Det finns en sång som heter Maybe I will, maybe I won’t och som jag har hört i någon TV-reklam. (Kanske en fri översättning kunde lyda kanske, kanske inte.)

Den sången har förföljt mig ibland, både för melodins och textens skull.

Melodin är enkel, men den biter sig fast i ens sinne.

Texten är befriande! Den ger litet andrum. Rum att andas, förhoppningsvis också rum för Anden.

Ibland blir man nämligen trött på alla ja eller nej – frågor. Det är så mycket antingen – eller,  men livet är ofta ett både – och  eller delvis och bitvis.

Då är det skönt och motiverat att svara: maybe I will, maybe I won’t…

Det gäller i alla frågor, som man så ofta vill förenkla. Men man kan behöva tid att tänka.

Det finns också andra sammanhang där “maybe I will, maybe I won’t” gäller: när man får frågor som inte angår andra, frågor, som inkräktar på det privata området. Bara man kommer ihåg att också andra har rätt att svara mig på samma sätt: may be I will, maybe I won’t. Det kan låta ovänligt, men det behöver inte vara det. För det finns ett privatområde för varje människa.

Men det är nödvändigt att också titta på slagordets baksida. Det kan vara ett uttryck för att man inte vill ta ställning, att man vill skjuta frågor ifrån sig, märk väl, sådana frågor som man är kallad och tvungen att ta ställning till. Frågor som kan kännas jobbiga och svåra.

Då är det ansvarsflykt att säga kanske, kanske inte. Då skall ja vara ja, och nej vara nej, oberoende av om det är politiskt korrekt eller inte.

När det gäller Kristus och kallelsen till efterföljelse kan det aldrig heta maybe I will, maybe I won’t.

Då gäller bara Herre, här är jag, sänd mig. Eller: tala Herre, din tjänare hör!

Henrik