Efter att ha läst diskussioner (på finska och svenska) om oss och vårt säte och stämma inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, har jag funderat på några aspekter:

– den traditionella ämbetssynen har varit ”allenarådande” sedan reformationen, och före det inom den odelade kyrkan och sedan inom kyrkorna i väst och öst (trots olika ämbetsteologi inom romersk-katolska samt ortodoxa kyrkan är ändå vissa principer desamma, bl.a att prästen är en ”far”)

– efter en praxis på nästan 2000 år fattar vår kyrka ett beslut (1986 e. Kr) att ändra på detta

– sedan säger man 20 år senare att vi, som har den gamla synen, borde lämna kyrkan.

Är det skäligt?

Om man till detta lägger till det faktum att

– man anser inte detta vara någon större fråga, den om prästens kön alltså
– frågan om prästens kön är en så stor fråga att de som anser att Bibeln talar om ämbetsinnehavarens kön, måste lämna kyrkan..

Jag kommer att tänka på Povel Ramels klosterregler:

Munk får ej tillsammans med nunna lämna klostret.
Om munk tillsammans med nunna lämnar klostret, måste munk och nunna genast lämna klostret…

Nej, det går inte riktigt.

Jo, sen fanns det ännu en rad:

Biskoparna, såväl i tjänst som emeriti, har konstaterat att den gamla synen fortfarande är legitim.

Bäst att sluta räkna med människor.

Man måste nog räkna med Gud i stället.

Henrik

I många inlägg på olika bloggar och även i någon mån i kommentarer på denna blogg har man enligt min mening inte tillräckligt betonat en aspekt.

Den traditionella ämbetssynen har varit kyrkans genom århundraden. Idag säger man att en polarisering skett och de som förfäktar den har blivit färre (stämmer troligen) men också radikalare (jag ifrågasätter detta). Man säger ofta att läget nu är det att man inom våra kyrkor har blivit allt mera förstående för ämbetsbeslutet (i Sverige 1958 och i Finland 1986) men en liten, men högljudd grupp är kvar och dessa har blivit mycket mera oresonliga.

Jag tror att utvecklingen snarare är denna: kyrkans beslut accepterades ”försiktigt” till en början. Man kom överens om ”körregler” och var beredd att ge minoriteten rum. När de kvinnliga prästernas antal har ökat och man har börjat ”vänja sig vid” att prästen kan vara en kvinna, uppfattas den gamla synen som allt mera radikal därför att man själv har förändrats.

Jag tror att jag kan säga att jag började som präst 1972 med helt samma teologi som jag har idag. Jag har inte förändrats, men jag har under min snart 36 år som präst sett både den ena och den andra förklara varför man sadlat om.

Jag antar att man får se samma utveckling i frågan om välsignelse och annan acceptans (i etisk mening) av samkönade par.

Det som kanske har förändrats är att man vänjer sig och anpassar sig, åtminstone i känslan.

Lyssna på Ringaren med Hasse Alfredsson, helt suverän svensk humorist. När du lyssnar på den på youtube, märker du sannolikt att många av hans ”roligheter” bygger på en ”skam” som inte längre existerar.

Han driver med att pastor Jansson, denne värdiga representant för Svenska kyrkan, inte har bestämda åsikter om någonting, att han inte kan buden, men har sett filmen i vart fall. Han säger att pastor Jansson ska gifta sig med pastor Blomdahl (det föranleder en reaktion på den inspelning jag har), pastor Eva Blomdahl. Han måste liksom förklara sig, för man han inte vant sig vid tanken – det var ännu då (1962) en vits.

Sedan talar Hasse A. om att de skulle gifta sig civilt, och att rådhusvaktmästaren sade att visst var bråttom. Inför de kommentarerna vågar jag påstå att sådant knappast skulle nämnas längre: att ett par, inklusive en präst, väntar barn innan de är gifta, som sambopar.

När man hör denna -som jag tror – allvarliga satir om kyrkan och oss präster, tror jag att man märker hur Hasse Aldfredsson redan då såg trenden som nu blivit ödesdigra, ”den moderna prästen” som inte hade någon kristen teologi, olika moraliska och etiska frågor som totalförändrades under några decennier, skammen över det som är fel men som nu är helt borta.

Tyvärr måste jag tillstå att jag märker att ”man vänjer sig”, känslomässigt accepterar man i alltför hög grad det ena och det andra, och omformas kanske.

Men aposteln säger: Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. Rom. 12:2.

