Henriks kommentarer

Jag fick för någon tid sedan ett mail av en god vän. Han skrev några ord om mig, som jag har fått spegla mig i och ta till mitt hjärta. Det är inte illvilliga ord. Det är visa ord, sagda av en man med stort hjärta och stor erfarenhet.
Det är avslöjande ord, och i (hälsosam mening) förödmjukande ord. Men just i förödmjukelsen finner man glädjen.

Han skriver om präster. Men orden kunde lika väl gälla också andra. Därför serveras de här, som confessiones, men också som tips och vägkost.

Jag uppskattar också kritiska ord, också mig får man – och bör man – kritisera. Men ”förmaningens ändamål…” (1 Tim. 1:5).

Jag vet inte hur dessa ord träffar mig eller Dig. Men förmaningen måste bygga på sanningen, jag har också fått beskyllningar som jag inte kan ta emot, av en och annan herreman (några).

Men denne broder skriver:

”Vad jag skrev är färgat av själavårdserfarenheten. Många kommer trötta och resignerade. Fångade av en alldeles speciell frågeställning som blir till ett symptom! De har trott sig oumbärliga (ett slags högmod), de har präglats mer av nitälskan än av kärlek, mer av det yttre än det inre utan att vilja det. I själavården behöver de hjälp att sänka sin tyngdpunkt, kanske komma ifrån lite, ta sig ett nådesbad i tystnaden någonstans, lära sig vara i och t.o.m. älska obemärktheten, låta Jesus tala på ett nytt och djupare sätt, komma till en ro i det olösta (olösliga). Att bara längta efter det är Guds Andes verk.

För mig var det en stor befrielse att lämna kyrkproblemen.…”

Någonstans i slutet av hans text har jag frågetecken, som inte betyder att jag avvisar dem, utan fortsätter att meditera.

En sak är helt klar: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas” eller som det står i SFB:

Han måste bli större och jag mindre..

Henrik

En god vän berättade för mig om en film som han hade sett.

Den handlade om en italiensk ö, där nazisterna landsteg. De italienska patrioterna (under andra världskriget) gav sig utan strid, överlämnade sina vapen åt nazisterna.

Nazisterna samlade sedan männen, ställde upp dem på ett led – eller var det så att de satt på en bänk i en lång rad? Ledaren, en nazistisk officer, tog sitt vapen och sköt kallblodigt ner en av dem, som utan ett ljud föll till marken.

Ingen reagerade, alla satt stela av fruktan.

Efter en stund sköt han en till. Alla satt som skrämda höns, ingen gjorde något. Han sköt en till, och ännu en.

Då höll inte nerverna på en av dem som visste att han stod i tur, han reste sig och sprang omkring och kastade sig på marken framför officeren. Den nazistiske officeren satte vapnet i hölstret och sade: ”det får räcka för denna gång.”

I samtalet började vi fundera över filmen. Mannen, som inte höll för trycket, kanske räddade många liv, det blev den utlösande faktor som fick nazisten att överväga, kanske det talade till hans samvete.. Att någon protesterade.

Det var en gång. En film.

Plötsligt slog det mig att det inte bara handlar om filmer från andra världskriget.

Egentligen tycker jag inte riktigt om den krigiska förebilden. Men jag kan inte hjälpa att det var den krigiska händelsen i filmen som fick mig att fundera över vad den hade att säga.

De sköts, en efter en, och det fortgick så länge tills någon reagerade..

Jag påstår inte att någon skulle skjutas idag. Men kanske nog att det finns sådana som förskjuts.

Herdar blir slagna, och inte bara herdar, också ”vanliga kristna”, förtroendevalda. Missionsarbetet blir ett slagfält.

Jag tror att vi är många som tänker att kyrkan här är inne på totalt fel spår.

Vad säger församligarna?

Om och när man försöker avgöra teologiska frågor genom disciplinära åtgärder, när man vill tvinga någon att handla mot sin övertygelse – eller att gå.

Jag talar inte nu om vilken åsikt man skall ha, eller får ha, i ämbetsfrågan.

Eller om man kan lösa aktuella frågor genom att stagda om diskriminering, välsignelse av partnerskap, kanske så småningom om könsneutrala äktenskap, som i Sverige… Bara införa ett nytt lagrum i kyrkolagen, kopierat från de kommunala lagstiftningen, som om kyrkan inte skulle ha en egen trosgrund.

Ctrl+C och Ctrl + V liksom, eller som vi MacBookare skulle säga Apple+C och Apple+V …

Jag talar om hur kyrkan hanterar frågeställningarna. Och om vad som dikterar besluten sen när de ”avgörs”.

