Teol. dr Arto Seppänen, khde i Utsjoki, har nyligen doktorerat för jurisdoktorsgraden. Hans avhandling Tunnustus kirkon oikeutena (ungefär Bekännelsen såsom kyrkans rätt) har väckt mycket diskussion.

I vissa tidningsuppgifter sägs det att kyrkan får svårigheter nu på grund av avhandlingen, som försvarar prästers rätt att av samvetsskäl vägra samarbete. Biskopen i Uleåborgs stift säger däremot att inget juridiskt ”fintande” (juriidista kikkailua) kan komma i fråga när det gäller kvinnans rätt till prästämbetet. Biskop Salmi tar enligt intervjun i Kotimaa ställning till samtalet kring avhandlingen.

Något förbryllande blir det dock när det i samma intervju heter att biskop Salmi inte vill ta ställning till Seppänens avhandling eftersom han inte bekantat sig med den.

Jag tror dock att jag förstår en poäng i biskopens ord (med reservation för vad intervjuaren kan ha missförstått): en doktorsavhandling kan inte upphäva ett av kyrkomötet fattat egitimt beslut.

I det kan jag förena mig i princip.

Det som jag däremot tycker att man bör reagera mot är att det i debatten (nu tänker jag inte specifikt på biskop Salmi) förekommer svepande kommentarer, stämplingar, som egentligen inte innebär något bemötande av argumentationen, utan intryck, och tyckanden, som inte bottnar i något annat än en personlig åsikt.

Det som man bör göra är att bemöta Seppänens argumentation. Håller hans resonemang, eller inte?

Ofta sägs det att präster med traditionell ämbetssyn vill handla mot lagen. Man hävdar att den som har samvetsbetänkligheter och ger uttryck för dem handlar lagstridigt. Men det är ju inte alls vad diskussionen handlar om.

Nu hävdar ju inte Arto Seppänen att präster med ”gammaltroende” inställning skall ha rätt att handla mot lagen! Han säger däremot att det att följa sin övertygelse är lagligt, det är i linje med grundlagens stadganden. I lagen finns dessutom stadgat att jämställdhetslagen inte bl.a för evangelisk-lutherska kyrkans del tillämpas på verksamhet som gäller religionsutövning. Och Seppänen konstaterar – enligt min mening helt riktigt – att gudstjänsten måste ses som centrum av religionsutövning.

Jag är rädd för att den diskussion som hittills förts inte är slut ännu. Sannolikt kommer någon ännu att säga att alla präster måste följa lagen.

Naturligtvis. Men diskussionen nu handlar om frågan vilken lag som förbjuder en präst med en legitim ämbetsteologi att följa sitt samvete?

Sällan eller aldrig hör man för övrigt någon uppmana oss att hålla oss till bekännelsen, till Guds Ord.

Seppänen har pekat på något avgörande: att kyrkan har tappat bort den egentliga kyrkorätten, där bekännelsen inte kan röstas bort av kyrkomötet eller något annat. Och ändå har grundlagen erkänt kyrkans bekännelse som en avgörande grund för kyrkan.

Det är vemodigt att kyrkan inte kan finna ett svar när det gäller trosövertygelser. Nu tvingas en Jari Rankinen att lämna sin prästtjänst (kaplanstjänst), den tjänst, som han upplever som Guds kallelse, Guds uppgift för honom.

Borde inte präster snarare uppmanas att följa sitt till Ordet bundna samvete? Det enda alternativet är att genom övertygande teologi ”befria” oss från en bundenhet som skulle visa sig vara våra egna bindningar och inte Guds.

Henrik