En märklig profetia (Sak. 12:10) med anknytning till Långfredagen:

KB 1917: ”Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta en nådens och bönens ande, så att de se upp till mig och se, vem de hava stungit. Och de skola hålla dödsklagan efter honom, såsom man håller dödsklagan efter ende sonen, och skola bittert sörja honom, såsom man sörjer sin förstfödde.

Bibel 2000: ”Men i Davids ätt och i Jerusalems invånare skall jag ingjuta en anda av godhet och vilja till bön, och de skall se upp till mig. Den som de har genomborrat skall de sörja som man sörjer sin ende son, de skall gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde.”

Svenska folkbibeln ”Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.”

KR 1992: ”Mutta Daavidin sukuun ja Jerusalemin asukkaisiin minä vuodatan armon ja rukouksen nöyrän hengen. Ja he kohottavat katseensa minuun, kohottavat katseensa häneen, jonka ovat lävistäneet. He surevat häntä, niin kuin surraan ainoaa poikaa, ja valittavat häntä katkerasti, niin kuin esikoista valitetaan.”

New King James: ”And I will pour on the house of David and on the inhabitants of Jerusalem the Spirit of grace and supplication; then they will look on Me whom they pierced. Yes, they will mourn for Him as one mourns for his only son, and grieve for Him as one grieves for a firstborn.”

Några kommentarer

KB 1917 års översättning är otydlig. Den skapar förvirring när det gäller vem som de har genomborrat. De (Davids hus och Jerusalems invånare) skall se upp till mig, och se vem de har stungit. Detta kan tolkas som en annan person än ”mig”.

Bibel 2000 framstår nog som en otrosbibel. Man gör allt för att utplåna hela den dramatiska innebörden genom att börja en ny sats, något som grundtexten inte stöder. Detsamma gäller KR 1992, den nya finska bibelöversättningen.

KR 1992 KR 1992 sätter in ett förtydligande: he kohottavat katseensa minuun, kohottavat katseensa häneen, jonka ovat lävistäneet. Detta leder tankarna fel. Det finns ingen motsvarighet i grundtexten.

Svenska folkbibeln och New King James har en riktig översättning. Det har också KR 1992 när det gäller ordet ”daqar” (lävistää, pierce, genomborra), men inte i fråga om vem som är genomborrad.

Det som förbryllat både judiska och kristna teologer är Jesajas ord om att barnets namn skall vara Väldig Gud (El Gibbor). Barnet kallas inte i julprofetian (Jes. 9) ”Guds Son”, utan ”Gud”. Barnet är Gud!

På samma sätt är det med Sak. 12:10. Det verkar förbryllande att läsa att de har genomborrat Gud, också fast texten talar om ”ende Sonen” och ”den förstfödde”. Först i Jesus försvinner frågetecknen.

Man kan bara spekulera om varför vissa översättningar nästan ”anstränger sig för att utplåna de messianska profetiorna” (detta blir intrycket ibland). Och för all del: man kan ju förstå texterna på ett ungefär riktigt sätt i B2000 och KR 1992, men risken för att man missförstår är stor. Det glädjande är dock att både Bibel 2000 och KR 1992 har översatt ordet daqar rätt.

Sakarjas profetia talar om en tid som kommer, och som har varit och är. Den dag när Anden utgjuts över Davids hus och Jerusalems invånare så att de ser mig, som de har genomborrat.

Hur märkligt är det inte att läsa om ord som uttalats många hundra år före Jesu födelse och som går i uppfyllelse.

Och samtidigt är det märkligt att olika nya översättningar alltid råkar snubbla över orden just i uppenbart messianska texter… Varför? Är inte också det ett ”skulle då Gud ha sagt?” – på sitt sätt? I Jes. 9:6 kan inte B2000 översätta ”El Gibbor” med Väldig Gud eller motsv, utan man säger ”gudomlig hjälte”! Men i följande kapitel (10:21) passar det att igen skriva ”Gud” i st för gudomlig när samma uttryck används på nytt – då översätter man ”Gud, Hjälten”.

I Sak 12:10 är det inte fråga om en frommare inläsning, utan alternativt en ”bortläsning” av en text som är entydigt klar. Att sedan uppfyllelsen av detta märkliga ord innehåller mycket som vi inte vet och känner är en annan sak.

