Idag tar ÖT upp Karleby sv församlings ungdomsarbete. Diskussionens vågor går höga. Det är ju ett livets tecken!
Några ondgör sig över att ÖT tar in anonyma insändare. Jag tror dock att man har bedömt det så att ämnet är för svårt för att föräldrar skulle kunna skriva under eget namn.
Jag tror också att föräldrarnas oro är verklig och äkta. Därför måste församlingen ta väl hand om föräldrarna, på samma sätt som de skall ta väl hand om deras ungdomar och barn.
En annan sak är att föräldrarnas oro är missriktad och till sitt väsen obefogad. Att ungdomsledaren och de ansvariga skulle anse att det att ungdomar umgås med icke troende leder till förtappelsen är nog 100% fel. Tvärtom anser de säkert att de unga skall ha så mycket kontakt som möjligt med sina icke troende vänner. En helt annan sak däremot är ju vad de troende vill vara med om.
Jag tror att detta talar om att en väckelse kan vara nära i Karlebytrakten. Gud give! Så många böner genom årtionden, så fint arv i hela bygden att förvalta.
Samtidigt aktualiseras en ny frågeställning. Ett av problemen kan vara att det kristna språkbruket är okänt. När man talar om ”syndare” kan dagens sekulariserade människa inte uppfatta vad som ligger i detta ord. Man upplever det kränkande, som ett förringande och förklenande omdöme i stil med ”mördare”, ”hora”, ”tjuv” och ”homo”. Man upplever det som ett omdöme som gör skillnad på människor, att kristna människor, präster och andra, placerar ens ungdomar i en annan kategori, en lägre kast så att säga. Att det handlar om människovärdet.
Vi gick alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom.
Alla blir alla, om man sedan läser det bakifrån eller framifrån. Alla. Var och en av oss.
Men förlåtelsen och upprättelsen och helandet gäller också alla. Allas synd är försonad på Golgata kors. Det är grunden för vår människosyn, som är mycket inklusiv i förhållande till andra människor. Men den är också realistisk och tydlig i att Gud inte tolererar synden, inte hos oss, inte hos andra.
Jag vet inte om ÖT frestas av den allmänna sjukdomen: nyheter = skandaler. Hoppas att så inte är fallet.
Man hoppas verkligen att ÖT ser sitt ansvar och inte blir ett språkrör för låga känslor och svepande omdömen som kan skada oerhört.
Och mitt i allt detta vill jag bara heja på Karleby svenska församling, inte i betydelsen att försvara sådant som är fel, utan att frimodigt fortsätta att hålla flaggan högt!
Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!
Henrik
Som vanligt skriver Du sakligt och välvilligt om någonting som Du och jag i och för sig har olika åsikter om. Men jag tycker inte att skriftskolan ska vara en väckelseskola där de som inte varit aktiva i kyrkan ska känna sig som att de ställs inför ett val för resten av livet. Men säkert har Du rätt i att man också kan vara främmande för terminologin. I Karleby svenska har man valt att t ex inte använda stiftets egen handbok för skriftskolan utan man har sin egen linje. Många har under årens lopp enligt många vittnesbörd känt sig andligt mobbade, utpekade som syndare och icke-troende ifall de inte helt undertecknar allt som lärs i skriftskolan här i Karleby. Man har bl a hört en hel del om att ungdomar måst söka hjälp i mentalvården. Skrivelsen är ingalunda ett påhitt av tidningen. Skrivelsen som även nu sänts till församlingsrådet och till domkapitlet är undertecknad med föräldrars namn. Men dessa föräldrar måste i detta känsliga ärende där det finns risk för att deras barn råkar ut för fanatiska troendes repressalier få hålla sina namn anonyma i offentligheten.
”Man hoppas verkligen att ÖT ser sitt ansvar och inte blir ett språkrör för låga känslor och svepande omdömen som kan skada oerhört.”
Hur kan du ens tänka det. Vi har tryckfrihet i Finland!
Jag tror att vi inte heller får glömma att en sak är vad som sägs och en annan vad som uppfattas av de outsagda signaler som kan finnas inom en grupp. Det här är man väldigt bra på att läsa in i ungdomsåren för man vill hör någonstans, vill vara med i gänget. Det behöver inte alltid heller vara från ledarhåll signalerna kommer utan inifrån gruppen själv. Här kommer ledarens roll in att föra rätt och vara vis, att kunna se igenom det som inte är k äkta (trots att det kan se äkta ut på utsidan). Det gäller inte bara i kyrkliga sammanhang utan i alla sammanhang. Ibland kan dessa outalade signaler höras starkare än vad man säger.
