Hur långt bär apologetiken?

För undvikande av missförstånd: jag är en stor vän av kristen apologetik, det som med andra ord kunde kallas ”trons försvar”.  Det var det som apostlarna sysslade med: ”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”  (1 Petr. 3:14).

Jag har redan länge funderat på apologetikens (eller apologins) begränsningar. Därför hajade jag till när en för mig okänd rikssvensk kollega (Åke Eldberg) skriver i samband med en bokrecension:

… ”En annan svaghet gäller väl all apologi. Förnuftiga resonemang, hur logiska och faktabaserade de än är, kan inte locka fram en tro. Man blir inte kristen för att det finns goda argument för det. Den som var övertygad ateist när han började läsa den här boken kommer antagligen att få flera av sina resonemang omkullkastade, men kommer ändå, tror jag, att förbli ateist.”

Jag tror att apologi kan vara särskilt viktig för kristna. Den hjälper oss att förstå ”det hopp vi äger”. Säkert kan den hjälpa också ateister och agnostiker, men det måste då handla om en ”evangeliserande apologi”.

En del av apologetikens uppgifter är röja vägen, ta bort hinder.

”De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:4,5 ).

Det finns underliga lagar i Guds rike. Jag har ofta tänkt på erfarenheter redan från studietiden när vi försökte nå studerande. Vi planerade kvällarna för att de skulle hjälpa många att komma med. En termin (kanske flera?) försökte vi planera varannan kväll så att den speciellt skulle rikta sig till ”utomstående”, dvs inte förutsätta någon som helst kännedom om den kristna tron.
Vi hade servering och musikprogram mm, inte minst under de ”utåtriktade kvällarna”. Vi försökte välja enkla och ”vanliga” rubriker så att ingen skulle skrämmas bort av ”Kanaans tungomål”.
Så hade vi t.ex. Livet är något mera och något i stil med Helgelsens olika faser (den senare rubriken är något stiliserad, men hoppas skillnaden blir klar!).
Det märkliga var att många gånger blev det så att till de utåtriktade kvällarna (vi hade program och affischer mm) så kom inte särskilt många, allra minst nya studerande, men till de som behandlade några svåra ämnen kunde flera nya ansikten dyka upp.
Jag har också sett att många gånger kan helt sekulariserade människor gripas av ett budskap som är mera svåråtkomligt (som man föreställer sig). (Detsamma kan gälla musiken förresten).

Jesus sade åt Petrus, när han kallade honom: ”Lägg ut på djupet och kasta där ut era nät till fångst” (Luk 5:4, i den gamla översättningen).

Tron kommer av hörande, skriver Paulus i Rom 10:16. Tron föds när Guds Helige Ande talar genom Ordet.

Låt oss glädjas över all god apologetik. Det är viktigt att ge skäl, att ”tro på goda grunder” (för att anknyta till en fin bok av Stefan Gustavsson).
Men tron föds, som det heter i Augsburgska bekännelsen, art V:

”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande,  vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Jag tror att vi behöver apologi. Vi ska lära oss att samtala och lyssna enligt ”one beggar telling another beggar where to get bread.”

Kanske behöver vi vara medvetna om apologetikens (eller apologins) ev. slagsida: att tron inte föds genom ”intellektuell överbevisning” utan genom att Guds Ord får möta en människa och övertyga hennes hjärta.

Henrik

 

4 tankar på “Hur långt bär apologetiken?”

  1. Tack, Henrik! Mycket tänkvärda ord. Jag håller helt och fullt med att Gud frambringar tron genom bibelordet. Samtidigt vill jag mena att bibelordet och dess innehåll kan presenteras med rationella argument, och att Gud kan använda vår rationella presentation till att väcka tron. ”Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade” (Apg. 7:10). ”Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker. ” (Apg. 18:4.)

    God apolologetik leder till att otron avslöjas. Människan reagerar då antingen med att förhärda sitt hjärta eller ödmjuka det. Vi måste alltså komma ihåg även då en människa inte böjer sig för argumenten, kan just det vara vad Gud vill göra i den situationen. Och vi skall inte heller glömma att göra skillnad på vad vår lyssnare säger och vad han egentligen tänker eller hur hans tankar går vidare efter det samtalet.

    Sedan så känner jag mig litet frustrerad över att apologetik jämställs med att rationellt försvara tron. Förnuftet är ett instrument men endast ett. Själv vill jag argumentera (!) för att apologetiken kan använda sig av människans erfarenheter och tillvarons existentiella sida. Fantasin har varit ett viktigt inslag i tex. C.S. Lewis’ apologetik. Slutligen finns även en inkarnatorisk aspekt i apologetiken.

    Vi skall använda oss av alla instrument. Människan är både hjärta och hjärna, en varelse med känslor, tankar och vilja. En tilltalas av rationella argument, en annan av argument som bygger på känslor inför död, glädje eller lidande. En tredje behöver båda sortens skäl.

    Alltså: nådemedlen bär Kristus till oss och våra medmänniskor. Samtidigt: ja för en mer mångfacetterad apologetik!

  2. Tack Vesa! Fina tankar.

    Hoppas att ingen tror att jag förhåller mig restriktivt till apologetik, som får mitt hjärta att klappa snabbare och intensivt!

    Jag ville bara lyfta fram det som kan följa med när luthersk teologi bryts med den massiva influens som evangelikal anglosaxisk teologi bidrar med.