Jag tror att profetian kan ha anknytningspunkter till Pauli omvändelse, han som en ”prematur” fick uppleva det som Israel som folk kommer att få se senare. Han såg upp till Jesus, som han hade förföljt. Men den egentliga innebörden handlar om ”Davds hus och Jerusalems innevånare”. Orden om hur man sörjer ”ende Sonen”, den förstfödde, är nog ord som pekar åt ett mycket bestämt håll!

Henrik

Det berättas om en skicklig pianist att han brukade tala om sig själv. Jag, sade han ofta. Jag spelar Mozart. Efter en tid började han säga jag och Mozart. Ju mera han spelade desto mera gripen blev han av Mozart – och efter en tid blev ordningsföljden en annan: Mozart och jag.

Men när han spelat ännu en tid ville han, gripen av den fina musiken, lämna bort sig själv. Han sade bara: Mozart.

Denna historia beskriver något av den iakttagelse jag såg idag i Jes. 53, även om det ju handlar om betydligt större frågor än Mozart!

I Jes. 53 finns detta:

Han och vi

– Han sköt upp som ett rotskott ur förtorkad jord, när vi såg honom var hans utseende inte tilldragande (v.2)
– Han var föraktad, vi räknade honom för intet (v. 3)
– Han bar våra sjukdomar, våra smärtor Han på sig, vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad(v. 4)
– Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid (v. 5)

vi och Han

Sen följer ett vi och han i ett övergångsschema:

– vi gick alla vilse såsom får… men all vår skuld lade HERREN på honom (v. 6)

Han

Men därefter försvinner vi: kvar blir bara Han, i verserna 7-11 som beskriver Kristi gärning.

Han på korset, Han allena!

Och v. 12 sammanfattar det som jag (Gud Fadern) gjort, ”det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden.” (Ef. 1:10)

Frälsningen är ett ensidigt kontrakt, det är en Guds gärning från början till slut. Jesus allena.

Detta har talat mycket starkt till mig. Han och vi, vi och Han, Han, Jesus, allena.

Kanske har någon undrat över ”genomborrad” i SFB:s översättning av v. 5. I hebreiskan finns ordet ”halal” (med bokstaven ”het”) som betyder ”sticka igenom, borra”. Också i Ps. 22 finns samma tanke (med ett annat ord). Där har också LXX ett verb som betyder ”sticka igenom, genomborra”.

Nog är det gripande att läsa Jes. 53, denna ”gammaltestamentliga evangelietext”! Jag säger som prof. F.F. Bruce: hur svårt var det inte att förstå denna text före Kristus, och hur lätt är det inte att förstå den efter Kristus. Man kan diskutera orden, ”lätt” kan bara tillämpas på en del av detta, för även om det är uppenbart så är det ofattbart för varje mänsklig hjärna och för varje hjärta!

Bruce konstaterar att det är som ”skrivet av en journalist vid Golgata kors”.

Läs och gläd dig!

I en gammal sång, som vi sjöng för länge sen, heter det:

När alla andra namn en gång förblekna
står dock namnet Jesus kvar.
Dess purpurglans skall hela evigheten
stråla lika underbar.

Henrik

Allt mitt är ditt,
allt ditt är mitt.

En sammanfattning av frälsningen. Den som känner sin Bibel finner båda sanningarna där. Kanske vill någon tipsa?

Idag är det den goda fredagen. Robinson Crusoes fredag är egentligen ett ganska bra namn på människan, som skapades en fredag (den sjätte dagen).

Henrik

Till påskdagens, och skärtorsdagens, viktiga toner hör självrannsakan.

Evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes berättar, med litet olika ord, om hur Jesus sade att en av Hans lärjungar skulle förråda Honom.

Men huvudbudskapet var att det fanns en förrädare i lärjungaskarans mitt.

Läser man NT ser man hur texterna ofta varnar för villolärare, och falska profeter m.fl. Både Jesus och apostlarna talar om att detta fenomen kommer att öka, inte försvinna med åren.

Idag hör man mycket litet talas om detta.
Varför?

Beror detta på att de försvunnit?

Eller – skrämmande tanke! – beror detta på att de finns mitt ibland oss, men har inte blivit avslöjade?