Och jag frågar mig om alla vi många som ser på, tills vi kanske själva ”sitter på bänken”, är beredda att reagera, att protestera mot denna nya stil, denna kyrk-oordning (detta ord tillagt 20.10 kl. 12.40).

Det finns nog kanske ännu en tredje väg. Men vilja finns inte, åtminstone inte ännu.

Välsignade protestanter, där de finns!

Henrik

Den senaste tiden har de s.k. apokryferna varit på tapeten. Böckerna, närmare bestämt Gamla testamentets apokryfer, har aldrig tillhört den hebreiska Bibeln, som är identisk med vårt GT vad böckerna beträffar (låt vara att vi fökjer en annan ordningsföljd). I Septuaginta, den grekiska översättningen från 200-talet f. Kr, ingår de däremot. Luther sade att de är goda oh nyttiga att läsa, men han gjorde en klar skillnad mellan kanonisk och icke kanonisk skrift.

Inom vår kyrka pågår också en diskussion om de nyöversatta finskspråkiga apokryferna. Om de skall ingå i normalupplagan av kyrkobibeln eller inte. Om de ingår så kommer det att klart framgå att de är en särskild grupp av böcker. Vår kyrkas KO säger också klart att vi bygger på de kanoniska skrifterna (med litet andra ord).

Det finns också s.k. apokryfiska evangelier, som inte har ngt att göra med den kanoniska, apostoliska evangelietraditionen. De är pseudoepigrafer, skrifter utgivna i någon känd persons (t.ex. apostels) namn.

Att Jesus verkligen räknade med vårt nuvarande GT visar bl.a Luk 11:51, där Jesus hänvisar till det första och sista mordet i GT, märk väl i den hebreiska Bibeln. Den hebreiska Bibeln är indelad i tre grupper Moses (Lagen, de fem moseböckerna), Profeterna, de tidigare profeterna, dit våra historiska böcker hör Jos., Dom, 1-2 Sam., 1-2 Kon. samt de senare profeterna Jes., Jer., Hes. samt Tolvprofetboken Hos, Joel, Amos osv) och som tredje grupp Skrifterna eller Psalmerna, uppkallad efter den första boken i gruppen. I den sistnämnda gruppen ingår alla överiga böcker: Psaltaren, Ords, Job, Höga Visan, Rut, Klag, Pred, Ester, Dan, Esra-Nehemja samt 1-2 Krön.

I uk. 24:27, 44 ser vi också att Jesus använder den hebreiska Bibelns disposition. Att Jesus i Luk 11:51 samt i paralleltexten i Matt 23 hänvisar till 1 Mos. 4 och till 2 Krön 24 visar att han räknade med all blodskuld som från Abel till Sakarias, dvs från det första till det sista dråpet/mordet, i Bibeln.

För den kristna kyrkan är just de kanoniska skrifterna avgörande. Dock måste man konstatera att de GT-liga apokryferna (som ju ingår i Bibel 2000) är nyttiga, också därför att de kan belysa texter i GT och NT (det finns som känt hänvisningar till dem).

Henrik

Pääkirjoitus 11.10.2007

Kunnioitettu ja arvostettu raamatuntutkija, professori Raija Sollamo on antanut Kotimaa-lehdelle haastattelun, jonka ytimessä on ajatus: ”Jos kirkko katsoo pitkällä tähtäyksellä eteensä, sen kannattaa luottaa teologisten tiedekuntien eksegetiikan opetukseen, eikä esimerkiksi Suomen Teologisen Instituutin opetukseen. Sen antama opetus haittaa meidän työtämme, koska se on niin toisenlaista”.

On yllättävää tämän päivän avoimen yhteiskunnan Suomessa todeta jonkun toisen antaman opetuksen haittaavan omaa opetusta, koska se on niin erilaista. Kuulenko Kremlin kellojen äänen kaukaa Brezhnevin ajoilta asti? Vai onko tuo mainittu STI kiusallinen kivi kengässä muistuttaen, että maailmalla tunnetaan tieteelliset kriteerit täyttävää muunkinlaista eksegeettistä tutkimusta?

Suomessa nykyinen suuntaus eksegetiikan opetuksessa on ollut vallalla 60-luvulta asti. Noina vuosikymmeninä monen opiskelijan näkemys Raamatusta on muuttunut. Jumalan sanasta on kuoriutunut varsin inhimillinen kirjakokoelma. Tällaiseen kehitykseen tulisi Sollamon mukaan siis kirkonkin edelleen luottaa.

