månadsarkiv: april 2006

Postpåsk..

Vad påskpost är, vet väl alla även om påskkorten nästan har försvunnit. I min barndom sändes ganska mycket påskkort och -hälsningar.
Men postpåsk, vad skulle det vara? Vet inte om man ens kan bilda ett sådant ord, men ”post” betyder ju ”efter”, även med bitonen ”passerat stadium”, och postpåsk skulle i då stå för att vår tid är en tid när påsken inte längre firas allmänt, när den för många är ett passerat stadium som aldrig ens passerade.

Jag har tidigare skrivit om hur våra största dagstidningar bevakat påsken. (Förresten, kanske Hbl vill ta in intervjuer om den kristna missionen t.ex. när Ramadan inleds?)

Idag kom jag över en diskussion om situationen i England, som ganska långt beskriver fenomen som är kända även här.

”TIM” skriver:

Easter seems to me to be fading away as a festival that has national relevance.
Compare it with Christmas, a time of year when, Christian or not, a lot of people make the effort to go to church or sing carols, even if they don’t normally. For many churches, it’s their busiest period, bar none.
But Easter: I hardly know anyone who makes a special effort to visit church. People don’t send Easter cards; unlike Christmas time, there’s no attempt to unwrap ”the true meaning of the season”.
20 years ago I remember the Radio Times cover would always be: ”Holy Week and what special programmes are on TV and radio”. You’d never see so much attention given to Holy Week nowadays.
And a church near me has stopped having any special services on Maundy Thursday, and scaled back the events on Good Friday.
Easter is now about DIY, chocolate and going away on holiday – not a time to remember a certain crucifixion or make time for any special cultural commemoration.

Jag fäster mig vid några tankar i hans inlägg (en nyhetsredaktör vid Sky News).

Han konstaterar skillnaden mellan julen och påsken. Julen firas allmänt både av kristna och icke kristna. Många går i kyrkan, sjunger julsånger, också sådana som normalt inte gör det.

Jag känner knappt någon som går i kyrkan till påsk, skriver han. Människor sänder inte påskkort, och ingen försöker ta reda på vad som egentligen är orsaken till att man firar påsk.

För tjugo år sedan var det annorlunda, berättar han, och talar om hur detta uppmärksammades i TV och radio. Nu har till och med församlingarna börjat ”nedmontera” sin verksamhet under Stilla veckan och påskhelgen!
Nu handlar påsken om ”DIY” (gör det själv), med choklad och annat.

Låter det bekant?

Men det finns också annat att säga om påsken.

Da Vinci-koden har lyckats väcka diskussionerna om Jesus till liv. Man kan naturlgitvis fråga sig om detta kan ses som något positivt, eller om den oriktiga och fullständigt falska informationen är det enda som fastnar.

Judasevangeliet som jag har läst igenom och som visar sig vara en mycket typisk gnostisk skrift, ganska odramatisk egentligen, har väckt nya diskussioner om stilla veckans händelser till liv. (Judasevangeliets text vittnar för övrigt om att författaren känt till evangelierna och även Apostlagärningarna, tydliga anspelningar finns, men dessa är helt godtyckligt använda för författarens egna, bestämda syften).

Nu är frågan om detta skall ses som en möjlighet för den kristna tron, vilket en del – bl.a Stefan Gustavsson, känd apologet och föreläsare från Sverige – vill säga. Varken Stefan Gustavsson eller andra som gjort en liknande bedömning vill ju påstå att det ligger något acceptabelt att sprida osanningar om den första påsken eller om Jesustraditionen. Men de vill hävda att detta ändå kan föra Jesus på agendan igen.

Också Mel Gibsons The Passion of the Christ, filmen som gjordes med seriösa avsikter men som förutspåddes bli en flopp, vilket ju inte blev fallet – den blev en succé på många sätt – har inneburit att miljontals människor konfronterats med den kristna tron.

De ökända Muhammed-karrikatyrerna har också bidragit till att religiösa frågor aktualiserats igen.

I ett annat citat från Sky News säger ”Mandy”med hänvisning till ovannämnda exempel:

Though these example are just giving people a taster of Christian theory, it does spark religious debate in the wider public.
I think for many people this introspective process may pull people back to the pews once again.

Det som enligt min mening åtminstone bör sägas är att vi kristna inte kan ”två våra händer” och säga att människorna inte vill tro, att man fjärmats från den kristna tron. Detta är naturligtvis också sant, och det är odiskutabelt så att varje människa bär ansvar för hur hon förvaltar sanningen i sin själ.

Men frågeställningen kan inte avfärdas så lätt. Vad har vi gjort, för att evangeliet skulle ”exponeras” för våra medmänniskor?