Så berättar evangelisterna:

På kvällen låg Jesus till bords med de tolv. Medan de åt, sade han: ”Amen säger jag er: En av er kommer att förråda mig.” Då blev de mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: ”Inte är det väl jag, Herre?” Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.” Judas, han som skulle förråda honom, sade: ”Rabbi, inte är det väl jag?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”

Matt. 26:20-25

När det blev kväll, kom Jesus med de tolv. Medan de låg till bords och åt, sade Jesus: ”Amen säger jag er: En av er kommer att utlämna mig – och han äter med mig.” Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: ”Inte är det väl jag?” Jesus svarade dem: ”Det är en av er tolv, den som nu tillsammans med mig doppar i skålen. Ty Människosonen går bort, så som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan om hon aldrig hade blivit född.”

Mark. 14:17-21

Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet. Ty Människosonen går bort som det är bestämt, men ve den människa, genom vilken han blir förrådd.” Då började de diskutera med varandra vem av dem det kunde vara som skulle göra detta.

Luk. 22:21-23

Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.* Jag säger detta till er redan nu, innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett, att Jag Är. Amen, amen säger jag er: Den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig.”

När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: ”Amen, amen säger jag er: En av er skall förråda mig.” Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” Jesus svarade: ”Det är han som får brödstycket som jag doppar.” Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ”Gör snart vad du tänker göra.” Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. När han hade tagit emot brödstycket, gick han genast ut. Och det var natt.

Joh. 13:18-30

När Jesus hade sagt sitt en av er ska förråda mig blev inte reaktionen: åtminstone inte jag!

Lärjungarna tog emot ordet av Jesus som en sanning. Jesus använde aldrig överord, Han talade alltid sanning. Han sade inte alltid det Han tänkte (jfr Luk 7), utan Han sade det när Guds tid var inne.

Det är inte lärjungarna som sinsemellan skall komma överens om vem som har förrått Jesus. De skall tvärtom uppmuntra och förmana varann så att det inte hos någon finns ”ett ont otroshjärta så att han avfaller från den Levande Guden” (Hebr. 3:12).

Men frågan måste ställas till Jesus: inte är det väl jag, Herre?

Också den frågan är en bön, som ingår i skärtorsdagens liturgi.

Herren talar genom det Han har talat.

Därför måste Kristi ord rikligen bo ibland oss, så vi lär oss höra och se vad som är sann kristen tro, och vad som är en del av den ondes förförelsekampanj skulle då Gud ha sagt?

Frågan är aktuell.

Inte är det väl jag, Herre?

Henrik

Under Stilla veckan går tankarna på ett speciellt sätt till händelserna inför den första påsken.

Då hände något som aldrig kommer att upprepas, och som aldrig behöver upprepas. Jesu lidande och död är unika händelser, det skedde en gång för alla.

Det är viktigt att betona det historiskt trovärdiga i det kristna evangeliet. Man kan inte säga ”Jesus har dött för dina synder, och för mina, om man inte kan säga Jesus har dött.

Men det finns också mycket från den första påsken som man känner igen.

En av de röster som ljöd starkast den första påsken är åklagarens röst.

Min gamle morfar sade en gång att både Gud och djävulen anklagar oss för synden. Men skillnaden mellan Guds röst och djävulens röst är att Guds Helige Ande pekar på en lösning, på att Jesus är försoningen för allas synder, medan djävulens anklagelse är utan hopp.

Djävulen ger som enda alternativ det svarta mörkret, den bottenlösa ångesten, natten, ensamheten. Guds svar är den som tror på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig….

Detta är min hälsning till alla anklagade människor. En del människors liv synas skoningslöst i massmedia, andras synder kommer inte fram nu.

Somliga människors synder ligga i öppen dag och komma i förväg fram till dom; andras åter komma först efteråt fram.
1 Tim. 5:24

Detta skall inte uppfattas som ett försvar för det som entydigt är fel. ”Män skyddar män” – ibland ett sorgligt faktum, men det är inte fallet här.

När någon människa bär en annan till galgen är det skäl att minnas att det finns En som ser allt, som vet allt om vad som varit och hur det är bortom varje kamera, varje mikrofon och varje nyhetsjagande redaktör. Också då när ingen ser, när ingen vet, då vet Gud.