Tack för era kommentarer!
Kaj H: vi har säkert olika syn i mångt och mycket men i detta har vi ganska långt samma syn. Jag har aldrig betvivlat att skrivelsen är äkta, inte heller ifrågasatt föräldrars rätt att få skriva anonymt – just detta försökte jag ju ett annat sammanhang (Facebook) säga.
Eva: av två orsaker kan jag tänka det och tänker så även efter din kommentar.
1) jag har på nära håll sett vad det kan åstadkomma när man bara slänger ut ett helfalskt eller halvfalskt rykte utan att kolla uppgifter (detta gäller media också om en nyhet publicerats tidigare!)
2) jag har själv drabbats av mediers ryktesspridning, även om jag kommit med prövbara dokument, så har inga rättelser kommit..
Tala inte med mig om tryckfrihet, det räcker inte som enda princip. Med den måste ett etiskt ansvar finnas. Det tänker jag. Motsatsen är naturligtvis inte begränsad tryckfrihet. Utan etiskt ansvar.
Kaj G: instämmer. Hoppas alltså att församlingen behandlar skrivelsen seriöst.
Henrik
Kaj H: vår samsyn (som jag hänvisade till) gäller alltså hanteringen av skrivelsen, och rätten till anonym skrivelse. Men samsynen gäller sannolikt inte vad skriftskolan skall vara, inte heller tycker jag att det är ngt katastrofalt i att man inte använder en bok – inte är väl alla de församlingar som använder en annan bok än vår på villovägar?
Sen undrar jag om det riktigt stämmer, det om mentalvård, frågan måste ju utredas. Och är orsaken en ”fanatism” från församlingens sida (som det hävdas) eller finns orsaken på annat håll? Här finns många frågor.
Men sanningen skall göra oss fria. Det onda eller osunda får vi aldrig försvara, inte hos oss själva, inte hos våra vänner, inte hos våra ovänner (om vi har några).
Men att tro på Jesus och tro det som HAN har sagt, är inte osunt eller fel, utan dess motsats.
Jag noterar nog din nöd för ”andlig mobbning”, och jag instämmer i att vi bör vara självkritiska. Sen kan bedömningarna gå isär när det gäller vad som är vad.
Jag tror att församlingens ledning (pluralis) har beredskap och förmåga att hantera detta. Att det är nödvändigt är vi väl alla överens om.
Henrik
Nehej, då talar vi inte om tryckfrihet. Jag har ingen aning om vad du har utsatts för. Dock har jag vänner vars politiska karriär förstörts av media, så jag har på nära håll följt med i vad media kan åstadkomma.
För att återvända till församlingsarbetet i Karleby, så måste jag bara konstatera: ingen rök utan eld. Det finns ingen gråzon, bara svart och vitt, och det är så beklagligt. Hållningen bland ungdomar och unga vuxna i Karleby tycks vara ”inte en dag för tidigt” och jag har av flera förstått att är/var man inte 110% med på noterna så kunde man lika gärna vara ikke-troende. Det blev man ju så.
(Jag har inte läst artikeln, så den kan jag inte kommentera i detalj.)
Lars-Johan Häggblom
En grupp församlingsrådsmedlemmar i Karleby svenska församling träffade 3.10 representanter för föräldrarna som hade skrivit insändaren 17.9 i Öt. Efter att ha hört hur deras ungdomar har mått och reagerat och handlat kan jag konstatera att deras oro har varit och är helt befogad. De har försökt ringa in problemet/problemen men har inte kunnat sätta tummen på någon speciell punkt. Det gemensamma för ungdomarna är att de har varit, och endel är, ännu aktiva i Karleby svenska församling. Föräldrarna vill inte svartmåla eller skada församlingen, de har en befogad oro för nejdens ungdom.
Därför tycker jag att det är sårande och upprörande att en präst som inte har talat med varken ifrågavarande ungdomar eller deras föräldrar skriver att” föräldrarnas oro är missriktad och till sitt väsen obefogad”. I ungdomsgänget har funnits/finns en osund kristendomstolkning.
För att detta förekommer bland ungdomar som hör till vår församling vill jag påpeka att vi har duktiga präster och andra ledare för ungdomsarbetet som har försökt/försöker motarbeta dessa förekommande fenomen.
Lars-Johan Häggblom