Ännu en hänvisning till något som kan ha bidragit till helhetsbilden av en ”postpåsk”, ett skede där påsken för människan är ett passerat stadium. I långfredagens nummer av Helsingin sanomat (14.4.) skriver professor emerita Päivikki Antola om den kristna predikan. Hon konstaterar bl.a att även om över 90% av kyrkoherdarna och över 80% av prästerna tror på helvetet, så förkunnas nästan aldrig synd, dom, förtappelse, helvete eller ens omvändelse i dagens gudstjänster. De som förkunnar om detta är bara väckelserörelsernas lekmannapredikanter, ibland, skriver hon.

Det finns ingen omvändelse från synden, för det finns ingen synd att omvända sig från, göra bättring från, skriver hon.

Ju mera man tänker och tittar sig omkring, desto mera börjar perspektiven på den passerade påsken förändras.

Det är givetvis så att människan måste förändras, hon måste vända om till Jesus, till påskens Jesus, som led och dog för våra synder, och som uppstod därför att döden inte kunde behålla den Rättfärdige. Ingen människa kommer förbi detta ansvar för hur hon hanterar sanningen i sitt liv.

Men det blir för mig alltmera uppenbart att det finns ett samband mellan människors brist på tro (och även otro) och kyrkans försummelser.

Frälsta, räddade, blir vi genom att tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig, skriver Paulus. Men till att vara kristen hör även det som Paulus skriver i 2 Kor. 5:15 – ett ord så här till påsk!

Låt oss börja med att be om kyrkans förnyelse. Om att vi kristna skulle bli kristna, i ordets egentliga betydelse.
För sedan kan mycket hända.

Henrik

Det är Påsk på jorden

En av mina goda vänner från Sverige skrev såhär:

Tack för påskhälsning. Vill också tillönska dig stor glädje över Frälsarens
fullbordade gottgörelse och seger för oss, bevisad av hans uppståndelse.

Denna hälsning bekräftade en ton som blivit allt starkare med åren, och särskilt stark i år. Ofta har jag under Stilla veckan, med Långfredagen som höjdpunkt tänkt på försoningen, och sedan på påskdagen fröjdat mig över den tomma graven och Kristi seger! Så också i år.

Men detta år har relationen mellan Kristi seger och försoningen – gottgörelsen – blivit allt starkare. Kristi uppståndelse är just beviset på Frälsarens fullbordade gottgörelse och seger för oss.

Döden kunde inte behålla den Rättfärdige. Detta visar att Jesu försoning var fullkomlig och förblir gällande.

Han fullgjorde vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.

”Det är Påsk på jorden!”

Välsignad Påskhögtid!

Henrik

Herren och livgiverskan…

I Hbl 5.2. skrev Monika Pensar-Granroth under rubriken Gud kan beskrivas med både manligt och kvinnligt. I dagens Hbl återkommer hon i en intervju med variationer av samma tema.

Det skulle finnas mycket att kommentera i dessa insändare, som enligt min mening, kanske till någon del oavsiktligt, är en blandning av feminism, sexualism och shamanism (!).

Ett ofta uppdykande argument kräver åtminstone en kommentar.

De hebreiska orden “rächäm” och pluralformen “rachamim”, betyder ”livmoder” respektive ”barmhärtighet”, vilket för en västerländsk läsare säkert verkar konstigt. Detta får sin förklaring av att de härleds ur verbet “racham”, som betyder älska. M G-P förefaller att hävda att dessa ord, samt ordet för ande elle vind (ruach), som är femininum i hebreiskan, ger oss anledning och rätt att kalla Gud för “Livgiverska” o.dyl.. Påståendet håller inte.

Ordet rächäm (livmoder) är faktiskt enligt de allra flesta och största lexikon språkligt maskulinum (!) liksom för övrigt också t.ex. ordet för bröst (shad), vilka båda naturligtvis är högst kvinnliga attribut. Också i grekiskan används ett maskulint ord (mastós) för bröst, de bröst som i Nya testamentet gett den nyfödde Jesus hans första mat, vilket visar att ordet används konkret.

Redan dessa exempel visar med önskvärd tydlighet på det omöjliga och oriktiga i att sammanblanda ett ords språkliga genus med ordets substans och betydelse. Den Helige Ande skulle dessutom på grekiska vara neutrum!!

H.S. Nybergs grammatik anser visserligen att ordet ”rächäm” är femininum, något som dock inte får stöd av lexika. Någon gång användes ordet (racham) i betydelsen flicka (Dom. 5:30), men i allmänhet är detta ord maskulinum, liksom även det ovan nämnda ”shad”.

Detta att man inte kan låta ett ords språkliga genus avgöra begreppets innehåll är en så elementär princip att den inte skulle behöva nämnas, men eftersom ovanstående exempel upprepas (inte bara av M G-P) så är det skäl att kommentera dem.

