Hej alla Ni som läser denna blogg!

Jag har ändrat kommenterna så att man måste vara registrerad för att kommentera. Detta för att allt flera skriver anonymt. Jag tycker inte att något inlägg varit opsaande eller farligt – om jag minns rätt så har jag refuserat en eller två kommentarer någon gång i början när någon varit helt osaklig.

Annars får man säga vad man tycker, också fast åsikterna starkt avviker eller inte avviker från mina.

De som har egen blogg kan använda den identiteten, man kan också lätt få ett Google-lösenord åt sig själv, eller så kan man använda en Open ID och t.ex. sätta in sin emailadress eller motsv.

Jag ser direkt gärna att folk kommenterar, inte minst så lägg det i stort sett handlar om att kommentera det som sagts i min blogg eller i en kommentar till min blogg.

Jag hoppas detta inte blir för besvärligt – det är inte meningen!

mvh Henrik

När man funderar över Lutherstiftelsens dopverksamhet och de biskopliga direktiven att inte uppta av Missionsprovinsens präster döpta barn i vår kyrkas gemenskap, undrar man litet.

(1) Är inte kyrkans grundidé att sprida evangeliet, att vinna nya människor för Jesus Kristus?

(3) Borde inte kyrkan välkomna alla som vill samla människor kring Guds Ord och verka för att flera ansluter sig till kyrkan?

Att nu i praktiken skilja åt dop uch dopundervisning, att agera så som man inte gör i Sverige i motsvarande situation, att spilla krut på andra kristna människor, är detta verkligen kyrkans svar i dagens läge när många flyr kyrkan?

Henrik

Vi har fått veta (Kotimaa) att biskopen i Helsingfors stift har sänt ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet med en uppmaning att inte godkänna att barn som döpts av Lutherstiftelsens präster upptas i församlingens gemenskap.

Andra uppgifter låter oss veta att orsaken skulle vara att frågan utreds.

Jag – och kanske många andra med mig – är bestört.

Jag har funderat över vilken teologi som ligger bakom detta beslut.

Betyder det att biskopen önskar att barn som döpts inte skall få dopundervisning? Betyder det att de inte ska kunna tillhöra samma församling som sina föräldrar?

När ett barn sedan blir äldre, är de för alltid ”förlorade” – får de aldrig någonsin bli medlemmar av evangelisk-lutherska kyrkans i Finland församlingar?

Den primära frågan blir: är dessa barn döpta eller ej?

Ett dop i vatten, förrättat i den Treenige Gudens namn, måste väl rimligen betraktas som ett rätt dop? Om personen som döpt personen inte är präst, måste det betraktas som någon form av nöddop, och skall då bekräftas av kyrkoherden eller någon annan präst. Det är kyrkoherden som besluter om upptagande i kyrkans gemenskap.

Då blir frågan: är Lutherstiftelsens prästvigda präster ”riktiga präster” eller ej? Om en luthersk präst (och biskop) prästvigt dem, är de sannolikt teologiskt sett präster. En annan sak är att de inte har prästrättigheter inom vår kyrka.

Men dessa prästrättigheter kan knappast gälla själva döpandet, utan upptagningen i kyrkans gemenskap?

Om en pingstpastor, som döpt en person som senare vill bli medlem av lutherska kyrkan, godkänner vi dopet som dop, men vill ge en annan dopundervisning där vi betonar dopet som en Guds gärning. Också om det gäller den del av pingströrelsen som juridiskt sett är en registrerad förening (och ej medlem av ett registrerat trossamfund). Sker inte detta??

Jag tror mig förstå biskopens intention, till en del. Han vill inte stöda en ”vild utveckling” inom vår kyrka. Jag har nog förståelse för en sådan syn, det medger jag öppet. Men ändå finns det teologiska dubier hos mig.

Men bör man inte också fråga hur vi har hamnat i en sådan situation? Är inte det en medveten policy från biskopligt håll som lett till att unga män varit tvungna att söka ordination i Sverige?

Tyvärr får jag det intryck att den egentliga orsaken är ett maktspel mellan ”den etablerade kyrkan” och Lutherstiftelsen.