Det är en legitim sak att bevaka den offentliga makten. Men avsikten skall vara att man skall kunna rätta till orättfärdigheter, förändra sådant som är fel, i detta ords alla dimensioner.

Avsikten får inte vara att någon människa skall sluta hoppas, och mista sin livslust.

De senaste åren har olika hackkycklingar lyfts fram. De utgör trots allt ett urval av all ondska som finns och är känd. Slutresultatet kan vara att det inte finns någon proportion mellan gärningar och dess följder.

Stilla veckans korsfäst, korsfäst kan inte i samma mening överföras på någon annan. Detta ”mörkrets koncentrat” gällde Jesus, och i denna mening endast Jesus. Och orsaken var se Guds Lamm, som borttager världens synd.

Men mörkrets rop idag och den dagen är släkt. Dessa rop har samma källa.

Men det befriande beskedet för oss alla som på olika och liknande sätt misslyckats, fallit, syndat, är det viktigt att tänka på att också det mörkaste åklagarropet mot Jesus måste tjäna Guds syften. Den största ondska blev i Guds frälsningsplan den största välsignelsen.

För många år sedan berättade en av biskop Festo Kivengeres medarbetare om hur han före han blev en kristen hade stulit böcker från ett bibliotek. När han sedan kom till tro, gick han till polisen och anmälde sig själv. Rättegång följde. Domaren frågade honom vem som hade arresterat honom.

– I was arrested by the Holy Spirit, sade mannen sanningsenligt.

– Om du har blivit arresterad av den Helige Ande, vem är då jag att jag dömer dig, sade domaren och lät mannen gå.

Gå och synda icke härefter, sade Jesus åt en människa en gång. En som stannade hos Domaren och blev benådad.

Detta är påskens budskap. Låt oss försöka vara noga med vårt liv, medvetna om att Gud ser allt, också då när vi tror att vi lever utanför all uppmärksamhet och bevakning. Det är skäl att låta heligheten komma till heders igen i vårt samhälle. Det är viktigt att hålla fast vid den livsviktiga distinktionen rätt och orätt. Och inför detta har en del av oss kanske större ansvar än andra.

Kanske finns det en och annan ibland oss som behöver påminnas om orden: såsom Herren har förlåtit eder, så skall också Ni förlåta.

Och kanske finns det någon som behöver få uppmaningen att kunna förlåta sig själv, om och när Kristus har förlåtit.

Syndernas förlåtelse är inte detsamma som syndernas tillåtelse.

Låt oss hålla fast vid barmhärtigheten, den barmhärtighet som inte leder bort från Jesus, utan till Jesus och ett nytt liv.

Henrik

Teol. dr och jur. dr (disp) Arto Seppänens syn kan sammanfattas i några punkter (se Rauhan Tervehdys 8/2008):

• Enligt Grundlagens 76§ får kyrkan själv besluta om sin bekännelse.

• Också kyrkan har en övertygelse (KL 1§) som den förverkligar i praktiken (KL 2§). (Paragrahänvisningarna här korrigerade 20.3, se kommentar i slutet!)

Några paragrafer som citerats:

Angående det mycket omdiskuterade HFD-beslutet om att inte ändra Åbo förvaltningsdomstols beslut (gällde behörighet att söka kyrkoherdetjänst) säger Arto Seppänen bl.a att HFD inte är högsta rättsinstans, man kan ännu vända sig till Europas människorättsdomstol.

HFD tog enbart ställning till en prästs samarbetsförmåga, inte till friheten att ha en övertygelse. Därför är HFD:s beslut inte ett slutgiltigt beslut. Man har inte alls tagit ställning till Grundlagens 11§.

Han anser vidare att Domkapitlets (ärkestiftets) beslut är kontroversiellt:

Enligt Domkapitlet är inte sökandens övertygelse ett hinder för att uppföras på förslag, utan det faktum att sökanden saknar förutsättningar för att sköta tjänsten, därför att han inte skulle gå med på altartjänst tillsammans med en kvinnlig präst.
I sitt utlåtande till Åbo förvaltningsrätt säger Dk att sökandens övertygelse inte har påverkat Domkapitlets beslut att lämna sökanden utan förslagsrum (för kyrkoherdetjänst). Två rader tidigare säger Domkapitlet att sökanden inte har ändrat sin ståndpunkt, vilket innebär en hänvisning till hans övertygelse. Om sökanden således skulle ha ändrat sin ståndpunkt så skulle Dk:s beslut ha varit ett annat.

