Lediga platser

I våra dagstidningar kan man ofta läsa om lediga platser, låt vara att de inte är så omfattande som förr.

Också i Nya testamentet berättas det om lediga platser.
I Markusevangeliets andra kapitel berättades det om ett yrke, som har ständig personalbrist. Jag tror att det är ett yrke som vi skall satsa på. Jag säger yrke, därför att det inte sker med vänsterhand, som en bisyssla. Det är en huvudsyssla.

Jag menar bårbärarens härliga uppgift. Jag tänker på dem som bär levande människor på båren. Där berättas om några män som inte lät sig knäckas av det svåra, utan bar en lam man fram till Jesus, genom att göra en öppning i taket och hissa ner mannen.

Detta är en av de viktigaste uppgifterna i stiftet. En uppgift som jag vill anmäla mig till, och förhoppningsvis Du med. Det står inte något om vad den drabbade mannen tänkte om sin prognos, sina möjligheter att bli hjälpt och botad. Men det står att ”när Jesus såg deras (bårbärarnas) tro, sade han till den lame…

Jesus gav den lame mannen mera hjälp än han kunde ana, och säkert mera också än bårbärarna hade väntat sig.
”Dina synder förlåtas dig”. ”Stå upp tag din säng och gå hem.”

Han fick det bästa! Det var inte att slippa sängen, utan att slippa skulden.

Nuförtiden kallas de förebedjare. Eller helt enketl sådana som ber för andra.

Jag tror detta är en av de viktigaste uppgifterna nu, med tanke på nöden (sjukdomar, problem, meningslöshet osv), med tanke på förestående val, och med tanke på vår kyrkas och vårt stifts framtid.

Lediga platser finns! Bön är en fantastisk möjlighet, och en rättighet för var och en!

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Lediga platser

Två upprop – för vad?

Den senaste tidens diskussioner kring biskop Mikko Heikkas betänkande har kretsat kring två listor på nätet, www.tulkaakaikki.net och www.rakentaviaratkaisuja.fi.
Det förra uppropet, ”kom alla”, har fått mycket publicitet. Åtminstone i Suomen Kuvalehti, Kotimaa, Kirkko ja Kaupunki och i TV har denna lista fått mycket publicitet. I uppropet Kom alla heter det bl.a:

På detta sätt kan man bereda väg för Kristus:

Samtalet och beslutsfattandet i kyrkan bör vara öppet.

Kyrkan bör växa till ett samfund av kärlek och rättvisa:

Diskrimineringen av kvinnliga präster bör upphöra i alla församlingar.

De som hör till sexuella och könsminoriteter bör ovillkorligt hälsas välkomna som medlemmar och anställda i församlingarna.

Man bör respektera de lösningar i livet som har gjorts av frånskilda, de som sambor och de som lever ensamma.

Vi bör tillsammans dela vårt materiella goda med de fattiga i vårt eget land och i hela världen

Förtroende och försoning mellan kyrkliga grupper som tänker på olika sätt bör skapas.

Vårt motto: Kristi kyrka är till för alla.

På några månader (rörelsen grundades 24.10.2005, listan publicerades officiellt 15.3.2006 men fanns på nätet tidigare) har ca 400 personer undertecknat uppropet.

Det andra uppropet, Rakentavia ratkaisuja (konstruktiva lösningar) har på 2-3 veckor fått nästan 6300 undertecknare.

Vad vill då dessa stå för?

Uppropet, som är riktat till kyrkans biskopar konstaterar att biskop Heikkas arbetsgrupps ställningstaganden leder till konflikter i församlingarna. Man vill satsa på att inte provocera eller tillspetsa, utan söka konstruktiva lösningar.

Uppropet utgår från att det inom kyrkan finns två olika uppfattningar om ämbetet, och att ingendera gruppen har lyckats övertyga den andra. Frågan är en bibelteologisk fråga, heter det, och är inte en jämlikhetsfråga.

Pastorer och andra anställda i kyrkan bör inte tvingas att mot sitt samvete tjänstgöra i gudstjänst och därmed motsvarande tillsammans med kvinnlig präst. Detta handlar om det som Jämställdhetslagen avser med religionsutövning, som inte tillämpas på ev. luth. kyrkan i Finland (eller på katoliker och ortodoxa kristna).

Ämbetssynen skall inte utgöra ett hinder för att kunna ordineras till präst. I tillägg till prästvigningar i stiftens domkyrkor föreslås prästvigningar i hemkyrkan, dvs den församlings kyrka som kallat ordinanden, eller den kyrka som har anknytning till en väckelserörelse inom vilken den blivande prästen skall arbeta.