I Sverige får Missionsprovinsens präster döpa, det är inget problem, det sätts ett kryss i en annan ruta, och så upptas barnet i kyrkan. Varför går inte detta här, om det nu är så att föräldrarna vill att ”deras pastor” skall döpa?

Vad innebär egentligen i detta sammanhang orden

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.

Är det så att för kyrkopolitiska orsaker skall barnen hindras att få bli delaktiga av församlingsgemenskapen i den församling som också religionsfrihetslagen förutsätter att de är medlemmar av (samma som föräldrarna)?

Detta är inte ett stort praktiskt problem. Lutherstiftelsen har inte resurser att döpa mera än något hundratal, kanske två, per år. Det är en liten del av alla dop.

Man frågar sig vad detta egentligen är! Den teolog med alldeles speciella förtjänster på dogmatikens och teologins område borde nog kunna komma med en tydlig teologisk motivering.

Om utredningen är så invecklad, finns det då inte senare möjligt att t.ex. ordna bekräftelse av nöddop.

Det som skett inom Lutherstiftelsen är såvitt jag kan förstå att man betraktar sina präster som präster, dopen förrättas i det fall att barnets föräldrar eller vederbörande själv anhåller om dop. Men man meddelar tydligt att man inte har befogenheter att godkänna ge de döpta församlingsrättigheter.

Skulle frågan inte egentligen vara så allvarlig, skulle man unna dra på mun åt detta gräl. Men nu är frågan större än så. Men är det så farligt om Lutherstiftelsens präster hjälper våra präster att få flera medlemmar i en tid när många skriver ut sig…??

Man har nog svårt att se all logik i detta.

Jag hoppas biskopen vill publicera sina direktiv och motivera dem, kanske ändrar då bedömningen av detta minst sagt förbryllande läge.

Henrik

Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud. Joh. 12:42,43

Vi har kommit till en situation när den som tror på Kristus och på Hans Ord får betala ett pris. I många länder är situationen tydligt värre än hos oss.

Men också här har det börjat synas manifestationer på persona non grata– fenomen, präster som inte skall anlitas för dop, bröllop och begravning, naturligtvis heller inte anlitas som predikant vid gudstjänster osv.

Frågan är om det är sakfrågan som gett upphov till detta fenomen eller om det är inomkyrkiga röster som manat fram denna reaktion.

Jag tror att inomkyrkliga auktoriteter bidrar till att förstärka denna märkning av vissa personer.

Man måste absolut, i ärlighetens namn, ställa en viktig tilläggsfråga:

Är det verkligen för Kristi skull, eller rentav för sin personlighets skull, eller på grund av sitt handlande, som en människa blir ”icke önskvärd”?

På den frågan kan bara Kristus svara, och kanske goda vänner också hjälpa till genom en kristlig ärlighet, och genom förmaningar.

Det kan givetvis handla om ”både – och”, inte bara om ”antingen – eller”.

Det kan vara viktigt att läsa 1 Petr. 4:15, kanske på flera olika språk…

But let none of you suffer as a murderer, a thief, an evildoer, or as a busybody in other people’s matter. (NKJ)

Men ingen av er skall lida för att han är en mördare eller tjuv, förbrytare eller förskingrare. (SFB)

Ordet ”förskingrare” heter i grundtexten ”allotriepískopos”, en person som ”tar sig befogenheter”, ”allótrios” betyder främmande, ngt som tillhör ngn annan.

Ja, det är nog viktiga frågor. Och viktigt att försöka städa sin egen trappa.

Men det är nog också viktigt att kunna ställa frågor om sakfrågorna, som inte bara kan avfärdas med psykologiska eller demagogiska argument.

T.ex. typ ”tror ni att bara ni har den rätta tron”, att alla andra ifrågasätter Guds Ord osv. Det är ett enkelt och alltför vanligt demagogiskt grepp, som ofta används också när avsikten har varit att bedöma en företeelse el. dyl. utifrån dess teologiska och andliga värde och tyngd.

Ja, he e mangleis.