Haastattelussa tulee kiusallisella tavalla esille myös herätysliikkeiden piikittely. Juuri sieltä tulevat opiskelijat ”ovat kuin immuuneja uudelle tiedolle” – ja siksi yliopiston kannalta hankalia. Hän toteaa tosin, että opiskelijoiden joukossa on ”entistä enemmän sellaisia, joilla on hyvin heiveröinen kirkollinen tausta”. Tätä joukkoa ei kuitenkaan pidetä herätysliikkeistä tulevien veroisena ongelmana.

Jos professori Sollamo ei tarkoittanut kaikkia herätysliikkeitä, hän olisi voinut kertoa, mistä liikkeistä näitä ”immuuneja” tulee. Vai onko tosiaan niin, että tämä piirre yhdistää kaikkia herätysliikkeitä? Jos näin on, niin herää todellinen mielenkiinto, asuuko herätysliikkeissä kokonaisuudessaan jonkinlainen tieteellisen tutkimuksen vastainen henki.

Haastattelussa esitetty toive siitä, että kirkon tulisi luottaa tulevaisuudessa yhä enemmän kriittiseen raamatuntutkimukseen törmää merkittävään ongelmaan arkipäivän seurakuntatyössä. Lukuisat yliopisto-opetusta saaneet seurakuntien työntekijät ovat havainneet, miten juuri tuo kriittisesti tutkittu ja palasiksi pilkottu teos muuttuukin eläväksi sanaksi, joka aidosti ja todesti auttaa ihmistä.

Siinä näyttää yhä edelleen olevan voimaa, joka vaikuttaa selittämättömällä tavalla seurakuntalaisten elämässä. Siksi sinällään oikea toivomus kunnioittaa tiedettä joudutaan Raamatun osalta jättämään sivuun silloin, kun sielunsa hädässä elävä ihminen etsii apua.

Saattaa olla, että professori Sollamon toive ei aivan heti toteudu.

Hannu Nyman
hannu.nyman@sana.fi

Hienosti sanottu. Kts. http://www.sana.fi/etusivu/paakirjoitukset/onko_raamattukritiikki_kirkon_etu/?session=19307400

Henrik

Idag har HFD:s beslut i svängarna kring domprostevalet i Borgå blivit klart. HFD lämnar Bror Träskbackas besvär oprövat. Detta betyder enligt vad jag förstår att Helsingfors förvaltningsdomstols beslut förblir i kraft. Men själva sakfrågan, om sökanden Franzéns behörighet blev alltså icke avgjord i HFD.

Här finns några saker som förvånar. Litet förvånad är man ju att det tog HFD över ett år att besluta att man inte tänker besluta något.
Jag ifrågasätter inte HFD:s beslut, tvärtom, jag var rädd för att detta skulle vara resultatet. Det är svårt att påvisa att om sökande A,B, och C är uppförda på förslag, och sökande D besvärar sig, och får plats bland de sökande genom att B förklaras sakna förutsättningar för att sköta tjänsten, så att A, C och D är det slutgiltiga svaret, i vilken mening kan man påstå att D:s besvär har kränkt B:s rätt…

Men jag undrar i mitt sinne vad som skulle ha hänt om Domkapitlet hade stått för sitt beslut och följt linjen till slut. De hade godkänt Franzén och uppfört honom på förslag.

Nu är frågan avgjord, så spekulationer hjälper inte.

Jag hoppas dock att ingen väljer besvärsvägen i den formen att man kräver sin egen rätt genom att försöka frånta någon annan denna rätt. Detta säger jag som en allmän princip och vill inte utpeka någon, må var och en pröva sig själv, och jag mig.

NÅGOT NYTT måste nog börja ske i vår kyrka om vi skall överleva. Trenden att världsliga domstolar skall avögra många kyrkliga frågor (avser givetvis inte direkta förvaltningsfrågor, som hör till förvaltningsdomstolarna) och att allt ses som tjänstemannarätt – med kyrkans medgivande och rentav som motor i många fall – är en sorglig utveckling.

Kan inte bror finna syster och syster finna bror?

Kan inte det som förenar oss vara en större orsak till samexistens och gemenskap än den fråga som skiljer oss åt?

Det är ju också den frågan som finns i bakgrunden här, som är den egentliga problematiken i domprostevalets ouvertyr.

Henrik

Vi firar nu en åldringsvecka i vår kyrka, när de gamlas och äldstas uppmärksammas. Irene Nummela på kyrkostyrelsen är den som på ett särkilt sätt har arbetat med dessa teser.

Av förekommen anledning har jag haft anledning att bekanta mig de gamlas situation, ”på nära håll”.