Församlingarna skall om möjligt ordna s.k. traditionella mässor (enligt traditionell ämbetssyn).

Präster och anställda får inte medvetet försvåra andras tjänstgöring. Vid konflikter gäller att de som har den traditionella synen väjer, om man inte kommer överens om annat.

Klämmen från kyrkomötet 1986 utgör en god grund för att handla.

Genom att handla enligt ovanstående principer borde ingen komma i kläm, utan allas rätt att verka enligt sin övertygelse kunna tryggas.

När man jämför dessa upprop, står det helt klart att frågeställningen gäller en helhetssyn på vad kristendom anno 2006 skall gå ut på. Det handlar inte bara om ämbetsfrågan, utan en mängd olika frågor. Också det förra uppropet innehåller sådant som jag kan underteckna (kyrka med kärlek och rättvisa, att dela med sig av sin egendom osv). Men tyvärr finns där också en hel del annat.

Kom alla-uppropet satsar medvetet på att köra fram sitt program som grund för kandidatnomineringen till församlingsvalet i höst.

I ett diskussionsprogram i Radio Dei senaste söndag ville en jurist verksam inom kyrkans arbetsmarknadsverk avfärda dessa drygt 6000 namn som 1 promille av kyrkans medlemmar (det var visst ca 5000 namn senaste söndag..). Han ansåg också att kyrkan enligt gällande lagstiftning inte har alternativ, även om alla parter i en församling skulle vara villiga att jämka och försöka förstå varann.

I praktiken utgör de 6300 namnen en viktig del av det aktiva kyrkfolket. Också den andra listan har präster, församlingsanställda och aktiva församlingsbor.

Detta bör vara en tydlig signal till biskopsmötet i september att många vill att frågan inte skall leda till att kyrkan spricker. Jag finner den anda som biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande företräder vara skrämmande. Det är en helt annan kyrkosyn som präglar detta betänkande, ett som leder till orimligheter (se En svår ekvation) som inte ens samhället kräver.

Jag tror att det finns många som vill att kyrkan skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift. Frågan är om kyrkan är alltför heterogen för att kunna fungera. Vi har nu alla tiders chans att försöka vara konstruktiva, att inte låta oss provoceras, att högakta andras övertygelser, vilket inte behöver betyda att man kan omfatta andras åsikter.

Jag är övertygad om att allt är möjligt att ordna och hantera, om man bara vill. Kanske bör man tillägga inom rimliga gränser. Ordet rimlighet måste innehålla teologi.

Trots anstängningar har det ena uppropet fått betydligt flera understödare än det andra. Båda kommer ännu att få nya namn, men säkert blir det upprop som vädjar om konstruktiva lösningar det avgjort större, och det är också långt mera i linje med kristen tro. Det är stora frågor som står på spel. Nu är det skäl att be och arbeta!

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Två upprop – för vad?

Om homosexualitet

Eftersom flera personer uppmanat mig att skriva något om homosexualitet, skriver jag några rader på denna sida. Det som jag främst vill säga är inte att fördöma de homosexuella – jag har flera vänner som är homosexuella, och vill att vi skall förbli vänner – utan att snarare argumentera mot sådana som säger att Bibeln inte känner genuin homosexualitet.

Det är vad Bibeln lär, som intresserar mig. Jag tror att Gud är god, och därav följer att Guds vilja är god. Denna godhet har jag inte med mina futtiga ord kunnat ge uttryck för som jag ville. Ingen homosexuell medmänniska skall mista livslusten, utan tvärtom möta Kristus som kan upprätta och ge ljus och livsglädje som består.

“I Bibeln fördöms inte samkönade parförhållanden”, kunde vi läsa i senaste nummer av Kyrkpressen. Det är ju ett ofta upprepat påstående som däremot inte blir sannare av det upprepas ofta. Låt oss se litet på denna känsliga och svåra fråga.

Det finns tre vanliga påståenden om modern homosexualitet som man ofta hänvisar till.

1. Modern homosexualitet är genuin.

“Antikens homosexualitet beskrivs ofta som tempelprostitution, pederasti, grovt hedninskt utnyttjande av svagare individer och personer i beroendeställning, slavar och andra. Modern homosexualitet sägs vara et uttryck för två vuxna individers samtycke.”

2. Homosexualiteten är en medfödd läggning eller böjelse.

Det handlar inte om en livsstil som någon lagt sig till med, utan om en inre böjelse och en medfödd sådan. Denna böjelse är lika naturlig för den homosexuella som heterosexualiteten är för den heterosexuella.

3. Vad Bibeln säger om homosexualitet är därför irrelevant, eftersom Bibeln inte beskriver homosexualiteten sådan vi känner den idag.

