Min gamle morfar hade som motto kärnorden i en på hans tid mycket sjungen psalm Med Jesus fram i de bästa åren. Det sade han ofta, det har han skrivit i konfirmandbiblar, det slutar hans brev med: Med Jesus fram!

Denna psalm har ringt i mina öron de senaste tiderna, inför biskopsvalets olika svängar. Det har inte alltid varit riktigt trevligt, men vår kallelse som kristna är att utan sidoblickar vara trogna den kallelse som Herren har gett oss.

Inför olika taktiska svep, som också drabbar oss nu under de sista dagarna och timmarna före valets första omgång, är också detta mitt svar. Det är det bestående, det som jag av hjärtat ville – om jag bara alltid kunde – och det hänger ju inte ens på vad man förmår själv.

Därför är det för mig valets viktigaste tema. Det är ingen självklarhet. Man säger ibland att vi utgår från det, att det är förutsatt, men varför talar man inte om det om det är det viktigaste och största? För lite tid har ägnats de andliga utmaningarna i vår tid och i vårt stift.

Denna bekännelse knuffar inte ut någon som vill vara där. Den som vill leva av detta och för detta ryms alltid med. Ingen av oss kan få monopol på det. Detta uttryck säger så mycket, bl.a det att man inte kan omfatta Kristus och förkasta Hans Ord. Tvärtom: till vem skulle vi gå, Du har det eviga livets Ord, och vi tror och förstår att Du är Guds Helige.

Men bytes äran mot hån och skam, än mer det gäller med Jesus fram!

Henrik