Det är viktigt att understryka att Bibeln använder feminina språkbilder, t.ex det vackra “såsom en mor tröstar sin son, så skall jag trösta er” (Jes. 66:13). Men Bibelns Gud kallas aldrig “mor”, “dotter”, “livgiverska” eller dyl. Helt klart och kristet är att feminum och maskulinum i lika hög grad har sina rötter i Guds egen person. Gud skapade människan “till sin avbild”, till man och kvinna skapade Han dem. Som män och kvinnor är vi lika avskilda från Guds person och samtidigt lika starkt kallade till gemenskap med den Gud som i Bibeln benämns med orden Fadern, Sonen och den Helige Ande. Vi kan och skall därför tryggt fortsätta att be vårt “Fader vår”, utan att detta på något sätt “favoriserar” någotdera könet. Och vi kan inte be ”Moder vår” eftersom vi då skulle avvika från det som Jesus har lärt oss.

Det är för övrigt symptomatiskt att den s.k. feministiska teologin tydligt har tonat ner eller t.o.m. förtigit distinktionen till man, till kvinna. Denna teologiska riktning betonar endast att Gud skapade människan, men stannar där.

Det är egentligen en tydligt gnostisk tanke, som den unga kyrkan brottades med redan under de första århundradena. Kvinnan skulle bli man för att bli människa. Detta hävdas t.ex. i Logion 114 (se Tomasevangeliet) där det heter att Jesus skulle göra Maria Magdalena till man. Att detta inte har med biblisk kristendom att göra är uppenbart för varje läsare av Nya testamentet. Kvinnan är lika mycket människa, och lika mycket Guds avbild som kvinna som någonsin mannen. Dessutom är människan djupast sett människa just i mannens och kvinnans olikhet och jämlikhet, vilket skapelseberättelsen betonar.

En del av feministteologerna använder Gal. 3:28 som sitt favoritord. Men lösryckt ur sitt sammanhang blir det våld på texten om man med detta menar att det manliga och det kvinnliga är utplånat och borta. Texten talar ju om frälsning, och hävdar att alla (jude, grek, träl, fri, man, kvinna) är ett i Kristus, alla inbjudna, kallade och älskade.

I biblisk terminologi är vi människor (män och kvinnor) snarare kvinnor (jfr språkbilder som Kristi “brud”, “Lammets hustru” osv som förekommer i Bibeln).

De kristna kyrkorna skall hålla fast vid den gudsuppenbarelse som Bibeln utgör. När Svenska kyrkans evangeliebok utkom, med nya böner till bl.a “Livgiverskan”, reagerade den romerska och den ortodoxa kyrkan med “stor oro” över dessa nya, från klassisk kristendom avvikande språkbilder. Däremot är det helt kristligt och riktigt att kalla Maria, den människa som fått det högsta uppdrag som en människa har fått och kan få, för “Herrens moder”, för det är hon ju och så kallas hon också i Bibeln (Luk. 1:43).

Och med tanke på diskussionerna om Maria Magdalena, är det viktigt att betona den starka position som evangelietraditionen ger henne. Hon var en av dem som ”såg var de lade Honom” (i klippgraven), och som visste var hon skulle söka Jesus. Därför kunde hon också sörja över att Jesus inte längre var där hon ”visste” att Han skulle vara. Och därför var det hon som som den första överraskades av den Uppståndne Jesus!

Henrik

Påsk anno 2006

I dagens nummer av Hbl annonseras att i morgon – på Långfredagen – skall tidningen intervjua 4 imamer.. Återstår att se vad det blir.
I Helsingin Sanomat ägnas en stor del till att ge uttryck för Irina Krohns (g) tankar om en definitiv skilsmässa mellan kyrka och stat, en tanke som statsminister Matti Vanhanen (c) inte instämmer i.

Irina Krohns önskan om
– att skolans religionsundervisning skall slopas,
– att inga andakter skall hållas i radio,
– att riksdagen inte skall öppnas med gudstjänst,
– att kyrkolagen inte skall nämnas i grundlagen, eftersom KL hänvisar till Bibeln, de tre trosbekännelserna och bekännelsekrifterna,
utgår inte från det faktum att det handlar om en situation som berör 83% av landets medborgare. Hon talar om att staten skall vara neutral, man kan fråga sig om det att välja bort kristendomen är neutralitet, om man samtidigt bevakar det som ju grundlagen bevakar för varje medborgare – rätten att inte delta i religionsutövning.

Att påsken nu mitt i Stilla veckan och just inför Långfredagen bevakas på detta sätt i massmedia, vittnar nog inte om respekt för det som för många finländare är omistligt.

Detta är nog litet taktlöst. Det är enligt min mening också odemokratiskt. Och att tidningarna går in för dessa toner just under påsken, den största av alla kristna högtider, vittnar om det postkristna Finland med en tydlighet som inte kan döljas.

Men vi skall inte skylla på bristen på kristet inflytande, det är nog så att pekfingret får vändas mot oss kristna, vad har gjorts för att situationen skall bli annorlunda.

Nu behövs en utåtriktad kristen evangelisation, en målmedveten satsning på det viktigaste: Jesus, Guds Son, som dog för dig och för mig, och som uppstod för att vi inte skall leva för oss själva, utan för Honom som har dött och uppstått för oss.

