En viktig fråga
Nu har äntligen allt flera börjat diskutera den verkliga frågan – abort – och inte bara ofta på desinformation grundade detaljer kring den s.k. abortvideon.
Men det finns en fråga som enligt min mening inte har ställts, och som jag känner mig skyldig att peka på.
Bakom varje abort finns också en man. Men var är mannen? Kanske är nämligen han en orsak, eller en allvarlig delorsak till att någon kvinna i förtvivlan ser en abort som enda utväg. Nu skall inte detta ses som sentimentalitet, som något som det hör till att man skriver. För det är det inte.
Jag kan nog också konstatera att abort i några fall kan vara en kvinnas ensidiga val, utan att den blivande fadern har någon som helst möjlighet att säga sin åsikt. Sådant har jag hört om flera gånger, senast idag. Men vanligast är nog att mannen försvinner och flyr sitt ansvar.
En familj kan se ut som följer (uppgifterna är inte gripna ur luften): lön 1700 euro, hyra 1000 euro, två tonårsbarn, den ”försvunna” faderns bidrag 300 euro i månaden. Som känt förekommer det alltför ofta att papporna inte betalar det understöd som de måste betala.
Nu är det lätt att låta detta förbli en debattartikel, ett inlägg i mängden. Frågeställningen är djupare än så. Vad kan man göra, i stället för att peka finger, för att en kvinna inte skall bli ensam med ”problemet”, det problem som skulle vara ”en Guds gåva och en lön”?
Jag tror att detta handlar om en lång kedja där manlig själviskhet måste brytas långt tidigare, där man måste fråga efter vilka förutsättningar man vill ha för att svara för alla eventualiteter. Frågan får dock inte degraderas till ett socialt eller psykologiskt plan trots att den har mycket tydliga sociala dimensioner. Det handlar nog om det som Bibeln kallar omvändelse, om sinnesändring, om medmänsklighet.
Var är mannen? Jag har arbetat en del med en text i Johannesevangeliet, som kanske inte ursprungligen hört dit (Joh. 7:53-8:11). Där berättas om en kvinna som ”på bar gärning” blivit gripen för äktenskapsbrott ( i den gamla översättningen står ”beträdd” – ertappad – inte ”betrodd” som någon konfirmand en gång läste). Om hon blev gripen ”på bar gärning”, så måste det ha funnits en man närvarande. Men texten säger ingenting om honom. Detta har för övrigt lett vissa forskare att tro att situationen var arrangerad, att mannen kanske var med i komplotten, och att kvinnan bara var ett offer för att man skulle kunna ställa Jesus mot väggen. ”Moses säger att hon skall stenas” (konflikt med romarna) eller det andra alternativet ”strunta i Moses” (konflikt med judarna).
Men beteendet är sorgligt. Det blottar den manliga egoismen, som har förblivit densamma genom årtusenden.
Var är mannen? Vad kan vi alla, ni alla, de alla göra som kan påverka en hustrus, flickväns, medmänniskas liv och framtid? Nu skall vi stiga fram och ta ansvar, och försöka leva så att ingen människas liv på grund av vår själviskhet eller ansvarsflykt skall bli ödelagt – inte den människa nära oss som börjar fundera på om det finns alternativ till att föda, inte det lilla liv som så ofta glöms bort i diskussionerna.
Det kan vara bra att nu med tacksamhet tänka på att vi alla som deltar i diskussionerna har en mor och en far som valde att låta oss leva.
Henrik
Tillägg: Jag skulle ha skrivit ännu en sak, som är det viktigaste i allt: Guds förlåtelse gäller och den är en realitet. Den gäller oss alla som i ett eller annat avseende svikit.
”Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.”
P.S. För en gångs skull har jag också publicerat detta inlägg på Kyrkpressens blogg.
Namn: Henrik Perret