I grundtexten används ordet ”sysschämatizo” som betyder att anpassa sig, att gå in under samma schema som finns i tiden.

Det är detta schema, den ideologiska förändringsprocess, som nu pågår. Vi får nya värderingar, som inte alltid är bibliska.

Ett vanligt argument, som är viktigt att reflektera över tillräckligt seriöst, är just det som nämns i någon kommentar (se föregående inlägg), nämligen att man med Bibeln motiverat apartheid och mycket annat.

Men jag tror faktiskt att det inte träffar här. Ämbetsteologiska ställningstaganden har nog djupare rötter än så. Förutom sekulariseringen och accepterandet av tidens modeller är bristande bibelteologiska insikter det största hotet. Och dessa ackompanjeras av alla de ”argument” som vi präster genom dåligt ledarskap med självtillräcklighet och maktmedel förser folk med.

Lyssna på Ringaren. Hör den profetiska tonen, den seriöst menade kritiken av de trender som redan var synliga i början av 1960-talet? Finns det något som inte är aktuellt idag?

http://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0

Henrik

”Detta är den dag som HERREN har gjort,
låt oss på den jubla och vara glada!” Ps. 118:24

Det är ett ord ur en av mina favorittexter, Ps. 118 i Psaltaren. Psalmen som innehåller Hosianna-bönen, och som har de messianska orden om stenen, som byggningsmännen förkastade och som blivit en Hörnsten.

Idag är det också en annan dag, en dag som många i vår kyrka ser som en dag som HERREN har gjort. Det är idag 20 år sedan de första kvinnliga prästerna prästvigdes.

Jag vill notera att många av kyrkans medlemmar, bland dem kvinnliga kolleger, idag firar detta som en glädjens dag. Jag vill inte försöka blanda bort deras glädje.

Det är många av oss, en så ”försvinnande liten och obetydlig grupp”, men som uppmärksammas och kritiseras varje dag i någon tidning eller TV- och/eller radioprogram, som inte har kunnat instämma i den glädjen.

Jag vill understryka att jag hoppas att inte vår övertygelse skall upplevas som en diskriminering eller som en kränkning av andra människors integritet. Vår avsikt är inte att försvåra andras liv, eller försöka kränka andra människors uppfattning och övertygelse.

Någon kanske förundrar sig över att man kan skriva så. ”Först sårar man, och sen hoppas man att ingen skall känna sig sårad.”
Det kan inte hjälpas att människors åsikter kan uppröra. Och det finns många frågor där man inte kan sammanjämka åsikterna.

Upprördheten beror på att man anser att en övertygelse är detsamma som diskriminering. Men är det så?
Diskriminering och ”känsla av diskriminering” är heller inte detsamma. Diskrimineringen måste alltid innehålla en objektiv storhet, en försämring av de objektiva verkligheterna, att ha blivit förhindrad, fråntagen, stoppad på något sätt. Men är väjning, en väjning som ju också gäller manliga präster, är det diskriminering?

Denna fråga har inte i urkyrkan, i den odelade kyrkan, i reformationens kyrka, i de lutherska kyrkorna fram till våra dagar, i den ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan eller någon annan protestantisk kyrka heller fram till 1900-talet, betraktats som en jämlikhetsfråga.

Det är också klart, att prästämbetet måste ha en annan auktoritet än vad andra präster och en del församlinsgbor tycker. Prästen får sin kallelse från Gud, och från kyrkan. Det är på dessa som frågan beror.

Men man kan också betrakta ämbetsfrågan ur en annan synvinkel. Vad har den resulterat i?

Inför beslutet sades att kyrkorna kommer att fyllas av människor när reformen genomförs – har så skett? Kyrkans teologi kommer att få en ny dimension när också den kvinnliga dimensionen berikar den. Har detta skett?

Om man skulle teckna en bild av var våra präster står i centrala lärofrågor om tron, om Jesu Kristi exklusivitet (den enda vägen), Bibeln som Guds Ord, vår kyrkas högsta auktoritet när det gäller lära och liv, etiska frågor osv., skulle den kartläggningen framstå som klargörande och skulle den bekräfta det som kyrkan står för i sina trosbekännelser, i sin dogmatiska tradition?

Kanske skulle detta till en del vara fallet. En av de verkliga orättvisorna och orättfärdigheterna i hela denna diskussion har varit att det har räckt att vara man, sedan är allt tillåtet. Detta är förfärligt.