Henrik

Lediga platser

I våra dagstidningar kan man ofta läsa om lediga platser, låt vara att de inte är så omfattande som förr.

Också i Nya testamentet berättas det om lediga platser.
I Markusevangeliets andra kapitel berättades det om ett yrke, som har ständig personalbrist. Jag tror att det är ett yrke som vi skall satsa på. Jag säger yrke, därför att det inte sker med vänsterhand, som en bisyssla. Det är en huvudsyssla.

Jag menar bårbärarens härliga uppgift. Jag tänker på dem som bär levande människor på båren. Där berättas om några män som inte lät sig knäckas av det svåra, utan bar en lam man fram till Jesus, genom att göra en öppning i taket och hissa ner mannen.

Detta är en av de viktigaste uppgifterna i stiftet. En uppgift som jag vill anmäla mig till, och förhoppningsvis Du med. Det står inte något om vad den drabbade mannen tänkte om sin prognos, sina möjligheter att bli hjälpt och botad. Men det står att ”när Jesus såg deras (bårbärarnas) tro, sade han till den lame…

Jesus gav den lame mannen mera hjälp än han kunde ana, och säkert mera också än bårbärarna hade väntat sig.
”Dina synder förlåtas dig”. ”Stå upp tag din säng och gå hem.”

Han fick det bästa! Det var inte att slippa sängen, utan att slippa skulden.

Nuförtiden kallas de förebedjare. Eller helt enketl sådana som ber för andra.

Jag tror detta är en av de viktigaste uppgifterna nu, med tanke på nöden (sjukdomar, problem, meningslöshet osv), med tanke på förestående val, och med tanke på vår kyrkas och vårt stifts framtid.

Lediga platser finns! Bön är en fantastisk möjlighet, och en rättighet för var och en!

Henrik

Två upprop – för vad?

Den senaste tidens diskussioner kring biskop Mikko Heikkas betänkande har kretsat kring två listor på nätet, www.tulkaakaikki.net och www.rakentaviaratkaisuja.fi.
Det förra uppropet, ”kom alla”, har fått mycket publicitet. Åtminstone i Suomen Kuvalehti, Kotimaa, Kirkko ja Kaupunki och i TV har denna lista fått mycket publicitet. I uppropet Kom alla heter det bl.a:

På detta sätt kan man bereda väg för Kristus:

Samtalet och beslutsfattandet i kyrkan bör vara öppet.

Kyrkan bör växa till ett samfund av kärlek och rättvisa:

Diskrimineringen av kvinnliga präster bör upphöra i alla församlingar.

De som hör till sexuella och könsminoriteter bör ovillkorligt hälsas välkomna som medlemmar och anställda i församlingarna.

Man bör respektera de lösningar i livet som har gjorts av frånskilda, de som sambor och de som lever ensamma.

Vi bör tillsammans dela vårt materiella goda med de fattiga i vårt eget land och i hela världen

Förtroende och försoning mellan kyrkliga grupper som tänker på olika sätt bör skapas.

Vårt motto: Kristi kyrka är till för alla.

På några månader (rörelsen grundades 24.10.2005, listan publicerades officiellt 15.3.2006 men fanns på nätet tidigare) har ca 400 personer undertecknat uppropet.

Det andra uppropet, Rakentavia ratkaisuja (konstruktiva lösningar) har på 2-3 veckor fått nästan 6300 undertecknare.

Vad vill då dessa stå för?

Uppropet, som är riktat till kyrkans biskopar konstaterar att biskop Heikkas arbetsgrupps ställningstaganden leder till konflikter i församlingarna. Man vill satsa på att inte provocera eller tillspetsa, utan söka konstruktiva lösningar.

Uppropet utgår från att det inom kyrkan finns två olika uppfattningar om ämbetet, och att ingendera gruppen har lyckats övertyga den andra. Frågan är en bibelteologisk fråga, heter det, och är inte en jämlikhetsfråga.

Pastorer och andra anställda i kyrkan bör inte tvingas att mot sitt samvete tjänstgöra i gudstjänst och därmed motsvarande tillsammans med kvinnlig präst. Detta handlar om det som Jämställdhetslagen avser med religionsutövning, som inte tillämpas på ev. luth. kyrkan i Finland (eller på katoliker och ortodoxa kristna).

Ämbetssynen skall inte utgöra ett hinder för att kunna ordineras till präst. I tillägg till prästvigningar i stiftens domkyrkor föreslås prästvigningar i hemkyrkan, dvs den församlings kyrka som kallat ordinanden, eller den kyrka som har anknytning till en väckelserörelse inom vilken den blivande prästen skall arbeta.

Församlingarna skall om möjligt ordna s.k. traditionella mässor (enligt traditionell ämbetssyn).

Präster och anställda får inte medvetet försvåra andras tjänstgöring. Vid konflikter gäller att de som har den traditionella synen väjer, om man inte kommer överens om annat.

