Något att äta?

I evangelierna återkommer några gånger uttrycket ”något att äta” (Mark. 8:1-2, Joh. 21:5 t.ex.) Det handlar om mat, men också om mat för själen (Joh. 6:27).

Jesu fråga ”har ni något att äta” och hans uppdrag ”ge ni dem att äta” syftar på något mera än det sociala uppdraget, som också ingick i deras kallelse. Det handlar om att ”tala till folket alla det sanna livets ord” (Apg. 5:20).

På Jesusseminariets hemsida (www.westarinstitute.org) finns 21 teser, som Sakari Häkkinen anknöt till i sin intervju i Hbl 19.3. Sakari Häkkinen och en annan ”fellow” i Jesusseminariet, Jarmo Tarkki, skall föreläsa för präster i Kuopio stift i maj. Båda representerar Jesusseminariets radikala och naturalistiska förförståelse.

På Kuopio stifts hemsida marknadsförs detta som en utbildningsdag kring temat ”Jeesus kirkossa”, medan det på Jesusseminariets hemsida presenteras som ett av Jesusseminariets tillfällen.

Finns här något av ”med släckta lyktor”? Kanske inte. Lite underligt verkar det nog.

Vi känner dessa teser från biskop John Shelby Spong, som tidigare besökt vårt land och väckt mycken uppståndelse genom sin radikala syn. Om Häkkinen och Tarkki fortsätter i samma spår som Spong, vilket de sannolikt gör (med hänvisning till det som de sagt i föredrag, och vad som också framkommer på hemsidan), blir min fråga denna: får prästerna och teologerna något att äta?

Vi förespråkar nog den alternativa meny, som Jesus rekommenderar bl.a i Joh. 8:31-32.

Henrik

Evangeliernas Jesus

I söndagens (19.3) Hbl ingick en intervju med teol. dr Sakari Häkkinen, verksam inom Kuopio stift. Teol. dr Häkkinen presenterar det s.k. Jesusseminariets syn på Jesus. Låt oss ta en liten titt på något av det som sägs.

”Jesusseminariet” grundades år 1985 och avsikten var att samla bibelforskare från olika håll för att komma så nära den verklige, historiske Jesus som möjligt. Det var ursprungligen ca 200 bibelforskare som möttes, men skaran har nu decimerats till ett drygt 70-tal. När arkitekten och initiativtagaren prof. Robert W. Funk i en adress till forskarna år 1994 presenterade resultatet av flera års Jesusforskning sade han bl.a.:

– Jesus bad oss inte tro att hans död var ett offer, att han skulle dö för våra synder.
– Jesus bad oss inte tro att han var Messias, han betraktade sig inte som den andra personen i Gudomen, och hänvisade sällan till sig själv.
– Jesus bad inte människor att omvända sig, fasta eller hålla sabbaten. Han hotade inte med helvetet och lovade inte himlen.
– Jesus bad oss inte tro att han skulle uppväckas från de döda.
– Jesus bad oss inte tro att han var född av en jungfru.
– Jesus ansåg inte att Skriften var ofelbar eller ens inspirerad (av Gud).

Vad är detta? Har något revolutionerande hänt, har nya handskrifter hittats, eller andra synnerligen vägande argument som omkullkastar vad kyrkan hittills trott?

Svar: nej.
Detta är ingenting nytt. Det är samma gamla visa som redan var aktuell på 1800-talet.
Jesusseminariet består av protestanter, katoliker, ateister, professor från olika universitet och seminarier (bl.a de mest liberala Harvard, Claremont och Vanderbilt).
Jesusseminariet indelade jesusorden i röda ord (Jesus sade så eller ngt ditåt), ljusröda ord (Jesus sade troligen så eller något sådant), gråa ord (Jesus sade inte så, men orden motsvarar vad Jesus ansåg), svarta ord (representerar en senare tradition). I hela Markusevangeliet finns bara ett enda rött ord (ge kejsaren vad kejsaren tillhör, Mk 12:17).

I Tyskland började man med att försöka skilja mellan ”den historiske Jesus” och ”trons Kristus”. Den historiske Jesus var en enkel man med begränsade idéer, men han hade – som en av mina goda vänner påpekade – ”mycket begåvade lärjungar.” Kring den historiske Jesus uppstod på kort tid en mängd fantastiska myter om Jesu gudomlighet, hans makt och under.

