Några ord av en god vän och uppskattad teolog, som kort och klart analyserar den teologiska diskussionen, sedd ur deras synvinkel som representerar den traditionella ämbetssynen (jag låter texten finnas i original, på finska, om någon behöver hjälp med översättningen, kontakta):

Ensin heitetään Raamatun ylle verkot (usko ja rakkaus). Kaikki jaetaan
muuttuvaan ja muuttumattomaan tuolla sapluunalla. Sen jälkeen kirkko
(kirkolliskokous) päättää mikä laitetaan muuttuvan, mikä muuttumattoman
koriin.
Kun kirkolliskokous on jonkin asian päättänyt se tarjoillaan uskottavana
uskontotuutena kirkon jäsenille. Konsialiarismi (kirkolliskokouksen
valta ohi papalismin, paavin vallan) määrää ”missä kaappi seisoo”.
Ei siis Raamattu, vaan kirkko, joka tulkitsee raamattua.
Mutta: mikä kirkko? (kat, ort, tietyn paikalliskirkon enmmistö).
Ja jos Pyhä Henki ohjaa kirkolliskokousta, mikä neljästä Suomen
kirkolliskokouksen naispappeuspäätöksestä (1963, 1976, 1984 ja 1986) on
Pyhän Hengen konsiilin päätös? Miksi juuri yksi neljästä, siis 1986 päätös?

Luther kamppaili samojen asioiden kanssa. Siksi hänelle ei rittänyt
papalismin torjunannassa konsiliarismi (vrt. Konstanz 1414-1415, jossa Hus tuomittiin), vaan ”Raamattu on meidän jumalallinen oikeutemme”.

Den teologiska debatten har sedan ”religionssamtalen på Ilkko” i början av 1980-talet präglats av frågan om trons och kärlekens korg. Man konstaterar att olika texter i Bibeln kan sättas i olika korgar, beroende på vad de handlar om. Men sedan fortsätter man med att säga att tron representerar det oföränderliga, medan kärleken är föränderlig. Därmed blir trons och kärlekens korg felaktigt använd som en princip som avgör bibelordets giltighet idag.

Det är lätt att se att metoden inte håller. Buden 4-10 handlar ju på många sätt om det som bör hänföras till ”kärlekens korg”. Men därmed inte sagt att det skulle vara föränderligt, så att det t.ex. inte längre är så att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, att livet i dess alla skeden inte är heligt och okränkbart, att stjälandet inte längre skulle behöva vara ett brott mot Guds vilja, och inte bara mot min nästa.

Det som Gud hatar i Gamla testamentet, älskar Han, den Evige, inte i Nya testamentet. Distinktionen, som ju egentligen är en anspelning på distinktionen lag-evangelium skall ha sin tillämpning i tolkningen, inte som en ovanför texterna svävande princip.

När sedan kyrkomötet röstar om trosfrågor, och deras giltighet avgörs genom kvalificerad majoritet, står vi inför nästa problem. Det var ju en för oss lutheraner välkänd man som hävdade att kyrkomöten inte behöver vara ofelbara.

Det senaste draget i diskussionerna har blivit att hänföra samvetsfrågan, bundenheten till förståelsen av Ordet, till det sociala planet och tala om skyldighet respektive förmåga att samarbeta. Den som vill följa sin övertygelse, baserad på Ordet, blir då omogen, oförnmögen att samarbeta. Men det är bara Ordet som kan lösa från en felaktig förståelse av den Heliga SKrift, för ”skrift skall med skrift tydas”.

Jag fick idag ett mail av en kvinnlig (finskspråkig) kyrkoherde, som har skrivit på uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi). Hon säger att denna fråga är ett sår i kyrkan, och att vi kanske först i himlen kan nå full enighet och förstå varann.

Jag sätter stort värde på att hon ville underteckna uppropet, som åtminstone försöker att välja en annan väg än konfrontationens. Och jag blev glad över hennes bekännelse om Kristus som är den enda som kan hela såret.

Redan det att man kan nå varann och konstatera att sorgen och smärtan över oenigheten inom kyrkan är ömsesidig, är något att ta vara på. I Sverige har bl.a. prof Eva Hamberg (prästvidg i början av 1980-talet vill jag minnas) och Anna Sophia Bonde tillsammans med bl.a Bo Brander hållit en samtalsdag i Lund under ämnet ”Försonad mångfald”.

