Såg ett TV-program ikväll, ett diskussionsprogram med anledning av räden mot en hönsfarm i Närpes för någon vecka sedan. Närvarande var en polis, en dam från Finlands fjäderfäförbund (så heter det faktiskt), två djuraktivister med förankring i Djurens rätt (Oikeutta eläimille), den ena dessutom forskare.

Det var intressanta nyheter. Poliskomissarien var rätt så rakt på sak och sade bla. att polisen vet rätt väl vilka personer som är djuraktivister i Finland. ”Finland är ett litet land”. Flickorna – eller kanske de unga kvinnorna – verkade mycket ovetande (utan att sannolikt vara det) när det gäller linkarna mellan Djurens rätt och EVR (djurens befrielsefront, en olaglig rörelse som utfört räder mot pälsfarmer och nu också en höns- och broilerfarm). Polismannen sade bla att ”alla som gripits för dåd i EVR:s namn har varit medlemmar i Djurens rätt”. Att polisen rätt väl vet vad som händer framkom av den kvinnliga forskarens okunskap om en räd mot en farm, som polisen besvarade med motfrågan ”visste du inte var din pojkvän var den natten?”

Heja polisen, tänkte jag faktiskt.

Jag måste erkänna att jag är en stor djurvän. Jag får illa att vara av att se hur djur har det, hur människor kan misshandla djur, pina dem, utsätta dem för förfärligheter osv. Jag tycker att det är en plikt att värna om djurens rätt. Och jag tycker inte om att döda, inte ens fiskar…

Vi har som kristna två perspektiv på djuren i Guds rike.

Både människor och djur räddar du, HERRE. (Ps. 36:7)

Den synen betraktar djuren som en del av Guds goda värld, av Guds skapelse, där människan är förvaltaren av skapelsen med ansvar inför ägaren.

Men den ideologi som präglade de två djuraktivisternas yttranden var beklämmande. Förutom att de inte klart tog avstånd från illegala handlingar, talade de sig varma för ”varje individs rätt” (och då menade de höns/djur). Min motfråga blev: hur är det med mänskliga individer? Inte något medlidande.

I ett helt annat sammanhang än djurrättsaktivism finns några ord i 2 Petr. som lätt försvinner i en bisats, men som pekar på den principiella skillnaden mellan människan och djuren: Dessa människor är som oskäliga djur, födda till att fångas och dödas. (2:12).

Genom hela Bibeln går en linje som är tydlig: människan gar en gudsrelation som djuren inte har. De är nog en del av Guds skapelse, men inte en del av Guds frälsningsplan. Djur offras, påskalammet äts, djur arbetar osv.
Men människan måste lära sig att behandla djuren rättvist och vara godhjärtad.

Så har både missionen och många väckelser präglats av ett förändrat förhållande till djuren.

Han har nog säkert blivit omvänd, för han har blivit så snäll mot sin häst, sades det om en bonde som kommit till tro.

Detsamma vittnar missionshistorien om. Kristna människor behandlar sina djur på ett helt annat sätt. Det är inte bara förhållandet till andra människor som ändrats, också förhållandet till djuren blir ett annat.

Men den syn som går med på att skada en människas lagliga arbete och näring, hennes kanske under några generationer byggda pälsnäring eller hönsfarm mm, medan man blundar för vad man förorsakar en medmänniska, är nog inte kristen.

Missbruk måste påtalas och beivras. Men det finns lagliga vägar att åtgärda misstankar om djurplågeri och annat sådant som ingen kristen människa kan eller får godkänna.

Jag finner nog inte heller riktigt stöd i mässor för djur, för välsignelser och annat. Kanske kan man också säga att det inte heller finns förbud för någon att tala med Gud om allt.

Men grundsynen att människan är ett djur och att hennes existens inte är speciell är nog något man måste avvisa.

Samtidigt som vi ska fortsätta att behandla djuren väl!

Henrik