månadsarkiv: februari 2010

Vittnet och ljuset

Av förekommen anledning har jag nu läst prologen till Johannesevangeliet, och stannade idag för en vers, som är en god hälsning till alla präster, pastorer och predikanter, säkert också till alla kristna:

Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” Joh. 1:8

Det är bra att komma ihåg. Andra vet ju det redan, och om de inte vet det, får de senast reda på det när de hör oss..

Egentligen är det ju ett väldigt befriande ord!

Jag tror nu inte att någon kristen människa går omkring med den uppfattningen i bakhuvudet att han eller hon är “ljuset”. Men vi kan köra fast i krav på oss själva. Vi kan ha förväntningar på oss själva eller på andra, som är helt orimliga.

Då är det befriande att läsa att vi inte är ljuset – och att ingen heller väntar att vi ska vara det! – utan att vi skall vittna om ljuset, om Jesus!

Jag blev mycket glad när jag i Kyrkpressen (7/2010) läste Elisabeth Sandlunds och John Vikströms tankar vid Kyrkpressens jubileumsdag i Vasa:

Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, säger:
– Men jag tror att folk vill bli utmanade. Om man vill veta mer om vad kristendomen går ut på vill man inte ha svaret: vad tror du själv? Då finns det inget att bita i, inget att att spjärna emot.
Det utmanande, menar hon, är inte att tala om Jesus som en stor vishetslärare eller om Gud i överförd bemärkelse.
– Det är när man talar om Jesus som frälsare och Herre som det blir utmanande.

John Vikström efterlyser ett mer direkt tilltal.
– Det händer ofta att vi talar om tro i stället för att förmedla den.
Han minns hur han i tiderna, då han var biskop i Borgå stift, hörde prästkandidaterna predika.
– Efteråt påpekade jag alltid samma sak: du beskriver en kaka, hur fin den är, hur bra den smakar, men du räcker den aldrig fram till dem som lyssnar. Brödet ges genom ett direkt tilltal om den närvarande Jesus Kristus.

För att vittna om ljuset. Det är inte detsamma som att bara beskriva det.

Ingen väntar sig att vi ska vara ljuset. Men många väntar att vi skall vittna om ljuset.

"Herre, vi vill se Jesus." Joh. 12:21. Ordet “Herre” är riktat till Filippus, men det står att Filippus sade det till Andreas, och att Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.

Vi är vittnen, Han är ljuset.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressen om jubiléet i Vasa med Elisabeth Sandlund och John Vikström. http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP1007.pdf

Nu börjar det på allvar

När ärkebiskopsvalet går in i sitt andra skede, har jag redan idag två ggr hört hur “den ena är förnyelsevänlig (uudistusmielinen) och den andra är konservativ”, så i A-talk och så i MTV Kymmenen Uutiset. Och jag har hört termer som “den måttfullt (maltillinen) liberala” kandidaten Mäkinen och Ruokanen, som vill försvara “pysyvyyttä”, status quo kunde man ju också översätta det. Ändå vågar jag påstå att Ruokanen både uppskattas och kritiseras för sin förnyelsevilja.

Dylika klichéer säger ingenting om kandidaterna, bara om dem som vill påverka valet.

Styrning, kallas det. Det är orättvist mot både Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen.

Men detta grepp blottar en strategi som på något sätt känns bekant… Jag hoppas att båda kandidaterna får “tala för sig själv”, utan att man klistrar simpla, förenklade och delvis förklenande etiketter på dem.

Jag hade nog väntat att kampen skulle bli jämn om den andra platsen – för jag utgick att “hemmaplansfavör” för Mäkinen gällde – Häkkinen och Ruokanen hade ganska många förespråkare. Min bedömning var att Häkkinen hade ett bättre utgångsläge som sittande biskop (St. Michel) och som verksam i kyrkans centralförvaltning under många år. De signaler jag uppfattat talade för att Häkkinen var kyrkostyrelsens (majoriteten) man, och också många kyrkomötesombud skulle rösta på Häkkinen. Jag trodde att kampen skulle bli jämn – vilket den blev – men att Häkkinen skulle utgå med segern (där hade jag fel).

Men nu vet vi mera och de ivriga kommentarerna redan idag varslar om att det kommer att bli ett drev kring ärkebiskopsvalet. Det är ju naturligt, och jag talar inte för att gå till val med släckta lyktor. Men jag hoppas att valrörelsen förblir saklig. Den får gärna vara kritisk, men den bör vara objektiv och saklig också i kritiken.

Jag tror nog att ställningstaganden inför kyrkomötets behandling av välsignelsen av registrerade par, kommer att bli en av de stora frågeställningarna. I denna mening är nog ärkebiskopsvalet ett linjeval, inte så mycket för homosexualitetens skull, som för vad som skall vara kyrkans kompass i svåra, etiska och andra val.

Det som man hoppas är att man ska ge båda kandidaterna en chans att “exponera sig”, ärligt, öppet, tillräckligt mångsidigt, så att vi alla, som skall rösta, vet vem vi röstar på den 11 mars.

Rukouksen paikka, säger man på finska. Dags att be.