Uppropet, som jag hänvisat till på denna sida, erkänner också att det finns två olika syner på ämbetsfrågan, och att grupperna inte har lyckats övertyga varann.

Hur man skall hantera denna realitet är en svår fråga. Keijo Rainerma, en av upphovsmännen, föreslår ”Abrahams och Lots princip” (går du till vänster så går jag till höger) vid intressekonflikter.

I ingen händelse går det med tvång, (vilket ju biskop Heikkas arbetsgrupp förespråkar) och öppet gräl är heller inget alternativ. Bättre är då att respektera varann, och såsom uppropet säger, försöka överträffa varann i inbördes hedersbevisning. Rätt förstått är detta säkert vist i detta skede.

Henrik

Ett upprop som man kan skriva på om man gillar det finns på adressen http://www.rakentaviaratkaisuja.fi/index.php.

Uppropet bygger rätt långt på Keijo Rainermas avvikande betänkande till biskop Heikkas rapport. Keijo Rainerma anser att man kan respektera varann trots olika åsikter, inte tvinga till ett samarbete som andra av övertygelse inte kan delta i, och låta majoritetens syn vara utslagsgivande vid alla intressekonflikter, om man inte kommer överens om något annat.

Läs texten, som ännu finns bara på finska, och underteckna om du finner det motiverat. Vem som helst kan underteckna uppropet.

Jag har åtminstone gjort det.

Henrik

Läste häromdan en intressant analys av kyrkan, som bekräftade mina tankar. Den hade ovanstående rubrik och talade om det paradigmskifte kyrkan står inför.
Teologen Hans Küng har för övrigt sagt om vårt samhälle att det är ”posteuropeiskt, postkoloniellt, postimperialistiskt, postsocialistiskt, postindustriellt, postpatriarkalt, postideologiskt och postkonfessionellt.” Det var mycket post på en gång. Post betyder ju ”efter”, det att vi passerat dessa olika företeelser och fenomen.
Men den centrala tanken är att det postmoderna samhället utmanar kyrkan till en uppgörelse med det konstantinska kyrkparadigmet.
Ett paradigm är en enhet av trosföreställningar, värderingar, tekniker osv som delas av ett visst samhälle, en ram, ett livsmönster. Poängen är att vi övergått till en postkonstantisk era.
Vad innebär då det? Måste man krångla till det..?

Jag tror att man kan förenkla det ganska mycket, utan att missa poängen, genom att konstatera att enhetskulturens tid är förbi. Egentligen är stats- och folkkyrkornas tid förbi, även om dessa system ännu delvis lever. Men vi övergår stadigt från de stora kyrkornas tid till mindre bekännelsekyrkor, där bekännelsen kan vara stark och sluten eller mera öppen med tolreanta attityder.

För kyrkans del innebär det bl.a att kyrkan inte har en given plattform, att kyrkan inte självklart längre är den auktoritet som konsulteras i ens olika religiösa frågor, för att inte tala om etiska och moraliska frågor. Kyrkan får inte heller längre självklart tala, utan måste också lära sig att samtala på samma villkor som andra agenter (sådana som agerar) i samhället. Kyrkans värdenorm delas heller inte av andra.

Hur detta skall påverka kyrkan, så att kyrkan kan vara kontextuell, anknuten till det samhälle vi lever i, leva i kontakt med dagens människa, UTAN ATT BLI EN KAMELEONT, men i stället bibehålla sin karaktär av kyrka, är något vi måste arbeta med.

Jag har tidigare sagt och skrivit att ett av tidens (berättigade) krav är kravet på mycket större enkelhet. Det skall vara lätt att stiga in, och stiga ut – ungefär som bussar idag som ”niger” för passagerare vid hållplatserna för att minimera höjdskillnaden och därmed hjälpa t.ex. äldre personer att stiga in i bussen.

Jag skall i ett kommande nummer av Kristet Perspektiv återkomma till frågan litet grundligare, för jag anser att en uppgörelse med tiden (i nödvändig mening) är högaktuell. Det handlar om hur vi kommunicerar med dagens människa, det handlar dock inte att bli en spegel av tidsandan utan behålla det genuint kristna.

Det finns de som vägrar att acceptera att tiden har förändrats. ”Ge mig kyrkan tillbaka” är en bön, ett rop, att förändringarna inte skall drabba oss under vår livstid. Och ändå gör de det, för de är redan här!