Klämmen från kyrkomötet 1986 utgör en god grund för att handla.

Genom att handla enligt ovanstående principer borde ingen komma i kläm, utan allas rätt att verka enligt sin övertygelse kunna tryggas.

När man jämför dessa upprop, står det helt klart att frågeställningen gäller en helhetssyn på vad kristendom anno 2006 skall gå ut på. Det handlar inte bara om ämbetsfrågan, utan en mängd olika frågor. Också det förra uppropet innehåller sådant som jag kan underteckna (kyrka med kärlek och rättvisa, att dela med sig av sin egendom osv). Men tyvärr finns där också en hel del annat.

Kom alla-uppropet satsar medvetet på att köra fram sitt program som grund för kandidatnomineringen till församlingsvalet i höst.

I ett diskussionsprogram i Radio Dei senaste söndag ville en jurist verksam inom kyrkans arbetsmarknadsverk avfärda dessa drygt 6000 namn som 1 promille av kyrkans medlemmar (det var visst ca 5000 namn senaste söndag..). Han ansåg också att kyrkan enligt gällande lagstiftning inte har alternativ, även om alla parter i en församling skulle vara villiga att jämka och försöka förstå varann.

I praktiken utgör de 6300 namnen en viktig del av det aktiva kyrkfolket. Också den andra listan har präster, församlingsanställda och aktiva församlingsbor.

Detta bör vara en tydlig signal till biskopsmötet i september att många vill att frågan inte skall leda till att kyrkan spricker. Jag finner den anda som biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande företräder vara skrämmande. Det är en helt annan kyrkosyn som präglar detta betänkande, ett som leder till orimligheter (se En svår ekvation) som inte ens samhället kräver.

Jag tror att det finns många som vill att kyrkan skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift. Frågan är om kyrkan är alltför heterogen för att kunna fungera. Vi har nu alla tiders chans att försöka vara konstruktiva, att inte låta oss provoceras, att högakta andras övertygelser, vilket inte behöver betyda att man kan omfatta andras åsikter.

Jag är övertygad om att allt är möjligt att ordna och hantera, om man bara vill. Kanske bör man tillägga inom rimliga gränser. Ordet rimlighet måste innehålla teologi.

Trots anstängningar har det ena uppropet fått betydligt flera understödare än det andra. Båda kommer ännu att få nya namn, men säkert blir det upprop som vädjar om konstruktiva lösningar det avgjort större, och det är också långt mera i linje med kristen tro. Det är stora frågor som står på spel. Nu är det skäl att be och arbeta!

Henrik

Om homosexualitet

Eftersom flera personer uppmanat mig att skriva något om homosexualitet, skriver jag några rader på denna sida. Det som jag främst vill säga är inte att fördöma de homosexuella – jag har flera vänner som är homosexuella, och vill att vi skall förbli vänner – utan att snarare argumentera mot sådana som säger att Bibeln inte känner genuin homosexualitet.

Det är vad Bibeln lär, som intresserar mig. Jag tror att Gud är god, och därav följer att Guds vilja är god. Denna godhet har jag inte med mina futtiga ord kunnat ge uttryck för som jag ville. Ingen homosexuell medmänniska skall mista livslusten, utan tvärtom möta Kristus som kan upprätta och ge ljus och livsglädje som består.

“I Bibeln fördöms inte samkönade parförhållanden”, kunde vi läsa i senaste nummer av Kyrkpressen. Det är ju ett ofta upprepat påstående som däremot inte blir sannare av det upprepas ofta. Låt oss se litet på denna känsliga och svåra fråga.

Det finns tre vanliga påståenden om modern homosexualitet som man ofta hänvisar till.

1. Modern homosexualitet är genuin.

“Antikens homosexualitet beskrivs ofta som tempelprostitution, pederasti, grovt hedninskt utnyttjande av svagare individer och personer i beroendeställning, slavar och andra. Modern homosexualitet sägs vara et uttryck för två vuxna individers samtycke.”

2. Homosexualiteten är en medfödd läggning eller böjelse.

Det handlar inte om en livsstil som någon lagt sig till med, utan om en inre böjelse och en medfödd sådan. Denna böjelse är lika naturlig för den homosexuella som heterosexualiteten är för den heterosexuella.

3. Vad Bibeln säger om homosexualitet är därför irrelevant, eftersom Bibeln inte beskriver homosexualiteten sådan vi känner den idag.

Medan homosexualiteten på Bibelns tid innebar att människor föddes heterosexuella, men att några missbrukade sin sexualitet och kom därmed att bli homosexuella. Dagens människor föds antingen heterosexuella eller homosexuella.

Den historiska kontinuiteten hos människor omöjliggör en sådan tolkning, en biologisk skillnad mellan antikens och dagens människor. Därför heter det i stället att man inte under antiken “observerat” existensen av genuin homosexualitet. Därför kritiserar Bibeln bara den grova homosexualiteten, medan den tiger om den genuina homosexualiteten (detta hänvisar också referaten i Kyrkpressen till).

