En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt bukiga bröst
och dekreterade: så får det inte sjungas!
Stäm ner tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom.
 
Ett ensamt litet ljus flammade upp i en farlig låga,
hett av iver att brinna ned i Hans tjänst som tände det.
Då kom mannen med ljussaxen, den allestädes närvarande elddämparen,
han som inte kan lida en låga på egen hand, ett obändigt sken.
Ett ensamt litet ljus har vågat brinna för våldsamt.
Det måste tuktas. Ingen oro i ljusraderna!
Observera! Lagstadgad två centimeters låga!
Lugn, behärskning, lagom.
 
Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga herr Lagom!
Vrid på din omhuldade, tempererade husbehovsvärme
– rumstemperatur aderton grader Celsius enligt kontrakt –
och sköt samvetsgrant din ljussnopparsyssla!
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas in i kall granit:
Här Hvilar Riddaren af ”Å ena sidan men å andra sidan”.
När han lefde, lefde han aldrig.

Nils Bolander

Jag tycker att också denna dikt är profetisk, dikterna fascinerar genom sin brottning med kallet, ovärdigheten, den starka självkritiken, den helhjärtade överlåtelsen och viljan att följa Herren!
Till självrannsakan!
Henrik