Medan homosexualiteten på Bibelns tid innebar att människor föddes heterosexuella, men att några missbrukade sin sexualitet och kom därmed att bli homosexuella. Dagens människor föds antingen heterosexuella eller homosexuella.

Den historiska kontinuiteten hos människor omöjliggör en sådan tolkning, en biologisk skillnad mellan antikens och dagens människor. Därför heter det i stället att man inte under antiken “observerat” existensen av genuin homosexualitet. Därför kritiserar Bibeln bara den grova homosexualiteten, medan den tiger om den genuina homosexualiteten (detta hänvisar också referaten i Kyrkpressen till).

Det finns många historiska bevis på kultisk homosexuell prostitution. Termen “hierodouloi” (heliga slavar) avsåg ofta, men inte alltid detta i antikens texter. J.B. Pritchard skriver i Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament att heterosexuell och homosexuell prostitution var vanlig i det forna Mesopotamien. Herodotos omtalar att varje babylonisk kvinna en gång i sitt liv skulle sitta i fruktbarhetgudinnans tempel och vänta på att en främling skulle kasta pengar i hennes famn som gåva till templet och inbjudan tills exuellt umgänge.

Motsvarande verklighet fanns på Cypern. I Mindre Asien fanns kulten kring Cybele och Attis, vars manliga tempeltjänare hade kastrerat sig själva, bar kvinnokläder och utövade homosexualitet.

Gamla testamentet och homosexualiteten

I GT finns det två grupper av texter som anknyter till homosexualitet. Den ena gruppen är texterna om skaplsen, där det uttryckligen heter att människan skapades till man och kvinna (1 Mos. 1:27). I 1 Mos. 2:24 sägs att “en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött”. Skapelsetexterna talar således inte enbart om att människan skapades som man och kvinna, att det finns två kön, utan omtalar även deras relation: de skapades för varandra (texterna omtalar ett ord som betyder partner eller motsvarighet, någon som passar för den andra) och för livets fortbestånd (var fruktsamma, föröka er).
Den andra gruppen texter gäller förbjuden seuxalitet. Det heter t.ex. “du skall inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse” (3 Mos. 18:22). I samma sammanhang har texterna förbjudit sexuella relationer med släktingar, barnoffer och fortsätter med att förbjuda sexualitet med djur.

Sexualiteten gäller inte enbart fortplantning, även om detta alltid hör med till sexualiteten. GT kan t.ex. skriva “gläd dig med din ungdoms hustru” (Ords. 5:18).

Vad är homosexualitet?

Termen homosexualitet är en ung term (1900-talet), och härleds ur orden homo (samma) och sexus (kön). Huvudbetydelsen är a) icke-typisk sexualitet karakteriserad av manifestationer av sexuell åtrå för en person av det egna könet, och b) erotisk aktivitet med en person av det egna könet (Webster’s Third New International Dictionary).

Kultisk prostitution var förbjuden i antikens Grekland. Homosexualiteten var förbjuden i lag på många håll, betraktades som skamlig, men praktiserades t.ex. i Sparta där män länge tvingades leva åtskiljda från sina hustrur. Också lesbiska förhållanden var vanliga, dikterskan Sappho från ön Lesbos skriver om detta.

Det fanns även pederastisk homosexualitet (paiderastia=kärlek till pojkar). Den äldre personen (som motsvarar mannen i en heterosexuell relation) kallades “erastäs” (älskaren), personen med lägre status, den passive är “eråmenos” (den älskade).

Men hos Sokrates, Platon och Aristoteles, antikens stora moralfilosofer, finner man många exepmpel på fördömande av fysiska relationer: “oanständiga och onaturliga”.

Påståendet att antiken inte kände “genuin homosexualitet” omkullkastas också t.ex. av beskrivningen av vad som hände i Thebai (70 km nordväst om Athen). “Heliga förbandet”, som bestod av 150 par av älskare och älskade (aktiva och passiva homosexuella). Detta truppförband skulle kämpa tappert, burna av en vilja att skydda sina älskade till det bittra slutet. General Gorgidas utnyttjade den tillgivenhet parterna kände för varandra och gick segrande fram tills Filip (far till Alexander den store) besgrade dem. Filip sägs ha blivit gripen när han säg deras kroppar som även i döden vittnade om viljan att beskydda sin partner.
Även Plutarchos omtalar homosexualitet mellan samtyckande vuxna. Plutacrhos föddes några år innan Paulus besökte Athen och Korinth.

