Av förekommen anledning har diskussionerna om könsbyte eller ännu hellre könskorrigering genom kirgurgiska och hormonella ingrepp varit aktuell.
(När jag skriver ”ännu hellre könskorrigering”, är det inte ett uttryck för mitt synsätt utan för att man i en postmodern verklighet använder ord som signalerar att könet är en identitetsfråga, ett val som varje individ har rätt att göra. Detta kan givetvis diskuteras och göras till föremål för diskussion. För detta uttryck innehåller premisser som kan ifrågasättas.)
Paul McHugh, professor i psykiatri vid Johns Hopkins University, har en insiktsfull artikel i First Things – Journal of Religion, Culture and Public Life. En del av forskningsresultaten, som bl.a William G. Reiner gjort angående barn som opererats i korrigerande syfte har publicerats i den högt noterade New England Journal of Medicine.
Artiken är mycket läsvärd och pekar på de stora konflikter som uppstår.
Jag känner en person som jag lärde känna som kvinna, men som nu är man. I ärlighetens namn vill jag säga att jag alltid upplevde att ”hon” var man – i en kvinnas kropp. Vi talar om svåra saker.
Men till detta hör mycket komplicerade frågeställningar, där man frågar sig om inte riktlinjerna snarare skulle ha varit att stärka den identitet som en person biologiskt har.
I alla fall handlar detta om mycket djupa frågor där man skall vara försiktig med för kategoriska svar. Men en väldig trötthet och nya problem följer med könskorrigeringar. Så mycket vågar jag dock säga att kön är inte – vilket man i dag ofta hävdar – ”mera fråga om vad som finns mellan öronen än mellan benen”. Könet är inte en definitionsfråga, Det finns ett större samband mellan kropp och själ, mellan anatomi och identitet än man ibland tror.
Jag tycker att alla kan berikas av en erfaren psykiaters redogörelse för en del av problematiken, även om den till all lycka inte gäller så många individer. Desto tyngre är den att bära för dem som berörs av den, på olika sätt: de personer som upplever sig som främlingar i sin kropp, deras anhöriga (barn, föräldrar, syskon) och vänner.
Jag tror – utan att vilja gå in för något slags oversimplification – att familjens kris (skilsmässa, missbruk av olika slag, för att inte tala om insest och pedofili mm) bidrar till den svaga identitet som mänga unga har idag.
Här behövs den kristna rösten – och omsorgen – starkt.
http://www.firstthings.com/article.php3?id_article=398&var_recherche=surgical
Henrik