Men har hela denna diskussion fört in en ny syn på vad kristen tro är, en ny syn på Bibeln, på Ordets auktoritet, på frälsningen, på synd och nåd? Jag är rädd för det.

Det är inte jag eller någon manlig präst som är en kvinnlig prästs domare. Jag har till och med sagt åt en kvinnlig kollega som hotade med att lämna sin tjänst om Jari Rankinen tvingas att avgå, eller fråntas prästämbetet, att hon inte skall göra det utan bara lyda Herren, det som hon ärligt förstår och ser att är Guds vilja.

Det är nämligen bara det som håller.

Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.” Apg. 5:38,39

Kan vi inte här också skriva ”kvinnor”?

Det är ju det avgörande: vad Gud tänker om allt detta, både om kvinnliga och manliga präster.

Finns här inte en väg framåt: att leva och låta leva? Det är det bästa av dåliga alternativ vi nu har. Det är inte – från någondera sidan sett – som ett instämmande i den andra sidans argument. Men det är att ge frågan åt Gud, inte åt djävulen. Det leder till samtal och bön, till självrannsakan, till kritik av sin förståelse, till eftertanke.

Och förhoppningsvis till att kyrkan inte framträder ”av tusen tvister” sönderslagen.

Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, skriver Paulus. Om en lem äras, gläds de andra lemmarna med den.

Idag uppfattas dessa ord olika. Sant är att några lider och några gläds.
Vem är idag de förföljda, de diskriminerade?

Jag låter dig svara.

Kvar står faktum: detta är den dag som HERREN har gjort.

Det är nog det som är glädjeämnet!

Henrik

Här finns en intressant intervju, 10 avsnitt, mycket intressanta och upplysande.

http://youtube.com/watch?v=NlWF9d8_J3Q

Det är uppenbart att man överallt börjar se homosexualiteten som en mänsklig rättighet. Man vänjer sig vid allt, och också kristna är tveksamma.

Bibelns ord säger något annat, något som det tar emot att säga ut, men som de facto står där oberoende av dina eller mina åsikter om det.

Henrik

Idag nås vi av ännu en sorglig nyhet, denna gång från den anglikanska kyrkan. James I. Packer, en av världens mest kända evangelikala teologer, kommer sannolikt att mista prästämbetet. Packer är 82 år gammal. Ormen har ingen medkänsla. I den följande nyheten nämns orsaken: den anglikanska kyrkan håller på att spricka på grund av att alla inte kan acceptera att kyrkan har aktivt homosexuella präster och biskopar.

Detta är ju också orsaken till att flera afrikanska biskopar blir borta från anglikanska kyrkans The Lambeth Conference. Packers kyrka har valt att gå ut och ansluta sig till The Southern Cone under den anglikanska ärkebiskopen Gregory Venables. Det som hänt är samma utveckling som vissa kyrkor valt i USA, sedan Gene Robinson blev biskop i USA. Robinson lever i ett homosexuellt förhållande.

(Namnet Gene Robinson rättat 05.03.2008 kl 13.03, hade skrivit Robertson, Gene Robinson heter biskopen i New Hampshire, USA. Beklagar felet!)

Frågan är besvärlig. Men den visar hur en av de personer som år 2005 valdes till en av världens mest inflytelserika teologer och kristna, i sällskap med bl.a Billy Graham, föraktas och förföljs för sina åsikters skull. Denna märkliga företeelse har också drabbat den gode och jämnårige (ungefär) biskop emeritus Bertil Gärtner (se www.brogren.nu). Saken är för Gärtners del – den formella orsaken – redan avklarad, men kyrkans hätska kampanj fortsätter.

Det är samma fenomen som möter oss från anglikanska kyrkan, vilket är förvånande – ärkebiskop Rowan Williams har ju länge försökt medla mellan olika åsiktsgrupper och strävat efter att hålla ihop den anglikanska kyrkogemenskapen.

Det är i högsta grad en uppseendeväckande nyhet. Detta kommer säkert att noteras överallt i den kristna världen.

Man får hoppas – tyvärr kanske förgäves – att vår kyrka skulle protestera mot denna kränkning av en gammal prästmans integritet, för att säga det minsta man kan säga.

Martyriet har nog börjat. Det har visserligen altid funnits, men det är uppenbart att ingenting kan stoppa detta hat att slå ner, utan hänsyn, snart sagt på vem som helst som vågar hävda Guds Ords auktoritet.

Vestigia terrent! ”Av frukten känner man trädet.”