Aristoteles säger i Nikomakiska etiken att vissa ting inte är angenäma av naturen. Han säger vidare att sexuella böjelser bland män ibland förorsakas av naturlig läggning, ibland av en ovana, så är fallet med en del av dem som blivit missbrukade sedan barnsben.
Aristoteles gjorde skillnad mellan böjelsen och att utleva den.

Lukianos omtalar en kvinna som säger att hon “föddes som en kvinna liksom de övriga av er, men jag har en mans sinne, önskemål och allt annat”.

Det är helt klart att Paulus, som hade växt upp i Tarsus, väl kände till den värld som omgav honom. Det finns intet tvivel om att Paulus kände till olika former av homosexualitet, såväl det som kallas genuin homosexualitet, som oliak former av utnyttjande.

Homosexualiteten i Nya testamentet

Den text som mest diskuterats offentligt är Rom. 1:18ff där Paulus beskriver den gudsfrånvända människan. Rom. 1 börjar med att tala om trons rättfärdighet och hur evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. I de följande verserna beskrivs att människan mot bättre vetande vände sig bort från Gud och sökte det onda. Ingenting i texten talar om den kultiska prostitutionen, tvärtom behandlas homosexualiteten som något onaturligt som ledde till att Gud prisgav människorna åt det som de hade funnit behag i och självmant valt. Efter avsnittet om homosexualitet fortsätter Paulus med att tala om människornas ondska i form av orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, illvilja svek osv.

Också de andra texterna, 1 Kor. 6:9-10 och 1 Tim. 1:9-10, stöder samma tanke. I 1 Kor. 6 används de båda termerna för den passiva och aktiva parten i det homosexuella förhållandet (malakós=eg. mjuk och arsenokoitäs=en som liger med män). Han talar om deras lika skuld. Men Paulus låter också förstå att det finns människor som brutit med sitt förra liv i synd.

I 1 Tim.1:10 talar Paulus om “annat som strider mot den sunda läran” efter att ha listat många synder, bland dem homosexualitet.

Det råder inte något tvivel om att såväl GT som NT tar avstånd från utövad homosexualitet och kallar detta för synd. Men det skall heller inte råda något tvivel om att denna synd, liksom alla synder, kan förlåtas.

Slutsatser

Det finns inte någon möjlighet för en kristen kyrka att välsigna det som Guds Ord kallar synd. Den välsignelsen är ingen välsignelse, utan bara ett mänskligt påhitt som kan vara förföriskt, eftersom det hindrar en människa att söka Guds förlåtelse genom att överge synden och be om Guds barmhärtighet över sitt liv.
Men det är också skäl att säga två saker ännu.
För det första är homosexualiteten i Bibeln inte alls den synd som är mest utpekad eller framträdande. Mycket mera omtalas den heterosexuella synden, otukten, äktenskapsbrottet, själviskheten, egoismen. Även om det inte råder någon oklarhet om att den som läser NT.s texter sådana de står, klart ser att de tar avstånd från alla former av heterosexuell och homosexuell otukt, så är det viktigare att understryka att Kristus ger varje människa en framtid när han eller hon kommer till Kristus och ber om hjälp.

Det finns många homosexuella som kämpar mot sin homosexualitet, som vill leva enligt Guds Ord och vill bryta med det som är ont. Dessa är ofta mycket föraktade, för de är en påminnelse om det som alla borde göra.

Till slut konstaterar jag att det inte för en kristen församling får räcka att bara säga nej till homosexualiteten eller till heterosexuell otukt. Den kristna församlingen måste bli en omsorgsgemenskap, som bär den kämpande i vardagen, som erbjuder en varm och god och sund gemenskap, en möjlighet att dela vardagens bekymmer. Detta gäller ju även många andra grupper av människor.
Och för oss alla gäller det att “den som är utan synd, kaste första stenen”. Barmhärigheten är det sanna kännetecknet på kristen tro. Men det är inte barmhärtighet att förföra en människa, att uppmuntra henne att gå längre in i en livsstil som slutar i en återvändsgränd av besvikelse.

Ni har låtit tvätta er rena, skriver Paulus. I detta är vi alla med. Och det är alltid skäl att börja med “att först städa sin egen trappa”.

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Om homosexualitet

En svår ekvation

I dagens nummer av Kyrkpressen skriver ärkebiskop emeritus John Vikström något som jag har svårt att få att gå ihop. Han konstaterar å ena sidan – vilket jag väl förstår – att den traditionella ämbetssynen är en legitim syn och att biskopsmötet också har fastslagit detta.
Men sedan konstaterar han å andra sidan att alla måste följa kyrkans lagliga ordning, ingen har rätt att vägra samarbeta med kvinnlig präst.

