Henriks kommentarer

Fann i mitt arkiv ett sammandrag av predikan 1:a advent 2005 i S:ta Clara kyrka, av Carl-Erik Sahlberg. Jag blev så glad och tycker att den är så högaktuell, att jag gärna publicerar den ännu en gång (med hänvisning till tidigare beviljat tillstånd):

”Det finns tre huvudaktörer i evangelietexten på kyrkoårets första söndag – Jesus (hälsad som Davids son, Messias), åsnan (det allmänneliga, enenergisnåla lastduret) och folket (kanske Sackaios från Jeriko, Lazaros från Betania, den lame mannen – nu frisk, änkans son i Nain, de barn, som Jesus välsignat en solig dag o.s.v.) Och sen går en sång, förvandlade människors lovsång, över den här evangelietavlan. Jesus- åsnan- folket – evangeliets tre huvudaktörer.

Dagens kyrka

I dagens kyrka ser jag krafter som vill plocka bort Jesus från åsnesadeln. Jesus är stötestenen. Jesus är inte vägen – utan i vägen. Det finns inget som heter synd – då behöver vi inte någon som ger oss förlåtelse. Det finns inte något som heter skam – då behöver vi inte något som heter omvändelse. Det finns inget som heter dom – då behöver vi ingen frälsare. Bibeln förpassas till medeltidsmuseet och Jesus blir en av sagofigurerna.

Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar Mr. Religion och inte så få låter honom, inte Jesus, rida in på kyrkoårets första söndag. Rider in på vad? Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt. Om tidsandan säger, att världen är röd, så säger kyrkan, att världen är röd. Om tidsandan säger, att världen är blå, så säger kyrkan, att världen är blå. Kyrkan blir en spegelbild av samhället – inte en motbild. Mr. Religion rider in i det nya kyrkoåret på en kameleont.

Och folket? Ja, det tycks försvinna. Svenska kyrkan förlorade 20.000 medlemmar i fjol och utträdestakten tycks öka. Beror det på, att en kameleontkyrka blir tandlös, flummig och därmed ointressant? En del undersökningar, bl.a. en färsk från England, tycks tyda på det. När Mr. Religion rider in på en kameleont i den tomma kyrkan, så tystnar sången. Visserligen kan någon betalas för att spela och sjunga i den, men sången från förvandlade människor är borta. Därför är det inte så konstigt, att det kyrkor idag inte så sällan lockar med är tystnad, meditation och stillhet. Sången har tystnat.

Morgondagens kyrka

Den kyrka jag vill fortsätta arbeta för i S:ta Clara detta nya kyrkoår är i stället den här:

1.Upp med Jesus i sadeln. Han som förstår människors andliga och religiösa längtan bäst. Att vara kristen är att ha en personlig relation till honom, varken mer eller mindre. Det är bara Jesus som kan ge världen hopp och liv – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan förlåta mig mina synder – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan fylla mig med Ande och kraft – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som ger mig evigt liv – inte Mr. Religion. En dag kommer ni at läsa i Svenska Dagbladet, att Carl-Erik Sahlberg är död. Tro det inte! Då är jag mer levande än någonsin – av nåd och tack vare Jesus.

Sen vill jag ge mig på kameleonten och sätta dit åsnan istället. Den envisa – och ödmjuka. Detta nya kyrkoår vill jag ödmjukt arbeta vidare i trohet mot Bibeln och det kristna arvet. I mig själv kan jag ingenting – i min Herre kan jag allt. Verket är Herrens och vi ska vara mer än nöjda med att vara packåsnor, som för Jesus till folket.

Och då vill jag tro att folket kommer. Tiden är så andligt öppen, människor så sargade och vi har bara Jesus att erbjuda dem. Vi i S:ta Clara märker det genom våra kontakter på Sergels torg, bland ungdomar på driven i Stockholms city och genom våra fängelsebesök. Jag tror på ett kyrkoår med mycket folk, då varje söndag kommer att likna första advent.

Och när människor får möta Jesus, då börjar sången, lovsången, tona. ”Leve Jesus!” När jag nu låter volontärerna från Sergels torg leda oss i lovsång, så är det sången från förvandlade människors liv.

Jesus, åsnan, folket och sången – Ja! Mr. Religion, kameleonten, tomma kyrkor och tystnad – Nej!”

Vad kan man annat än instämma!

Henrik

Inga kommentarer hittills | Kommentera!

Comments are closed.