De förutsättningar som Jesusseminariet arbetar med var bl.a att observera profetiska utsagor, under och Jesu anspråk. Ingen kan veta om framtiden, därför utesluts de profetiska utsagorna, undren, t.ex. brödbespisningen var en förbättrad version av verkligheten: en enkel picknick där var och en åt vad man hade med sig (!). Och vad Jesu anspråk beträffar hade Jesu entusiastiska lärjungar ”förbättrat” Jesu enkla undervisning.

Man har m.a.o på förhand beslutit vad som är möjligt och vad som inte är det. Inga som helst historiska dokument förekommer, texter där en ”avskalad” Jesus skulle ha talat i linje med vad Jesusseminariets forskare skisserar. Och är det inte märkligt hur väl deras position rimmar med tidsandan. Tänk att forskare kan komma till samma resultat (det är väl ett under?!)!

Om den amerikanske presidenten Thomas Jefferson berättas att han gjorde samma sak i slutet av 1700-talet. Han beundrade Jesus som en morallärare, men han förkastade allt övernaturligt och ansåg att det inte kunde ha varit som texten hävdar.
När Jefferson var färdig med sitt klipparbete hade han 82 kolumner kvar (av evangeliernas över 700) i sin King James. Hans bok heter The Life and Morals of Jesus och boken slutar med orden ”där lade de Jesus, och rullade en stor sten framför ingången till graven och gick sin väg”.

I boken The Five Gospels:The Search for the Authentic Words of Jesus
New Translation and Commentary (by Robert W. Funk, Roy W. Hoover, and the Jesus Seminar, New York 1993), dvs. de fyra kanoniska evangelierna + det gnostiska Tomasevangeliet) redogör forskarna för sin ”färgkarta”: endast ca 20% av evangeliernas jesusord är äkta. Vi vet också varför.

Idag sade en av professorna vid Helsingfors universitets teologiska fakultet åt mig att han inte för sitt liv kan ”förstå varför dessa herrar kallar sin metod ”historisk”: den har ju inte något med historisk forskning att göra.”

När Sakari Häkkinen skall hålla skolningsdagar i maj för prästerskapet i Kuopio stift, tillsammans med sin biskop WIlle Riekkinen, undrar man vad för matnyttigt för predikstolen man har att komma med.

Jesusseminariets forskare har kritiserats av en mängd olika forskare. Deras teser faller på sin egen orimlighet: skulle någon man eller kvinna frivilligt ha gått i döden för en man som inte ens lovade dem ett evigt liv…? Skulle myter och legender, som i andra sammanhang behöver en lång tid för att födas, ha kunnat tillkomma så snart efter Jesus? Skulle lärjungarna som enligt NT inte trodde på Jesu uppståndelse verkligen ha fått en tro på Jesu uppståndelse utan att Jesus hade uppstått??

Detta som Jesusseminariet sysslar med är inte vetenskap. Det är tro, för att inte säga otro. Det saknar verklighetsgrund och är bara ett resonemang i forskares sinnen. Dessutom strider resultatet mot alla texthistoriska resultat – man har aldrig hittat den avskalade evangelieversion som nu åberopas.

Henrik

Besök hos en psykiater

Besök hos en psykiater

En psykiater fick besök av en man som sade att han tror att han är död.
– Tror du att att en död man kan blöda? frågade läkaren.
– Nej, blodcirkulationen har ju upphört, svarade mannen.
Då tog psykiatern en nål och stack mannen i fingret, som började blöda.
– Det var ju märkligt, och jag som trodde att döda inte kan blöda…

Henrik

Till eftertanke: är det så lagen om förutfattade meningar fungerar?

Frågan och frågorna

En kortare precisering:

Jag tror inte att det nu egentligen handlar om kvinnliga präster eller inte, även om man försöker säga det. Man vill gärna göra gällande att allt hänger på det. Den frågan finns på ytan, bara för att den ger positionerna ett ansikte.

Men bakom den döljer sig andra frågor. Frågan om välsignelse av samkönade par, om personer som lever i öppet homosex- eller lesbiskt förhållande skall kunna vara anställda i kyrkan, frågan om en präst eller en anställd i andligt arbete skall behöva gifta sig eller bara kan flytta ihop osv.
Men ytterst finns frågan om vilken ställning Bibeln har i vår kyrka.

Inte så att alla som förespråkar kvinnliga präster vill förneka Bibeln. Men snarare så att de som driver den förstnämnda frågan OCKSÅ driver de andra, det är stationer på samma tågbana, frågan är när man stiger av tåget.