Teol.dr Niilo Räsänen har nyligen skrivit en doktorsavhandling om J.I. Packer och hans teologi.

Henrik

Här finns nyheten med hänvisningar!

‘JI Packer threatened with suspension’

February 29th, 2008 Posted in Uncategorized |

This is from Michael G Daley’s helpful site, The Lambeth Conference – Living into the rotating knives http://www.lambethconference.net/ http://www.lambethconference.net/

As evidence of the escalating crisis in the global Anglican Communion, today one of the of the world’s most esteemed Christian theologians, Dr. J.I. Packer, received a letter threatening suspension from ministry by the controversial Bishop of New Westminster, Michael Ingham. Bishop Ingham accused Dr. Packer, hailed by Time Magazine as the doctrrinal Solomon of Christian thinkers, to have abandoned the exercise of ministry after the church where he is a member voted to separate from the diocese and join the Anglican Province of the Southern Cone under the oversight of Anglican Archbishop Gregory Venables. Dr. Packer, who was ordained in the Church of England, is the author of the Christian classic, Knowing God and joined Billy Graham and Richard John Neuhaus as one of Time Magazine’s 25 most influential evangelicals in 2005.

Dr. Packer, who received his theological education at Wycliffe Hall, Oxford, was ordained a deacon (1952) and priest (1953) in the Church of England. He was Assistant Curate of Harborne Heath in Birmingham 1952-54 and Lecturer at Tyndale Hall, Bristol 1955-61. He was Librarian of Latimer House, Oxford 1961-62 and Principal 1962-69. In 1970 he became Principal of Tyndale Hall, Bristol, and from 1971 until 1979 he was Associate Prinicipal of Trinity College, Bristol. In addition to his published works, he has served as general editor for the English Standard Version of the Bible. He currently serves as the Board of Governors, Professor of Theology at Regent College in Vancouver, British Columbia. He will be 82 in July.

Ordet hápax låter säkert i mångas öron ganska märkligt. Men det är – som du gissade – ett grekist ord som betyder en gång, en gång för alla. En enda gång.

I Judas v. 3 talas det om kristendom, om den tro som en gång för alla ”överlämnats” (traderats) åt de heliga. I Hebr. förekommer det ganska många gånger, både om dem till vilka ljuset en gång har kommit och som smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av den Helige Ande. I Hebr talas det om att människan en gång (hápax) skall dö – alla förstår att det är något unikt. Men det talas också om Jesu försoningsdöd, hur Jesus en gång för alla, en gång, uppenbarades, hur Han offrades en gång för att bära mångas synder osv.

Till denna hapax-kategori hur också den trinitariska formeln i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Detta uttryck som först finns i dopbefallningen (Matt. 28:18-20) och sedan också i den apostoliska välsignelsen (2 Kor. 13:13) visar hur avgörande denna kristna formulering var.

I ljuset av detta bör man se kritiskt på försök att ersätta eller rent av förvränga denna trinitariska formulering. en präst i Lappo stift har medgett att han döpt flera genom att säga i Skaparens, Återlösarens och Heliggörarens namn, eller kanske ngt ditåt.

I feministiska kretsar möter man heresin (villolära, för det är det ju) ”I Skaparens, Återlösarens och Livgiverskans namn” (det finns olika varianter). Dena formulering bygger på det felaktiga konceptet att ”Gud är allas moder”. Och det blir inte bättre när man i okunskap eller i trots hänvisar till att Ordet ”Ande” är femininum i hebreiskan (Ruach). Redan det faktum att Anden i grekiskan är neutrum visar ju på det omöjliga i hela tänkandet.

Men nu har hela denna fråga aktualiserats: Vatikanen har meddelat att man inte godkänner dop som inte är förrättade i den Treenige Guds namn. Därmed blir frågan en ekumenisk fråga också. Skall lutherska barn betraktas som hedningar, som måste döpas om? Skall kyrkor vara tvungna att utreda huruvida barnet har döpts rätt, eller om någon av de många privatföretagarna inom prästerskapet spelat solo?

Kanske orden lät litet ironiska, men de var inte. Bakom orden ligger en sorg. Sorgen uttrycker det faktum att vår lutherska kyrkans lära har blivit so oviktig att det inte spelar någon roll vad man säger.

