I olika sammanhang har det danska systemet med s.k. valgmenigheder diskuterats. Både biskop Mikko Heikka och biskop Gustav Björkstrand har förklarat sig beredda att överväga ett övergivande av en ensidig och strikt hållen parokialprincip.

I Danmark finns en lag om s.k. ”valgmenigheder” (en lag om församling som man kan välja att tillhöra oberoende av ”områdesprincipen” eller parokialprincipen som den kallas):

Enligt denna lov om valgmenigheder kan 50 medlemmar av en församling få tillstånd av kyrkoministeriet att grunda en särskild, icke parokial församling och få en egen präst som handhar prästerliga förrättningar. De församlingsmedlemmar som önskar erhålla särskilda tjänster svarar för alla kostnader och en sådan ”församling i församlingen” är underställd biskopen i det lokala stiftet.

Biskop Heikka har understrukit att denna möjlighet inte kan erbjudas konservativa präster, med konservativ ämbetssyn. Biskop Björkstrand har inte mig veterligen preciserat villkor, men betonat att alla borde kunna erbjudas medlemskap i kyrkan. Också cityprästen Olli Valtonen har kommit med liknande åsikter.

Jag tror också att detta kunde vara en utveckling åt rätt håll. Jag hade givetvis hoppats på en lösning där man kunde komma överens om principer inom församlingarna, men kanske är det inte realistiskt.

När man talar om medlemskap i kyrkan, tänker man inom kyrkans ledning oftast primärt på den stora skaran indifferenta skattebetalare, som kyrkan behöver för att kunna sköta sina uppgifter. Jag vill gärna betona att också alla de som mindre tydligt och medvetet deltar i kyrkans arbete skall välkomnas. Det är angeläget för kyrkan att betona att alla är inbjudna, kallade och välkomna.

Men jag har två kommentarer till detta.

För det första är det viktigt att kyrkans ledning är mån om sina mest hängivna och trognaste medlemmar. Deras hemortsrätt i kyrkan innebär inget hot mot någon annan, det handlar inte om ett ”antingen-eller” utan ett ”både-och”. Kanske räknar biskopar och andra med att några tiotusental besvikna troende kristna som lämnar kyrkan inte äventyrar kyrkans existens. Detta sker däremot om den stora skaran ”tysta sympatisörer” lämnar kyrkan. Då är kyrkans ekonomiska grundval borta, och därmed en stor del av verksamheten.

Min fråga blir: vem skall gå i kyrkan, verka för missionen, be i bönegrupperna, ansvara för serveringen, delta i församlingens bibelkretsar och diakoni osv. Jag varnar för denna ödesdigra felbedömning, i den mån denna syn verkligen, som det ibland förefaller, är företrädd bland kyrkans ledning, eller hos någon annan.

För det andra är det viktigt att fråga varför medlemskapet är viktigt. Här kommer man inte förbi frälsningsfrågan, som är den stora och avgörande frågan för alla.

Nu är utmaningen denna: hur skall kyrkan på bästa tänkbara sätt kunna vara trogen sin egentliga uppgift och förkunna frälsningen i Jesus Kristus allena?

Om ”valgmenigheder” är svaret, återstår att se. Det är en fråga man måste överväga. Det skulle innebära att olika grupper av medlemmar inom kyrkan skulle kunna sluta sig samman och verka enligt sin övertygelse och förverkliga sina visioner.

Lösningen har sina risker, tror jag. Men är dessa risker trots allt mindre än det faktum att den nuvarande situationen kan bli ohållbar?

Det kan finnas andra svar. Jag är framför allt intresserad av Guds lösning på denna svåra situation. Låt oss nu kämpa och be!

Henrik