Vi har – som alla vet – flera präster i vår kyrka som lär att Jesus dog i onödan, att någon frälsning inte behövs, att Jesus inte uppstod osv. Medan den förra gruppen drabbas av hot om avstängning från ämbetet, inte uppförs på förslag till tjänster, inte ens får undervisa om detta (enligt biskop Heikkas betänkande, som dock ännu inte godkänts, men som flere biskopar uttalat sig positivt om), drabbas den andra gruppen inte av något som helst.

Vi får då för mig följande obegripliga ekvation:

– En legitim trostolkning får inte levas ut i handling
– En illegitim trostolkning får levas ut, utan begränsningar.

Hur kan man i en kristen, luthersk kyrka dra strecket mellan lära och liv? Antingen måste man säga att detta är en villolära, detta är fel, och därför får man inte handla i linje med något som inte är rätt, eller så måste man säga att en riktig lära inte bara får utan till och med skall levas ut.

Man kan ju här också peka på grundlagens 11§ och på Jämställdhetslagens 2§, som konstaterar att ingen kan tvingas till trosutövning.

Det är ju som om man skulle säga: du har rätt att vara vapenvägrare, det är en helt legitim syn, men här har du ett stormgevär, du kan inte vägra att skjuta med det.

Men om vi, vilket nu är fallet, har två uppfattningar om vad som är rätt, då kan vi lagstifta om hur vi skall handla vid intressekonflikter.

Därför frågar jag: om alternativen är Keijo Rainermas syn (www.rakentaviaratkaisuja.fi) som innebär att man respekterar varandra, och att vardera gruppen får handla enligt sin syn och att majoritetens syn är avgörande i alla konfliktsituationer, eller Heikkas syn att man tvingas handla mot sin övertygelse, att flera präster blir utrökta ur kyrkan om de följer det de tror att är rätt, vilket är mera rimligt, och mera kristligt?

En svår ekvation har uppstått. Hur kan en fråga som man anser att inte är en huvudfråga leda till större konsekvenser för en präst i negativ mening än det att han förnekar trosbekännelsen?

Vart har vi kommit?

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för En svår ekvation

Gränsöverskridande samtal – glädjande!

Den namnlista som jag tidigare hänvisat till (www.rakentaviaratkaisuja.fi) har när detta skrivs undertecknats av ca 4000 personer. Bl.a undertecknarna finns glädjande nog åtminstone två kvinnliga präster.

En av dem, kyrkoherden i Masku församling, Aino Vest, skrev följande ord till mig (när jag tackade henne för att hon ville underteckna namnlistan/vädjan till biskoparna):

“Sydämeni suree tätä haavaa äitikirkossamme. Yhteinen nöyrtyminen ja
parannuksenteko Kristuksen ristin juurella on vaikeaa, kun syntisiä olemme
kaikki. Taivaassa löytänemme sen kaivatun yhteyden ja ymmärrämme oikein ne sanat ja ajatukset, jotka nyt jäävät käsittämättöminä välillemme.”

I fri översättning för dem som har svårt med finskan: Mitt hjärta sörjer över detta sår i moderkyrkan. Det är svårt att tillsammans ödmjuka sig och göra bättring vid Kristi kors, när vi alla är syndare. I himlen skall vi väl finna den efterlängtade gemenskapen och rätt förstå de ord och tankar som ni förblir obegripliga mellan oss.

När man läser skrivelsen, ser man att den inte är någon kompromiss. Den är realistisk, den utgår, såvitt jag kan se, från två grundläggande iakttagelser:
1. Det finns två uppfattningar om kyrkans prästämbete inom vår kyrka, och
2. Det måste finnas en annan väg framåt än konfrontationens väg.

Viljan att inte låta kvinnligt/manligt utgöra en kyrkoskiljande fråga delas av många. Det betyder inte att någondera åsiktsgruppen skulle göra avkall på sin övertygelse.

Min fråga har varit, och är säger jag ärligt, om ämbetsfrågan är en separat fråga, eller om det är ”olika stationer längs samma järnvägsspår.”
Tiden skall säkert utvisa det. Ett framsteg är en förnimmelse av att det inom båda grupperna finns människor som förstår att sorgen över såret i kyrkan är gemensam.

I längden blir det säkert ohållbart med två läror om samma sak. Men i ett övergångsskede kan detta ge oss alla tid till eftertanke, studium och bön. Kanske skall enheten växa och fördjupas genom större andlig insikt.
Och under tiden göra som uppropet uppmanar: söka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Gränsöverskridande samtal – glädjande!

Förfärliga prostar?

I gårdagens Obs! diskuterades ännu en gång Borgå stift och det klimat som råder i stiftet.

Khde Peter Kankkonen i Karleby tyckte att det är som i alla familjer, litet varierande, ibland bättre, ibland sämre, men i stort sett riktigt bra.