Men grundfrågan kvarstår, den som jag gärna vill formulera i hälsningens form:

Räds ej bekänna Kristi namn
om världen än det skyr.
Det är ett fäste och en hamn
när allting annat flyr.

Henrik

För några dagar sedan publicerade tidningen Kotimaa en nyhet, som har förvånat många. Biskop Eero Huovinen har i ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet uppmanat kyrkoherdarna att inte som medlemmar uppta sådana som döpts av Missionsprovinsens präster (inom Lutherstiftelsen verksamma).

Nyheten innehåller enligt min mening många viktiga frågeställningar.

Senare har jag fått uppfattningen, att orsaken till biskopens kommentar, liksom också till biskoparnas uttalande om dopet, är det faktum att frågan utreds.

Enligt de uppgifter jag har behandlar inte Svenska kyrkan Missionsprovinsens dop på liknande sätt, utan godkänner dem såsom dop som ägt rum i annat sammanhang (alternativ finns på dopblanketten).

Jag tycker nog att frågan också signalerar en maktkamp. Det handlar nog mycket om kyrkopolitik, och inte bara om, kanske inte ens främst (?) om teologi.

Det man borde fråga är om dessa dop är lutherskt sett rätt förrättade dop. Dop i vatten, i den Treenige Gudens namn, är riktiga dop. Och om döpta säger kyrkoordningen att de inte får döpas på nytt.

Det är den första frågan: är dessa oersoner döpta eller icke döpta?

Den andra frågan är: är de personer som döpts av Missionsprovinsens präster rätt döpta?

Hur är det med andra föreningsbaserade pingstvänner, som döper sina medlemmar (där det förekommer) och som har haft ett dubbelt medlemskap? De döps väl inte om, utan dopundervisningen blir aktualiserad.

Frågan är om det är teologiskt hållbart att betrakta Lutherstiftelsens präster (de som blivit ordinerade inom Missionsprovinsen) som ”icke prästvigda”. De uppfyller nog kriterier på prästämbetet, men de har givetvis inte prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det sistnämnda är åtminstone klart.

Då återstår alternativen att bekräfta dopen såsom nöddop, eller godkänna dem som ”riktiga dop”. För odöpta kan de väl knappast anses vara?

Jag vill inte säga att man ska välkomna en sådan utveckling. Jag förstår också biskoparnas oro. Alla kan inte döpa, utan vi har klart stadgat detta med rite vocatus i bekännelseskrifterna.

Men två frågor, ganska pragmatiska, inställer sig nog:

(1) Om nu Lutherstiftelsens präster döper barn utan att försöka ge sken av att de innehar prästrättigheter inom kyrkan, och de kanske på årsbasis kommer till några tiotal, eller i bästa fall (då får de nog stå i) till 100-200 dop per år, är det inte då en så försvinnande liten del av alla dop att kyrkan kunde acceptera detta?

(2) Är det skäl att driva en maktpolitik som innebär att en av de centrala rättigheterna inom religionslagstiftningen, att föräldrar ska ha rätt att fostra barnen i sin tro, blir kränkt genom att döpta barn förvägras rätten att tillhöra samma samfund som sina föräldrar?

Jag tycker att lösningen definitivt inte är tillfredsställande. OM detta uttalande är en tillfällig ståndpunkt, i väntan på utredningens resultat, blir den kanske lite mera förståelig, men bara tillfälligt. Någon slutgiltig lösning är det ju inte fråga om.

Ändå kan jag inte värja mig för intrycket att här sammanblandas för kyrkan främmande maktspråk med sakramentet och en avsikt som trots allt vill vara teologiskt motiverad.

Det ska bli intressant att se hur länge man kommer förbi de stora teologiska frågorna kring dopet. För de är ännu öppna, och de är de viktigare.

Samtidigt är det ju viktigt att betona solidariteten och respekten för kyrkans ordning. Men nog är det väl någon sanning i tanken att denna situation inte har uppkommit på grund av Lutherstiftelsens agerande, utan att Lutherstiftelsens agerande snarare har dikterats av det bemötande som konservativa teologer med traditionell ämbetssyn har ställts inför, på grund av denna enda fråga?

Henrik