Den kyrka, som var enhetskulturens kyrka i orubbat bo, får vi inte tillbaka. Tidvis och bitvis lever den visserligen kvar, men den försvinner.

Vi måste möta dagens människa på ett annat sätt. Till detta hör bl.a att vi måste gå ut till dagens människa, vi måste inbjuda henne till att komma och tröskeln (den social) måste vara låg för att hon skall komma. Kanske på en kopp té, kanske till en middag, eller en diskussion kring en kopp kaffe. Nu måste församlingen bli missionerande, annars mister vi kontakten.

Kyrkans strategi får inte vara att hoppas att den gamla goda tiden skall återvända, eller att sekulariseringen skall gå långsamt. Vi måste bjuda in människor.

Alfa-arbetet har förvånat mig bl.a så att det inte har varit så svårt att få folk att komma med, bara någon frågar!

Kyrkan behöver få mera tid för dagens människa. Vi måste börja nerifrån, från kyrkans verkliga enhet församlingen. Församlingen är den egentliga kyrkan.

Nu får vi börja stava på det som vi är helt ovana att göra: att gå ut i hela världen… och ”nödga” människorna att komma, för att citera två centrala ord av Jesus.

Men man kan kanske använda detta ord i en annan mening: många av oss säger detta som en bön till Gud, att kyrkan skulle bli kyrka igen. För endast i den mån kyrkan är Herrens, och behåller sin kristna identitet och sin av Kristus givna programförklaring, endast då kan kyrkan bli till välsignelse och hjälp för människorna.

I denna process kan och skall du och jag vara med.

Förstår du vad jag menar?

Henrik

I evangelierna återkommer några gånger uttrycket ”något att äta” (Mark. 8:1-2, Joh. 21:5 t.ex.) Det handlar om mat, men också om mat för själen (Joh. 6:27).

Jesu fråga ”har ni något att äta” och hans uppdrag ”ge ni dem att äta” syftar på något mera än det sociala uppdraget, som också ingick i deras kallelse. Det handlar om att ”tala till folket alla det sanna livets ord” (Apg. 5:20).

På Jesusseminariets hemsida (www.westarinstitute.org) finns 21 teser, som Sakari Häkkinen anknöt till i sin intervju i Hbl 19.3. Sakari Häkkinen och en annan ”fellow” i Jesusseminariet, Jarmo Tarkki, skall föreläsa för präster i Kuopio stift i maj. Båda representerar Jesusseminariets radikala och naturalistiska förförståelse.

På Kuopio stifts hemsida marknadsförs detta som en utbildningsdag kring temat ”Jeesus kirkossa”, medan det på Jesusseminariets hemsida presenteras som ett av Jesusseminariets tillfällen.

Finns här något av ”med släckta lyktor”? Kanske inte. Lite underligt verkar det nog.

Vi känner dessa teser från biskop John Shelby Spong, som tidigare besökt vårt land och väckt mycken uppståndelse genom sin radikala syn. Om Häkkinen och Tarkki fortsätter i samma spår som Spong, vilket de sannolikt gör (med hänvisning till det som de sagt i föredrag, och vad som också framkommer på hemsidan), blir min fråga denna: får prästerna och teologerna något att äta?

Vi förespråkar nog den alternativa meny, som Jesus rekommenderar bl.a i Joh. 8:31-32.

Henrik

I söndagens (19.3) Hbl ingick en intervju med teol. dr Sakari Häkkinen, verksam inom Kuopio stift. Teol. dr Häkkinen presenterar det s.k. Jesusseminariets syn på Jesus. Låt oss ta en liten titt på något av det som sägs.

”Jesusseminariet” grundades år 1985 och avsikten var att samla bibelforskare från olika håll för att komma så nära den verklige, historiske Jesus som möjligt. Det var ursprungligen ca 200 bibelforskare som möttes, men skaran har nu decimerats till ett drygt 70-tal. När arkitekten och initiativtagaren prof. Robert W. Funk i en adress till forskarna år 1994 presenterade resultatet av flera års Jesusforskning sade han bl.a.:

– Jesus bad oss inte tro att hans död var ett offer, att han skulle dö för våra synder.
– Jesus bad oss inte tro att han var Messias, han betraktade sig inte som den andra personen i Gudomen, och hänvisade sällan till sig själv.
– Jesus bad inte människor att omvända sig, fasta eller hålla sabbaten. Han hotade inte med helvetet och lovade inte himlen.
– Jesus bad oss inte tro att han skulle uppväckas från de döda.
– Jesus bad oss inte tro att han var född av en jungfru.
– Jesus ansåg inte att Skriften var ofelbar eller ens inspirerad (av Gud).