Tf khden i Tammerfors, Hilkka Olkinuora, tyckte att Borgå stift i mycket är ”sjukt”. Hon menade att kvinnoprästmotståndarna inte ens hälsar på kvinnliga präster, uppträder ojust och oartigt (minns inte formuleringen, men andemeningen var denna).

Och så tillade hon något som jag tycker är så allvarligt att hon antingen måste dokumentera sig (vilka, var, när?) eller ta tillbaka sitt påstående.

Hon hävdade att prostar i stiftet (vilket begränsar antalet) använt ett sådant hemskt språk om kvinnliga präster (eller kvinnor?) att man inte kan nämna det i ett familjeprogram.

Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro att detta stämmer. Stämmer det, bör man ta i det, för det är helt oförsvarligt. För mig blev det oklart vem eller vilka (hon talade i pluralis) som skulle ha sagt något sådant. Jag tycker beskyllningen är allvarlig. Ännu allvarligare är det om det är sant.

Alltså: upp till bevis! Man kan inte offentligt säga sådant och stämpla flera personer utan att precisera sig. Sedan bör även den eventuella andra parten få uttala sig.

På detta plan får inte denna fråga hanteras. Nog måste vi som kristna människor veta bättre. Och om vi förgår oss, så skall vi också reda upp det. Oförskämdheter är inga teologiska argument, inte mänskliga för den delen heller.

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Förfärliga prostar?

Korgarna

Några ord av en god vän och uppskattad teolog, som kort och klart analyserar den teologiska diskussionen, sedd ur deras synvinkel som representerar den traditionella ämbetssynen (jag låter texten finnas i original, på finska, om någon behöver hjälp med översättningen, kontakta):

Ensin heitetään Raamatun ylle verkot (usko ja rakkaus). Kaikki jaetaan
muuttuvaan ja muuttumattomaan tuolla sapluunalla. Sen jälkeen kirkko
(kirkolliskokous) päättää mikä laitetaan muuttuvan, mikä muuttumattoman
koriin.
Kun kirkolliskokous on jonkin asian päättänyt se tarjoillaan uskottavana
uskontotuutena kirkon jäsenille. Konsialiarismi (kirkolliskokouksen
valta ohi papalismin, paavin vallan) määrää ”missä kaappi seisoo”.
Ei siis Raamattu, vaan kirkko, joka tulkitsee raamattua.
Mutta: mikä kirkko? (kat, ort, tietyn paikalliskirkon enmmistö).
Ja jos Pyhä Henki ohjaa kirkolliskokousta, mikä neljästä Suomen
kirkolliskokouksen naispappeuspäätöksestä (1963, 1976, 1984 ja 1986) on
Pyhän Hengen konsiilin päätös? Miksi juuri yksi neljästä, siis 1986 päätös?

Vakaumus ei ole peruste. Mutta yhteistyö on. ELI: leimaamalla
yhteistyökyvyttömäksi ja asosiaaliksi voidaan huomio siirtää pois
pääasiasta – eli Raamatusta.

Luther kamppaili samojen asioiden kanssa. Siksi hänelle ei rittänyt
papalismin torjunannassa konsiliarismi (vrt. Konstanz 1414-1415, jossa Hus tuomittiin), vaan ”Raamattu on meidän jumalallinen oikeutemme”.

Den teologiska debatten har sedan ”religionssamtalen på Ilkko” i början av 1980-talet präglats av frågan om trons och kärlekens korg. Man konstaterar att olika texter i Bibeln kan sättas i olika korgar, beroende på vad de handlar om. Men sedan fortsätter man med att säga att tron representerar det oföränderliga, medan kärleken är föränderlig. Därmed blir trons och kärlekens korg felaktigt använd som en princip som avgör bibelordets giltighet idag.

Det är lätt att se att metoden inte håller. Buden 4-10 handlar ju på många sätt om det som bör hänföras till ”kärlekens korg”. Men därmed inte sagt att det skulle vara föränderligt, så att det t.ex. inte längre är så att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, att livet i dess alla skeden inte är heligt och okränkbart, att stjälandet inte längre skulle behöva vara ett brott mot Guds vilja, och inte bara mot min nästa.

Det som Gud hatar i Gamla testamentet, älskar Han, den Evige, inte i Nya testamentet. Distinktionen, som ju egentligen är en anspelning på distinktionen lag-evangelium skall ha sin tillämpning i tolkningen, inte som en ovanför texterna svävande princip.

När sedan kyrkomötet röstar om trosfrågor, och deras giltighet avgörs genom kvalificerad majoritet, står vi inför nästa problem. Det var ju en för oss lutheraner välkänd man som hävdade att kyrkomöten inte behöver vara ofelbara.