De personer som detta konkret gäller, är de som har byggt upp detta land och gjort det möjligt för oss att få leva i välstånd. Låt oss aldrig glömma det.

Samtidigt aktualiserar denna vecka också en annan grupp människor, de som skall vårda de äldsta ibland oss, sjukskötarna. Deras löner är enligt min mening orättfärdigt låga. Det finns också andra grupper av människor som hör till samma kategori. Men nu är deras situation föremål för offentlig debatt. Någonstans måste man börja.
Det är en ohållbar situation att vi utbildar sjukskötare, men en stor del måste på grund av sin livssituation resa utomlands eller skaffa sig en annan utbildning. Många som kunde deltidsarbeta, kan inte göra det på gr av brist på flexibilitet (detta kan variera ganska mycket på olika orter).

Sjukskötarna har mitt fulla stöd.

Men de äldstas livsstituation är mycket mera än en sjukbädd, och föremål för sjukskötares vård. Deras liv handlar om dignitet, människovärde, medmänsklighet. För många av oss handlar det inte bara om ”en åldring”, utan om vår far, vår mor, vår kära vän. Många gånger har jag tänkt: så synd att inte alla de människor som man möter, kunde berätta om sitt liv, sina intressen, sina förväntningar, sin längtan.

Men deras liv talar ändå. Kanske människans storhet är starkast i hennes förnedring.

Det är inte bara fråga om de sistadagarma, veckorna och månaderna i deras liv. Det är dagar och månader inför evighetens dörr, inför början till något nytt och definitivt. Därför är det en så viktig tid.

Här finner du teserna, jag vet faktiskt inte om det är en officiell översättning, om inte så är det sannolikt Henry Byskatas översättning (för i hans bloggtext fann jag dem på svenska).

Vad är då en människa? Många svar kan ges. Det bästa finns i Ps. 8: ..att du tänker på henne, att du låter dig vårda om honom.”

Henrik

http://www.kyrkpressen.fi/component/option,com_mamblog/
task,show/action,view/id,5568/Itemid,889/

Har meddelat några att jag har satt alla texter på en sida, så att man med sökmaskin lätt finner vad man önskar. Det blev för trögt.
Nu finns inte alla texter där, men de hundra senaste, sedan måste man kolla med arkivet.

Henrik

Skalden och biskopen i Lund, Nils Bolander, skriver i många av sina dikter om tjänsten i Guds rike. Att Nils Bolander, en av mina absoluta favoriter, brottats med prästkallet och sin känsla av ovärdighet, är uppenbart.

Men Bolanders dikter handlar inte bara om präster, utan äger sin tillämpning på tjänsten i Guds rike. I en tid är man gärna betonar effektivitet och höga krav, ofta förenade med en obruten föreställning om sin egen förmåga passar Nils Bolander dikt Trasiga redskap väl in, som en självbekännelse och en bön:

Trasiga redskap
tar han i sin hand
och arbetar med
i sitt åkerland.

Den som i världen
ingenting är
utväljer Gud
i sin legohär.

En pensionerad prästbroder påminde mig om denna dikt häromdan. Han sade: ”tänk om jag skulle få rymmas med i sista strofen.”
Ja, kanske det är lättast att – som i en hebreisk bok – börja läsa ”från slutet”…

Henrik

”Jos kirkko katsoo pitkällä tähtäyksellä eteensä, sen kannattaa kuitenkin luottaa teologisten tiedekuntien eksegetiikan opetukseen, eikä esim. Suomen teologisen instituutin opetukseen. Sen antama opetus haittaa meidän työtämme, koska se on niin toisenlaista.”

Prof. emer. Raija Sollamo, Kotimaa-lehti 4.10.2007

Henrik

Under rubriken ”Kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen” publicerar tidningen Kotimaa en intervju med prof. Raija Sollamo (4.10.2007).

”Om kyrkan ser framåt i ett längre perspektiv, borde den trots allt lita på de teologiska fakulteternas undervisning i exegetik, och inte på t.ex. undervisningen inom Teologiska institutet i Finland. Undervisningen där skadar vårt arbete, därför att den är så annorlunda, säger Sollamo.

Det var länge sedan Teologiska institutet i Finland (STI) fick så direkt feed back av en akademisk teolog.

Det som gör situationen märkligare är ju att samtliga lärare är utbildade teologer från Teologiska fakulteten vid Hfors eller Åbo. Många professorer, docenter och teologie doktorer undervisar regelbundet vid STI. Vår forskare Timo Eskola, är docent i exegetik vid teologiska fakulteten i Hfors, och är väl meriterad.