Vad är detta? Har något revolutionerande hänt, har nya handskrifter hittats, eller andra synnerligen vägande argument som omkullkastar vad kyrkan hittills trott?

Svar: nej.
Detta är ingenting nytt. Det är samma gamla visa som redan var aktuell på 1800-talet.
Jesusseminariet består av protestanter, katoliker, ateister, professor från olika universitet och seminarier (bl.a de mest liberala Harvard, Claremont och Vanderbilt).
Jesusseminariet indelade jesusorden i röda ord (Jesus sade så eller ngt ditåt), ljusröda ord (Jesus sade troligen så eller något sådant), gråa ord (Jesus sade inte så, men orden motsvarar vad Jesus ansåg), svarta ord (representerar en senare tradition). I hela Markusevangeliet finns bara ett enda rött ord (ge kejsaren vad kejsaren tillhör, Mk 12:17).

I Tyskland började man med att försöka skilja mellan ”den historiske Jesus” och ”trons Kristus”. Den historiske Jesus var en enkel man med begränsade idéer, men han hade – som en av mina goda vänner påpekade – ”mycket begåvade lärjungar.” Kring den historiske Jesus uppstod på kort tid en mängd fantastiska myter om Jesu gudomlighet, hans makt och under.

De förutsättningar som Jesusseminariet arbetar med var bl.a att observera profetiska utsagor, under och Jesu anspråk. Ingen kan veta om framtiden, därför utesluts de profetiska utsagorna, undren, t.ex. brödbespisningen var en förbättrad version av verkligheten: en enkel picknick där var och en åt vad man hade med sig (!). Och vad Jesu anspråk beträffar hade Jesu entusiastiska lärjungar ”förbättrat” Jesu enkla undervisning.

Man har m.a.o på förhand beslutit vad som är möjligt och vad som inte är det. Inga som helst historiska dokument förekommer, texter där en ”avskalad” Jesus skulle ha talat i linje med vad Jesusseminariets forskare skisserar. Och är det inte märkligt hur väl deras position rimmar med tidsandan. Tänk att forskare kan komma till samma resultat (det är väl ett under?!)!

Om den amerikanske presidenten Thomas Jefferson berättas att han gjorde samma sak i slutet av 1700-talet. Han beundrade Jesus som en morallärare, men han förkastade allt övernaturligt och ansåg att det inte kunde ha varit som texten hävdar.
När Jefferson var färdig med sitt klipparbete hade han 82 kolumner kvar (av evangeliernas över 700) i sin King James. Hans bok heter The Life and Morals of Jesus och boken slutar med orden ”där lade de Jesus, och rullade en stor sten framför ingången till graven och gick sin väg”.

I boken The Five Gospels:The Search for the Authentic Words of Jesus
New Translation and Commentary (by Robert W. Funk, Roy W. Hoover, and the Jesus Seminar, New York 1993), dvs. de fyra kanoniska evangelierna + det gnostiska Tomasevangeliet) redogör forskarna för sin ”färgkarta”: endast ca 20% av evangeliernas jesusord är äkta. Vi vet också varför.

Idag sade en av professorna vid Helsingfors universitets teologiska fakultet åt mig att han inte för sitt liv kan ”förstå varför dessa herrar kallar sin metod ”historisk”: den har ju inte något med historisk forskning att göra.”

När Sakari Häkkinen skall hålla skolningsdagar i maj för prästerskapet i Kuopio stift, tillsammans med sin biskop WIlle Riekkinen, undrar man vad för matnyttigt för predikstolen man har att komma med.

Jesusseminariets forskare har kritiserats av en mängd olika forskare. Deras teser faller på sin egen orimlighet: skulle någon man eller kvinna frivilligt ha gått i döden för en man som inte ens lovade dem ett evigt liv…? Skulle myter och legender, som i andra sammanhang behöver en lång tid för att födas, ha kunnat tillkomma så snart efter Jesus? Skulle lärjungarna som enligt NT inte trodde på Jesu uppståndelse verkligen ha fått en tro på Jesu uppståndelse utan att Jesus hade uppstått??

Detta som Jesusseminariet sysslar med är inte vetenskap. Det är tro, för att inte säga otro. Det saknar verklighetsgrund och är bara ett resonemang i forskares sinnen. Dessutom strider resultatet mot alla texthistoriska resultat – man har aldrig hittat den avskalade evangelieversion som nu åberopas.

