Ty det fanns icke rum för dem…

Leif Nummela och undertecknad hade glädjen att besöka Vammala senaste helg. Vi skulle hålla en bibelkurs, Bibelns röda tråd, som redan blivit mycket populär (en genomgång av Bibeln på ett drygt dygn). Mötena hade planerats av Folkmissionens lokala avdelning där. Avsikten hade varit att mötena skulle ha hållits i församlingshemmet.

Men vi samlades i ett café, som Folkmissionen hade hyrt sedan församlingens tf khde hade meddelat att man inte längre kan hålla möten i församlingens utrymmen med mindre än att en talarlista levereras för varje möte som hålls. Till bilden hör två präster i församlingen, Jari Rankinen och Markus Malmivaara. Rankinen, som är mycket omtyckt i Vammala, har tvingats lämna sin tjänst på grund av hot om förlust av prästämbetet genom sin traditionella ämbetssyn. Han arbetar nu inom SLEY (den finska evangeliföreningen). Markus Malmivaara, en mycket god och omtyckt Herrens tjänare, har varit avstängd i tre månader (av samma orsak) och är från och med den 1 mars igen präst inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Också han tvingas gå till förening (Folkmissionen). Under sin påtvingade tjänstledighet skulle Markus Malmivaara, civilklädd, tala vid ett andligt möte, men det fick han alltså inte göra.

Nu hålls alla möten i en källarlokal med branta och (på grund av vädret) mycket hala trappor. Drygt 80 personer deltog i kursen. Jag skall alltså för klarhetens skull understryka att detta gäller ALLA möten, inte specifikt just denna kurs. Jag har personligen inte fått något portförbud.

Jag vill inte utmana någon, men anser att detta är en sak som kyrkfolket bör veta.

De som hade kallat oss är församlingens medlemmar. De betalar kyrkoskatt, men åtnjuter inte alla de förmåner som andra församlingsmedlemmar har. Tänk på detta? Inte är väl det diskriminering?

För all del, vi hade det bra i källarcafét, kaffe smakade dessutom mycket gott.

MEN VART HAR VI KOMMIT?

Jag konstaterar att jag är präst inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I praktiken har jag gett hela mitt liv åt arbete inom kyrkan, som ungdomspräst i Matteus församling, som kyrkoherde i Markus församling. Därtill några år i Medi-Heli (delvis tjänstledig under den intensivaste perioden) och några år som Student- och Skolungdomissionens ansvarige för det svenskspråkiga arbetet.

Både Leif Nummela och jag sitter i kyrkans högsta beslutande organ, jag är ledamot sedan 1983 då biskop Gustav Björkstrands mandat avbryts genom att han blev undervisningsminister (och i denna egenskap för övrigt också statsrådets representant i kyrkomötet).

Men vi (som också betalar kyrkoskatt) har inte rätt att predika i församlingens utrymmen. Men det är en mindre fråga.

Det som oroar mig är att många i diskussioner uttryckte sin djupa besvikelse över församlingen och meddelade att de drar sig för att delta i församlingens  verksamhet på grund av detta. Nu skall Folkmissionen hyra en annan lokal, som är lämpligare för äldre människor.

Jag accepterar helt ordningen med att församlingens ledning (kyrkoherden) bestämmer om vem som kommer till församlingen. Det är helt OK att jag inte är välkommen.

Det jag har svårare att förstå är att FÖRSAMLINGENS EGNA MEDLEMMAR inte har rätt att kalla sina vänner till möten i församlingen.

Men detta kan ju inte kallas diskriminering, inte kan väl det..?
Det kan vara skäl att tillägga ännu en sak. BIbelns röda tråd är en kurs som har hållits sedan början av 2000-talet i över 50 församlingar.
Henrik

P.S. NU ber vi om väckelse och förnyelse – och där det behövs – om förlåtelse.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.