Det senaste draget i diskussionerna har blivit att hänföra samvetsfrågan, bundenheten till förståelsen av Ordet, till det sociala planet och tala om skyldighet respektive förmåga att samarbeta. Den som vill följa sin övertygelse, baserad på Ordet, blir då omogen, oförnmögen att samarbeta. Men det är bara Ordet som kan lösa från en felaktig förståelse av den Heliga SKrift, för ”skrift skall med skrift tydas”.

Jag fick idag ett mail av en kvinnlig (finskspråkig) kyrkoherde, som har skrivit på uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi). Hon säger att denna fråga är ett sår i kyrkan, och att vi kanske först i himlen kan nå full enighet och förstå varann.

Jag sätter stort värde på att hon ville underteckna uppropet, som åtminstone försöker att välja en annan väg än konfrontationens. Och jag blev glad över hennes bekännelse om Kristus som är den enda som kan hela såret.

Redan det att man kan nå varann och konstatera att sorgen och smärtan över oenigheten inom kyrkan är ömsesidig, är något att ta vara på. I Sverige har bl.a. prof Eva Hamberg (prästvidg i början av 1980-talet vill jag minnas) och Anna Sophia Bonde tillsammans med bl.a Bo Brander hållit en samtalsdag i Lund under ämnet ”Försonad mångfald”.

Uppropet, som jag hänvisat till på denna sida, erkänner också att det finns två olika syner på ämbetsfrågan, och att grupperna inte har lyckats övertyga varann.

Hur man skall hantera denna realitet är en svår fråga. Keijo Rainerma, en av upphovsmännen, föreslår ”Abrahams och Lots princip” (går du till vänster så går jag till höger) vid intressekonflikter.

I ingen händelse går det med tvång, (vilket ju biskop Heikkas arbetsgrupp förespråkar) och öppet gräl är heller inget alternativ. Bättre är då att respektera varann, och såsom uppropet säger, försöka överträffa varann i inbördes hedersbevisning. Rätt förstått är detta säkert vist i detta skede.

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Korgarna

Det händer i kyrkan

Ett upprop som man kan skriva på om man gillar det finns på adressen http://www.rakentaviaratkaisuja.fi/index.php.

Uppropet bygger rätt långt på Keijo Rainermas avvikande betänkande till biskop Heikkas rapport. Keijo Rainerma anser att man kan respektera varann trots olika åsikter, inte tvinga till ett samarbete som andra av övertygelse inte kan delta i, och låta majoritetens syn vara utslagsgivande vid alla intressekonflikter, om man inte kommer överens om något annat.

Läs texten, som ännu finns bara på finska, och underteckna om du finner det motiverat. Vem som helst kan underteckna uppropet.

Jag har åtminstone gjort det.

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Det händer i kyrkan

"Ge mig kyrkan tillbaka"

Läste häromdan en intressant analys av kyrkan, som bekräftade mina tankar. Den hade ovanstående rubrik och talade om det paradigmskifte kyrkan står inför.
Teologen Hans Küng har för övrigt sagt om vårt samhälle att det är ”posteuropeiskt, postkoloniellt, postimperialistiskt, postsocialistiskt, postindustriellt, postpatriarkalt, postideologiskt och postkonfessionellt.” Det var mycket post på en gång. Post betyder ju ”efter”, det att vi passerat dessa olika företeelser och fenomen.
Men den centrala tanken är att det postmoderna samhället utmanar kyrkan till en uppgörelse med det konstantinska kyrkparadigmet.
Ett paradigm är en enhet av trosföreställningar, värderingar, tekniker osv som delas av ett visst samhälle, en ram, ett livsmönster. Poängen är att vi övergått till en postkonstantisk era.
Vad innebär då det? Måste man krångla till det..?

Jag tror att man kan förenkla det ganska mycket, utan att missa poängen, genom att konstatera att enhetskulturens tid är förbi. Egentligen är stats- och folkkyrkornas tid förbi, även om dessa system ännu delvis lever. Men vi övergår stadigt från de stora kyrkornas tid till mindre bekännelsekyrkor, där bekännelsen kan vara stark och sluten eller mera öppen med tolreanta attityder.

För kyrkans del innebär det bl.a att kyrkan inte har en given plattform, att kyrkan inte självklart längre är den auktoritet som konsulteras i ens olika religiösa frågor, för att inte tala om etiska och moraliska frågor. Kyrkan får inte heller längre självklart tala, utan måste också lära sig att samtala på samma villkor som andra agenter (sådana som agerar) i samhället. Kyrkans värdenorm delas heller inte av andra.