Henrik

Besök hos en psykiater

En psykiater fick besök av en man som sade att han tror att han är död.
– Tror du att att en död man kan blöda? frågade läkaren.
– Nej, blodcirkulationen har ju upphört, svarade mannen.
Då tog psykiatern en nål och stack mannen i fingret, som började blöda.
– Det var ju märkligt, och jag som trodde att döda inte kan blöda…

Henrik

Till eftertanke: är det så lagen om förutfattade meningar fungerar?

En kortare precisering:

Jag tror inte att det nu egentligen handlar om kvinnliga präster eller inte, även om man försöker säga det. Man vill gärna göra gällande att allt hänger på det. Den frågan finns på ytan, bara för att den ger positionerna ett ansikte.

Men bakom den döljer sig andra frågor. Frågan om välsignelse av samkönade par, om personer som lever i öppet homosex- eller lesbiskt förhållande skall kunna vara anställda i kyrkan, frågan om en präst eller en anställd i andligt arbete skall behöva gifta sig eller bara kan flytta ihop osv.
Men ytterst finns frågan om vilken ställning Bibeln har i vår kyrka.

Inte så att alla som förespråkar kvinnliga präster vill förneka Bibeln. Men snarare så att de som driver den förstnämnda frågan OCKSÅ driver de andra, det är stationer på samma tågbana, frågan är när man stiger av tåget.

Testa denna tes genom att fråga människor. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

www.tulkaakaikki.net och www.yhteys.org är i och för sig ganska obetydliga tecken på att tesen tyvärr kanske äger sin riktighet.

Test nr 2: skulle kvinnliga präster kunna verka i ett stift med en konservativ biskop?

Svaret är ja.

Vi röstar ju inte om den frågan nu, den avgjordes år 1986.

Den relevanta frågan blir då (för mig åtminstone): VILKA FRÅGOR skall ges prioritet? För mig är svaret: kyrkans andliga profilering, bibelfrågan, frälsningsfrågan, bönen, sången, tillbedjan, lekmannaansvar, samarbete mellan präster och lekmän, delat ledarskap, bibliska herdar, som inte ersätter utan vägleder församlingen.

Henrik

Det talas ofta om ”kvinnliga präster”, men inte så ofta om ”manliga präster”. En av förklaringarna är historisk, kyrkorna har så länge med ”präst” avsett en andlig far i församlingarna, vilket inte är identiskt med, men heller inte utesluter en andlig mor.

En uppenbar synd är att vi som diskuterat ämbetsteologin i kyrkan, så ofta har fastnat för synpunkterendst på kvinnliga präster. Det som för många är ofattbart är att en kvinna som predikar Kristus, som verkligen vill sprida Guds Ord helhjärtat, ”duger inte”, som man säger, men det enda kriteriet för männens del är att de är män. Sedan får de stå för ungefär vad som helst.

”Män får göra vad som helst, för att de är män.”

Det skall utan bortförklaringar sägas att denna inställning är HELT OHÅLLBAR.

Man måste enligt min syn skilja mellan två aspekter på ämbetsfrågan. Den ena frågan gäller ämbetet, den andra förvaltandet av ämbetet. Paradoxalt nog tror också jag att det finns kvinnliga präster som förvaltar ämbetet långt mera bibliskt och kristet än många män. En annan fråga, som jag inte nu behandlar här, är om detta ämbete är det som Bibeln och bekännelseskrifterna avser med kyrkans speciella prästämbete.

Det är dags att bli tydlig. Det är viktigt att se och höra vad en präst står för.

Jag avser inte en allmän misstänklighet mot präster, en vilja att missförstå där det bara finns en chans…
Jag avser att om någon, som ”biskop” Spong, säger att bönen är att lura människor, att helvetet är en lögn, att uppståndelsen är ett falsarium, att nattvarden är kannibalism osv så kan inte detta accepteras i en kyrka, trots ”välstruken biskopsskjorta och gyllene kors” (Rune Imberg).

Det är FÖRSAMLINGEN som i denna mening är kyrkans subjekt. Det är församlingen som skall vaka över oss präster, be för oss och hjälpa oss att förkunna Guds levande Ord. Men det är också församlingen som skall säga stopp när sådant förkunnas som inte är förenligt med biblisk kristendom. Jag avser inte småsaker, inte tolkningsfrågor, inte betoningar.