Det finns många historiska bevis på kultisk homosexuell prostitution. Termen “hierodouloi” (heliga slavar) avsåg ofta, men inte alltid detta i antikens texter. J.B. Pritchard skriver i Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament att heterosexuell och homosexuell prostitution var vanlig i det forna Mesopotamien. Herodotos omtalar att varje babylonisk kvinna en gång i sitt liv skulle sitta i fruktbarhetgudinnans tempel och vänta på att en främling skulle kasta pengar i hennes famn som gåva till templet och inbjudan tills exuellt umgänge.

Motsvarande verklighet fanns på Cypern. I Mindre Asien fanns kulten kring Cybele och Attis, vars manliga tempeltjänare hade kastrerat sig själva, bar kvinnokläder och utövade homosexualitet.

Gamla testamentet och homosexualiteten

I GT finns det två grupper av texter som anknyter till homosexualitet. Den ena gruppen är texterna om skaplsen, där det uttryckligen heter att människan skapades till man och kvinna (1 Mos. 1:27). I 1 Mos. 2:24 sägs att “en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött”. Skapelsetexterna talar således inte enbart om att människan skapades som man och kvinna, att det finns två kön, utan omtalar även deras relation: de skapades för varandra (texterna omtalar ett ord som betyder partner eller motsvarighet, någon som passar för den andra) och för livets fortbestånd (var fruktsamma, föröka er).
Den andra gruppen texter gäller förbjuden seuxalitet. Det heter t.ex. “du skall inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse” (3 Mos. 18:22). I samma sammanhang har texterna förbjudit sexuella relationer med släktingar, barnoffer och fortsätter med att förbjuda sexualitet med djur.

Sexualiteten gäller inte enbart fortplantning, även om detta alltid hör med till sexualiteten. GT kan t.ex. skriva “gläd dig med din ungdoms hustru” (Ords. 5:18).

Vad är homosexualitet?

Termen homosexualitet är en ung term (1900-talet), och härleds ur orden homo (samma) och sexus (kön). Huvudbetydelsen är a) icke-typisk sexualitet karakteriserad av manifestationer av sexuell åtrå för en person av det egna könet, och b) erotisk aktivitet med en person av det egna könet (Webster’s Third New International Dictionary).

Kultisk prostitution var förbjuden i antikens Grekland. Homosexualiteten var förbjuden i lag på många håll, betraktades som skamlig, men praktiserades t.ex. i Sparta där män länge tvingades leva åtskiljda från sina hustrur. Också lesbiska förhållanden var vanliga, dikterskan Sappho från ön Lesbos skriver om detta.

Det fanns även pederastisk homosexualitet (paiderastia=kärlek till pojkar). Den äldre personen (som motsvarar mannen i en heterosexuell relation) kallades “erastäs” (älskaren), personen med lägre status, den passive är “eråmenos” (den älskade).

Men hos Sokrates, Platon och Aristoteles, antikens stora moralfilosofer, finner man många exepmpel på fördömande av fysiska relationer: “oanständiga och onaturliga”.

Påståendet att antiken inte kände “genuin homosexualitet” omkullkastas också t.ex. av beskrivningen av vad som hände i Thebai (70 km nordväst om Athen). “Heliga förbandet”, som bestod av 150 par av älskare och älskade (aktiva och passiva homosexuella). Detta truppförband skulle kämpa tappert, burna av en vilja att skydda sina älskade till det bittra slutet. General Gorgidas utnyttjade den tillgivenhet parterna kände för varandra och gick segrande fram tills Filip (far till Alexander den store) besgrade dem. Filip sägs ha blivit gripen när han säg deras kroppar som även i döden vittnade om viljan att beskydda sin partner.
Även Plutarchos omtalar homosexualitet mellan samtyckande vuxna. Plutacrhos föddes några år innan Paulus besökte Athen och Korinth.

Aristoteles säger i Nikomakiska etiken att vissa ting inte är angenäma av naturen. Han säger vidare att sexuella böjelser bland män ibland förorsakas av naturlig läggning, ibland av en ovana, så är fallet med en del av dem som blivit missbrukade sedan barnsben.
Aristoteles gjorde skillnad mellan böjelsen och att utleva den.

Lukianos omtalar en kvinna som säger att hon “föddes som en kvinna liksom de övriga av er, men jag har en mans sinne, önskemål och allt annat”.

Det är helt klart att Paulus, som hade växt upp i Tarsus, väl kände till den värld som omgav honom. Det finns intet tvivel om att Paulus kände till olika former av homosexualitet, såväl det som kallas genuin homosexualitet, som oliak former av utnyttjande.