Testa denna tes genom att fråga människor. Jag hoppas verkligen att jag har fel.

www.tulkaakaikki.net och www.yhteys.org är i och för sig ganska obetydliga tecken på att tesen tyvärr kanske äger sin riktighet.

Test nr 2: skulle kvinnliga präster kunna verka i ett stift med en konservativ biskop?

Svaret är ja.

Vi röstar ju inte om den frågan nu, den avgjordes år 1986.

Den relevanta frågan blir då (för mig åtminstone): VILKA FRÅGOR skall ges prioritet? För mig är svaret: kyrkans andliga profilering, bibelfrågan, frälsningsfrågan, bönen, sången, tillbedjan, lekmannaansvar, samarbete mellan präster och lekmän, delat ledarskap, bibliska herdar, som inte ersätter utan vägleder församlingen.

Henrik

Manliga präster

Det talas ofta om ”kvinnliga präster”, men inte så ofta om ”manliga präster”. En av förklaringarna är historisk, kyrkorna har så länge med ”präst” avsett en andlig far i församlingarna, vilket inte är identiskt med, men heller inte utesluter en andlig mor.

En uppenbar synd är att vi som diskuterat ämbetsteologin i kyrkan, så ofta har fastnat för synpunkterendst på kvinnliga präster. Det som för många är ofattbart är att en kvinna som predikar Kristus, som verkligen vill sprida Guds Ord helhjärtat, ”duger inte”, som man säger, men det enda kriteriet för männens del är att de är män. Sedan får de stå för ungefär vad som helst.

”Män får göra vad som helst, för att de är män.”

Det skall utan bortförklaringar sägas att denna inställning är HELT OHÅLLBAR.

Man måste enligt min syn skilja mellan två aspekter på ämbetsfrågan. Den ena frågan gäller ämbetet, den andra förvaltandet av ämbetet. Paradoxalt nog tror också jag att det finns kvinnliga präster som förvaltar ämbetet långt mera bibliskt och kristet än många män. En annan fråga, som jag inte nu behandlar här, är om detta ämbete är det som Bibeln och bekännelseskrifterna avser med kyrkans speciella prästämbete.

Det är dags att bli tydlig. Det är viktigt att se och höra vad en präst står för.

Jag avser inte en allmän misstänklighet mot präster, en vilja att missförstå där det bara finns en chans…
Jag avser att om någon, som ”biskop” Spong, säger att bönen är att lura människor, att helvetet är en lögn, att uppståndelsen är ett falsarium, att nattvarden är kannibalism osv så kan inte detta accepteras i en kyrka, trots ”välstruken biskopsskjorta och gyllene kors” (Rune Imberg).

Det är FÖRSAMLINGEN som i denna mening är kyrkans subjekt. Det är församlingen som skall vaka över oss präster, be för oss och hjälpa oss att förkunna Guds levande Ord. Men det är också församlingen som skall säga stopp när sådant förkunnas som inte är förenligt med biblisk kristendom. Jag avser inte småsaker, inte tolkningsfrågor, inte betoningar.

Jag avser detta: när man avviker från trosbekännelsens positioner, då har man tagit steget ur biblisk kristendom.

Henrik

Svåra frågor

SVÅRA FRÅGOR

Den viktigaste frågan i biskopsvalet är inte kommunreformen. Det är alldeles klart att kyrkan måste lösa frågor som gäller kyrkans förvaltning, och att vi behöver de bästa krafterna för denna process är också klart. Det är inte en fråga som biskopen ensam KAN eller SKALL försöka lösa, han skall givetvis vara centralt med.

Den viktiagste frågan är heller inte frågan om kvinnliga präster. Vår kyrka har fattat beslut i frågan år 1986 och detta beslut gäller. Samtidigt med beslutet godkändes också en kläm som ger dem som inte kunde följa beslutet (teologiskt) rätten att verka inom kyrkan, en viljeyttring som biskop Heikkas arbetsgrupp nu vill undergräva.

Jag tror att alla frågor i princip kan lösas, om VILJA finns. 98% av församlingarna säger att vi klarar oss. I endast 1-2% av församlingarna finns problem. I stället för att försöka tvinga fram tvångslösningar också där församlingarna säger att det fungerar, bör biskoparna ta en närmare titt på de församlingar där det finns problem. Övertramp bör beivras, om det – som man påstår – handlar om diskriminering.

Samtidigt tror jag att det är en ren KATASTROF för kyrkan om man går in för att röka ut dem som har den syn som vår kyrka haft i många hundra år! Den kan inte över en natt, eller ens under några år bli illegitim.

