Dopen och kyrkan

Vi har fått veta att Lutherstiftelsens pastorers dop inte är ”rätta dop”. De uppfyller nämligen inte ”det tredje kravet” att dopet skall ske i ett samfund.

Utan att ta ställning till en för Lutherstiftelsen inre fråga – skall Lutherstiftelsens döpa? – vill ja påstå att detta är fel teologi.

Enligt vår bekännelse är dopet ett rätt dop om det förrättas i vatten i den Treenige Gudens namn.

Det finns många exempel på svåra situationer (t.ex. öster om Kuopio stift, där många under årens lopp har döpts i hemlighet osv men de har blivit upptagna i kristna kyrkor, inklusive vår kyrka).

Såvitt jag förstår – rätta mig om jag har fel – bygger Kuopio domkapitels dopsyn (i deras motiveringar om ”rätt dop”) – på att den döpte genom församlingen blir delaktig av Kristus, att kyrkan är porten till Kristus.

I Bibeln är den som är delaktig av Kristus genom dopet och tron, medlem av kyrkan. Kristus är dörren och en döpt skall genast upptas i församlingen. Detta upptagande är en följd av dopet, inte en förutsättning för ett rätt dop.

Nu har vi, som någon skrev på en insändare på finska (anonym), den situationen att Gud har godkänt dessa barn, men biskoparna vägrar ta emot dem.

I denna situation hoppas jag och många med mig att kyrkan skulle ta upp dessa barn i famnen och välsigna dem, såsom Jesus gjorde.

Alltså:

Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

En annan fråga är hur olika grupper inom kyrkan skall agera, hur kyrkan skall kunna gå mot enhet och frimodighet i bekännelsen.

Men detta, dessa direktiv, är maktpolitik, och inte teologi.

Jag är rädd för att biskoparna – om de inte mycket snart kommer med nya direktiv – målar in sig i ett hörn. De skiljer nu de döpta barnen från dopundervisningen, vilket inte i något teologiskt koncept kan försvaras.

Prosten Oiva Voutilainen motiverade sitt godkännande av registrerandet av barnen såhär enligt Kotimaa:

”Väätäisen kastaman lapsen kirkkoon liittänyt Oiva Voutilainen sanoi kapitulille antamassaan selvityksessä ottaneensa lapsen kirkon jäseneksi uskonnonvapauslain perusteella. Hän perusteli ratkaisua sillä, että kaste oli toimitettu kolmiyhteisen Jumalan nimeen vettä käyttäen, ja kastajana oli kastettu evankelisluterilaisen kirkon jäsen. Hän kertoi halunneensa ottaa huomioon myös lapsen edun ja hänen oikeutensa tulla kasteen perusteella kirkon jäseneksi.

Voutilainen perusteli päätöstään myös sillä, että Suomen evankelisluterilaiseen kirkkoon kuuluvien vanhempien lapsia kastetaan eri puolilla maailmaa, eikä kastajana välttämättä ole kirkon säädöskokoelmassa mainitun kirkon pappi. Kuitenkin nämä lapset otetaan vanhempien pyynnöstä jäseneksi siihen seurakuntaan, jossa jompikumpi vanhemmista on kirjoilla.”

I Voutilainens uttalande finns nog betydligt mera teologi än i domkapitlets motiveringar.

Hoppas att denna fråga inte blir ytterligare en ”maktfråga”, en fråga om prestige. Nu gäller det verkligt avgörande frågor.

Hur den lilla Lutherstiftelsen kan få hela kyrkan att skaka förstår man heller inte riktigt.

Henrik