Homosexualiteten i Nya testamentet

Den text som mest diskuterats offentligt är Rom. 1:18ff där Paulus beskriver den gudsfrånvända människan. Rom. 1 börjar med att tala om trons rättfärdighet och hur evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. I de följande verserna beskrivs att människan mot bättre vetande vände sig bort från Gud och sökte det onda. Ingenting i texten talar om den kultiska prostitutionen, tvärtom behandlas homosexualiteten som något onaturligt som ledde till att Gud prisgav människorna åt det som de hade funnit behag i och självmant valt. Efter avsnittet om homosexualitet fortsätter Paulus med att tala om människornas ondska i form av orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, illvilja svek osv.

Också de andra texterna, 1 Kor. 6:9-10 och 1 Tim. 1:9-10, stöder samma tanke. I 1 Kor. 6 används de båda termerna för den passiva och aktiva parten i det homosexuella förhållandet (malakós=eg. mjuk och arsenokoitäs=en som liger med män). Han talar om deras lika skuld. Men Paulus låter också förstå att det finns människor som brutit med sitt förra liv i synd.

I 1 Tim.1:10 talar Paulus om “annat som strider mot den sunda läran” efter att ha listat många synder, bland dem homosexualitet.

Det råder inte något tvivel om att såväl GT som NT tar avstånd från utövad homosexualitet och kallar detta för synd. Men det skall heller inte råda något tvivel om att denna synd, liksom alla synder, kan förlåtas.

Slutsatser

Det finns inte någon möjlighet för en kristen kyrka att välsigna det som Guds Ord kallar synd. Den välsignelsen är ingen välsignelse, utan bara ett mänskligt påhitt som kan vara förföriskt, eftersom det hindrar en människa att söka Guds förlåtelse genom att överge synden och be om Guds barmhärtighet över sitt liv.
Men det är också skäl att säga två saker ännu.
För det första är homosexualiteten i Bibeln inte alls den synd som är mest utpekad eller framträdande. Mycket mera omtalas den heterosexuella synden, otukten, äktenskapsbrottet, själviskheten, egoismen. Även om det inte råder någon oklarhet om att den som läser NT.s texter sådana de står, klart ser att de tar avstånd från alla former av heterosexuell och homosexuell otukt, så är det viktigare att understryka att Kristus ger varje människa en framtid när han eller hon kommer till Kristus och ber om hjälp.

Det finns många homosexuella som kämpar mot sin homosexualitet, som vill leva enligt Guds Ord och vill bryta med det som är ont. Dessa är ofta mycket föraktade, för de är en påminnelse om det som alla borde göra.

Till slut konstaterar jag att det inte för en kristen församling får räcka att bara säga nej till homosexualiteten eller till heterosexuell otukt. Den kristna församlingen måste bli en omsorgsgemenskap, som bär den kämpande i vardagen, som erbjuder en varm och god och sund gemenskap, en möjlighet att dela vardagens bekymmer. Detta gäller ju även många andra grupper av människor.
Och för oss alla gäller det att “den som är utan synd, kaste första stenen”. Barmhärigheten är det sanna kännetecknet på kristen tro. Men det är inte barmhärtighet att förföra en människa, att uppmuntra henne att gå längre in i en livsstil som slutar i en återvändsgränd av besvikelse.

Ni har låtit tvätta er rena, skriver Paulus. I detta är vi alla med. Och det är alltid skäl att börja med “att först städa sin egen trappa”.

Henrik

En svår ekvation

I dagens nummer av Kyrkpressen skriver ärkebiskop emeritus John Vikström något som jag har svårt att få att gå ihop. Han konstaterar å ena sidan – vilket jag väl förstår – att den traditionella ämbetssynen är en legitim syn och att biskopsmötet också har fastslagit detta.
Men sedan konstaterar han å andra sidan att alla måste följa kyrkans lagliga ordning, ingen har rätt att vägra samarbeta med kvinnlig präst.

Vi har – som alla vet – flera präster i vår kyrka som lär att Jesus dog i onödan, att någon frälsning inte behövs, att Jesus inte uppstod osv. Medan den förra gruppen drabbas av hot om avstängning från ämbetet, inte uppförs på förslag till tjänster, inte ens får undervisa om detta (enligt biskop Heikkas betänkande, som dock ännu inte godkänts, men som flere biskopar uttalat sig positivt om), drabbas den andra gruppen inte av något som helst.

Vi får då för mig följande obegripliga ekvation:

– En legitim trostolkning får inte levas ut i handling
– En illegitim trostolkning får levas ut, utan begränsningar.

Hur kan man i en kristen, luthersk kyrka dra strecket mellan lära och liv? Antingen måste man säga att detta är en villolära, detta är fel, och därför får man inte handla i linje med något som inte är rätt, eller så måste man säga att en riktig lära inte bara får utan till och med skall levas ut.

Man kan ju här också peka på grundlagens 11§ och på Jämställdhetslagens 2§, som konstaterar att ingen kan tvingas till trosutövning.

Det är ju som om man skulle säga: du har rätt att vara vapenvägrare, det är en helt legitim syn, men här har du ett stormgevär, du kan inte vägra att skjuta med det.