Men låt oss ta Raija Sollamos ord på allvar och se vad det kunde innebära.

Teol. dr Kari Kuula , en av företrädare för den kritiska bibelforskningen, docent i NT:s exegetik vid Hfors’ teologiska fakultet, författare till kursböcker osv, verksam inom Kuopio stift, och aktiv debattör, skribent och föreläsare, skrev 2.6.2007 i tidningen Savon Sanomat:

Det kan låta överraskande att påstå att islam har samma Gud som kristendomen. Men påståendet är inte taget ur hatten. De tre stora bokreligionerna – judendomen, kristendomen och islam – är nämligen släkt. De betonar att de bekänner endast en Gud, som är världens Ende Skapare. Han kräver rättvisa av sina tjänare och han är nådig mot syndare.
Särskilt anmärkningsvärt är dessa religioners enighet angående Guds historiska identitet. De tror att denne Gud är den som tog kontakt med en man vid namn Abraham.
Angående Guds gärningar som följde efter det är dessa religioner av olika mening.
Det förändrar dock inte det att alla dessa religioners gudsdyrkan gäller den Gud, som talade till Abraham. Detta betyder att islam har samma Gud som kristendomen.

—
En kristen finner en vacker tredelning: juden lever av Fadern, de kristna av Sonen och muslimerna, som stöder sig på det profetiska budskapet, av den Helige Ande.”

Kari Kuula hänvisar til teologen Hans Küng och till den katolska kyrkans katekes, som antyder att muslimerna ingår i Guds frälsningsplan (ur katekesen 1997 – har ej kontrollerat denna uppgift om den katolska katekesen, vilket jag ber läsaren obeservera).

Teol. dr Martti Vaahtoranta svarar på Kari Kuulas insändare och konstaterar att Kuula drar helt oriktiga slutsatser av islam. Synen på Guds enhet i Treenigheten är helt olika mm. Vaahtoranta skrev 20.6.2007 (båda artiklarna finns på nätet).

Betecknande nog nämner Kari Kuula ingenting om Jesus som enda vägen till Fadern (Joh. 14:6), för det kan inte en muslim omfatta. Inte heller ord som ”Jag och Fadern är ett”, vilket nästan måste uppfattas blasfemiskt för en muslim. Jesus är en profet, inte Gud.

I samma nummer av Kotimaa refereras professor emeritus Heikki Räisänens föredrag vid Niinivaara-sällskapets seminarium. Han säger att kyrkan står i en trovärdighetskris. Han konstaterar att kyrkan idag inte kan borde vara bunden vid de gamla trosbekännelserna från 300-, 400- och 1500-talet.

Räisänens kommentarer finns på www.kotimaa.fi.

Om man följer Sollamos råd ”kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen”, blir det som i datorvärlden. Man får beställa uppdateringar enligt modellen har du den senaste versionen av bibelkritken?.

Det bör dock sägas att STI inte vill vara något alternativ till de teologiska fakulteterna. Vi uppskattar mycket som sägs och görs i dessa. Den kritiska bibelforskning som serveras är dock på intet sätt problemfri. Prof. Tapio Puolimatka säger i sin nya bok Usko, tiede ja Raamattu (förresten nominerad som ett av förslagen till årets kristna bok) att många av de förutsättningar som kritiska forskare arbetar med, inte baserar sig på vetenskap, utan är ”trosföreställningar”. Den kritiska bibelforskningen erbjuder inte enbart ett vetenskapligt alternativ till den bibelforskning som bejakar tron. Det handlar inte om vetenskap versus tro, utan tro mot tro.

Därför bör också diskussionen innehålla argumentation, inte som man så ofta i alla möjliga sammanhang ser, etikettklistrande, kategoriska, svepande uttalanden i stil med ”fundamentalist”, ”liberal”, osv. Sak bör bemötas sakligt.

Det är inte svårt att utöka exemplen med plock ur kursböckerna. Dessa visar att kyrkan har anledning att pröva det som kommer från fakulteterna. Beroende på fakulteten kan budskapet dessutom variera mycket.

Givetvis skall kyrkan också pröva det som andra institutioner, t.ex. STI, för fram, även om STI i dagens läge åtminstone inte är jämförbart med en teologisk fakultet. Flere teologie doktorer har dock fått djupa intryck också av undervisningen i STI. I många fall handlar det ju om samma personer som undervisar både i STI och vid våra teologiska fakulteter.

Evinnerligen Herre, står ditt Ord fast i himmelen. Ps. 119:89

Jag tror alltså att STI behövs och behöver stöd och förböner också i fortsättningen.

Henrik