Så långt Seppänen.

Som synes är frågan komplicerad och alls inte så klar som man ofta vill göra gällande. Det skulle enligt min mening nu vara viktigt att få en grundlig och saklig utredning av allt detta. Det skulle gynna alla parter.

För det andra, och egentligen den viktigare aspekten, borde man fundera över frågan: vill vi inom kyrkan finna en lösning på denna konflikt, om en sådan lösning låter sig finnas?

Vad skulle ske om kyrkan inte i något avseende skulle driva frågan till domstolsbehandlingar, eller fatta beslut som leder till besvär? Om man skulle försöka finna försonliga lösningar med beaktande av vars och ens övertygelse så långt det är möjligt? Skulle staten sätta käppar i hjulet?

Den frågan är nog värd en mässa.

Kyrkan har en inre autonomi. Om kyrkans traditionella ämbetssyn bygger på en övertygelse, vilket ju kan anses vara rätt uppenbart, bör det finnas rum för den, både att tro så och att ge uttryck för sin övertygelse.

Det vemodiga är att positionerna är väldigt låsta.

Henrik

Kommentar: Redaktionen för Rauhan tervehdys som jag hänvisar till hade i misstag förändrat §-tecknet till en 5. Som en följd därav skrev jag också 15§ och 25§ (i KL). Men ”5” var redan §, så det blev totalt fel. Beklagar misstaget som Arto Seppänen uppmärksamgjorde mig på idag. 20.3.2008. HP.

Biskop emeritus Erik Vikström kom med ett överraskande modigt uttalande i fredagens ”slaget efter tolv” när han om vår kyrka sade att vi har en inkvisitorisk kyrka.

För det är ju sant.

Hur fjärran är kyrkan inte från det som i bekännelseskrifterna beskrivs om ”makten” (biskoparnas m.fl.). Där handlar det om evangeliets makt, om att styra med Ord och sakrament, inte med pengar och hotelser.

I dagens Helsingin Sanomat står igen att Korso (finska) församling vill ta bort pengar från SLEY…

Money rules.

Se där åsiktsfrihetens, de mänskliga rättigheternas och frisinnets förlovade land!

Poängen med biskop Vikströms uttalande ser jag dock i det att han försökte få en kursändring, en klimatändring till stånd. Det var inte en dom om andra, det var ett slags självkritik. När man ”inifrån” kritiserar gör man det man goda avsikter, med en förhoppning att det skall leda till en förändring.

Jag tror nog egentligen att detta är allas problem. Jag vill nämligen inte tro att någon av våra biskopar innerst inne är tillfreds med den situation som uppkommit, även om biskopsmötets beslut enligt min mening tydligt bidragit till denna nya mentalitet. Men jag vill tro att man på något sätt nu blivit fånge i sitt eget system. Såväl detta rättegångssyndrom som missionspengar kan nog vara föremål för en och annan själskamp. Och väl så, för det är orättfärdigt.

För klarhetens skull konstaterar jag att beslut om missionspengar sker på lokal nivå, inte t.ex. av biskopsmötet. Men dess ideologiska stimulantia finns i biskopsmötets redogörelse, som så snart som möjligt borde ersättas av ett biskopligt herdabrev med ett helt annat innehåll.

Men det är bara kyrkan själv som kan ändra på detta. Det är inte staten, inte samhället, inte massmedia som förföljer. I massmedia har vi ”rytmgrupper” som ackompanjerar vissa trender, som tyvärr fått fotfäste också inom kyrkan.

Men vi måste själva städa vårt hus.

Eller kanske vi skall säga, utan att försöka verbalisera det fromma, utan bara det realistiska:

det är bara Gud som kan reda upp detta.

Henrik

De senaste tiderna har jag stannats av olika bibeltexter, som fast de är olika har en gemensam nämnare, eller kanske flera.

Då tog Maria en flaska* dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.
Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?” Joh. 12:3-5

Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg och genom oss överallt sprider sin kunskaps väldoft. 15 Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, 16 för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. 2 Kor. 2:14-16

Vilken är den gemensamma nämnaren?

Svar: doften!

Maria smorde Jesu fötter torkade dem med sitt hår, och huset uppfylldes av doften från oljan..