Det finns vägar vidare, utan att låta denna fråga splittra vår kyrka. De som är i minoritet bör i intressekonflikter vara beredda att väja till förmån för majoritetens syn.

DET VÄRSTA – som kyrkan KAN UNDVIKA om man vill – är att GRÄLA. Det finns vägar framåt också om man ser olika på denna punkt.

Detta skall jag återkomma till.

Jag tror också att det är viktigt att ställa sig frågan: är denna fråga faktiskt den viktigaste frågan för mig, viktigare än frågan vad som kyrkan förkunnar och står för, viktigare än den andliga förnyelse som vårt folk nu verkligen behöver.

Tidsandan eller Guds Ord, detta är för mig det centrala, och tidsandan hotar oss alla på så många sätt. Man får lätt orätta värderingar, man söker acceptans och godkännande av sådana som inte bryr sig om kyrkan.

I ett upprop för en ”förnyelserörelse” (www.tulkaakaikki.net) har man ett recept för kyrkans framtid. Jag tror att detta koncept leder till att kyrkan faller ihop som ett korthus. Framtiden finns i stället hos HERREN.

Är detta verkligen ett kristet koncept? Jag tror inte det, men se efter själv!

Jag tror att det finns en ANNAN VÄG. Läs vad jag tänker om ”en annan väg”.

Henrik

Se människan!

Se människan!

Jag tycker att kyrkan har två diken att hamna i. Det ena diket är att låta tidsdandan styra kyrkan, att låta allt gå, att bli en kameleont, och låta sig färgas av de värderingar som gäller i tiden. Till detta hör att inte bryta med det som Gud dömer som synd, utan hellre bortförklara eller bara strunta i klara bibelord.

Det andra diket är att uppställa ideal, att ställa upp idealmänniskor, som gör att dagens människa inte kan bli annat än förtvivlad. Ingen människa kan leva så som Gud vill.

Jag tror att det finns anledning att säga : se människan. Gud dömer inte människan, utan synden i människan.

Den kristna församlingen borde vara den plats där just människor som kört fast (och vem av oss har inte gjort det!?) skulle vara välkomna. Nu blir det något av detta: jag är för sjuk – för sjukhuset!

Då har något blivit fel. Något verkligt fel.

Kyrkan skulle vara barmhärtighetens plats. Jag tycker kyrkan har misslyckats i att ge människor barmhärtighet och hopp. Att säga ”glöm buden” är inte barmhärtighet.

Barmhärtigt är att gå med människan i nöden. När hon är svag. Att visa sig vara sin medmänniskas nästa just genom att demonstrera och praktisera BARMHÄRTIGHET.

Det borde inte vara svårt. Det ligger nära till hands… Vi själva är i behov av samma barmhärtighet.

Detta är ingen from fras. Tyvärr inte. Men behovet av NÅD förenar,

Se människan!

Henrik

En annan väg – finns den?

EN ANNAN VÄG – finns den?

Jag skrev tidigare att jag tror att det finns en annan väg. Med det avser jag inte att det finns andra vägar till Gud än Jesus. Jesus är vägen – den enda vägen till himlen, till frälsning, till Fadern.

Med en annan väg menar jag att det finns en annan väg nu än KONFRONTATIONENS väg: anpassa dig, eller försvinn!

Till den del frågeställningen gäller kvinnliga präster eller inte, så finns det i ett övergångsskede en annan väg (på sikt tror jag ingen kyrka kan leva med olika uppfattningar i längden). Alternativet heter enligt min mening: vänta och se! Med vänta och se menar jag detta: vänta tills du ser. Jesus säger ”av frukten känner man trädet”. Om läget nu är förvillande, och du inte vet vad du skall tänka, ge dig tid, ge andra tid.

Vi kan leva med detta nu, om vi som representerar en minoritet, väjer och väljer att leva utan att provocera dem som tänker annorlunda.

Är denna fråga så viktig, att du vill att de som tror som kyrkan förr har trott, skall vara tvungna att handla mot sitt samvete, eller alternativt lämna kyrkan? Detta medan sådana som förnekar trosbekännelsen, skall stanna kvar och predika? Är det bra?
Det tycker inte jag.

Jag har inte funnit biblisk, teologisk mark under fötterna för ”den nya ordningen”. Men jag vill inte att någon kvinnlig präst skall känna sig anfäktad för min syn. Vi har samma Bibel. Var och en måste lyssna till Ordet och försöka förstå vad Gud menar.