    Det är som när John W Stott (en av vår tids mest kända biblelärare och förkunnare, Rector för All Souls Church, som tom syns i åtm en Bondfilm..) skrev om varför han är en kristen: att vara kristen är det mest logiska av allt.

    Samtidigt finns den klassiska, nu redan ganska gamla boken av professor Ole Hallesby, som skriver: att vara kristen är det mest dåraktiga av allt.

    Jag menar att båda synpunkterna är riktiga, men Hallesby har definitivt en poäng här. Mitt mångåriga arbete med apologetiken, som ännu fortsätter, har lärt mig att Guds handlande ibland går helt andra vägar.

    Med det vill jag på intet sätt undervärdera apologetiken. Men jag har nog i diskussionerna sett något av en övertro på människas förmåga att resonera logiskt: jag tar djupa intryck av stora logiska tänkare, men ville betona denna aspekt.

    Tack, Vesa, för dina tankar. Epostvägen har det skrivits många goda kommentarer, som gärna får sättas hit också, så kan diskussionen dokumenteras.

    Som sagt: den som tror att man behöver övertyga mig om apologetikens värdefulla och nödvändiga del, slår nog in öppna dörrar. Vi är säkert mycket eniga om detta.

  3. Hej alla!

    Tack för värdefulla och fina inlägg. NI får gärna kommentera på bloggsidan, så blir diskussionen tillgänglig för en större läsarkrets.

    Ingen behöver dock övertyga mig om apologetikens betydelse. Mitt hjärta brinner och klappar varmt för den. Det enda jag ville påminna om var att människan inte är så logisk och hennes vilja bunden (läs Den trälbundna viljan).

    Man hör ibland “du ska avgöra dig för Kristus”, “du ska välja Jesus”, och det är ju bibliskt “välj idag den Gud ni vill tjäna, (Jos 24) och många ställen i den apostoliska förkunnelsen. Men samtidigt: “Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:44)

    Gud kan “dra” genom apologetik, säkert. Men Han kan också välja andra vägar.

    Jag minns en diskussion på en studentnation, vi diskuterade gott och ont, krig och annat, och jag försökte argumentera “logiskt” och “apologetiskt”. Positionerna var låsta trots att jag tyckte att några av oss hade “överlägsna argument” i sak.
    Sen kom en ung kvinnlig studerande och vittnade om hur hon kommit till tro på Jesus. Jag minns att jag tänkte: det är fint, men det har ju inte direkt ngt med denna diskussion att göra, det var inget svar..

    Men hennes vittnesbörd sjönk in, det var argumentet som fick de nymarxistiska studerandena att börja samtala och reflektera.

    Jag förespråkar verkligen också i fortsättningen god apologetik. Men livet har lärt mig att “O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. “(Rom. 11:33)

    Mvh Henrik (sätter in detta också på bloggsidan som kommentar)

  4. Tack för svaren, Henrik! Ja, jag var inte ute efter att övertyga dig om apologetikens nödvändighet. Snarare var tanken att påpeka apologetikens bredd vilket öppnar för mer möjligheter än vad endast den rent rationella apologetiken har att erbjuda. Det finns en lång rad av konvertiter som fått stor hjälp av apologetik, men då i form av icke-rationell (vilket inte är detsamma som irrationell!) apologetik. Där förnuftsskäl inte hjälper, måhända andra sorters skäl kan komma till användning.

    Sedan så ville jag även belysa det faktum att apologetik är effektivt även när den inte ger positiv respons. För att uttrycka det med teologiska termer: apologetik är ett sätt att förkunna lagen. Och lagen föder inte tro utan avslöjar endast synd och otro. Apologetiken tar bort (svep)skälen att förkasta Gud och Kristus. Och lagens förkunnelse är nödvändigt för att evangeliet skall kunna slå rot (och apologetiken har som viktigt uppgift att stöda evangelieförkunnelsen).

    Så du har helt rätt i att det på sina håll finns en övertro till rationell apologetik. Korset är dårskap – och samtidigt Guds stora vishet. (Vill minnas att Francis Schaeffer i någon text förde samman dessa båda sidor men minns inte var han skulle ha skrivit detta.)

    Tyvärr stöter jag mer på att apologetiken föraktas. Det finns en gren av kristenheten som föraktar tradition, kunskap, lärdom. Jag får höra att man skall överge rationella resonemang, att ju mer dåraktigt kristen tro ser ut desto mer autentiskt är det, att vi inte skall lyssna till sunt förnuft eller fråga om vägledning utifrån Skriften utan göra det Anden direkt tillsäger oss. Och det Anden säger är irrationellt eller dumt – ett säkert tecken på att det är Anden som talar. Vidare resonerar man så att eftersom den postmoderna människan inte tilltalas av förnuftsmässiga resonemang skall vi endast erbjuda dem andliga erfarenheter. inte diskutera utan uppleva. Känslor istället för argument.

    Här finns ju en sund reaktion på modernismens övertro på förnuftet men att slå helt över till motsatt sida är knappast botemedlet. Att koppla bort hjärnan gör oss inte till mer människa utan mindre. Den fallna människans känslor är lika litet väg till Gud som den fallna människans förnuft. Korset är dårskap även på känsloplanet (och samtidigt till stor andlig hjälp för det anfäktade samvetet).

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.