Henriks kommentarer

En av de tydligaste förr och nu-människorna i Bibeln är Paulus.

Första gången han omtalas i NT är i samband med Stefanus’ martyrium. Detta föregicks av växande opposition och animositet mot Jesu efterföljare, apostlarna Petrus och Johannes särskilt (Apg. 5:17ff). Vad hade de gjort? De gjorde ”tecken och under”, det står ”faktiskt genom apostlarnas händer”. De botade sjuka, drev ut onda andar, förkunnade evangelium om Jesus.

Varför förföljdes de när ”alla blev botade”? Det finns ingenting som tyder på att de gjorde något ont. Men deras verksamhet utgjorde ett hot mot de religiösa ledarna. Folket gillade dem, men ledarna hatade dem.

Men en av Stora rådets medlemmar, en laglärare, Gamaliel, gillade inte alls vad hans kolleger sysslade med. Han varnar dem för att strida mot Gud.

Gamaliel var ju Paulus’ lärare (Apg. 22:3). Och Gamaliel förstod nog säkert vad Stefanus sade. Nu följde Stora rådet inte Gamaliels råd, de blev rasande och höll för sina öron, dvs. de ansåg att Stefanus hädade.

Vad var klimax i Stefanus’ tal, detta märkliga tal, som ledde till döden..

Stefanus hade blivit anhållen för att han var diakon, och gjorde gott mot sina medmänniskor. Men det innebar igen ett hot mot Stora rådets medlemmar. Man intalade (ordet i grundtexten innebär att man myglade, anklagade inte öppet utan sysslade med dolda anklagser utan att öppet bemöta det som Stefanus sade och gjorde).

Men Stenafus försvarade sig alltså, och slutet av berättelsen, det som fick allt att vända var orden alltid står ni emot den Helige Ande, ni liksom era fäderfinns det någon profet som ni inte har förföljt? De dödade dem som sade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den (Apg. 7:51-53)

Sedan stenade de Stefanus. Herrens man, som Herren själv hälsade välkommen hem.

Men Saulus var med, han hade samtyckt till att Stefanus dödades.

Stefanus’ vänner sörjde honom, den mest kända diakonen.

Men Salus försökte

utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och drog fram både män och kvinnor pch lät sätta dem i fängelse.

Litet senare står det att Saulus andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar. Han gick och bad om fullmakt att fängsla dem, män eller kvinnor, som hörde till ’den vägen’.

MEN:

Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.

Märkliga ord! Saulus förföljde ju församlingen, Herrens lärjungar, både män och kvinnor. Men Jesus möter honom och säger att Saulus förföljer Honom.

Saulus’ lärare Gamaliel hade varnat Stora rådet för att förfölja Gud. Det ville de inte, tror jag. Men de förföljde Jesu lärjungar. Och då visade det sig att de förföljde Jesus, Gud själv.

Den som förföljer Kristi lärjungar, förföljer Jesus.

Några tankar:

Gäller det ordet ännu idag?
Vem var det som avgjorde vad som var ”förföljelse mot Gud själv”? Det var inte Stora rådet, det var inte de förföljda lärjungarna. Det var Gud.

Jesus sade ju: se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. Den som förföljer Jesu lärjungar, förföljer också och primärt Jesus, som är med alla dagar.

Kan några slutsatser dras angående vår tid??

Det är den frågan som var och en bör ställas inför.

Henrik

Inga kommentarer hittills | Kommentera!

Comments are closed.