Hur detta skall påverka kyrkan, så att kyrkan kan vara kontextuell, anknuten till det samhälle vi lever i, leva i kontakt med dagens människa, UTAN ATT BLI EN KAMELEONT, men i stället bibehålla sin karaktär av kyrka, är något vi måste arbeta med.

Jag har tidigare sagt och skrivit att ett av tidens (berättigade) krav är kravet på mycket större enkelhet. Det skall vara lätt att stiga in, och stiga ut – ungefär som bussar idag som ”niger” för passagerare vid hållplatserna för att minimera höjdskillnaden och därmed hjälpa t.ex. äldre personer att stiga in i bussen.

Jag skall i ett kommande nummer av Kristet Perspektiv återkomma till frågan litet grundligare, för jag anser att en uppgörelse med tiden (i nödvändig mening) är högaktuell. Det handlar om hur vi kommunicerar med dagens människa, det handlar dock inte att bli en spegel av tidsandan utan behålla det genuint kristna.

Det finns de som vägrar att acceptera att tiden har förändrats. ”Ge mig kyrkan tillbaka” är en bön, ett rop, att förändringarna inte skall drabba oss under vår livstid. Och ändå gör de det, för de är redan här!

Den kyrka, som var enhetskulturens kyrka i orubbat bo, får vi inte tillbaka. Tidvis och bitvis lever den visserligen kvar, men den försvinner.

Vi måste möta dagens människa på ett annat sätt. Till detta hör bl.a att vi måste gå ut till dagens människa, vi måste inbjuda henne till att komma och tröskeln (den social) måste vara låg för att hon skall komma. Kanske på en kopp té, kanske till en middag, eller en diskussion kring en kopp kaffe. Nu måste församlingen bli missionerande, annars mister vi kontakten.

Kyrkans strategi får inte vara att hoppas att den gamla goda tiden skall återvända, eller att sekulariseringen skall gå långsamt. Vi måste bjuda in människor.

Alfa-arbetet har förvånat mig bl.a så att det inte har varit så svårt att få folk att komma med, bara någon frågar!

Kyrkan behöver få mera tid för dagens människa. Vi måste börja nerifrån, från kyrkans verkliga enhet församlingen. Församlingen är den egentliga kyrkan.

Nu får vi börja stava på det som vi är helt ovana att göra: att gå ut i hela världen… och ”nödga” människorna att komma, för att citera två centrala ord av Jesus.

Men man kan kanske använda detta ord i en annan mening: många av oss säger detta som en bön till Gud, att kyrkan skulle bli kyrka igen. För endast i den mån kyrkan är Herrens, och behåller sin kristna identitet och sin av Kristus givna programförklaring, endast då kan kyrkan bli till välsignelse och hjälp för människorna.

I denna process kan och skall du och jag vara med.

Förstår du vad jag menar?

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | 1 kommentar

Något att äta?

I evangelierna återkommer några gånger uttrycket ”något att äta” (Mark. 8:1-2, Joh. 21:5 t.ex.) Det handlar om mat, men också om mat för själen (Joh. 6:27).

Jesu fråga ”har ni något att äta” och hans uppdrag ”ge ni dem att äta” syftar på något mera än det sociala uppdraget, som också ingick i deras kallelse. Det handlar om att ”tala till folket alla det sanna livets ord” (Apg. 5:20).

På Jesusseminariets hemsida (www.westarinstitute.org) finns 21 teser, som Sakari Häkkinen anknöt till i sin intervju i Hbl 19.3. Sakari Häkkinen och en annan ”fellow” i Jesusseminariet, Jarmo Tarkki, skall föreläsa för präster i Kuopio stift i maj. Båda representerar Jesusseminariets radikala och naturalistiska förförståelse.

På Kuopio stifts hemsida marknadsförs detta som en utbildningsdag kring temat ”Jeesus kirkossa”, medan det på Jesusseminariets hemsida presenteras som ett av Jesusseminariets tillfällen.

Finns här något av ”med släckta lyktor”? Kanske inte. Lite underligt verkar det nog.

Vi känner dessa teser från biskop John Shelby Spong, som tidigare besökt vårt land och väckt mycken uppståndelse genom sin radikala syn. Om Häkkinen och Tarkki fortsätter i samma spår som Spong, vilket de sannolikt gör (med hänvisning till det som de sagt i föredrag, och vad som också framkommer på hemsidan), blir min fråga denna: får prästerna och teologerna något att äta?

Vi förespråkar nog den alternativa meny, som Jesus rekommenderar bl.a i Joh. 8:31-32.

Henrik

Publicerat i Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Något att äta?