I ett tidigare, kanske renatv alltför spontant inlägg har jag kommenterat biskoparnas nya bok om kärlek och sexualetik.

Jag ville försöka förverkliga 8. budets förklaring, där Luther som känt uppmanar oss att tänka och tyda allt till det bästa. Därför skrev jag bl.a att biskop Gustav Björkstrand yttrade sig mot abort.

Någon har kontaktat mig efter att ha läst Hbl:s kommentar och ett mera preciserande ställningstagande skulle säkert vara av behovet påkallat. De facto så talade biskopen om aborternas höga antal, om det att kyrkan alltid försvarat liv och stått på livets sida – något som jag ville tolka som ett tal mot abort (med undantag av nödfall). Han talade också om att samhället inte får utöva påtryckningar mot väntande mammor med ekonomiska bitankar, dvs de inte helst skulle få föda foster med ett sannoliktt eller konstaterat handikapp.

Jag har intervjuat närvarande och kollat mitt intryck. Jag konstaterar tyvärr att biskopen ingenting sade om sin personliga uppfattning om att abort är fel, och ett brott mot femte budet. (Om jag har missförstått ger jag rum för ett korrigerande yttrande på ”bloggutrymme” – ej endast som kommentar). Biskopen har förstås också mera meningsfulla och viktigare fora än min blogg.

Alltså: tack för goda ord i rätt riktning, men fram för mera klara etiska besked och tydliga signaler i en högaktuell fråga! Det gäller ju livet!

Vad boken i övrigt beträffar landar vi redan nu i den frågeställning jag antydde: ”vi måste leva med delade meningar”.

Biskoparna konstaterar att kyrkan inte kommer att uppnå enighet i frågan om homosexuell välsignelse, men säger att vi är kallade att bevara kyrkans enhet.

Men detta är ju en omöjlighet! Och detta är ju klart fel!

Den inställning som BIbeln avvisar måste kyrkan klart och tydligt avvisa som en lösning som inte är en hjälp för en kämpande medmänniska!

Även om denna fråga kommer i och med nästa bok (biskopsmötets betänkande om homosexualiteten), syns svaret redan nu. Detta kommer att allvarligt hota kyrkans enhet.

Vidare kan man säga att boken inte är klart när det gäller äktenskapet; man lämnar dörren öppen för samboförhållanden och även andra lösningar. Äktenskapet är ”den bästa” lösningen, men inte den enda.

Här skulle man nog önska sig mera civilkurage och klarhet.

Men goda saker sägs nog om trohet, om kärleken, om familjen, och om – en av bokens förtjänster – ”vardagskärleken” – att vanlig vardagskärlek räcker mycket långt.

Den diskussion om Esbo domkapitels beslut, som redan dagstidningarna gör sig lustiga över (se t.ex. Helsingin sanomat idag) med konstaterandet att ”först säger man att man välsignar, sen säger man att bad bara litet”. Detta måste ju ge ett underligt intryck åt alla parter. Läs för övrigt också kyrkpressens biskopsintervju, www. kyrkpressen.fi, denna veckas nummer).

Nu gäller det att hålla fast vid och ”kämpa för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Judas v.3

Henrik