När någon originell och kanske irrlärig präst åtalats för villolära (av viss typ) kan Domkapitlet i något stift nog läsa bekännelseskrifterna. Det har skett både i Finland och Sverige nyligen. Men samtidigt kan man tolerera nästan vad som helst. Tex. att de kristna och muslimer tror på samma Gud, vilket en teol.stud nu anmält till Kuopio domkapitel.

Men summan av kardemumman, och orsaken som jag ser det, är att privatföretagsamheten breder ut sig i kyrkan. Inom den ortodoxa och romersk-katolska kyrkan är det klart att man håller sig till kyrkans lära. Här i vårt land talas det inte just alls om det, och sanktioner står inte att vänta om man avviker (vilket otaliga exempel visar). Däremot är man mån om att alla bör följa kyrkans ordning, som blivit viktigare än läran och bekännelsen, åtminstone i praktiken.

Jag tror alltså att den svaga teologin, den indifferenta inställningen till läran, den stora pluralismen inom lutherska kyrkor och kyrkan har bidragit till att respekten för vad som en gång för alla står fast i vår bekännelse har gått förlorad. Då avses inte i första hand formuleringar i sig, utan formuleringar som innebär en förändring av vad kyrkan tror och bekänner.

Jag förstår att gränsdragningarna kan vara svåra ibland. Men jag undrar om inte det nu är dags att auktoritativt, med Bibeln, och våra bekännelseskrifter, som fundament slå fast att man inte får avvika från denna trinitariska formulering.

Man kan givetvis – som de bibliska texterna – tala om Hjälparen och Tröstaren, om Försonaren, om Skaparen osv, men vid välsignelse och dop skall entydigt Gud – Fadern och Sonen och den Helige Ande – användas.

Det är inte bara en formuleringsfråga. Det handlar om vad som är det innersta i kristen tro.

Det är nämligen en gång för alla så som den kristna tron har överlämnats åt oss, och så som den skall överlämnas till kommande generationer.

Henrik

I vårt land har nyligen en ganska intensiv diskussion förts om en präst som inte ville döpa ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” utan ville ersätta Fadern och Sonen och Anden med andra ord, Skaparen, Återlösaren och Heliggöraren.

Det har rått mycket delade meningar om detta. Skönt är det då – ännu en gång – att läsa vad biskopen i Rom svarar:

http://212.77.1.245/news_services/press/vis/dinamiche/d4_en.htm

Tack, Robert Ojala, för att du fäste min uppmärksamhet vid detta!

Vi ser vad teologisk klarhet eller teologisk tystnad kan åstadkomma (hänvisning till det förra inlägget). Därför är man glad över alla som frimodigt bekänner.

Henrik

Ibland undrar jag om alla förstår hur motbjudande, obehagligt, och tröttsamt det är att ofta vara tvungen att komma med dåliga nyheter. Samtidigt är det något som just kyrkfolket måste få veta.

Jag har hört om två församlingar som har gett sitt bifall till s.k. Regnbågsmässor. I Helsingfors ser det ut att bli också svensskspråkiga mässor efter att Norra sv. församlingens församlingsråd godkänt en anhållan. När jag inte vet ngt annat om detta så avstår jag i detta skede från andra kommentarer, även om jag misstänker att de kan vara besläktade med den andra nyheten.

Gemensamma kyrkorådet i Joensuu har beslutat att, för den verksamhet som gäller samfällighetens verksamhetssektorer gemensamt, godkänna rgenbågsmässor. Man ser dem som specialgudstjänster, riktade till en speciell målgrupp precis som andra ”selektiva” gudstjänster. Inga särskilda åtgärder behöver vidtas för att kunna bifalla detta.

I beslutet heter det – och det är det vemodiga och ödesdigra bl.a.:

1. Homosexualiteten är inte en inriktning som individen valt.
2. För det homosexuella parförhållandet gäller samma normer som för det heterosexuella förhållandet.
3. De i Bibeln förekommande beskrivningarna och tolkningarna om homosexualitet motsvarar inte vad man vet idag.

För finska läsare:

1. Homoseksuaalisuus ei ole yksilön itsevalittu suuntautuminen.
2. Homoseksuaaliseen parisuhteeseen pätevät samat moraaliset normit kuin heteroseksuaaliseen.
3. Raamatussa esiintyvät kuvaukset ja tulkinnat homoseksuaalisuudesta eivät vastaa tämän päivän tietämystä asiasta.

I motiveringarna för Gemensamma kyrkorådets ställningstagande konstateras att ”de fördömande uttalanden om homosexuellt beteende som finns i Bibeln inte enligt denna uppfattning direkt kan tillämpas på de mångfacetterade uttrycksformer för homosexualitet och homosexuella identitet, som förekommer i dagens samhälle.