Paulus säger att Gud för oss fram i segertåg och genom oss (apostlarna) överallt sprider sin kunskaps väldoft..

Det har blivit en bön för mig att denna Kristusdoft skulle prägla oss kristna. Nu är det mycket debatternas och polemikens unkna och instängda lukt.

Jag tror tyvärr att debatter ibland behövs. Men kanske inte så ofta som jag låter mig provoceras till allt möjligt.

Professor Jukka Thurén skriver att ”Maria tänkte på Jesus, Judas på pengar.”

Må Gud ge oss mera av kunskapens och kännedomens ”väldoft”. Avsteg från Ordet doftar inte gott. Men den Ande som bekänner Jesus sprider evangeliet härliga väldoft.!

Den späda rosen fina som doftar salighet.

Det finns också en annan aspekt, som kanske mera syns i parallella texter till Joh 12 och andra motsvarande.

När Jesus befann sig i Simon den spetälskes hus i Betania, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med mycket dyrbar olja och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: ”Varför detta slöseri? Det där hade man kunnat sälja för mycket pengar och ge åt de fattiga.” Jesus märkte det och sade till dem: ”Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde ut denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. Amen säger jag er: Överallt i hela världen, där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Matt. 26:6-13

Också Matteus berättar om denna väldoft. Men han berättar att den spred sig i det sällskap som Jesus var i: spetälsk, fattiga, kanske i en mening sagt kvinnan (en utpekad människa), en förrädare (Judas).

När arbetarrörelsen uppstod, sade man att ”Kyrkan åt med de rika och predikade för de fattiga”. Kyrkan borde ha ätit med de fattiga och predikat för de rika.”

En väldoft i Jesu närhet är den unika förmågan Han har att vara sträng med synden och nådig med syndaren.

Ingen kan påstå att Jesus var inställsam. Men i Hans gemenskap rymdes sådana som ingen annan var intresserad av.

Jag sörjer över att vi kristna (mig själv inbegripen) ofta kommer att i praktiken ta de starkas parti, mot de svaga. Vi är fariséeernas vänner, men inte publikaners och syndares vänner.

Det ena göra, det andra inte låta bli.

Men om jag måste välja, vill jag vara publikaners och syndares vän. Då är jag nämligen i gott sällskap. Jesus är med. För Han var publikaners och syndares vän.

Och jag passar väl in i publikansammanhanget. Jag är bland mina gelikar, och jag har samma behov av nådens Frälsare och Herre.

Och väldoften från Kristus dränker och kväver de stanker som uppstiger från varje människas ofullkomliga liv.

Evangeliets väldoft, Kristi väldoft.

Henrik

Sagt av en framgångsrik artist.

Gäller oss, västerländska nutidsmänniskor.

Henrik

Ännu en gång måste jag ta till orda i ett ämne som jag helst skulle vilja vända mig bort ifrån.

Denna gång är det inte bara ämbetsfrågan, utan den förföljelse som präster med traditionell ämbetssyn utsätts för. Jag ber var och en läsa Jari Rankinens blogg. Den som kan läsa, med ögon och öron öppna, förstår vad det handlar om. Den behandling som han utsätts för är direkt skamlig.

Hur långt från den anda som rådde efter beslutet i kyrkomötet 1986 är vi inte!! Jag satt med i den arbetsgrupp som leddes av biskop Rimpiläinen och som med (sedermera, dvs. nuvarande) bl.a domprosten i Esbo utarbetade prästförbundets s.k. körregler.

Nu är det svek över hela linjen.

Jag hoppas att Du läser, och oberoende av Din inställning i ämbetsfrågan, att du reagerar mot denna orättfärdighet.

Jari Rankinens son är med i den skriftskola som han inte nu får hålla. Jag tror att de flesta kan ana hur detta kränker. Att detta ingenting har med kristet herdaskap att göra, detta att gillra fällor för sina medmänniskor, torde nog för alla innerst inne vara klart.

Herre, förbarma dig! Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Det har länge varit klart för många, kanske dock inte för alla, var de verkligt diskriminerade i vår kyrka finns.

Jag anser att biskoparna, i aktiv tjänst och pensionerade, nu har ett mycket stort ansvar.

Henrik

Läs här: http://rankinen.blogspot.com/