Henrik

Kirkon tiedotus vaalista

Turun arkkihiippakunnan piispa, TT Kari Mäkinen, 393 ääntä
Helsingin yliopiston dogmatiikan professori, TT Miikka Ruokanen, 285 ääntä
Mikkelin hiippakunnan piispa, TT Seppo Häkkinen, 263 ääntä
Suomen Lähetysseuran johtaja, TT Seppo Rissanen, 106 ääntä
Oulun hiippakunnan piispa, TT Samuel Salmi, 53 ääntä
Turun Mikaelinseurakunnan kirkkoherra, TM Jouni Lehikoinen, 43 ääntä
Turun Katariinanseurakunnan kirkkoherra, rovasti Martti Hirvonen, 13 ääntä
 
Vaalin ensimmäisen kierroksen äänestysprosentti oli 95,4. Arkkipiispanvaalissa äänioikeutettuja on kaikkiaan 1224.

Mäkinen och Ruokanen

Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen gick vidare i ärkebiskopsvalet. Den andra omgången hålls 11.3.

Mäkinen fick 393 röster och Ruokanen 285.

Detta kan tolkas så att vi går mot en tydlig polarisering inom kyrkan. Mera därom när mera fakta finns att tillgå.

Henrik

Hur härligt vitnar land och sjö

Hur härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstringsstunder.

Minns så väl första gången jag skulle ackompanjera psalmsången i “storskolan”, folkskolans klass 3 och 4.
“Lärarn” ringde hem och frågade min mor om han fick be mig spela.
Så valde han psalmen Hur härligt vitna land och sjö (det var pluralisformer när det begav sig).

Senare har jag ju märkt att det står vittnar och inte vitnar. Men det satt ju ganska bra i samband med frost och vintersnö.

Nog är det vitt.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita—

Henrik

Välsignelse och..?

“För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska." Apg. 3:26.

för att välsigna er, när ni omvänder er…

Petrus har något väsentligt att säga i välsignelse-debatterna: att välsignelse och omvändelse hör samman.

Men om detta talar man inte. Det har blivit borta i alla debatter. Och ändå är det nyckeln till välsignelsen. Läs Apg. 3:19-26.

Jag tror att många av oss har anledning att söka oss till Läkarmottagningen.

Henrik

Voiko sen selvemmin sanoa?

Tänään luin piispainkokouksen kannanoton. Noroviruksen kaatamana en jaksa kirjoittaa pitkiä pätkiä aiheesta.

En tiedä miten pitää ajatella piispainkokouksen kannanotosta, täytyy paneutua siihen kunnolla. Mutta jään heti kättelyssä ihmettelemään miksi piispainkokous hyväksyy rekisteröidyssä suhteessa elävän papin, mutta pappi ei saisi siunata muita ihmisiä jotka elävät niin kuin pappi itse…

Mutta palataan aiheeseen. Ari Puonti, joka on tehnyt niin paljon hyvää homo-, bi- ja heteroseksuaalisten hyväksi, on mielestäni löytänyt Raamatun osoittaman tien. Hän osaa myös esittää asiansa niin, ettei yhtä ihmisryhmää leimata. Hän osaa puhua toivosta, jonka ydinsanoma on Joh. 1:12.

“…Sanoma Jeesuksesta, evankeliumi, on hyvä uutinen homo-, bi- ja heteroseksuaaleille. Samalla on todettava, että Jeesuksen seuraaminen seksuaalieettisissä asioissa on kaikille näille ihmisille haasteellista.
Jumala on luonut seksuaalisen nautinnon. Hän ei kuitenkaan siunaa kaikkea, minkä ihminen kokee luonnollisena seksuaalisuuden alueella. Ensimmäisten ihmisten olemus vaurioitui, koska he valitsivat pahuuden. Seuraukset näkyivät heti heidän seksuaalisuudessan ja parisuhteissaan. Synti on ihmisille luonnollista ja usein myös nautinnollista. Siksi kristityt joutuvat vaikean valinnan eteen: arvioinko haluni Jumalan ajatusten valossa vai luotan siihen, minkä itse koen luonnolliseksi.


Voimme kieltäytyä mielihyvää tuovista asioista vain, jos olemme vakuuttuneet, että Jeesuksen seuraamiseen liittyvä siunaus on parempaa kuin Jumalan tahdon vastaisista asioista saatava nautinto. Ihmiseltä, joka jättää valinnan tekemättä, jää kokematta kristinuskon tarjoama ylösnousemusvoima, joka edellyttää itselleen kuolemista eli päätöstä olla tekemättä syntiä.


Kaikille, jotka ottivat hänet (Jeesuksen) vastaan, hän antoi oikeuden tulla Jumalan lapsiksi, kaikille, jotka uskovat häneen. (Joh. 1:12)

Ari Puonti: Suhteesta siunaukseen, Helsinki 2010, s.12-13

Nyt on keskustelun ja rukouksen paikka. Nyt on löydettävä oikeat vastaukset, mutta sen lisäksi on löydettävä oikeat kysymykset. Siitä ei voi olla kysymys, että vain yhden, melko pienen ryhmän “tonttia” siivotaan. Jeesuksen seuraamiseen meitä nyt kutsutaan.

Henrik