Konturerna av ett samlat angrepp på ”de gammaltroende” tecknas allt starkare. Jag avser inte nödvändigtvis en överenskommen åtgärd, men utesluter inte heller det.

Jag tänker mera på att det ser ut som om vissa trender skulle vara sådant som man nu nappar på. Till det hör attacker mot SLEY och SLEF, dessa seglar i motvind, omgivna av en mängd fördomar och falska rykten.

Både fördelningen av missionsmedel och nattvardsmässor har nu blivit slagträn i den ofattbara hetsjakten. Detta har naturligtvis sin grund i ämbetssynsdiskussionerna. Allt tal om rätten att ha en övertygelse förefaller härefter helt löjligt och tomt. Det är ju det man inte får ha.

Vart leder detta nu till?
Det första man kanske skulle svara är: det leder till splittring. Det är ju något som man inte kan förneka, det är bara ett uttryck för en verklighet som redan finns, tyvärr!

Jag skulle vilja påstå att det framför allt leder till samling. Det kommer att innebära ett ökat samarbete mellan olika grupperingar som alla står inför samma problem. Det kommer att innebära gemensamma satsningar i högre grad än hittills. Det kommer att innebära samlingar, möten, till vilka alla som vill bekänna i enlighet med vår kyrkas bekännelseparagraf (KL 1§, KO 1§) blir kallade.

Det kommer inte att leda till att vi ger upp. Inte heller till, åtminstone inte ännu, att personer med traditionell bibelsyn och ämbetssyn lämnar kyrkan. Trenden blir: vi betalar vår kyrkoskatt men samlas i olika sammanhang, också sådana som är utanför de kyrkliga administrativa strukturerna. Varför? Därför att dörrar stängs.

Men det skulle gärna få leda till att vi alla skulle sätta oss ner och beräkna kostnaderna. Och jag hoppas att det skall leda till att vi alla får ro att verka för det som är vår huvuduppgift, vårt uppdrag: att vittna om Jesus Kristus, död och uppstånden för oss.

Också på denna blogg kommer konkret information att ges, i olika skeden, om det som har skett, och också sådant som skall ske.

Det som måste bli målet nu är det som står i en gammal sång:

Lev för Jesus,
intet annat
är dock värt att kallas liv.

Henrik