Men om vi, vilket nu är fallet, har två uppfattningar om vad som är rätt, då kan vi lagstifta om hur vi skall handla vid intressekonflikter.

Därför frågar jag: om alternativen är Keijo Rainermas syn (www.rakentaviaratkaisuja.fi) som innebär att man respekterar varandra, och att vardera gruppen får handla enligt sin syn och att majoritetens syn är avgörande i alla konfliktsituationer, eller Heikkas syn att man tvingas handla mot sin övertygelse, att flera präster blir utrökta ur kyrkan om de följer det de tror att är rätt, vilket är mera rimligt, och mera kristligt?

En svår ekvation har uppstått. Hur kan en fråga som man anser att inte är en huvudfråga leda till större konsekvenser för en präst i negativ mening än det att han förnekar trosbekännelsen?

Vart har vi kommit?

Henrik

Gränsöverskridande samtal – glädjande!

Den namnlista som jag tidigare hänvisat till (www.rakentaviaratkaisuja.fi) har när detta skrivs undertecknats av ca 4000 personer. Bl.a undertecknarna finns glädjande nog åtminstone två kvinnliga präster.

En av dem, kyrkoherden i Masku församling, Aino Vest, skrev följande ord till mig (när jag tackade henne för att hon ville underteckna namnlistan/vädjan till biskoparna):

“Sydämeni suree tätä haavaa äitikirkossamme. Yhteinen nöyrtyminen ja
parannuksenteko Kristuksen ristin juurella on vaikeaa, kun syntisiä olemme
kaikki. Taivaassa löytänemme sen kaivatun yhteyden ja ymmärrämme oikein ne sanat ja ajatukset, jotka nyt jäävät käsittämättöminä välillemme.”

I fri översättning för dem som har svårt med finskan: Mitt hjärta sörjer över detta sår i moderkyrkan. Det är svårt att tillsammans ödmjuka sig och göra bättring vid Kristi kors, när vi alla är syndare. I himlen skall vi väl finna den efterlängtade gemenskapen och rätt förstå de ord och tankar som ni förblir obegripliga mellan oss.

När man läser skrivelsen, ser man att den inte är någon kompromiss. Den är realistisk, den utgår, såvitt jag kan se, från två grundläggande iakttagelser:
1. Det finns två uppfattningar om kyrkans prästämbete inom vår kyrka, och
2. Det måste finnas en annan väg framåt än konfrontationens väg.

Viljan att inte låta kvinnligt/manligt utgöra en kyrkoskiljande fråga delas av många. Det betyder inte att någondera åsiktsgruppen skulle göra avkall på sin övertygelse.

Min fråga har varit, och är säger jag ärligt, om ämbetsfrågan är en separat fråga, eller om det är ”olika stationer längs samma järnvägsspår.”
Tiden skall säkert utvisa det. Ett framsteg är en förnimmelse av att det inom båda grupperna finns människor som förstår att sorgen över såret i kyrkan är gemensam.

I längden blir det säkert ohållbart med två läror om samma sak. Men i ett övergångsskede kan detta ge oss alla tid till eftertanke, studium och bön. Kanske skall enheten växa och fördjupas genom större andlig insikt.
Och under tiden göra som uppropet uppmanar: söka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.

Henrik

Förfärliga prostar?

I gårdagens Obs! diskuterades ännu en gång Borgå stift och det klimat som råder i stiftet.

Khde Peter Kankkonen i Karleby tyckte att det är som i alla familjer, litet varierande, ibland bättre, ibland sämre, men i stort sett riktigt bra.

Tf khden i Tammerfors, Hilkka Olkinuora, tyckte att Borgå stift i mycket är ”sjukt”. Hon menade att kvinnoprästmotståndarna inte ens hälsar på kvinnliga präster, uppträder ojust och oartigt (minns inte formuleringen, men andemeningen var denna).

Och så tillade hon något som jag tycker är så allvarligt att hon antingen måste dokumentera sig (vilka, var, när?) eller ta tillbaka sitt påstående.

Hon hävdade att prostar i stiftet (vilket begränsar antalet) använt ett sådant hemskt språk om kvinnliga präster (eller kvinnor?) att man inte kan nämna det i ett familjeprogram.

Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro att detta stämmer. Stämmer det, bör man ta i det, för det är helt oförsvarligt. För mig blev det oklart vem eller vilka (hon talade i pluralis) som skulle ha sagt något sådant. Jag tycker beskyllningen är allvarlig. Ännu allvarligare är det om det är sant.

Alltså: upp till bevis! Man kan inte offentligt säga sådant och stämpla flera personer utan att precisera sig. Sedan bör även den eventuella andra parten få uttala sig.

På detta plan får inte denna fråga hanteras. Nog måste vi som kristna människor veta bättre. Och om vi förgår oss, så skall vi också reda upp det. Oförskämdheter är inga teologiska argument, inte mänskliga för den delen heller.

Henrik