Vilken (dop)teologi?
Vi har fått veta (Kotimaa) att biskopen i Helsingfors stift har sänt ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet med en uppmaning att inte godkänna att barn som döpts av Lutherstiftelsens präster upptas i församlingens gemenskap.
Andra uppgifter låter oss veta att orsaken skulle vara att frågan utreds.
Jag – och kanske många andra med mig – är bestört.
Jag har funderat över vilken teologi som ligger bakom detta beslut.
Betyder det att biskopen önskar att barn som döpts inte skall få dopundervisning? Betyder det att de inte ska kunna tillhöra samma församling som sina föräldrar?
När ett barn sedan blir äldre, är de för alltid ”förlorade” – får de aldrig någonsin bli medlemmar av evangelisk-lutherska kyrkans i Finland församlingar?
Den primära frågan blir: är dessa barn döpta eller ej?
Ett dop i vatten, förrättat i den Treenige Gudens namn, måste väl rimligen betraktas som ett rätt dop? Om personen som döpt personen inte är präst, måste det betraktas som någon form av nöddop, och skall då bekräftas av kyrkoherden eller någon annan präst. Det är kyrkoherden som besluter om upptagande i kyrkans gemenskap.
Då blir frågan: är Lutherstiftelsens prästvigda präster ”riktiga präster” eller ej? Om en luthersk präst (och biskop) prästvigt dem, är de sannolikt teologiskt sett präster. En annan sak är att de inte har prästrättigheter inom vår kyrka.
Men dessa prästrättigheter kan knappast gälla själva döpandet, utan upptagningen i kyrkans gemenskap?
Om en pingstpastor, som döpt en person som senare vill bli medlem av lutherska kyrkan, godkänner vi dopet som dop, men vill ge en annan dopundervisning där vi betonar dopet som en Guds gärning. Också om det gäller den del av pingströrelsen som juridiskt sett är en registrerad förening (och ej medlem av ett registrerat trossamfund). Sker inte detta??
Jag tror mig förstå biskopens intention, till en del. Han vill inte stöda en ”vild utveckling” inom vår kyrka. Jag har nog förståelse för en sådan syn, det medger jag öppet. Men ändå finns det teologiska dubier hos mig.
Men bör man inte också fråga hur vi har hamnat i en sådan situation? Är inte det en medveten policy från biskopligt håll som lett till att unga män varit tvungna att söka ordination i Sverige?
Tyvärr får jag det intryck att den egentliga orsaken är ett maktspel mellan ”den etablerade kyrkan” och Lutherstiftelsen.
I Sverige får Missionsprovinsens präster döpa, det är inget problem, det sätts ett kryss i en annan ruta, och så upptas barnet i kyrkan. Varför går inte detta här, om det nu är så att föräldrarna vill att ”deras pastor” skall döpa?
Vad innebär egentligen i detta sammanhang orden
Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike hör sådana till.
Är det så att för kyrkopolitiska orsaker skall barnen hindras att få bli delaktiga av församlingsgemenskapen i den församling som också religionsfrihetslagen förutsätter att de är medlemmar av (samma som föräldrarna)?
Detta är inte ett stort praktiskt problem. Lutherstiftelsen har inte resurser att döpa mera än något hundratal, kanske två, per år. Det är en liten del av alla dop.
Man frågar sig vad detta egentligen är! Den teolog med alldeles speciella förtjänster på dogmatikens och teologins område borde nog kunna komma med en tydlig teologisk motivering.
Om utredningen är så invecklad, finns det då inte senare möjligt att t.ex. ordna bekräftelse av nöddop.
Det som skett inom Lutherstiftelsen är såvitt jag kan förstå att man betraktar sina präster som präster, dopen förrättas i det fall att barnets föräldrar eller vederbörande själv anhåller om dop. Men man meddelar tydligt att man inte har befogenheter att godkänna ge de döpta församlingsrättigheter.
Skulle frågan inte egentligen vara så allvarlig, skulle man unna dra på mun åt detta gräl. Men nu är frågan större än så. Men är det så farligt om Lutherstiftelsens präster hjälper våra präster att få flera medlemmar i en tid när många skriver ut sig…??
Man har nog svårt att se all logik i detta.
Jag hoppas biskopen vill publicera sina direktiv och motivera dem, kanske ändrar då bedömningen av detta minst sagt förbryllande läge.
Henrik
Namn: Henrik Perret