Jag ser inte som min uppgift, varken nu eller i en hypotetisk situation som biskop att bekämpa, eller försvåra de kvinnliga prästernas existens. Jag menar att det finns vägar till stiftet – alla andra biskopar viger kvinnor, och även om den lösningen inte är optimal, är den ändå en lösning. Ingen behöver tvingas till att handla mot sitt samvete. Jag är beredd att försöka hantera alla situationer så att det inte skall hänga på manligt-kvinnligt, utan att det skall finnas vägar med respekt för olika övertygelser.

Men: jag har den senaste tiden allt mera börjat fråga mig om denna fråga är en isolerad fråga. Tvärtom verkar det vara så att frågan hänger samman med många andra frågor – en egentligen ganska djupgående olikhet i synen på vad som är kyrkans uppgift, på vad Bibeln är, på vad som gäller som rätt och orätt för människan.

Du får gärna ställa konkreta frågor, och du får också gärna förklara hur du tänker. Nu gäller det långt STÖRRE frågor än kvinnliga eller manliga präster.

Det är Jesusfrågan som det gäller, vilken plats den frågan får i finländarnas liv.
I ljuset av den frågan är andra frågor mycket obetydliga.

Men jag tror att om Jesusfrågan är viktig, då blir också det som Jesus och apostlarna säger viktigt. Vad säger de? Om kyrkans uppgift, om de frågor som vi idag brottas med?

Henrik

"Mein Kampf"…

Hej! Jag har efter mycket kamp och bön beslutat att ställa mig till förfogande i biskopsvalet. Många präster och lekmän har uppmanat mig att ställa upp. Jag har lagt hela frågan i Guds händer och säger: ske din vilja! Var och en förstår att det skulle innebära ett ”stiga ner” i ett obekvämare liv, ett i många avseenden konfliktfyllt och svårt uppdrag, men samtidigt i stora möjligheter.

Som jag ser det är det nu ödestider för vår kyrka.

Kyrkans medlemsantal minskar drastiskt, senaste år var det 33 043 personer som skrev ut sig ur kyrkan.
Men värre än att medlemsantalet minskar, vilket på sikt också hotar kyrkans ekonomi, är att många (drygt 70%) är personer i åldern 18-39 år. Om man beaktar att det handlar om sådana som gått i skriftskola några år tidigare (ca 87 % av alla 15-åringar går i skriftskola) är det verkligt förbryllande: just de som kyrkan har nått, lämnar kyrkan några år senare.

En del uppger ekonomin som orsaken. Men en betydligt större grupp, särskilt bland de yngre, säger att det är meningslöst att höra till kyrkan, det ger ingenting.

Det är uppenbart att en stark avkristning är på gång. De stora kristna högtiderna fylls med annat innehåll. Bibelläsningen har rasat – detta enligt Kyrkans forskningscentral, som pekar på nedåtgående siffror.

Men det som oroar mig mest är att man idag försöker omtolka kristendomen, till att bli en spegel av det sekulariserade samhället. Guds Ord är inte längre rättesnöret, nu skall man välsigna sådant som Gud inte välsignar, man skall inte behöva bryta med det som Bibeln kallar synd, man behöver inte omvändelse till Jesus för att få förlåtelse och hjälp med sina problem.

OCH ÄNDÅ finns det möjligheter. Den stora utmaningen är för kyrkan att bli och förbli kyrka. Att förkunna evangelium för dagens människa betyder inte alltid bara att tala – i enhetskulturen hade kyrkan en självskriven talarstol, predikstol, i dagens samhälle får kyrkan lära sig att samtala med människor på samma villkor som andra.

Kyrkan skall också be med och för människorna. Behoven har inte minskat, utan ökat. Många familjer behöver förbön och hjälp, många unga orkar inte leva. Hotbilder om pandemier, katatsrofer och kriser gör många ångestfyllda.

Nu behövs de kristna mera än någonsin. ”Tiggare, som talar om för andra tiggare var det finns bröd.”

Jag tror på enkelhet, kyrkan måste omstruktureras, minska sin byråkrati, göra sin organisation lättare. Delat ledarskap, transparens i besluten, samarbete mellan präster och lekmän. Frivilliga medarbetare och ledare.

Jag tycker att en av biskopens främsta uppgifter är att arbeta med och genom människor, särskilt kyrkoherdarna, och verka för att det andliga ledarskapet i kyrkan delas.

Det är stimulerande att vara kristen. Nu behövs präster och lekmän som ser möjligheterna, som ber om öppna dörrar, om glädje och inspiration.

”Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt.”

Samling, gemenskap – kring Kristus!

Henrik