla – och den linjen går nog inte i längden. Förr i tiden har Billy Graham medverkat med förbön för de olika presidenterna (sedan Andra världskriget ungefär, med undantag av John Kennedy, som var katolik). Tidens nämnare har nu blivit religion, i stället för kristen.

Barack Obama är inte världens hopp. Detta inte sagt som kritik, snarare som befrielse för honom också. Jag önskar honom all välsignelse och kraft i uppgifterna. Jag avundas inte honom, knappast gör ngn annan det heller. Han måste börja i en tid som är full av “omöjliga” utmaningar.

Men världens hopp, den ende som kan rädda världen, den Ende, som har hopp att ge också i evigheten är Jesus Kristus.

De andra svängde hit och dit, de valde vad de ville tro av det som Guds Ord säger. Men Elina visste vad hon talade om.
Vad kan man annat än instämma!?

Nu (detta skriver jag medan jag ser programmet) dök en ny präst, herr Markus Malmivaara, upp. (Jag skriver “herr” för Markus är för tillfället avstängd, får inte utöva prästämbetet).

En kvinnlig präst, och en präst som är avstängd från prästämbetet…
Där var nog sanningens vittnen, och Jesu vänner ikväll!

Henrik

Nu har kyrkan bett vår regering be om en utredning av Israels angrepp på en klinik, som kyrkan (och Svenska kyrkan) har understött.
Väl så. Tro nu för all del inte att jag motsätter mig uppförandet av sjukhus  eller accepterar att man slår ut kliniker och sjukhus!

Men jag hör inget ord om utredningar åt andra hållet, varför Hamas under 8 år kunnat skjuta missiler i på israeliskt område utan minsta försök eller kanske förmåga att skilja mellan civila och militära mål.

I tidningen Dagen får man veta att en Hamasledares bostad finns alldeles intill kliniken och att det var denna bostad som man ville förstöra.
Jag vet inte. Erkänner!

Men vi är inte trovärdiga om man selektivt riktar angrepp på den ena parten. Varför hör man aldrig något om den sidan?

Nu i TV-nytt är Mads Gilbert igen i farten, varför kom han nu hem om den humanitära situationen är hopplös?? Eller har hans mandat mera  politiska motiv?
Jag vet inte. Det kan låta obarmhärtigt, inte vill jag Mads Gilbert något ont, allra minst att han själv skall råka illa ut.

Det år så svårt att vara objektiv, och därför hoppas jag att vi tydligt och klart signalerar en vilja att förstå båda parter. Annars är vi helt enkelt inte trovärdiga.

President Bush sade i sin avslutande presskonferens att “det finns vissa områden i Europa där man blir populär om man skyller alla problem i Mellanöstern på Israel.”

Kanske är de inte så längt borta. President Bush är ju själv ett offer för en mycket selektiv nyhetsförmedling. Man kan verkligen ha olika åsikter om Bushs politik, vad han gjort och vilka alternativ han hade haft.
 Men för att kunna bedöma fakta måste man ha tillgång till pålitlig information.

Annars blir rättskänslan mycket selektiv och därmed snedvriden.

Men: som T. Sandell antyder finns det mera att säga. Gilbert är sedan 1970 starkt politiskt engagerad (vänster). Han har fördömt Israel och USA i olika sammanhang. Gilbert har till och med försvarat terrorattacken mot WTC den 11 september 2001.

Nog kan en röd vänsterpolitiker tala sanning. Förvisso. Men hans långa “meritlista” i detta avseende gör mig betänksam. Israel har t.ex. förnekat attacken mot den skola de anklagas för att ha skjutit sönder (först skulle Israel ha varnat och sedan beskjutit det utrymme dit människor uppmanades fly).

I allt detta frågar jag därför: vad är sanning?

Och vi ber Gud göra slut på detta förfärliga lidande – för alla parter förfärliga!

Men det finns bara en väg till försoning:

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren.
Ef. 2:12-14
Henrik

Inte så, att vi skall sluta fråga efter vad som är kristet och bibliskt hållbart, att folk helt enkelt skall få ge sin tro vilket innehåll de vill. Det sistnämnda kan vi naturligtvis inte förhindra, men ändå skall den “signal som basunen ger” vara klar, för att använda en biblisk bild. Risken för sekularisering av det kristna budskapet är stor. Så har det också alltid varit. I vår tid är det ofta tillräckligt om människor har det socialt och ekonomiskt någorlunda bra, och dessutom om de får ha en tillfredsställande hälsa, inklusive psykisk hälsa.

Också tron kan ibland förvanskas så att den blir ett medel för att uppnå personlig lycka och framgång. Men det kristna budskapet är alltid korsets budskap, det är när man förnekar sig själv som man vinner det.

Men ett annat kännetecknande drag förutom det kristna budskapets sekularisering i form av inomvärldslighet och brist på evighetsperspektivet är att den onde kan vända frågeställningarna så att de alltid blir fel. Han vänder det så att udden riktas mot människan, inte mot ondskan. Ytterst är det ju Gud som den onde vänder sig mot, men också mot Guds avbild, människan.

Men alkohol och moral skall framför allt diskuteras med beslutsfattare, med föräldrar, med påverkare osv, så att vi inte “inleder någon i frestelse”.

Också homosexfrågan ser ut att få samma öde. Det är kyrkan som ska söka svaret på frågan vad som är kristet och rätt, det är samhällets fråga i allt vad fostran heter. Det handlar om allt det som påverkar människan. Kyrkan skall stå vid människans sida och hjälpa henne att hitta rätt väg. Synd är synd (också om vi upphäver begreppet) och nåd är nåd (också om vi vill begränsa den på andra eller på oss själva). Men nu ser det ut som om frågeställningen skulle bli ett kritiserande och dömande av homosexuella människor, det är de som får “betala priset”. Jag finner det obarmhärtigt att försöka förklara det etiskt rätt som Guds Ord avvisar. Guds Ord avvisar inte den homosexuella eller den heterosexuella människan. Men av frågan skall kyrkan välsigna registrerade par ser det ut att bli ett fokuserande på homosexuella personer som innebär att man känner sig övergiven. Om kyrkan skulle vara klar på denna punkt skulle problemet se annorlunda ut, tror jag.

Också en tredje, global problematik, inom den världsvida kyrkan, ämbetsfrågan, har vänts och fått slagsida. Ingen av oss vill ju att kvinnliga präster, som kanske som de manliga kämpar med att orka med arbetsuppgifterna, skall få obehag och psykisk press på grund av att en del av oss har frågat om kyrkan fattade sitt beslut på goda teologiskt hållbara grunder. Denna diskussion skall inte föras om kvinnor, utan med kvinnor (liksom också med män). Vi ska tillsammans söka bibliska svar.

Nu är jag nogsamt medveten om att det svar som andra teologer ger på dessa frågor inte sammanfaller med mina svar. Och jag vet att det gemensamma för alla frågeställningar är att när man talar om stora frågor, frågor som berör människans personlighet djupt, så talar man inte bara om olika frågor, man talar om människor.

Därför handlar det inte om att främst försöka svara på andras frågor (fatta mig rätt!). Med detta avser jag inte att det finns ett svar för mig, ett annat för dig, ett tredje för.. Sanningen gäller alla människor.

Det viktigaste för vår kyrka och vårt stift är inte att andra förändras. Det viktiga är att jag förändras, förnyas. För om jag för egen del försöker ställa rätta frågor och söka rätta svar, så behöver jag en rätt adress för mina frågor:

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen.
Ps. 139:1-3

Vilket allvarsperspektiv! Men ännu mycket mera: vilken befrielse!!