”Kirkkoneuvoston kannanoton perusteluissa todetaan, että Raamatussa esiintyvät homoseksuaalista käyttäytymistä koskevat tuomitsevat lausumat eivät tämän käsityksen mukaan ole suoraan sovellettavissa niihin moninaisiin muotoihin, joissa homoseksuaalisuutta ja homoseksuaalista identiteettiä tämän päivän yhteiskunnassa esiintyy.”

I klar kontrast finns alltså NT:s huvudbrev, Romarbrevet, där det står:

18 Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. 19 Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. 20 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

26 Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. 27 På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. 28 Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. 29 De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 30 De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, 31 är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. 32 Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det.

Vem som man vill lita på är ett personligt val. Det är enligt min uppfattning klart att den homosexuella böjelsen i allmänhet inte kan skuldbeläggas. Den kan vara förorsak av också andra människors synd. Många frågor blir förvisso öppna och obesvarade när det gäller själslivet och dess böjelser.

Men det går att med önskvärd tydlighet påvisa att den homosexualitet som fanns i antiken, t.ex. på Paulus’ tid, också är lika mångfacetterad och lika ”osjälvisk” som dagens homoseuxalitet.

Idag framställs ofta homosexualiteten som en mänsklig rättighet. Det är nog uppenbart att Bibeln har en annan syn.

Det är för mig inte svårt att godkänna och inkludera människor med homosexuell identitet i gemenskapen, också i den nära vänkretsen kan jag välkomna detta.

Men två randanmärkningar finns. De bibliska texterna talar också om dem som samtycker till detta – vilket är allvarligt. Och för det andra hävdar väldigt många av de ledande förespråkarna trots allt att homosexualiteten är ett medvetet val, individens eget val.
Detta gör att allt inte bara handlar om vad som drabbar mig, utan också av sådana val som jag har ansvar för.

Att förlåtelse finns för alla människors alla synder är klart. Och att den kristna församlingen måste bli inklusiv i förhållande till människans kriser, är också Jesu egen utmaning.

Henrik

Konturerna av ett samlat angrepp på ”de gammaltroende” tecknas allt starkare. Jag avser inte nödvändigtvis en överenskommen åtgärd, men utesluter inte heller det.

Jag tänker mera på att det ser ut som om vissa trender skulle vara sådant som man nu nappar på. Till det hör attacker mot SLEY och SLEF, dessa seglar i motvind, omgivna av en mängd fördomar och falska rykten.

Både fördelningen av missionsmedel och nattvardsmässor har nu blivit slagträn i den ofattbara hetsjakten. Detta har naturligtvis sin grund i ämbetssynsdiskussionerna. Allt tal om rätten att ha en övertygelse förefaller härefter helt löjligt och tomt. Det är ju det man inte får ha.

Vart leder detta nu till?
Det första man kanske skulle svara är: det leder till splittring. Det är ju något som man inte kan förneka, det är bara ett uttryck för en verklighet som redan finns, tyvärr!

Jag skulle vilja påstå att det framför allt leder till samling. Det kommer att innebära ett ökat samarbete mellan olika grupperingar som alla står inför samma problem. Det kommer att innebära gemensamma satsningar i högre grad än hittills. Det kommer att innebära samlingar, möten, till vilka alla som vill bekänna i enlighet med vår kyrkas bekännelseparagraf (KL 1§, KO 1§) blir kallade.

Det kommer inte att leda till att vi ger upp. Inte heller till, åtminstone inte ännu, att personer med traditionell bibelsyn och ämbetssyn lämnar kyrkan. Trenden blir: vi betalar vår kyrkoskatt men samlas i olika sammanhang, också sådana som är utanför de kyrkliga administrativa strukturerna. Varför? Därför att dörrar stängs.

Men det skulle gärna få leda till att vi alla skulle sätta oss ner och beräkna kostnaderna. Och jag hoppas att det skall leda till att vi alla får ro att verka för det som är vår huvuduppgift, vårt uppdrag: att vittna om Jesus Kristus, död och uppstånden för oss.

Också på denna blogg kommer konkret information att ges, i olika skeden, om det som har skett, och också sådant som skall ske.

Det som måste bli målet nu är det som står i en gammal sång:

Lev för Jesus,
intet annat
är dock värt att kallas liv.

Henrik