Jag avser detta: när man avviker från trosbekännelsens positioner, då har man tagit steget ur biblisk kristendom.

Henrik

SVÅRA FRÅGOR

Den viktigaste frågan i biskopsvalet är inte kommunreformen. Det är alldeles klart att kyrkan måste lösa frågor som gäller kyrkans förvaltning, och att vi behöver de bästa krafterna för denna process är också klart. Det är inte en fråga som biskopen ensam KAN eller SKALL försöka lösa, han skall givetvis vara centralt med.

Den viktiagste frågan är heller inte frågan om kvinnliga präster. Vår kyrka har fattat beslut i frågan år 1986 och detta beslut gäller. Samtidigt med beslutet godkändes också en kläm som ger dem som inte kunde följa beslutet (teologiskt) rätten att verka inom kyrkan, en viljeyttring som biskop Heikkas arbetsgrupp nu vill undergräva.

Jag tror att alla frågor i princip kan lösas, om VILJA finns. 98% av församlingarna säger att vi klarar oss. I endast 1-2% av församlingarna finns problem. I stället för att försöka tvinga fram tvångslösningar också där församlingarna säger att det fungerar, bör biskoparna ta en närmare titt på de församlingar där det finns problem. Övertramp bör beivras, om det – som man påstår – handlar om diskriminering.

Samtidigt tror jag att det är en ren KATASTROF för kyrkan om man går in för att röka ut dem som har den syn som vår kyrka haft i många hundra år! Den kan inte över en natt, eller ens under några år bli illegitim.

Det finns vägar vidare, utan att låta denna fråga splittra vår kyrka. De som är i minoritet bör i intressekonflikter vara beredda att väja till förmån för majoritetens syn.

DET VÄRSTA – som kyrkan KAN UNDVIKA om man vill – är att GRÄLA. Det finns vägar framåt också om man ser olika på denna punkt.

Detta skall jag återkomma till.

Jag tror också att det är viktigt att ställa sig frågan: är denna fråga faktiskt den viktigaste frågan för mig, viktigare än frågan vad som kyrkan förkunnar och står för, viktigare än den andliga förnyelse som vårt folk nu verkligen behöver.

Tidsandan eller Guds Ord, detta är för mig det centrala, och tidsandan hotar oss alla på så många sätt. Man får lätt orätta värderingar, man söker acceptans och godkännande av sådana som inte bryr sig om kyrkan.

I ett upprop för en ”förnyelserörelse” (www.tulkaakaikki.net) har man ett recept för kyrkans framtid. Jag tror att detta koncept leder till att kyrkan faller ihop som ett korthus. Framtiden finns i stället hos HERREN.

Är detta verkligen ett kristet koncept? Jag tror inte det, men se efter själv!

Jag tror att det finns en ANNAN VÄG. Läs vad jag tänker om ”en annan väg”.

Henrik

Se människan!

Jag tycker att kyrkan har två diken att hamna i. Det ena diket är att låta tidsdandan styra kyrkan, att låta allt gå, att bli en kameleont, och låta sig färgas av de värderingar som gäller i tiden. Till detta hör att inte bryta med det som Gud dömer som synd, utan hellre bortförklara eller bara strunta i klara bibelord.

Det andra diket är att uppställa ideal, att ställa upp idealmänniskor, som gör att dagens människa inte kan bli annat än förtvivlad. Ingen människa kan leva så som Gud vill.

Jag tror att det finns anledning att säga : se människan. Gud dömer inte människan, utan synden i människan.

Den kristna församlingen borde vara den plats där just människor som kört fast (och vem av oss har inte gjort det!?) skulle vara välkomna. Nu blir det något av detta: jag är för sjuk – för sjukhuset!

Då har något blivit fel. Något verkligt fel.

Kyrkan skulle vara barmhärtighetens plats. Jag tycker kyrkan har misslyckats i att ge människor barmhärtighet och hopp. Att säga ”glöm buden” är inte barmhärtighet.

Barmhärtigt är att gå med människan i nöden. När hon är svag. Att visa sig vara sin medmänniskas nästa just genom att demonstrera och praktisera BARMHÄRTIGHET.

Det borde inte vara svårt. Det ligger nära till hands… Vi själva är i behov av samma barmhärtighet.

Detta är ingen from fras. Tyvärr inte. Men behovet av NÅD förenar,

Se människan!

Henrik